Från inget till allt

Ljuset strimmade in genom det smutsiga fönstret. Det fönster som döljer världen, där kärlek och lycka sprödas. Det är den värld som jag hopplöst är utelåst ifrån och nyckeln ligger gömd bortom land & hav. Ett tomrum som måste fyllas. Länge har jag tänkt hur mycket man måste stå ut med innan man ger upp, innan man kapitulerar från allt. Jag står ofta på utkanten av det som kallas slutet och funderar. När ska det ta slut?

Med stor möda tog jag mig ur den oerhört obekväma sängen, som plågat mig sen begynnelsens tid. Dess knarrande ljud förvandlas till en vaggvisa varje kväll när det är läggdags. Om det inte skulle vara nog med problem, så stod även världens fulaste katt bredvid sängkanten. Nimbus hette han. En helvit kastrerad hane med en intryckt näsa. Jamandes som om den var allvarligt sjuk, men så var det inte. Bara allmänt efterbliven, enligt mig. Hur som helst så undrar jag varför mamma skaffade den över huvud taget. Kanske för att kompensera sällskapet som försvann när farsan drog, vem vet?

Visst ja, farsan. Ett hopplöst kärleksdilemma som resulterade i att morsan stod ensam med mig i famnen. Det var fjorton år sedan det inträffade. Idag är jag en helt vanlig tonåring i 16-årsåldern med humörsvängningar, som morsan fått handskas med dagligen. Med socialbidrag och andra transfereringar har hon försökt försörja oss så gott det går. Det har varit några sjuhelvetes år och jag undrar hur mitt liv hade sett ut med pappa i bilden. Jag har försökt prata med morsan om hur han såg ut och var han befann sig. Men hon hade bara svarat: ”Det är bäst vi glömmer, hjärtat”. Vad fan är det jag ska glömma? Jag minns ju ingenting, inte ens ett foto existerade. Jag förmodar att det var tungt för mammas del, eftersom hon intensivt försökte förtränga allt.

Morsan stod som vanligt och gjorde frukost till mig, då jag var allt för lat för att göra det själv. Jag var helt omöjlig när det gällde att gå upp på morgnarna. Tror ni inte mig, så fråga morsan. Hon vet. Det är hon som har fått lida av mitt typiska tonårsbeteende i alla dessa år.

Plötsligt steg doften av nystekta bacon i mitt rum, vilket fick min mun att utsöndra saliv i stora mängder. Från ingenstans tog jag ett oväntat skutt genom rummet, som fick Nimbus att göra ifrån sig ett märkligt läte, samtidigt som han vek av åt sidan. Med full iver, rusade jag in i köket där morsan stod framåtlutad över spisen. Hennes rufsiga blonda hår vilade nedför hennes smala och avslappnade axlar. Med hennes trötta ögon, kunde man tro att hon stigit direkt upp ur graven. Förutom på morgnarna, så såg morsan rätt okej ut för att vara 45 bast. Killarna från skolan brukade alltid skämta, ”Satan Tobbe, vilken morsa du har”, ”Jäkla MILF, är hon ledig?” och dylika citat. Avvärjande viftar jag bort sådant skitsnack så gott jag kunde. Enligt min åsikt var alla killarna i klassen intelligensbefriade. Därför försökte jag undvika social kontakt eller ja, allt sorts kontakt över huvud taget.

- God morgon morsan, sade jag med blicken fast på de fräsande baconskivorna i stekpannan.

Mamma vände sig om.

- Nämen, god morgon min lilla gosse svarade hon med en upprymd blick.

”Lilla gosse”, att hon fortfarande kallar mig det är helt otroligt. Men det är väl så morsor fungerar. Erkänner aldrig att barnen växt ifrån dem och därför förblir man ”den lille”. Det är även ganska ironiskt, eftersom jag nästan är 1,85 cm lång. En kropp som är väl byggd för en 16-åring, tack vare mina sex boxningsår som jag hade i bagaget.

