Ett livs öde

Liv är 17 år gammal. 17 år gammal och ganska så ensam, ganska så liten och ganska så alldaglig. Hon känner ibland för att skrika upp mot den mulna himlen när hon går ensam hem från skolan. Skrika ut all den frustration som byggs upp inombords av hennes konstanta väntan på något bättre. Något som inte känns alldagligt, eller obetydligt – något som kan få hennes liv att kännas bara en gnutta mer som ett liv borde kännas – levande. För nu är realiteten så att Liv är 17 år gammal, men ändå känns det som att hon inte har levt. För hur kan hon på riktigt ha gjort det när man bott i samma rum, i samma hus, i samma lilla dystra stad alla de 17 år som utgör hela hennes existens?

Om nio månader är det studentdagen, efter det är det upp till var och en att samla ihop spillrorna, som krossats likt folkölsflaskorna mot trottoarerna varje fredagskväll, och spridas som agnar för vinden. Liv kommer inte spridas med vinden, hon kommer fly. Så fort hon bara kan ska hon ta sig ut ur den här hålan, utan att se bakåt. Hon är trött på stereotyperna, på att alla vet vem som har legat med vem, vilken kompis som hånglat med vems bror, vart man bor, vem man är släkt med eller hur avig man såg ut under puberteten. Umgängets olika konstellationer har nått sina yttersta kretsar och man träffar samma människor på samma hemmafester. Ingenstans finns plats att reflektera över framtiden, för småstadens trånga väggar finns alltid där för att ruska om en så fort man vågor drömma, eller hoppas. Ingen människa som är rätt funtad kan bli lycklig här tänker Liv, så hon flyr. Och för första gången i hennes liv är hon på riktigt fri.

London. Ett enda ord, ett namn, men det rymmer ändå så oerhört mycket. Om vi alla är födda för att uppfylla vårt eget öde, och det ödet är specificerat, är det inte konstigt att vissa inte känner att de passar in i sin egna verklighet. Varje dag har en grå aura och skratten pirrar aldrig i magen, saften är aldrig tillräckligt söt och kärleken finns aldrig runt hörnet (inte himlen heller). Allt Liv behövde göra för att bli lycklig, och kanske allt du och jag också behöver göra, var att överge sin verklighet för att finna sitt öde.

Och nog fann hon det alltid. London var platsen där Liv blev kär för första gången. I den stad där hon gått från embryo till tonåring hade det verkat som om kärlek var det största marknadsföringsknepet av dem alla. Ingen tycktes tilltala henne på något annat sätt än som vän, möjligtvis en kyss med alkohol i blodet. Men i London svepte den över henne som vårvinden ibland kan svepa över en nyutslagen snödroppe – nästan för kraftig i sin styrka så att den lämnar snödroppens blomma svajande av dess effekt. Liv var en svajande blomma från det att hon först kände till Rubys existens. Ingen hade någonsin i Livs ögon varit så vacker, så godhjärtad eller haft ett mer underbart skratt. Liv hade aldrig varit kär förut – hon var säker på att detta måste vara kärlek – och hade därför aldrig reflekterat över det faktum att hennes tvillingsjäl kanske intagit kroppen av en annan kvinna. Hon kunde dock inte brytt sig mindre om det, för någon så underbar, som kan sätta hela ens värld i gungning får inte förpassas.

Liv mötte Ruby första gången en lördagskväll. Det var sommar och solen var just på väg ner men gav fortfarande staden ett rödaktigt sken. Liv minns att hon tänkte att det var som om solen uppmuntrade henne genom att perfekt komplettera hennes sinnesstämning med en glödande palett av färger. Ruby och Liv hade en gemensam vän, tack vare vilken de råkade befinna sig på just samma plats den där sommarkvällen. Från det ögonblicket Liv först fick syn på Ruby var det som om den tomhet hon fortfarande bar runt på, som ett permanent ärr efter 18 år på fel plats, fylldes till bredden, svämmade över till och med. Det kunde inte vara frågan om något annat än två tvillingsjälar som sammanstrålade på korsningen mellan Kensington High Street och Holland Road.

Det skulle ta tre veckor innan Liv vågade berätta för Ruby om hur hennes tillvaro tycktes uppfylla hela Livs kropp och sinne. Och som ni säkert kan lista ut så kan inte två tvillingsjälar sammanstråla utan att lämna båda berörda kroppar ytterst medvetna om att något skett. För Ruby så var Liv allt det hon hade saknat – kärlek, trygghet och en famn full av förtroende. Den kvällen då de kysstes för första gången, den kvällen uppfyllde två individer sina öden och deras liv förändrades för alltid.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (5 röster)
Ett livs öde, 3.0 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.