Mannen som glömde snuset

Mannen går med trötta steg, han är på väg till sitt jobb som han egentligen inte trivs med. Han har jobbat på samma ställe större delen av sitt liv med i stort sett samma uppgifter, och nu har han kommit upp i övre medelåldern. Arbetskamrater har kommit och gått, men Gustav, som mannen heter, har stannat kvar och plikttroget utfört samma sysslor dag efter dag, år efter år.

Varje morgon har han promenerat samma väg och sett hur de små granarna vid sidan av vägen blivit större och större, och som nu är stora yviga träd. Några nybyggda villor står där det förut var ängar och vägen han går på har asfalterats. Han tänker tillbaks till en tid då det inte fanns ett enda hus längs vägen, och granarna bara var buskar. Allt förändras tänker han, och medan han går där på vägen, på väg till sitt jobb för att ännu en dag utföra sysslor som han vid det här laget kunde göra i sömnen, funderar han över varför inte han förändras, allt annat förändras ju. Han kliar sig på hakan och påminns om att han skulle ha rakat sig för flera dagar sen, för skägg det ville han inte ha. Egentligen så spelar det ingen roll om han ser lite ovårdad ut tänker han, det är ändå ingen som lägger märke till honom på jobbet. Alla är så vana att se honom, vana att han alltid ska finnas där vid sin maskin, att ingen lägger märke till honom.

Han har jobbat vid sin maskin i fyrtio år och bara varit borta vid två tillfällen, när han begravde sin gamla mor, och när hans nu vuxna dotter gifte sig. Fan, mumlar han för sig själv, och anledningen till hans missnöje är att han glömt snuset. En hel dag utan snus är nog mer än vad Gustav klarar av. Han stannar till och ser sig om, och för ett ögonblick tänker han gå tillbaka till sitt lilla hus i skogsbrynet och hämta snusdosan, men ändrar sig. Det är för långt att gå tillbaka. Han skulle inte hinna i tid till jobbet då. Kanske Emil vid tvåan lånar ut lite snus tänker han, och ökar på stegen.

Typiskt att han skulle glömma snuset idag. Chefen hade frågat om han kunde jobba över ett par timmar just idag, och Gustav som aldrig nekade när någon bad honom om hjälp, hade svarat att det kunde han väl göra. Jävla skit, muttrar han, nu får Emil ställa upp med snus, så köper jag en ny dosa till honom i morrn. Han stannar och ställer sig vid vägkanten, för nu är han pissnödig. När han är i full färd med att uträtta sitt behov, kommer det naturligtvis en bil. Det kommer alltid en bil när man står vid vägkanten och pissar, även om det inte kommit någon på flera timmar så kommer det alltid en just då. Gustav fick så bråttom att avsluta det hela, så han råkade pissa ner hela ena byxbenet. Förbannade biljävel skriker han! Nerpissad och utan snus fortsätter han sin vandring, såsom han gjort de senaste fyrtio åren.

Långt bort i fjärran ser han en figur på cykel, och allteftersom figuren närmar sig tycker han sig känna igen honom. Är det inte Egon som också jobbat på fabriken. Egon har gått i pension för några år sen och lever nu ett fint liv efter många hårda år på fabriken. jo..Visst fan är det Egon och han snusar ju, tänker Gustav. Efter ytterligare en stund möts de forna arbetskamraterna. Tjenare Gustav, säger mannen på cykeln. Tjenare Egon, Jaha du tar dig en cykeltur uti den arla morgonstund, säger Gustav glatt med vetskapen om att snart kan han nog peta in en rejäl prilla under överläppen. har du möjligtvis lite snus att låna ut. Låna, utbrister Egon och skiner som en sol så alla hans snusbruna tänder syns, det är klart att du ska få snus av mig din gamle ormkokare. Du kan få hela dosan för jag har mer hemma, säger han och halar upp en snusdosa av märket Röda Lacket. Gustav ler inombords, Egon kan man lita på, han går ingenstans utan snus.

