Mänsklighet

Bom. Dörren smälldes igen med ett kraftigt brak och en stark vindpust svepte över mitt orakade ansikte. Med rödsprängda ögon och tom blick stirrade jag intensivt på den stängda trädörren. Jag slöt ögonen, hade mitt liv just gått ifrån mig genom dörren precis framför mig? Eller gav vinddraget av den igenslående dörren tillbaka mitt tidigare liv, mitt sanna jag?

Jag öppnade ögonen, sträckte mig efter det halvfulla glaset på bordet framför mig. Jag svepte det sista dropparna av cognacen i mitt glas, en Hennessy från -93, ett synnerligen bra år tänkte jag för mig själv. Jag kände hur det brände till i halsen och sedan fylldes min kropp av den behagliga värmen som den i detta nu behövde. Jag gjorde en sista kraft ansamling och reste mig ur den ovala skinnfåtöljen jag belägrat under de senaste timmarna medan jag utstått diverse moralpredikningar och avhyvlingar.

Jag gick sakta ut från salongen, men i dörröppningen vände jag mig om, och begrundade det som låg framför mina lätt rödsprängda ögon. Det jag såg framför mig var ett hem, ett perfekt sådant. Allt var placerat med millimeter precision, julgranskulor glimrade i det dunkla skenet från den mäktiga kristallkronan som hängde i taket. Kulorna var placerade i ett visst mönster, alla lika långt ifrån varandra, alla precis likadana, ingen stod ut. Julstjärnorna i fönstren hängde precis i mitten av fönstret, inte en centimeter fel. Allt var prefekt, det var en perfekt fasad men insidan var helt upplöst. Detta var inget hem längre, bara ett skyltfönster.

Jag fortsatte ut i hallen. Jag satte mig ner snörde på mig skorna och knöt halsduken i en elegant knut, tog på mig överrocken. Jag steg ut i trapphuset stängde dörren, brydde mig inte om att låsa och började långsamt gå ner för den hala marmortrappan. Väl nere vid ingången, öppnade jag den tunga ekporten och steg ut. Jag möttes av decembernattens kyla som piskade mig i ansiktet. Jag började raskt promenera fram på Strandvägen, mina steg styrde mig mot Nybroplan.

Ett tunt grått snötäcke låg på marken under mig, jag fortsatte att gå. Plösligt stannade jag till och ställde mig för att blicka ut över vattnet och bort mot Katrinavägen på Söder. Vart är jag på väg, för ett ögonblick tänkte jag, ska jag vända hem. Tillbaka till mitt ursprung, tillbaka till den stad Gud glömde. Den stad där jag tillbringade mina understimulerade skolår, staden där framgång och ambitioner är tabu. Dessa tankar svävade runt i mitt huvud medan jag blickade ut över det nattsvarta vattnet. Jag började sakta gå igen.

Nej, jag skulle aldrig dit igen, det som jag tidigare kallade mitt hem. Jag kände hatet börja växa inom mig, jag började återfå mitt gamla jag, mitt sanna jag. Den personen jag var, innan jag träffade Andrea. En hatisk och hänsynslös människa, en framgångssaga det var, vad jag varit. En man med visioner och ambitioner, jag känner lycka, ren lycka inombords. Världen är min.

Jag ökade takten, den iskalla vinden blåste hårt mot mina redan röda kinder, men jag var varm, av lycka och berusning. Jag var tillbaka, inget kunde stoppa mig nu.

***

Vinden blåste, det var åtta minus utomhus, jag gick omkring på Stockholms folktomma gator. Jag frös så jag skakade, jag hade varit i Stockholm tidigare med min mamma då hon fortfarande var i livet. Det var länge sen nu, då var jag bara en liten flicka. Vi hade gått på Nordiska Kompaniet och jag minns det så väl. Jag hade fått en rosa klänning, en sådan som prinsessor hade, det hade min mamma sagt. Jag kände mig som en prinsessa i den minns jag.

