Novell

”Come Josephine, in my flying machine, and take me up among the clouds”
Citatet som alltid kommer att ligga bakom mig som en skugga. Det försvinner inte när solen inte ligger på, det är inristat på min underarm i svart, kursiverad text och långt bak i mitt huvud ligger det och vilar. Omringat av taggtråd så att ingen någonsin kommer att komma åt det, för att förstöra det jag en gång byggde upp under en så lång tid.
Min historia kommer att leda tillbaka till det citatet, och jag kommer med starka och välvalda ord berätta varför jag alltid varit flickan som vill upp bland molnen.

Jag växte upp i England, London närmare bestämt, tillsammans med de människor jag än idag har att tacka för att jag är den jag är idag. Men innan tryggheten i mitt liv dök upp befann jag mig mitt i helvetets metropol, trots det, är jag ständigt omringad av människor som ger mig anledning att le och finnas till, vara en bra människa och ställa upp, så som alla alltid gjort för mig.
Som jag tidigare nämnt så var min utgångspunkt i livet London. Det var inget speciellt när jag var yngre, jag brydde mig om det då, i tonåren hatade jag det och skulle till varje pris flytta därifrån av en salig blandning anledningar, nu, 6 år senare inser jag att det är det enda trygga hemmet jag någonsin haft och kommer att ha.

Men jag föddes i Finland, i en liten stad med ca 7000 invånare, kallad Harjavalta. Jag och Joanna bodde där ensamma i en lägenhet som jag så väl kommer ihåg, sunkig, rökluktande, stökig och tom på liv. Jag kommer ihåg hur jag alltid längtade efter att komma till min mormor som bodde flådigt och vackert i Åbo tillsammans med min morfar vid vattnet, men eftersom kontakten mellan min mormor och Joanna var allt annat än en mor – och dotter relation kom jag sällan dit. Hon hatade mig för att ville spendera tid med henne, men inte med min mamma.

Så när jag var 4 år gammal blev jag hittad ensam i lägenheten som jag hatade så starkt, utan Joanna, mat, meddelande eller förklaring, jag var överlämnad till att bli någon annans problem. Det var slutet, på vår relation, som i då läget var överkomlig, på ett liv jag nyss påbörjat och vant mig vid och början på livet som jag nu sätter mig ner och skriver ner.
Joanna blev aldrig något mer än en främmande kvinna för mig, snarare någon som jag för alltid kommer att komma ihåg som en brutal, äcklig, avskyvärd människa som det faktiskt inte finns något gott hos, det fanns liksom ingen kärlek eller moral hos henne, i alla fall inte för mig, hon kände inte samhörigheten med hennes dotter.
Många sa till mig att det var en svår förlossningsdepression och att jag skulle försöka bygga upp ett förtroende, en relation till henne, men jag tror inte att var så enkelt. Det satt djupare än så.

Några månader senare blev jag hämtad av två svenska personer, Helena och Lasse, från min mormors fina hus vid vattnet i Åbo. Jag togs med och sattes i en svart bil med tonade rutor. Medan mina tillhörigheter, som i och för sig inte var många, lastades in i bagageutrymmet. Jag vinkades hejdå av en kvinna vars ögon var så fyllda av tårar att hon tillslut fick titta ner i stentrappan tills bilen försvann i den ljusa skogen och jag vände mig framåt igen.
Jag kände hur hennes hjärta skars upp och sakta spreds för vinden. Jag tittade upp på Helena som försökte att få tårarna att stanna innanför ögonlocket, hon tittade inte ner tillbaks på mig.
Jag kördes till ett hotell i Helsingfors där en man och en kvinna stod leendes när jag gick ur bilen. Jag kommer inte ihåg mer än att jag kanske två dagar senare skulle flyga med människorna till deras hem, Helena försökte förklara något för mig, att jag skulle komma till en fantastisk plats där jag skulle få träffa roliga människor och se stora byggnader. Också då såg jag glansen i hennes ögon när jag hon stod på huk i ögonhöjd med mig. Jag tror inte att jag förstod, men jag glömmer det aldrig. De minnena kommer aldrig att bli suddiga eller oklara, jag vet vad jag såg, det värsta av allt är att hur mycket jag än önskade att det var någon annan flicka de talade om, så dök mitt ansikte upp.

Jag träffade inte så mycket roliga människor, jag såg stora byggnader, men dom intresserade mig inte, jag fick se stora teaterföreställningar, som jag inte förstod mig på. Men jag trivdes i deras sällskap, Rita och Sams alltså. Det är så dem heter, mina fosterföräldrar. Har aldrig tyckt om namnet fosterföräldrar, men det är väl så det kallas.

Flera år senare, när jag var 13 år och började uppleva tonåren på riktigt började det verkliga livet. Jag hade, och har fortfarande, två bästa vänner. Som jag träffade på ett musikläger jag var på sommaren innan sjuan började.
Jag ville bryta mig loss från den mönsterflickan jag sågs som, och som en rebell i mitten på uppror, bröt jag mig loss. Jag färgade håret svart, rakade geometriska figurer på skallen, hade centimeter långa nitar utstickande från jackor och byxor, läppar som var målade i den mörkaste vinröda färgen du någonsin sett, tjatade mig till två piercingar i ansiktet som följdes av flera hemma verk hos en av mina vänner, Charlotta, en blonderad ljushyad svensk tjej från Dalarna.

