Novell

Jag satte mig tillrätta på golvet, på den ljusgråa, ludna mattan som jag alltid brukade sitta på när det var tv-dags. Vi hade en soffa hemma, en riktigt skön en till och med. Men det var ändå något alldeles extra med att sitta på mattan. Något som gjorde mig lugn…
Det vibrerade till i min mobil. Jag klickade fram meddelandet: ”Hej! Är det här Rebecka?” Numret var okänt. Jag ringde genast upp min bästa vän för att kolla om hon kände igen numret. Kanske var det min andra bästis Patricia? Hon hade ju två mobiler och jag hade inte något av hennes nummer sparade på mobilen.
Men icke. Numret var helt okänt för min kompis så jag klickade mig fram på hitta.se för att se vem det kunde vara. Svaret kom som en förvirring. Det var från en kvinna i Skinnskatteberg. Fast det klart, hon kunde ju ha nåt barn som ägde mobilen som skickade meddelandet. Men saken var den, att jag inte kände någon i Skinnskatteberg. Mysko, tänkte jag. Väldigt mysko, hur sjutton visste han eller hon vad jag hette?
Jag beslöt mig för att messa tillbaka. ”Hur vet du vem jag är och vem är du? Hur fick du mitt nummer?”
Svaret kom snabbt. ”Jag heter Simon. Jag fick ditt nummer av Danne. Jag ber om ursäkt om du inte vill ha med mig att göra”. Jag stannade upp för ett ögonblick. Danne? Min bästis ex som bodde 6mil ifrån oss? Jaha, jamen då går det ju bra, Danne är väl pålitlig, tänkte jag och pillade hastigt fram ett svar.
Innan kvällen var avslutad hade vi hunnit skickat 20 mess till
varandra, varav hälften innehöll viktig information om oss själva. Jag visste nu att Simon var 16 som jag, bodde i Skinnskatteberg och hade skilda föräldrar som bodde i skilda orter, precis som jag hade det. Jag visste att han brukade gråta över sin barndom och han visste att jag blev utfryst i skolan för att jag var annorlunda. Vi hade en hel del gemensamt redan då och mer skulle det bli även om jag inte hade en tanke på vad som skulle ske i framtiden.

Vi höll kontakten och messade regelbundet varje dag. Det hade nu gått drygt två veckor. Det kändes som att jag kände honom nu. Han var så snäll och skrev att jag alltid kunde vända mig till honom om det var något. Han brydde sig så otroligt mycket om mig, trots att vi inte ens hade träffats.
Simon skickade bilder på sina teckningar, det var hans största hobby och han var verkligen duktig på att teckna. En dag skickade han med nåt annat också. Nämligen en bild. På han själv. Den var så lugnande. Det var något i hans leende som fick mig att slappna av. Det var som att han visste att jag lätt gick upp i varv och behövde slappna av.
I övrigt så såg han rätt så normal ut,hade blå ögon,ljusbrunt, kort hår, var lite småkraftig och varvarken supersnygg eller ful. Men det spelade ingen roll, hans insida var ändå så vacker att det inte hade gjort ett dugg om han hade gått omkring som en grottmänniska. Han hade varit vacker i mina ögon alldeles oavsett.
Sen var det ju bara det att jag skulle skicka en bild på mig. Det fick mina händer att börja darra av nervositet. Jag var inte vacker, åtminstone inte om man skulle lyssna på alla andra. Jag sminkade mig inte och hade inte råd att följa det senaste modet. Dessutom var min hy inte den bästa och mitt hår var alltid i det risigaste lagret. Men aja, tänkte jag. Ville han bli min vän fick han vackert acceptera mig för den jag var, inte för mitt utseende. Jag skickade snabbt över en bild på mig. Lite halvdan kvalitet kanske, men i övrigt var den ganska hyfsad för att vara på mig. Jag kollade på displayen. ”Skickad”. Sådär ja, bara att invänta svar. För säkerhet skull förvarnade jag Simon för mitt halvtaskiga utseende. Men till min stora förvåning fick jag som svar ”Du är visst vacker! Du är annorlunda ja, men du är vackert annorlunda!” Mitt hjärta hoppade till. Åh, vad jag önskade att han verkligen menade allt och att han verkligen existerade som den 16årige Simon jag föreställde mig, och inte som någon äcklig, 60-årig snuskgubbe.

Dagarna gick i rasande takt. Jag fick veta allt mer om Simon även från andra. Hans barndomskompis visade sig vara även min gamla barndomsvän så med hennes hjälp fick jag veta mer om Simon. Det visade sig faktiskt vara så att vi hade gått i samma klass. Några månader när vi gick i tvåan hade vi gått i samma tvåa. Och det bästa var att jag med ens mindes honom. Så han existerade som Simon i alla fall då!
Gud vad lättad jag kände mig.
Men det kändes ändå svårt första gången han ringde mig. Det liksom skruvade ihop sig i kroppen på mig och det kändes så otroligt konstigt att få prata med en okänd röst med vetskapen om att han visste så mycket om mig. Detta resulterade i att jag lade på luren efter en minut och att jag blev mycket besviken på mig själv.