Jag var dock tvungen att sluta pga den dyra medlemsavgiften som plågade mammas ekonomi.

Jag satte mig vid det färdigdukade bordet, medan mamma skyfflade på de stekta baconskivorna på tallriken.

- Ät dem med stolthet, sade mamma och blinkade med ena ögat.

- Det gör jag alltid, svarade jag med ett överdrivet leende.

Magen kurrade som om den hade gjort uppror mot mig. Första tuggan var alltid bäst. Knaprig och smakrik, precis som den skulle vara. Helt gudomligt gott.

- Hur bär du dig åt egentligen? frågade jag förundransvärt.

Morsan har aldrig tagit några matlektioner vad jag vet, men ändå gör hon så god mat.

- Man föds väl med det antar jag, svarade hon samtidigt som hon satte stekpannan i vasken.

Ja det är väl så, man föds med det. Precis som vissa föds med lycka och kärlek & andra med sorg och olycka. Livet är så jävla oförutsägbart. Man kan hamna var som helst. Jag hamnade här, med den fula katten & obesvarad kärlek. Det var mitt öde det, ja.

Vad behövs egentligen, för att fylla ett tomrum? Jo, Henne.

Klockan hade hunnit bli halv åtta när jag tagit min sista tugga. Skolan började inte förrän åtta, så någon stress var inte nödvändig. För att vara exakt, så tar det ungefär fem och en halv minut till skolan. Först nedför de stupbranta trappstegen ner till markplan. Sedan går man längs Karpogatan tills man ser en orange tegelbyggnad på vänster sida, där det står ”Marinadskolan” med stora svarta bokstäver. Så avståndet till skolan var inget att klaga på, även om trappstegen ut från lägenhetsbyggnaden var som ett 2 timmars gympapass.

Jag lämnade den tomma tallriken på bordet, och hasade min stora kropp in på mitt rum för att klä på mig. Jag hade god lust att slänga mig tillbaka i sängen och sova vidare, men att

skolka var inte riktigt min grej. Med tanke på de betyg jag besatt just nu, skulle frånvaro vara min enkelbiljett till sommarskola. Sommarskola skulle vara det sista jag skulle vilja göra på ett sommarlov, det kan jag tala om för dig.

Jag öppnade garderoben och slängde på mig något slumpässigt. Jag har nog aldrig greppat ordet ”klädstil” om jag ska vara ärlig. Klär på mig det första bästa. Jag har aldrig varit så speciellt utseendefixerad av mig, särskilt inte när det gäller kläder.

Med stora och bestämda steg tog jag mig mot ytterdörren för att bege mig till slaveriet. Ja, skolan alltså. För mig var det som ett rent helvete, speciellt när man bär på dyslexi. Trots det, så har jag kämpat mig genom 10 år i skolan utan att bli nedflyttad några klasser. Skolan såsom livet har alltid varit en ständig kamp för mig, men med lite vilja så ordnar sig det mesta.

- Ses senare! skrek jag halvvägs ut från ytterdörren.

”Ja, det gö…” hördes precis innan jag slog igen den tunga dörren. Smällen från dörren ekade i byggnaden högt och tydligt. Allt eko känns som det fördubblas i ljudfrekvens. Så all typ av viskning, var helt uteslutet att försöka göra.

Ju närmre jag kom skolan, desto mer kände jag nervositeten steg i min kropp. Det gjorde den alltid, det kvittade vilken dag eller tid. Nervositeten fanns där hela tiden. Det var inte på grund av min dyslexi eller andra svårigheter jag hade i skolan. Nej, utan på grund av en viss person. En tjej. Ja, det stämmer. Så länge jag kan minnas, har det inte gått en dag utan att jag tänkt på henne. Det låter helt orealistiskt och fjolligt, men det var sanningen. Elise hette hon. Jag mindes dagen som om det vore igår.