Nu gick jag smutsig och i trasiga jeans. Allt hade hänt så plösligt, jag kunde inte riktigt förstå det. Jag hade bara åkt, jag tog den chans jag fick, kunde inte stå ut en sekund till. Vad hade egentligen hänt imorse, jag låg och grät i min säng som vanligt, då jag hörde de tunga stegen i trappan. Jag kände igen det dova ljudet så väl, det ljudet får min puls att stiga, det ljudet är det mest skrämmande jag vet.

Han var uppe nu tänkte jag, då ljudet hade upphört för ett ögonblick, nästa sekund slets dörren upp och en frän spritstank spred sig i rummet. Den man som kallade sig för min far, steg in i rummet och med sin skrovliga röst väste han fram, ”Gumman kom nu”. Min puls steg ytterligare och tårarna rann ner för mina kinder. Han sträckte sig över mig och tog sin hand innanför min tröja. Inte igen, jag orkar inte mer. Jag önskade av hela mitt hjärta att det skulle stanna, till min besvikelse gjorde det inte det. Jag sparkade med mina ben allt var jag kunde, helt förgäves.

Jag var helt inne i dvala, jag sträckte mig efter lampan på mitt nattygsbord fick tag i dess kalla metallskaft, det gled i min svettiga hand. Jag svingade den i luften och den träffade hans kala hjässa. Hans huvud föll ner på min kropp. Jag skrek, jag skrek som jag aldrig skrikit förr, jag var helt i extas hade jag dödat honom, nej han andades. Jag kravlade mig ner från sängen, reste mig upp samlade ihop alla kläder som låg på golvet. Slängde ner dem i en ryggsäck, sedan sprang jag ner för trappan, tog på mig mina skor och flög ut ur dörren. Jag sprang och jag sprang. Plötsligt var jag vid centralen.

Jag hörde ett långt ilsket tutande, jag vaknade då genast upp ur mina tankar. Såg en taxibil, som nästan hade kört på mig, jag sprang över gatan bortkommen och förtvivlad. Jag höjde blicken, framför mig låg ett nästintill öde torg, men vem skulle vara ute natten till julafton? Jag är helt ensam, trots det är jag lycklig. För jag är fri, jag smakar på ordet. Det är nästan total tystnad, eller så tyst det nu kan bli i en storstad.

Framför ligger en gata vars mitt täcks av en lång röd matta och lyses upp av vackra lyktor. Jag går gatan fram, exklusiva affärer ligger utefter hela gatan . Jag ser en smakfullt klädd man komma i motsatt riktning i rask takt. Undrar vad han gör ute nu, undrar om han är en ensam person liksom jag. Att döma av hans klädsel och utseende finner jag det högst otroligt, då han mer liknar en brittisk dandy.

***

Mitt segertåg fortsätter, endorfinerna i min kropp flödar. Jag förstår inte ens själv hur jag kan känna mig som jag gör, jag har precis blivit övergiven av den enda personen jag trodde jag brydde mig om. Jag är loss från kärlekens grepp, nu kan jag sluta att bedra och lura mig själv. Andrea trodde hon kunde ändra mig, det trodde jag också. Jag har inte ofta fel, men jag måste erkänna att i det fallet så hade jag kapitalt fel, lika fel som chefen på skivbolaget Decca hade om The Beatles framtid. Ingen kan ändra på mig, jag är inte medmänsklig och min moral är obefintlig.

Biblioteksgatan ligger nu framför mina fötter, jag fortsätter planlöst att gå. Jag ser en människofigur komma mot mig, det är en kvinna. Nej, det är en flicka. Hon kan inte vara mer än 16 år gammal. Vad kan den arma varelsen göra ut vid denna tid? Det är ju snart julaftonsmorgon. Min nyfunna lycka börja drastiskt avta, till min förskräckelse, jag som precis funnit mig själv. Mina tankegångar avbryts av en mild röst som på sörmländska frågar mig:

- Ursäkta, Herrn har möjligtvis inte en cigarett att bjuda på?

- Mjo, självfallet, säger jag fumlande efter att blivit helt tagen på sängen.