När Gustav sträcker sig efter snusdosan försöker han samtidigt dölja att han pissat på sig, och i ett tappert försök att vända ena sidan mot Egon, så råkar han snubbla på sina egna fötter, och det får till följd att han tappar balansen och för att undvika att ramla omkull fäktar han med armarna och råkar sopa till Egon bakom örat så han ramlar omkull och får cykeln över sig. Locket på snusdosan öppnar sig och innehållet far all världens väg. Va fan gör du karl, skriker Egon. Ska du misshandla en gammal pensionär och arbetskamrat som vill bjuda på snus? Har du blivit alldeles från vettet?

Gustav som ser snuset ligga utspritt på vägen har fått nog. Med en välriktad högerkrok träffar han Egon, som nu kravlat sig upp från asfalten, mitt på hakan. Egon faller baklänges som en fura för skogshuggarens motorsåg, och blir liggande på asfalten ännu en gång. Helvete också! Hur gick det med Gamle Egon? Arbetskamraten som han brukade ta sig en sup tillsammans med på lördagskvällarna. Gustav tar tag under armarna på mannen och släpar in honom till vägkanten. Gustav känner paniken komma, nu har han nästan slagit ihjäl en gammal arbetskamrat, och att komma i tid till jobbet är inte att tänka på. Och det förbannade snuset, fan om jag hade en prilla, tänker han. Jag kan ju inte krypa på knä och slicka i mig snuset från asfalten. Vad är det som har hänt, sluddrar den halvt avsvimmade Egon.

Fan, jag kan ju inte säga att jag råkade knocka honom på grund av att jag försökte dölja att jag pissat ner mig, tänker Gustav. Jo, du förstår, när du kom där på cykeln och upptäckte att det var jag som kom gående sträckte du upp handen och vinkade, sa Gustav, och då vinglade du till och körde omkull. Jag sprang fram till dig och frågade hur det gick, men då hade du svimmat så jag drog in dig till vägkanten så du inte skulle bli överkörd.

Jag måste ha slagit hakan i asfalten, sa Egon. Ja, det såg så ut, instämmer Gustav, det var tur att jag var i närheten och kunde ta hand om dig. Du är en riktig vän, sa Egon och nickade instämmande.

Nu måste jag fortsätta så jag inte kommer för sent till jobbet, säger Gustav och fortsätter sin promenad till fabriken och sin gamla maskin. Nu börjar han bli riktigt irriterad. Först glömmer han snuset, sen pissar han på sig, och sen slår han ner sin kompis som vill bjuda på snus, och nu kommer han antagligen försent till jobbet för första gången i sitt liv.

Tjugo minuter senare går han in genom fabriksporten, som han gjort varje dag sen han var en ung spoling, och hade stora framtidsdrömmar. Drömmar som han en efter en sett förvandlas till ingenting. Han styr stegen genom en lång korridor, förbi kaffeautomaten och in till sitt omklädningsrum, byter om, och när han är på väg till sin arbetsplats möter han fabrikschefen. Gomorron Gustav, jaha det är till att komma försent. Du förstår, säger chefen och spänner ögonen i Gustav, på den här arbetsplatsen håller vi tiderna. Vad föranleder denna sena ankomst? Vilken satans otur tänker Gustav, möta chefen just i dag när han kommer försent. Jo, det var så att när jag var på väg hit låg det en man på vägen, och jag kunde inte lämna honom liggande där mitt i vägen. Han hade nog cyklat omkull säger Gustav, och väntar på chefens reaktion. Jaja, gå till din maskin nu och se till att komma i tid i fortsättningen.

Gustav beger sig in i verkstadslokalen, och går fram till Emils maskin. Men ingen Emil syns till, fan också, muttrar han. Han frågar en annan arbetskamrat var Emil håller hus. Jo, han kände sig lite krasslig, så han åkte hem för fem minuter sen, säger arbetskamraten. Fem minuter sen, tänker Gustav, fem minuter och kände sig lite Krasslig. Emil och Gustav är de enda som snusar på företaget, och nu skulle han alltså inte få en prilla på hela dan, dessutom skulle han jobba övertid.

Det här blev för mycket för Gustav, mer än han klarade av. Va fan var det chefen hade sagt, komma i tid i fortsättningen. Gustav som inte en enda gång under sitt fyrtioåriga arbetsliv kommit försent till jobbet, utom i dag.

