Jolene

Jag vaknade upp av en duns. Hela flygplanet skakade. Jag blev rädd. Plötsligt hörde jag kaptenen prata i högtalarna. Han bad alla passagerare att spänna fast bältet och böja oss framåt med huvudet mellan knäna. Han förberedde oss på en nödlandning. Jag kallsvettades och kunde fortfarande inte få på mig bältet. Jag såg mig omkring i flygplanet, det var tomt! Men piloten hade ju pratat i högtalarna? Han måste befinna sig här inne. Jag försökte komma upp på mina ben men planet skakade så. Jag greppade hårt tag i sätet framför mig, sedan sprang jag rakt fram mot kaptenen. Äntligen, jag kom fram till piloten som var intensivt fokuserad på att nödlanda, hans svett rann ner längs nacken på honom. Planet skakade ytligare och jag snubblade. Pilotenn vände sig mot mig. Pappa?

Jolene, 13 år. 1984, 4/9 Texas

Jag vaknade, jag måste ha somnat på gatan. Det är redan solnedgång, fyfan hur länge sov jag egentligen? Hur mycket är klockan? Eller, det är soluppgång. Jag måste ha sovit minst 13 timmar, har inte en enda jäkel sett mig? Jo, såklart. Ingen bryr sig om mig, så är det. Jag är en ynklig liten idiot, att förvänta sig att någon ska bry sig om mig är ju bara dumt. Fan också. Jag är hungrig som inihelvete. Var är min påse? Någon har tagit den! Eller nej, oj jag har suttit på den. Jag har fortfarande bröd kvar som jag snattade ur bageriet igår. Jag borde spara det, men jag är så hungrig! Bara en liten bit… Det är fortfarande varmt, otroligt. Jag luktade på det och tog en tugga. Jag övervägde att ta en bit till, men lät bli och stoppade motvilligt tillbaka brödet i påsen. Jag borde snott mer. Jag sträckte ut handen, bilar körde förbi men ingen stannade. Just när jag tänkte ge upp, så stannade en rostig gammal pickup bil upp. Jag öppnade försiktigt bildörren, och mannen som körde bilen gav mig en signal med handen om att komma in och sätta mig i bilen. Mannen var mager och hade nästan inget hår, han var klädd i smutsig skjorta och slitna byxor. Man kunde inte riktigt se vad han tänkte, hans ansiktsuttryck var helt livlöst, livligt, sorgset, glatt. Vad han kände var omöjligt att säga. Ingenting sades, mannen bara körde utan att ens fråga om vart jag skulle. Inte för att jag direkt visste det. Även om jag alldeles nyligen hade sovit i 13 timmar, var jag otroligt trött och kände mig helt kraftlös i kroppen. Jag lutade huvudet mot bilfönstret och inom ett ögonblick så somnade jag.