Det var i 3:e klass. Jag klev in i klassrummet som vanligt, men det var något som inte stämde. Klassen var helt tyst, som om någon hade satt munkorgar på varenda elev. När jag kom underfund med att alla blickar var riktade mot katedern, så såg jag henne stå där, helt oskyldig. Hennes bruna flätor vilade nedför hennes axlar och hennes ögon var helt kristallblåa. Våra blickar möttes. Jag stod helt paralyserad, stirrandes rakt i hennes ögon och hon i mina. En våg av värme lade sig över min kropp, en våg av kärlek. Vanligtvis när jag hör talesättet ”kärlek vid första ögonkastet”, så tänker jag att det är det mest idiotiska som fanns. Men från den dagen, har jag tvivlat om det var så idiotiskt som jag alltid trott. Jag hade bestämt mig för att hon skulle bli min, så småningom.

Jag hade varit hopplöst kär i henne ända sen dess. Hon är den enda som gjorde att jag längtade till skolan. Att få se hennes ansikte som lyste upp varje skoldag. Förutom lärarna och personalen, var hon den enda jag haft social kontakt med. Vi har varit nära vänner sedan första ögonblicket och allt är perfekt. Så vad är problemet? Jo, jag har inte berättat för henne hur jag känner. Att jag vid första ögonkastet blev förälskad. Så här har det pågått sedan 3:e klass. Jag kvarstod som en fegis och teg typiskt mig.

Hennes utseendemässiga utstrålning resulterade i att killarna, tillsammans med mig, var helt galna i henne. Ju mer de klängde, desto mer växte min svartsjuka. Eftersom jag och Elise var nära vänner, berättade vi allt för varandra. Elise var alltid ödmjuk, det kvittade vad det handlade om. Elise hade t.o.m. tagit del av mitt nuvarande tuffa liv, då jag berättat att farsan stack vid tidig ålder. Efter det har hon byggt upp en stor vägg av sympati som gör att vi kommer närmre varandra, dag för dag. Men för min del medförde detta vissa nackdelar att vara nära vänner. Exempelvis när Elise frågade efter vägledning att välja rätt kille i skolan. Fullkomligt hjärtskärande, men vad skulle jag göra? Jag måste på något sätt berätta sanningen, men hur?

Solen sken på den stora skolgårdsklockan vid huvudentrén. Den rostiga minutvisaren stod nu ett steg från att klockan skulle slå åtta. Med raska steg tog jag mig in i sal 15 A där klassen var utplacerad med två personer vid varje bord, en på varje gavel. Då kom jag underfund att vi skulle ha nationellt prov. Det hade jag fullkomligt glömt bort. Typiskt mig, noll koll på allt. Ingen framförhållning heller för den delen. Jag blickade över klassrummet för en ledig plats. Fan också, tänkte jag för mig själv när jag såg Elise sitta mittemot min ärkerival.

Sebastian, kallades även Sebbe. Killen som trodde att han var guds barn och att han kunde göra vad han själv behagade. I hans personlighet utspeglades ett visst självförtroende. Ett kaxigt och egotrippat sådant. Men det som störde mig mest var att han konstant stötte på Elise.

De hade sex på någon fest för ett år sedan, då Elise druckit sig redlöst full. Flera ambulanser var inblandade och kvällen var alldeles förstörd. Men för Elise del, var den förödande. En

månads utegångsförbud och alkoholen var det inget snack om. Men kanske värst, att förlora oskulden till ett svin och inte ens komma ihåg det.

Hur många gånger har jag inte drömt om att jag bankat sönder honom, hårt och skoningslöst. Men att uttrycka sitt vrede genom knytnävarna lär inte förbättra någons situation, speciellt inte min. Jag hade problem så det räckte och blev över.

Elise smilgropar syntes tydligt när hon fick syn på mig.

- Tjena Tobis! skrek hon från halva klassrummet.

Elise bryr sig aldrig om vad folk tycker och tänker om henne. Hennes självkänsla är så enorm att hennes rädsla att göra bort sig är minimal. Det är en av många egenskaper som jag älskade hos henne.

