Nathalie

Hon låg där i den låga sängen och det svaga ljuset från bordslampan smekte försiktigt hennes bara bröst. Nathalie, en blond, blåögd och vacker kvinna. Kvinnan i mitt liv. Jag minns såväl den första gången jag träffade Nathalie. En torsdag i juni för fyra år sedan.

Vi sågs på en nattklubb, Nathalie stod i baren och jag såg denna vackra skapelse och närmade mig och ställde mig bredvid henne. Jag beställde en öl och bad att få bjuda henne på en drink. Hon tackade först nej, men jag fortsatte att envisas med att jag ville bjuda henne på en drink och efter ett tag godtog hon erbjudandet. Jag beställde in det hon ville ha och presenterade mig för henne. Jag frågade henne om hon ville ta en promenad i parken och till min förvåning svarade hon ”ja”.

Vi gick igenom parken och småpratade lite. Jag gick hela tiden och tänkte på att jag måste berätta hur vacker jag tycker att hon är. Jag känner hur det gnager inom mig och att jag måste berätta det. Vi satte oss på en bänk vid dammen, det speglande månskenet och de tusentals stjärnor som fanns på himlen denna kväll var obeskrivligt vackra. När vi satt där och blickade ut över den månbelysta dammen bestämde jag mig för att berätta det. Jag vände mig mot henne, tittade henne i ögonen och sa: ”Du är den vackraste människa jag någonsin sett. Du får säkert höra det varje dag, men det är verkligen vad jag tycker”. Hon såg på mig, hennes kinder blev rödare och rödare, hon vände blicken ner i marken men sa inget.

Jag kände hur mitt hjärta började pumpa lite snabbare och jag tänkte: ” Sa jag något dumt? Gjorde jag något fel?”. Frågorna virvlade runt i mitt huvud när jag satt där på bänken och blickade ut över dammen. Mina tankar for runt och jag försökte lösa mina självställda gåtor när jag plötsligt såg att Nathalie vände sig mot mig igen. Jag vände mig mot henne och skulle precis säga: ”Förlåt om jag sa något dumt”, när hon slängde sina armar om min hals och kramade mig. Jag tryckte henne mot mig och kramade tillbaka. Jag kunde höra hur hon snyftade lite lätt när hon tryckte sitt huvud mot min axel. Jag sa ingenting, jag bara kramade henne och hoppades att det inte var jag som orsakade att hon blev ledsen. Senare samma kväll gick vi sakta genom staden på smala gator. Vi pratade lite, men mina tankar cirkulerade endast runt allt som hände tidigare, vid dammen.

Nathalies andedräkt doftade av mint och hennes ögon tindrade vackert som tusen stjärnor i månskenet. Hennes hud var så len och skön, hennes lockar hängde glänsande ner över hennes vita blus. Hennes kinder så rosiga i kvällskylan, röda som rosor. Vi stannade vid en tegelvägg, hennes ögon glimmade så vackert i det svaga, flimrande ljuset från gatlampan. Jag närmade mig och kysste hennes mjuka läppar. Hon kysste tillbaka, tog tag om mig och tryckte mig, kramande, närmre. Kyssen tog slut och vi gick hand i hand tillbaka in mot stadens centrum.

I centrum lyste det starkt överallt, i skyltfönster hängde stora skyltar om rea och nya produkter och liknande. Vart man än vände sig så fanns det folk överallt, precis överallt, inget lugnt ställe – förutom lägenheten. Nathalie och jag gick mot lägenheten, småpratade lite och hälsade på lite folk vi kände i folkhavet. Väl hemma i lägenheten hettade det till ganska direkt. Vi hade inte hunnit mer än innanför dörren innan kyssandet var igång igen. Kyssandet övergick snart till hångel, vilket leder till både det ena och det andra, smekande inkluderat. Detta ledde så småningom mot sovrummet, vi behöver inte gå in på detaljer.