Jolene, 8 år. 1979 4/9 Texas

När kommer pappa? Jag satt ihopkurrad bakom trädet, min och pappas hemliga mötesplats. Jag frös, han kanske inte kunde komma idag, kanske jag borde gå hem. Men tänk om mamma är hemma? Igår slog hon mig, flera gånger enda till jag inte jag hade någon kraft kvar i kroppen, än en gång hade hon vunnit. Idag fick hon inte vinna, idag måste pappa vara där och rädda mig. Åh snälla pappa, kan du inte komma nu? Vänta, där! Ja där är han, min hjälte, min älskade pappa. Aldrig att han skulle svika mig, hur kunde jag tro att han inte skulle komma? Jag sprang fram till honom och gav honom världens bamsekram. Han ser ledsen ut, varför skulle pappa vara ledsen? Det är mitt fel, det är jag som gjort pappa ledsen. Nej! Det är bara jag som inbillat mig, ja så är det. Pappa var glad. Vi satt oss i bilen och pappa började köra mot Ray’s. Ray’s var mitt och pappas favoritställe. Dem gör helt enkelt världens godaste äppelpaj, pappa tar mig dit varje fredag. Det är två vånningar, jag går alltid upp och sätter mig medan pappa beställer åt oss. Det är oftast väldigt lång kö, så det brukar ta lång tid för pappa att komma upp till mig. Ibland kan jag till och med tro att han lämnat mig, eller att någon tagit honom ifrån mig för att jag är en stygg flicka, som mamma säger. Hon har hela tiden sagt att någon dag kommer jag förlora pappa. Därför har jag alltid blivit så rädd, för det mesta har jag börjat gråta. Men det har alltid visat sig att det aldrig varit någon fara, pappa har alltid kommit upp till mig och vi har ätit och skrattat. Så denna gång bestämde jag mig för att inte börja gråta, jag var ju en stor flicka nu. Jag ryckte till då bilen stannade. Vi var redan framme. Innan vi gick in så sa pappa ”Glöm aldrig att jag älskar dig mer än allt annat i världen, lova det?” Jag försäkrade pappa om att det tänkte jag aldrig glömma och att jag också älskar honom mer än allt annat. Han såg sådär ledsen ut igen, det kanske trots allt var något jag hade gjort. Varför skulle annars pappa vara ledsen? Jag är dum och stygg flicka och man blir ledsen av att bara se mig, precis så som mamma sagt varje dag, mamma har alltid rätt. Vi går in på Ray’s. Jag går som vanligt upp och sätter mig vid fönstret där jag och pappa oftast brukar sitta. Medan jag väntar på honom övertalade jag mig själv om att han inte var ledsen, att det än en gång bara var jag som inbillade mig. Och om pappa var ledsen så sa jag till mig själv att det inte var mitt fel. Tiden gick, fler och fler började bege sig ut. Jag sa åt mig själv att inte börja gråta, pappa kommer snart. Strax så är caféet tomt. Men jag visste att pappa skulle komma snart, såklart att han skulle. En man som verkade jobba på caféet kommer fram till mig och säger att det stänger nu. ”Men pappa är där nere..” mannen avbröt mig och sa att det var helt tomt och att min pappa inte var där nere. Han frågade om jag kunde numret till mamma eller pappa. Jag svarade inte på mannens fråga, vars namnskylt visade James, jag kunde bara mammas nummer men henne kunde han inte ringa. Det kunde inte vara tomt! Pappa var där nere, det visste jag. Eller? Jag sprang ner och ropade efter pappa, jag tittade överallt. Då insåg jag varför pappa såg så ledsen ut förut, han hade lämnat mig.

Jolene, 13 år. 1984, 4/9 Texas

Jag vaknade ur något minne. Jag var fortfarande kvar i bilen med den främmande mannen. Jag tittade ut genom fönstret. ”Vänta, stanna bilen!” tjöt jag. Jag insåg att mannen redan hade stannat bilen innan jag hade sagt åt honom att göra det. Snabbt gick jag ut ur bilen och ropade tack till mannen medan han körde förbi mig. Jag sprang, sprang snabbare än jag någonsin gjort. Det är verkligen sant! Det var hit pappa tog mig sommaren innan han stack. Han lovade att vi skulle dit varje sommar, men så blev det inte. Det var den bästa sommaren i hela mitt liv. Fick en jävla kock med stryk av mamma när vi väl hade kommit hem, men det var så jävla värt. Mamma slog mig aldrig då pappa var hemma. Min pappa var med i den amerikanska armen så han var borta ofta då han väl bodde med oss. Jag har en bror, David. Han är ett år yngre än mig, honom har mamma aldrig slagit, David brukar oftast se på och skratta åt mig. Ibland slår han mig också, för att göra henne stolt. Det är bara mig som hon hatar. Jag förstår inte vad det är jag gjort för fel alla dessa år, vad är det jag gör som får mig att förtjäna detta liv jag lever i? Var jag massmördare i mitt förra liv? Har mamma någonsin älskat mig? Så många frågor, men inga jävla svar. Grannarna hör vad hon gör med mig varje dag, jag tvivlar på att de inte gör det. Men de bryr sig inte, de har aldrig brytt sig. Men nu, nu är jag fan fri. Jag tänker aldrig återvända till helvetet med henne igen! Jag springer fram till den lilla stugan som jag och pappa tillbringade flertals nätter i dendär sommaren, vi var här hela sommarlovet. Det var dammigt i stugan, smutsigt och nästan inga möbler fanns. Det var en madrass på golvet och ett bord med två stolar på varsin sida. Allt är bättre än att vara hos henne. På madrassen skulle jag ju sova på, men vad skulle jag äta? Jag har bara lite bröd, men det överlever jag inte på. Jag får ta dagen som kommer för jag orkar fan inte bekymra mig över mat nu, mamma har låtit mig svälta i flera dagar tidigare, jag klarar mig allt. Det kanske finns någon mataffär i närheten som jag kan sno från. Jag gick ut ur stugan och andades in den friska luften. Jag har vunnit. För första gången så hade jag vunnit över henne.