Sebbe gjorde en överdriven grimas när jag passerade hans synfält. Mer än vanligt, kände jag att ilskan steg i kroppen. ”Han kanske skulle se bättre ut efter några smällar” tänkte jag. Jag fnissade åt tanken och ilskan avtog successivt när jag satte mig på plats längst ner i klassrummet. Under provets gång flackade jag mellan svarsalternativen och flätorna. Herre gud min skapelse, hennes flätor. Hennes underbara hår som glänser i alla vinklar. Om jag hade fått en uppgift att skriva en uppsats om hennes hår, hade jag fått skrivkramp.

Då Katrin noterade min flackande blick som skiftade mellan provet och Elise, sa hon från katedern:

- Visst är hon bedårande Tobbe?

En gnutta generad återupptog jag fokusen till provet, samtidigt som klassen fnissade med en sneddad blick mot mig. Även Elise vände sig mot mig med ett leende.

Trots att jag spenderade ungefär halva tiden att beundrar hennes flätor, klarade jag mig relativt bra. Mest för att engelska är en av mina starka sidor. Då jag fick sponsorer att boxas utomlands, lärde jag mig flytande engelska ganska snabbt. Som tioåring var jag ganska tuff, tro det eller ej.

Elise kom springandes mot mig när jag pillade fram nycklarna till skåpet.

- Har du börjat dagdrömma nu igen? frågade hon med ett stort leende.

- Antar det, svarade jag glatt.

Elise visste väl om mitt dagdrömmande. Det var inte första gången och säkerligen inte den sista heller. Jag mindes första gången i 5:e klass. Vi fick en skrivuppgift som skulle vara skriven inom 60 minuter. Hela timmen satt jag och studerade Elises flätor. När läraren tog in papprena igen, så var mitt papper lika blankt som det var när jag fick det.

- Kom hem till mig vid 5 efter skolan, jag har en sak att berätta, sa Elise medan hon lade armen runt mig.

Jag kände hennes parfym, hennes underbara doft som jag aldrig får nog av. Varje gång jag träffar henne, så tränger doften in i kläderna. Jag undviker att tvätta plaggen, då jag kan ligga hemma och bara andas in hennes ljuvliga doft. Ja, så besatt är jag.

Men vad stod nu på tur? Nya kärleksproblem som jag skulle få ta del av? Eller skulle hon berätta att hon varit hemligt kär i mig sedan 3:e då vi först träffades. Jo, fet chans.

- Deal, svarade jag med ett leende.

Elise log brett. Hon tog sedan sin andra arm och slog runt mig.

Jag i hennes famn. Hennes varma hud mot min. Hennes parfym som trängde genom mina näsborrar. Tiden stannade helt och hållet. Låt detta vara för evigt.

Vi brukade vara hos Elise när vi umgicks på vardagarna. Personligen var det bättre för min del. Att slippa den sunkiga lägenheten med de branta trappstegen. Hos Elise såg det helt annorlunda ut. Ett vitt hus på 400 kvm. Jag brukade säga slott, men enligt Elise var det ett helt vanligt hus. Hennes föräldrar ägde ett klädesföretag som var värt ofantligt mycket och därför ägde de allt man kunde tänka sig. Från jacuzzi till en självspolande toalett. Jag trivdes där, men främst pga hennes närvaro.

Jag ställde cykeln bredvid den vita porten som ledde in till Elises hus. Nu kände jag återigen en nervositet som steg med jämna mellanrum. Men det var inte den sortens nervositet när jag brukar gå till skolan, nej. Det var den sorten när man skulle hälsa på någons föräldrar. Som alltid, vill jag föregå med gott exempel. Särskilt när det gällde hennes föräldrar. Men det brukade alltid gå vägen.

Elise såg bekymrad ut när hon satt bredvid mig i soffan. Som jag trodde, killproblem. Vad annars? Ärligt talat, borde jag vara legitimerad problemlösare vid det här laget. Så mycket som jag varit med om. Mitt tålamod började svaja en aning, men mer skulle det efter vad Elise hade att säga.