Och så, några timmar senare, somnade Nathalie i den låga sängen, och jag som alltid ligger sömnlös satte mig vid skrivbordet och arbetade lite. Det svaga skenet från min bordslampa lekte försiktigt med Nathalies kropp. Efter några minuters ständigt studerande av Nathalie, fortsatte jag med arbetet. Sedan, någon timme senare, la jag mig i sängen bredvid henne. Hennes hud var så len och mjuk, hennes hår så vackert och hennes ansikte så oskuldsfullt. Som en ängel i natten.

Plötsligt vaknade jag av en smäll! Vad var det som smällt? Var det ett avfyrat vapen? Var det en nyårsraket? Var det en dörr? Vad kan det ha varit? Jag steg upp för att undersöka saken lite närmre, upptäckte att Nathalie inte fanns någonstans i lägenheten, saker låg överallt, kläder, papper, pennor, allt möjligt låg slarvigt slängt här och där på golv och bord. Och så lappen förstås.

Lappen, ja. Den förbannade lappen. Lappen där sveket var textat. Lappen som jag inte väntat mig, eller önskat. Lappen. Där stod att hon stuckit medan jag ännu sov, hon visste inte varför, skrev hon, hon bara kände att hon måste. Det var allt som stod, inget mer. Ingen ny adress, inget nummer, ingenting. Hon bara försvann, som rök i vinden. Fyra år med Nathalie och på en sekund var hon bara borta. Ingen anledning, ingen förklaring, inget. Bara lappen.

Jag satt i parken och funderade. Funderade på vad som kunnat gå snett, funderade på vad som gick snett. Men ingen lösning kom till mitt sinne. Jag vande mig vid ensamheten, tystnaden och lugnet. Dagarna gick, och så veckorna och månaderna. I slutet av november fick jag ett brev. Ett brev utan stämpel, ett brev med mitt namn på, ett brev från Nathalie.

Hon skrev att hon ville komma tillbaka till mig, att hon aldrig velat lämna mig i första hand. Att hon blivit tvingad. Av sin mor. Hennes mor och jag har aldrig kommit särskilt bra överens så det skulle inte förvåna mig en sekund om så var fallet. Men en sak slog mig ändå, varför skrev hon inte det på lappen då? Lappen hon lämnade efter sig, lappen som blev det sista minnet av henne.

På brevet fanns ingen adress, inget postnummer eller datum. Inte heller något avsändarnamn eller telefonnummer. Om man bortser från Nathalies namnteckning då, vilken inte är så svår att kopiera. Jag tvivlade på om det verkligen var Nathalie som skrivit brevet. Visst, det var hennes handstil men ändå, orden stämde inte in på hennes vokabulär. Jag fick känslan av att Nathalie bara skrivit det som diktats av någon annan.

Dagarna gick, ingenting vidareutvecklades av ”brevgrejen”. December var förbi. Jag spenderade min jul i ensamhet. Inga släktingar kom på besök, inga trevliga julhälsningar. Jag var väl mest deppig hela december i allmänhet. Men så en dag, i mitten av januari, ringde det på dörren. Jag stegade sakta, deppigt, trött ut mot dörren. Öppnade och till min förvåning stod Nathalie där. Hon log lite lätt, hennes blonda hår strålade, hennes hy så ljus och glänsande. En tår som sakta gled nerför hennes rosiga kind.

Än en gång vaknade jag i ren fruktan! Andningen var okontrollerad, hyperventilerande, svetten rann i pannan och hjärtat bankade så hårt att jag trodde det skulle lämna bröstkorgen. Jag tittade snabbt bredvid mig i sängen och såg att Nathalie låg där, precis som varje natt förut. Jag vet inte varför, men denna dröm har jagat mig i två år nu. Drömmen om rädslan. Drömmen om ensamhet. Drömmen om att förlora den enda jag älskar av hela mitt hjärta. Någon natt har Nathalie varit borta när jag vaknar av mardrömmen, men då visar det sig alltid att hon inte kunnat sova, eller bara blivit törstig eller något sådant.

Denna dröm fortsätter jaga mig, för att jag älskar Nathalie så mycket, och vill aldrig förlora henne.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Nathalie, 5.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. Rebecka Skriver:

    så sjukt bra novell! vilken kärlek han hyser för Nathalie. <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.