Jolene, 12 år. 1983, 10/6 Texas

Det är första dagen på sommarlovet. Jag fruktar ännu en sommar med henne. Jag dör hellre, varför utsätter hon mig för all denna tortyr istället för att bara skaffa sig en pistol och skjuta mig i huvet? Om bara pappa kom och räddade mig från henne. Varför lämnade han mig? Han kan väl åtminstone ringa eller hälsa på någon gång. Han kunde tagit mig med sig. Han vet att hon slår mig, det har han sett och hört. Då han lämnade mig visste han vad han lämnade mig i. Vad som skulle komma och att allt skulle bli värre, för mig. Han måste ha hatat mig, annars skulle han inte utsätta mig för denna skit. Allt är pappas fel! Han kunde tagit mig med sig! Om han hade gjort det skulle allt vara annorlunda. Jag skulle levt ett normalt liv, jag skulle få mat att äta, jag skulle få rena kläder, jag skulle få gå på utflykter, jag kanske till och med skulle ha vänner. Och framförallt, så skulle jag kanske till och med bli älskad. Nej, detta är inte pappas fel. Han älskar mig och han ringde faktiskt en gång men då klippte mamma av telefonsladden och efter det bytte häxan nummer. Inga lärare i skolan bryr sig om mig, dem tycker bara jag är en oduglig unge som inte klarar skolan. Vad förväntar dem sig? Hur tror dem att jag ska klara skolan då hon slår mig blå varje dag? Ser dem inte spåren hon lämnar efter sig på mig? Jag har till och med sagt vad hon gör, men det enda dem säger är att jag bara vill ha uppmärksamhet och att min mamma är en bra människa som aldrig skulle göra så. Det finns ingen som bryr sig om mig, ingen och kommer aldrig att göra. Mamma har vaknat, jag hör hennes steg närma sig mot mig. Jag kröp ihop och la händerna för ansiktet ifall hon tänkte slå mig. ”Upp med dig slyna!” skrek hon. Jag ställde mig med darrande ben upp och försökte att undvika ögonkontakt. ”Kom med mig”. Jag hade inget annat val än att lyda och följde efter henne. Vi gick in i köket, det var tomt i huset. David, min bror, var hos en kompis och sov över. ”Jag har en överraskning åt dig sockertopp”. Sockertopp brukade pappa alltid kalla mig för, jag hoppades att hon skulle ge mig mat men det tvivlade jag på. Hon höll i något som såg ut som en spruta. ”Vad..vad är det?” frågade jag försiktigt. Hon kom fram till mig med sprutan i handen, hon befallde att jag skulle lägga mig ner på golvet men jag vägrade. Hon tog mig sedan ner med våld och stack in sprutan i mitt lårben. Strax efter kollapsade jag på golvet. Nästa dag vaknade jag med en ilande smärta. Jag försökte resa mig upp men det gick inte. Hon hade gett mig något igår, en spruta. Vad var det egentligen? En ytligare och mer intensiv smärta spred sig plötsligt över min kropp, vad var det som hände med mig? Jag blev rädd och började gråta. Jag försökte ropa på hjälp men när jag öppnade munnen kom inget ut. Hon höll på att döda mig, det var jag säker på. Sommarlovet gick och jag fick en spruta varje dag, i värsta fall två, jag visste hur hon njöt av att plåga mig. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö när som helt men dagarna gick och jag var fortfarande vid liv Jag mådde otroligt dåligt av sprutorna, jag började få stora röda utslag på ben och armar, vid minsta beröring upplevde jag en otrolig smärta, jag bar runt på en extrem huvudvärk och var övertygad om att mitt huvud skulle explodera, jag fick endast mat om jag gjorde mina sysslor men det var omöjligt då jag knappt kunde resa mig på grund av sprutorna hon gav mig, ibland fick jag ändå mat för att jag inte skulle svälta ihjäl och så att hon ska fortsätta kunna plåga mig såklart. Hon höll mig inlåst hela sommarlovet, enda gången jag fick gå ut var då jag var tvungen att tigga pengar och sedan ge till henne, flera gånger hade jag försökt rymma men det var omöjligt. Jag saknade pappa, varje dag drömde jag om att han skulle storma in och rädda mig från henne, men det gjorde han aldrig.