Veckorna gick och Simons vänskapliga sms övergick snart åt mer romantiska mess, fyllda med passion, känslor och längtan. Han skrev att han älskade mig, men jag förnekade det. Vi hade inte träffats ju!
Strax därefter befann jag mig på tåget till Fagersta, det var där Simon och jag skulle träffas. Mitt hjärta dunkade till hårdare och hårdare för varje mil jag kom närmare min slutstation. Jag tvingade mig själv att ta tre djupa andetag för att lugna mig själv. Jag lyckades. Nästan.
Med ens var jag framme. Jag gick skakande fram till tågdörren. Då plötsligt såg jag Simon och hans jämnåriga kusin sitta där på en bänk rakt framför mig. Nu började verkligheten flöda in i mig. Jag fick lite smått panik. Vad skulle jag göra och vad skulle hända? Jag övervägde ett tag att stanna kvar på tåget, men en insikt i mig sa att det bästa skulle vara om jag fick träffa honom först. Så jag tog till mig mod och jag gick utför dörren och träffade dig.

Simon var längre än mig, mycket längre. Ett helt huvud längre än mig, vilket gjorde det lätt för mig att undvika hans genomträngande, men vackra ögonkontakt, när jag rodnade. Vilket jag gjorde ungefär hela tiden. Men inte för att jag flydde honom, nej, det var för att det kändes så nytt och spännande på nåt sätt att jag inte riktigt kunde hantera mig själv. Jag var inte så van med att lära känna nya människor. Speciellt inte på det här sättet.
Men Simon gjorde sitt bästa för att dra in mig i han och hans kusins samtal. Jag log för mig själv även om jag inte kunde pressa ut så många ord ur min mun. De påminde mig så mycket om den gamla goda tiden ur min barndom, om tiden när det var tillåtet att få vara barnslig. Vi gick till parken. Det var mycket folk där, majoriteten var barn. Jag tvekade lite. Skulle vi verkligen vara där?! Bland alla barnen?
Men när jag såg deras entusiasm, sa jag inget utan följde snällt med dom som en liten knähund.
Simons kusin hoppade genast upp på den stabila kompis-gungan och flinade. Simon skrattade. ”Rebecka, hjälper du till att ge fart till honom?” sa han och gjorde en överdriven gest riktad mot hans kusin. Jag fnissade till och nickade. ”Visst!” svarade jag och gick runt till den andra sidan om gungan för att ta sats.
Simon tog i. Han var stark. När jag skulle ta emot gungan när den kom farande emot mig flög jag upp i luften som en liten fjäder. Jag småskrattade nostalgiskt för mig själv. Han verkade vara en skön typ han Simon. Jag tog emot gungan om igen och log ännu bredare. Jag visste att Simon var den samma person som jag tyckt om i smsen. Jag visste att det skulle bli bra mellan oss bara jag fick öva bort min blygsel.
Dagen avslutades med att jag åkte hem med lite svagt dåligt samvete till mig själv för att jag inte hade kramat honom…

Dagen efter var en tisdag. En speciell tisdag, för hela årskurs 9 på våran skola skulle åka till Gröna Lund då. Det var väl kul där. Men hemresan blev inte riktigt som planerat. Min bästa kompis började plötsligt gråta över en massa saker och det smittade över på mig. När jag var framme vid busshållplatsen vid 24-snåret grät jag fortfarande. Det var då jag beslöt att jag skulle ringa Simon. På riktigt den här gången. Det var nu eller aldrig. Jag tryckte bestämt på ”ring” på mobilen. Signalerna forsade fram i ett rus av tutande. Till sist svarade han. Jag berättade allt för honom och till min förvåning verkade han förstå och lyssnade verkligen helhjärtat på det jag sa. Jag tänkte inte på min blygsel utan pratade istället på och med ens blev jag trygg med att höra Simons varma, mörka, beskyddande röst.
Jag vågade! Vilken seger!

Ett samtal blev snabbt till flera och vi ringde varandra i tid och otid. När vi hade känt varandra i 6veckor kände jag plötsligt något. Alla mina tidigare känslor till en kille jag hade älskat i år var plötsligt borta. Det kändes som att tyngden från mitt hjärta hade lossat. Istället började mitt hjärta slå för någon annan, nämligen Simon. Han blev till mitt allt och jag kände hans kärlek ut till tåspetsarna. Han gjorde mig lugn och fick mig att strunta i alla negativa tankar runtomkring mig. Om det hände något, fick jag ringa honom
och med ens var alla mina problem bort-flugna.
Han var verkligen den jag behövde!

Simon fick mig att bli till den jag är idag. Vi ska träffas igen om tre dagar och jag vet att det kommer bli något alldeles extra! Jag vill tacka honom stort!

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (5 röster)
Novell, 3.2 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.