Han kände pissdoften från byxbenet i näsborrarna, och abstinensen på grund av att han inte fått sitt snus kändes outhärdlig, och nu släppte alla spärrar. Han drämde knytnäven i stoppknappen på maskinen och vrålade som ett skadeskjutet lejon, nu får det jävlar i mig vara nog! Han går med bestämda steg, kokande av ilska fram till dörren som leder in till chefens kontor. Han tvekar inte en sekund, sparkar upp dörren och går fram till chefen som sitter i sammanträde med några representanter för ett företag som är underleverantör till det här företaget. Med ett morrande tar han tag framtill på chefens kavaj, lyfter upp honom och vräker in honom i väggen så att tavlorna ramlar ner på golvet. Du din förbannade slipsgök, vrålar Gustav, här har man gått och slavat i fyrtio år och sen blir man påhoppad av dig din jävla pissmyra, för att man råkar komma några minuter för sent en enda gång! Lugna dig Gustav, försöker chefen, vi kan prata om det här. Du har varit en tillgång för företaget och…

Men loppet är kört, Gustav går inte att hejda. Han släpper taget om chefen som faller ner från sin upphöjda position och ramlar omkull på golvet, och rusar ut från kontoret. Han går in till sitt omklädningsrum, fortfarande kokande av ilska, byter om igen och kliver ut genom fabriksporten för sista gången.

Dagen efter har Gustav fått sin snusabstinens stillad, och han kan tänka klart. Han har ångest över vad han gjort, och nåt arbete har han inte kvar, det har han insett för länge sen. Hur ska jag kunna betala räkningarna utan inkomst, tänker han. Och sin arbetskamrat och kompis hade han sånär slagit ihjäl. Tankarna virvlar runt i huvudet på Gustav som aldrig känt sig så ensam och nere nån gång tidigare i livet, ja kanske när han som artonåring såg sin älskade Märta stå och kyssa nån utomsocknes intill gärsgårn vid den gamla folkparken.

Hans tankar avbryts av en ilsken telefonsignal. Han lyfter luren och svarar. Hej på dig Gustav, säger rösten. Det är chefen, jag stör väl inte? Va? Nä..Hej chefen. Va fan vill han, har han polisanmält mig och ringer för att upplysa mig om det? Ja du Gustav, fortsätter rösten, det var ju inte så bra det där som hände igår på mitt kontor. Nä det var det väl inte, svarar Gustav, som inte vet riktigt vad han ska säga. Chefen fortsätter med sin allra mjukaste stämma, du har ju jobbat i fyrtio år på mitt företag och aldrig kommit försent, utom igår, och då hade du ju verkligen anledning. Under dessa fyrtio år har du skött ditt arbete perfekt och varit en bra medarbetare, och nu tänkte jag att du skulle få sluta. Ekonomin behöver du inte bekymra dig om, för på grund av att du alltid varit lojal mot företaget under alla år, så har styrelsen beslutat att ge dig full lön tills du går i pension. Du har ju bara två år kvar till pensionen, och nu kan du njuta av livet utan att behöva stiga upp på morgonen och knalla iväg till jobbet, tack för din insats Gustav. Tack, är det enda Gustav får fram. Han lägger på luren, och efter en stund brister han ut i ett glädjetjut som får hans katt att hoppa en meter rakt upp i luften.

En våg av värme och glädje sköljer genom hans kropp. Klockan är elva på förmiddagen, solen skiner och Gustav njuter. Han lyfter på överläppen och sprätter in en prilla med en skicklighet och elegans som bara en som snusat hela sitt liv är mäktig. Nu häller han upp en kopp kaffe och går ut på sin gamla trätrappa. Solen värmer hans ansikte och han njuter av fågelsången, fan va gott det är att leva, säger han till sig själv.

Gustav har utsikt över vägen, den väg som han promenerat på så många gånger på väg till jobbet och sin maskin, som ingen kunde sköta så bra som han. Men vem är det som kommer cyklande långt därborta? Inte är det väl…Jo ta mig fan om det inte är Egon……

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (4 röster)
Mannen som glömde snuset, 3.5 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.