Jolene, 13 år. 1984, 28/9 Texas

Det var otroligt kallt, jag hade ingen mat och jag frös. Jag levde på ätliga växter och bär. Det var aldrig någon människa som syntes till, men ändå var jag lycklig. Jag visste inte direkt varför, jag bara var. Inom mig kände jag att jag skulle överleva. Jag visste inte hur det skulle bli när vintern skulle komma, då kanske jag skulle bli tvungen att återvända till henne. Eller dö. Det blev kallare för varje dag, antingen så regnade det eller haglade ute. Stugan jag sov i hade ingen dörr, så jag höll mig inte precis varm. Lite längre bort från stugan jag sov i fanns ett antal stugor, kanske fem. Det var ett högt elstängsel runtomkring de, jag hade försökt klättra över en gång men så fort jag hade rört vid stängslet så fick jag en extrem smärtsam stöt och svimmade. Jag visste inte om det befann sig någon i husen, jag såg och hörde aldrig något i alla fall. Det började bli frost, det fanns knappt några växter eller bär kvar. Jag hade flera gånger velat ge upp, det fanns en telefonkiosk ungefär fyra kilometer bort. Flera gånger hade jag funderat på att ge upp och ringa till henne, men sedan har jag påmints om allt hon utsatt mig för och tänkt att jag hellre dör än att återvända dit. Jag gick ut på jakt efter något att äta. Det började bli ont om växterna som jag brukade äta. Bären hade försvunnit helt fast det fanns enstaka kvar men som jag var rädd att äta ifall de var giftiga. Då jag gick förbi elstängslet upptäckte jag ett hål som jag aldrig hade sett tidigare, jag slingrade mig försiktigt genom hålet rädd att nudda vid det och sprang barfota i det våta gräset mot de små stugorna. Jag knackade på varje dörr, alla var låsta. Jag försökte titta genom alla fönster, men det var så jävla mörkt så jag såg inte ett skit. Det var förmodligen övergivet tänkte jag, men bara i fall att så kollade jag med det sista huset som var minst. Till min förvåning så var dörren faktiskt olåst, jag drog försiktigt ner handtaget och slog upp dörren. Det var mörkt och verkade vara tomt, jag skulle precis bege mig ut då jag hörde något. Jag stannade upp och hörde någon snyfta. ”Snälla slå mig inte!” Det lät att komma från en liten flicka. Jag får ett snabbt minne av mamma som kommer emot mig medan jag kryper ihop och säger just de orden som jag hörde alldeles nyss. Men denna gång är det inte från mig dessa ord kommer från. Borde jag säga något? Vad i så fall? Jag bestämde mig för att inte säga något, istället bara stod kvar utan att röra en min. Snyftandet från den lilla flickan upphörde och det blev helt tyst. Jag kunde inte se henne, det var för mörkt i stugan. ”Jag..jag tänker inte göra dig illa” hörde jag mig själv säga. Ingen reaktion. Jag visste inte om jag skulle gå ut eller stå kvar, tystnaden var obehaglig. Efter några minuter stående i mörkret i stugan, som kändes som timmar, började jag försiktigt smyga ut, jag kände på mig att något var fel med denna flicka. Att hon endast ville mig illa. Jag började bli rädd och hoppades att det bara var en dröm, men det visste jag att det inte var. Jag kände att hon iakttog mig och började springa. Juste, det var elstängsel runt omkring, var låg hålet? Jag hittade det inte, men det fanns ju ett hål precis där för bara några minuter sedan, var jag blind eller var hålet verkligen borta? Jag såg mig omkring efter flickan men ingen syntes till. Jag vågade inte kolla om elstängslet var på så jag kunde klättra över, ville inte riskera att få en stöt och svimma. Då såg jag henne, till min förvåning så kollade hon inte på mig utan hon bara stirrade ut i tomma intet. Hon hade långt kolsvart hår och var blek som snö och var klädd i en vit klänning som såg mer ut som en trasa, på något vis påminde hon mig om mannen som skjutsade hit mig. De hade samma ansiktsuttryck, livlös, livligt, sorgset, glatt. Man kunde inte se vad hon kände. Hon vände blicken mot mitt håll och började stirra på mig, men det kändes inte direkt som om hon tittade på mig utan tittade genom mig. Som om jag inte stod där. Jag insåg att jag hade hållit andan, men vågade inte riktigt av någon anledning andas ut, eller kunde snarare inte det. Jag ville springa men var som fastspikad i marken, det var som om jag var förstenad. Hon hade fortfarande sin blick tomt stirrande på mig, hennes ögon var stora, svarta. Plötsligt var hon inte där längre, jag andades ut och fick syn på hålet jag hade kommit in genom. Hade jag bara inbillat mig det hela? Ja, så måste det ha varit. Jag bestämde mig för att gå runt och sträva i den lilla skogen efter något att äta, det var ju det jag hade tänkt göra från första början. Jag hittade några undangömda bär och enstaka växter som jag nog klarar att överleva på tills imorgon, jag hade förr hört någon gång att man kunde äta bark, så jag slet av lite från ett träd och bestämde mig för att testa. Jag tog en liten omväg ut genom skogen mot stranden och satte mig i den lena sanden medan tuggade på barken. Det var inte speciellt gott, men faktiskt mättande. Jag såg ut över sjön medan jag tänkte på vad jag hade sett, flickan. Jag började tvivla allt mer på att jag hade inbillat mig, det var liksom så verkligt. Solen började gå ner och jag frös, innan jag började gå till stugan som nu blivit mitt hem, blundade jag och andades in den friska luften. Innan jag somnade var jag vaken i flera timmar och tänkte på flickan och var nästan rädd för att somna ifall hon skulle smyga på sig på natten då jag sov.