Jag gjorde allt det som ingen sa att jag skulle våga. Om det så innebar balansgång på Chelsea-bron, dra ett djupt halsbloss med gräs, skrika könsord åt de gamla oskyldiga tanterna med rullator som kom gåendes längs gatorna, I did it all.
Trots att jag under loppets gång visste att jag sedan skulle ligga skakandes i min säng, med tårar som tillslut inte var tårar längre, utan mer som nyöppnade dammluckor, en ätande ångest som sög åt sig all min självkänsla och värdighet…

Jag fortsatte så tills jag var sexton år. Efter de tre åren var det många i min omgivning som var förundrade över att jag var levande.
Jag också, idag.
När en kvinna iklädd militärgrön rock, stora kängor och keps började följa mina fotspår vart jag än gick började även min rädsla träda fram i det skarpa rampljuset. Blottade sig som alla mina andra egenskaper.
Den enda gången jag på riktigt trodde att jag skulle dö var den 17 oktober 2007.
Det var kallt och sent, jag hade skilts åt med Erika och Charlotta och var på väg hem, med raska steg och huvudet tungt hängandes neråt marken, nästan hemma, ett par hus till.
Jag var väl medveten om stegen bakom mig, men hade för länge sedan beslutat mig för att aldrig titta bakåt. Den lilla rösten i bröstkorgen sa åt mig att alltid blicka framåt, och liten i mig själv som jag var, löd jag alltid slaviskt.
Det kom närmre, och närmre.
Jag var redo att börja springa utan att kunna hejdas, när en arm kramade tag våldsamt om min hals och slungade mig bakåt i försök att dra mig bakom en vackert skulpterad häck, hon skrek och jag blev nästan dränkt i saliven som sprutade ur hennes mun när hon hårt och isande talade om för mig vilken fruktansvärd börda jag varit för världen och Gud. Ja, att hon ens nämnde honom gjorde mig så arg att jag skrek på Sam, hjälp i övrigt.
Mitt ansikte var smutsigt av jorden, blodigt av rivmärkena, utmattat av ilskan, rädslan och uppgivenheten.

Hon fördes iväg av poliser som anlände, männen fick kämpa med att hålla henne i armvecken för att hålla henne undan från mig, jag stod med den kallaste och svartaste blicken och stirrade henne rakt in i ögonen, talade med henne genom att stirra in, i de värsta ögonen som någonsin skapats. Jag grät, hon hotade mig med att än var det inte över, hon skulle stampa på mig och min värdighet, hon ville att mitt liv skulle tas ifrån mig.
Rita nästan bröt mig loss från marken där jag stod, med huvudet hängandes neråt marken, hon sa ingenting, men det märkes så väl hur hon led för mig.

Sam lämnade oss för att tillsammans med polisen komma fram till vad som hänt, vad jag var för en människa som möjligen kunde ha med det smutsiga svinet att göra, de kunde ju inte veta att det var just hon som gav mig möjlighet att låta mina ögon se, låta mitt hjärta slå. Jag hade inte heller trott att någon kunde vilja ta tillbaka livet från någon man själv skapat.
Innanför dörren rasade hela min värld ihop, fasaden jag byggt upp med ilska, rädsla och mod, rasade ner på marken där jag stod. Jag föll på knä och Rita omfamnade mig i fallet, hon bet sig i läppen för att inte låta mig höra hur hon grät. Det hade jag nog inte gjort i vilket fall som helst, då mitt skrik och min ekande hjälplöshet gjorde ett skall ifrån sig, som nästan skar fönsterrutorna mitt itu, gjorde att heltäckningsmattan förlorade fästet från golvet..
Tårarna som sköljde nerför mitt ansikte och min hals sved i såren som kvinnomonstrets naglar orsakat. Men tillslut somnade jag, av utmattningen från raserandet, och energin som följde vinden utanför huset.

Sexton år gammal, avklarade studier och sommarlovet stod på tröskeln för att få stiga in och fylla sommaren med glädje och ljus som bara sommardagar gör.
Vi skulle på semester till Sverige den sommaren, Sam hade affärer att göra och i brist på annat bokades två biljetter till mig och Rita också.
Jag brydde mig inte mer om det, landet intresserade mig inte så värst mycket, tills jag hörde Charlotta berätta om det. Om alla människor som hon mött, om musiken, gatorna, atmosfären och gemytligheten. Jag ville åka och uppleva det med mina egna ögon, se de saker hon berättat så entusiastiskt om. Hon försökte tappert att lära mig uttala svenska ord och meningar, hon förhörde mig på ord och veckan innan jag åkte till Sverige sa jag ett flertal meningar. Detta under loppet av 1,5 månad.

På Arlanda, flygplatsen, var allt ett enda stort kaos i mitt huvud. Resväskor som forslades framför oss, Rita som höll mig i ett stadigt grepp i handen hade ett leende på läpparna. Sam kollade bak mot oss då och då och brast ut i ett leende han också, tyvärr täckte solglasögonen hans ljusa, klara blåa ögon som riktigt viskade ärlighet. Min räddare i nöden, som nu skulle visa mig landet som kom att bli en tillflyktsort och början på ytterligare ett nytt liv.
Sverige blev nystarten, den där lilla gnistan som kysste elden till liv.
Jag åkte aldrig tillbaka till England, förutom för att hälsa på min familj och mina vänner, jag startade om i Sverige med jobb och språk. Det känns bra, det går bra.
Min biologiska mamma dog för ett år sedan, med en alldeles för hög promillehalt i blodet och tabletter som skulle kunna söva en häst. Kanske blev det bäst så, eller kanske flydde hon från sig själv. Jag vet inte.
Jag vet inte.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
Novell, 4.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.