En ovanlig flygtur

Jag lyfte sakta från marken. Jag undrade hur det här skulle gå? Skulle jag ramla ner? Vad skulle alla andra tro när dem såg mig? För tillfället struntade jag i de här frågorna för att de säkerligen skulle ge svar som jag inte ville höra just nu. Att bara njuta var min plan för stunden.

Nu hade jag kommit ganska högt upp i luften. Molnen kom närmade och närmare. Jag undrade om jag skulle komma ända upp till dem och hur det skulle kännas att röra dem i så fall. Plötsligt tittade jag ner. Människorna såg ganska små ut nu men ännu hade ingen märkt den flygande personen ovanför. Jag visste inte om det var bra eller dåligt men jag fortsatte att studera omgivningen.

Långt borta vid horisonten kunde jag se mitt hus och tittade jag riktigt noga kunde jag faktiskt urskilja fönstren och den stora ytterdörren. Min blick fortsatte vandra över landskapet igen. Jag såg allting ur ett helt annat perspektiv och såg en skönhet hos de ting jag annars bara betraktat som något utan mening.

Plötsligt stannade jag. Varför vet jag inte men det gav mig några sekunder att hämta anden. Några fåglar flög förbi mig. De verkade inte bry sig speciellt mycket om mig även fast flygande människor i skyn måste vara ganska ovanligt.

Färden fortsatte fast nu steg jag inte längre. Jag åkte framåt men tappade lite i höjd hela tiden. Efter en stund var jag ganska nära hustaken. Nu måste väl människor lägga märke till mig, tänkte jag. Sakta fortsatte jag min flygtur då en liten unge blickade upp mot mig. Jag höjde handen till hälsning och log fast hon omöjligen kan se det. Hon drog i mamman för att påkalla uppmärksamhet och snart såg även mamman uppåt. Hon tittade länge och noga innan hon förstod att det faktiskt fanns något där uppe som flög.

Mamman började ropa och skrika åt alla andra på gatan att titta upp. Nästan alla gjorde det och de andra gick miste om en spektakulär syn. Vad dem såg var bara mig fast i flygande version. Jag ville inte dra till mig så stor uppmärksamhet så jag flög vidare och lämnade de gapande och ytterst förvånade människorna bakom mig.

Min lilla tur fortsatte mot torget. Idag var det torgdag så det var fullt med små stånd på det lilla torget. De svämmade över av alla goda frukter och bär. Några sålde kläder och andra porslinsfigurer. Alla skulle strax bli chockade av min uppenbarelse.

Jag flög sakta fram en bit upp i luften. Jag närmade mig det lilla mysiga torget med stadig fart. Nu var det inte långt kvar innan jag skulle bli upptäckt. Jo då, nu såg dem mig. Som vanligt blev alla chockade och trodde inte sina ögon. Några började hoppa upp och försökte känna om jag var på riktigt. Då flög jag en liten bit högre upp. Jag har aldrig riktigt gillat mycket uppmärksamhet.

Nu började de bli riktigt påträngande, de hade klättrat upp på taket till små låga hus och hoppade mot mig. Jag visste inte om någon skulle kunna klamra sig fast vid mig om de hoppade tillräckligt bra så jag började dra mig därifrån. Tröttheten hade ändå börjat smyga sig på och då var det nog dags att åka hem. Hem till mitt lilla hus och min familj.

Jag steg snabbt i höjd och åkte med lätthet ifrån de envisa typerna som ännu sprang under mig. Strax hade jag lämnat dem bakom mig. Nu skulle man bara hitta hem då. För även om ni tror mig eller ej så är det ganska svårt att hitta när man är uppe i luften och inte ser alla gatunamn. Allt ser nästan likadant ut.

Där, jag såg mitt hus. Nu kom jag till den svåra delen, att ta sig ner på marken obemärkt. Som tur var verkade alla människor i kvarteret vara upptagna av något annat än att blicka uppåt så jag hade tur. Nu var jag nästan nere. Bara landningen kvar och sen kunde jag gå hem och låta alla tro att jag var en alldeles vanlig tonåringstjej.

Landningen gick alldeles utmärkt och ljudlöst till. Ännu hade ingen sett något. Jag började den korta promenaden hem. Det var bara att gå över ett fält och sen kom jag hem till vårt hus som låg lite avskilt vid kanten av fältet. Jag smög mig in genom dörren. Ingen hemma. Jag hade klarat mig den här gången också.

Anledningen till allt smygande är att det inte är så vanligt med en flygande tonåringstjej i staden. Någon skulle kunna känna igen mig och ringa polisen och vem vill ha polisen tätt i hälarna när man flyger runt i ett egen byggt flygplan med plats för en utan flyglicens för att man bara är fjorton år. Då är det ju inte så konstigt att man parkerar sitt flygplan i en övergiven lada och flyger runt med en verklighetstrogen mask föreställande en påfågel framför ansiktet.

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (3 röster)
En ovanlig flygtur, 2.0 out of 5 based on 3 ratings

1 kommentar

  1. Rebecka Skriver:

    Vilken bra novell! Fortsätt skriva, jag läser det gärna!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.