- Jag vet att du är min närmaste vän och jag älskar dig, sa Elise.

Jag. Älskar. Dig. Orden virvlade i mitt huvud som bollarna i ett kenospel. Jag kunde ha sagt det här och nu. Sanningen. Att jag alltid varit så jävla kär i henne. Att hon är det enda jag tänker på. Men att tiga var jag specialist på och det skulle nu få sin konsekvens, en hjärtskärande sådan. Det var inte ett vanligt killproblem som jag innan hade befarat, det var nu ett allvarligt problem.

- Jag och Sebbe är typ tillsammans nu fortsatte, Elise.

Jag frös till, det kändes som om jag blivit förlamad i varje kroppsdel. Sebbe? Den Sebbe? Den kille som jag drömt att nita i många år? Just nu kändes det nödvändigt att leverera med knytnävarna. Elise stirrande med en genomskådande blick. En lång tystnad uppstod som sedan avbröts av mig.

- Jag måste gå, sa jag med en låg röst.

Med tårarna forsandes nedför mina kinder, tog jag så snabbt som möjligt på mina röda Converse. Slängde igen dörren efter mig och sprang hem. Jag klarar inte mer. Inte nog med att den bevarade hemligheten varit tung att bära, nu hade även Sebbe raserat min värld.

Jag känner en lätt vindpust mot min kind. Solen syns klar över horisonten, här vid utkanten. Ett steg till och allt är över.

Förkrossande och helt tömd på livsglädje. Orkade inte mer. Liggandes i sängen, stirrandes upp mot taket. Att inte röra sig, bara försvinna ut i intet. Just nu fanns bara en utväg, att allting var en dröm. Att jag skulle vakna upp med henne i famnen. Jag och Elise, inget annat.

Med ett ryck vaknade jag omedveten om min omgivning. Var det verkligen en dröm? Såklart inte. Gråtandes hade jag slumrat till, men väcktes av en oidentifierad skepnad som nu befann sig bredvid min säng. Panikartat gav jag ifrån mig ett skrik, som tystnades med ett finger över min mun.

- Shh, du väcker halva lägenhetsområdet dummer, sa skepnaden.

Gatulyset lyste nu på skepnadens ansikte. Elise. Hjärtat hoppade över ett slag. Hennes doft spred sig snabbt över rummet. Hur fasen hade hon kommit in? Men viktigaste, vad gjorde hon här nu?

Hon satte sig bredvid mig, stirrandes på mitt söndergråtna ansikte. Jag hörde nu att hon började gråta. Hennes tårar föll på min panna. En efter en.

- Förlåt, förlåt mycket så, sa Elise med gråten i halsen.

Hennes hand placerades på min vänstra kind. Hennes läppar omgav nu mina. En kyss som jag förevigt skulle minnas.

Jag vaknade upp. Klockan visade sju. Jag vände mig i sängen med förväntning att hon skulle ligga bredvid mig. Men istället hittade jag en papperslapp på nattduksbordet.

Min Tobbe,

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förlåta mig själv för detta. Men det var nödvändigt, för oss och för kärleken. Sebbe och jag är inte i ett förhållande. Mitt syfte var att se om din kärlek var äkta. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Sen jag steg in i klassummet för första gången, har du alltid varit nummer ett för mig. Även om vi haft våra dispyter då och då. Den dagen jag såg dig, helt orörlig stirrandes i mina ögon. Då visste jag. Att det var du och jag. Förlåt mig.

Din Elise.

Det fönster som en gång dolde kärlek från mig, har nu öppnats. Jag står nu vid utkanten och tänker för mig själv, låt det aldrig ta slut. Det finns ingen gömd nyckel för att nå den värld. Vi har alla nyckeln tillgänglig, det handlar bara om att man formar den så att den passar nyckelhålet. Tomrummet var nu fyllt med kärlek.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (11 röster)
Från inget till allt, 4.0 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.