Jag sträcker henne en cigarett och frågor utan att veta det själv:

- Vart är du på väg?

- Tack, Ingenstans egentligen, går omkring bara, svarar hon med samma späda röst.

- Jaha, Du är inte här ifrån? frågar jag, fortfarande lite tagen av den oväntade vändningen på min promenad.

- Nej, inte direkt. Ska vi slå följe? Frågar flickan försiktigt.

- Det kan vi göra, säger jag med eftertryck, nu när jag återfått fattningen.

Vi går tysta bredvid varandra. Jag är omtumlad, inombords pågår en strid mellan känslor. Jag tittar ner på flickan som går bredvid mig, hon ser inte mycket ut för världen, går där i trasiga jeans, dunjacka och släpar stegen efter sig. Det är något beklämmande i hennes ansikte, något hemskt. Jag känner att mina tankar mjuknar, någon form av medmänsklighet känner jag. Kan inte sätt fingret på vad, samtidigt ser jag en flicka som jag tror kan förändra världen, en orädd person.

Jag tittar henne i ögonen och jag ser någon slags belåtenhet, som jag inte kan placera. Hur kan en ung flicka känna sig nöjd under dessa omständigheter. Jag känner igen hennes blick, den belåtenhet och lättnaden som vilar över de blågrå ögonen. Jag känner samhörighet med henne, utan att ens veta vad hennes namn är. Plötsligt slår det mig, den belåtenhet som finns i hennes ögon, finns även i mina. Det är den lycka som jag kände när jag blev fri, Det är frihetskänsla som lyser i hennes ögon.

Jag känner mig fortfarande fri, jag är fri från det som fångat mig tidigare och fri från det som försökte göra mig till något jag inte är. Skillnaden från tidigare är att jag även känner mig mänsklig, jag känner inte bara för mig själv. Utan även för detta okända flickebarn vid min sida.

Jag väcks ur mina tankar när jag hör snyftningar, jag tittar ner mot flickan, hon har börjat gråta. Tårarna forsar ner över hennes ansikte.

- Hur är det fatt? Frågar jag lite trevande och försiktigt.

- De’ är okej. Får hon fram mellan snyftningarna.

Hon torkar tårarna, tittar upp på mig med sina rödgråtna ögon. Sedan börjar hon tala. Jag känner mig som i trans, är totalt fängslad av den berättelse som denna lilla flicka berättar. Hon hulkar sig emellanåt för att hämta andan, hon talar med gråten i halsen. Jag är mållös, jag är tyst.

Hon tystnar, jag vet inte hur länge hon har pratat säkert i tjugo minuter. Det känns som tiden stod still. Jag fick höra hennes livs historia, jag är överväldigad, vet inte vad jag ska säga. Hon berättade om en flicka som ville förändra världen, göra skillnad. Men allt fallerade då hennes mamma dog, hennes styvpappa började förgripa sig på henne, en blott sextonåring flicka.

Det var ett halvår sedan sade hon, tidigare denna dag hade hon fått nog av helvetet och rymt sin väg. Av en slump hamnade hon här, en total motsats mot det hon kom från, eftersom hennes hemort är precis som min, en bonnhåla av rang. Hennes historia var så levande, så äkta. Nu var hon fri, men ensam. Nu ville hon förändra världen.

Jag känner ilskan växa inom mig, hur kan man behandla någon så här. Dessa djur, min hatiska sida kommer åter fram. Jag är en kluven man, en man utan värderingar. Jag har bestämt mig, jag skulle hjälpa en medmänniska, jag skulle göra skillnad. Inte som någon annan, utan som mig själv, det reinkarnerade jaget. Trots den hatiska människa jag är, så är jag driven, engagerad och har bestämt mig för att göra skillnad. Den uppenbarelse jag precis haft har inte ändrat mig men bara fått mig att tänka om och omvärdera min omgivning. Med nyfunnen lycka och entusiasm i rösten, öppnar jag munnen och säger.

- Kom, så hjälper jag dig. Du mig. Tillsammans gör vi skillnad.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (9 röster)
Mänsklighet , 3.9 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.