Dagarna gick men flickan jag hade sett syntes inte till. Därför började jag mer tro att det bara var en inbillning, bara min hjärna som spelade mig ett spratt. Dock började jag höra viskningar om natten, jag kunde inte riktigt urskilja om jag hörde dem i mina drömmar eller på riktigt. För det mesta var det ohörbara ord, men ibland kunde jag urskilja dem. Ibland hörde jag mitt namn och de andra gånger brukade det oftast vara något som ”Ska vi leka?”. Jag var inihelvetes rädd och visste inte vad jag skulle göra, det enda jag var säker på var att jag var tvungen att ta mig där ifrån. Men var? Och hur? Då jag kom hit var jag full av hopp, nu visste jag inte längre. Jag var rädd, förvirrad och visste inte var jag skulle ta vägen, om jag skulle stanna eller dra. Ska jag återvända till henne? Har jag ett jävla val? Vintern skulle snart komma, det var jag fullt medveten om. Då kommer det vara omöjligt för mig att klara mig här och inte nog med det jag hör om nätterna. Imorgon ska jag ringa till henne, jag vill inte dö här, trots allt är jag inte redo att dö. Det kanske är menat att jag ska vara med henne, det kanske liksom bara ska vara så. Det var så svårt att tänka sig att återvända tillbaka till all skit att jag inte förstod mig på mig själv. Hon kanske saknat mig då jag vart borta, kanske insett att jag faktiskt betyder något för henne? Kanske jag kan få ett normalt liv. Men nu måste jag fan njuta sista dagen av frihet och sluta tänka på all jävla skit som väntar. På något sätt kändes det skönt att jag snart skulle vara tillbaka hos henne. Eller så var det bara min hjärna som försökte få mig att se det som något bra att återvända dit. En bit bort fanns det höga klippor som jag aldrig vågat klättra upp för innan ifall jag skulle ramla, men idag vågade jag. Då jag nådde toppen ställde jag mig på tå, sträckte ut armarna och blundade och kände hur vinden drog i mina armar. Det började regna men jag stod kvar med slutna ögon och utsträckta armar. Just då kändes det som om jag inte hade några bekymmer alls, just då var allt perfekt. Jag vinglade till, det kändes som jag flög, nej det kändes som om jag föll. Jag öppnade hastigt ögonen, det var ingen känsla. Jag föll, på riktigt. Innan min kropp landade på marken gav jag ifrån mig ett högt skrik.

Ett glädjeskrik.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (4 röster)
Jolene , 4.0 out of 5 based on 4 ratings

1 kommentar

  1. Shimo Skriver:

    Så rörande, den var jätte bra.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.