En ängel flög förbi

Hon är klarvaken, men sover fortfarande. Kroppen är alldeles stel, den går inte att rubba. Armarna och benen bara ligger där, varför gör de inte som hon vill? Kroppen känns främmande. Är den verkligen hennes?
Den måste vara hennes. Hon känner igen ärret på ena armen, som hon fått efter en cykelolycka för längesedan. Dock är det inte det enda hon känner igen på kroppen, för om det bara var det som skulle göra den till hennes så skulle det vara alldeles för få bevis. Nej, hon känner igen sitt chokladbruna, vågiga hår, som nu har flutit ut över kudden, sina tre leverfläckar på högra kinden och inte minst sina skrattgropar som nu bara syns som en svag skugga. Hon är helt säker nu. Det är hon som ligger där helt likblek och med ett slappt uttryck i ansiktet. Paniken väller upp inom henne, lever hon?
Plötsligt blir hon medveten om vad som händer runt omkring henne. Det var som om någon hade tänt en lampa, så att hon kunde se och samtidigt tagit ur öronpropparna så att hon kunde höra. Runt henne hörs det pipande ljud och hon ser en kvinna sitta vid sängen där hennes kropp ligger. Kvinnan sitter med nedböjt huvud och händerna knäppta. Om hon lyssnar väldigt noga kan hon höra de halvkvävda snyftningarna som kvinnan ger ifrån sig med jämna mellanrum. Hon ser hur hennes kropp skakar och skälver till, men det är inte av kyla.
När kvinnan efter en lång stund vänder upp sitt huvud möts hon av ett svullet och rödgråtet ansikte. Det är välbekant. Ett ansikte som hon har sett så oändligt många gånger tidigare, men nu är det förvrängt av lidande. ”Mamma”, försöker hon säga, men det kommer inget ljud från hennes läppar. Vad är det som händer? Hur kan hon stå här så levande medan hon samtidigt ligger i koma? Varför kan hon inte prata längre? Är livet slut? Nej, maskinen som kontrollerar hjärtrytmen ger fortfarande ifrån sig regelbundna pip, men hur lång tid är det kvar tills… Hon vågar inte tänka tanken.
Helt utan förvarning reser sig hennes mamma upp och går med snabba steg ut ur rummet, hon följer efter, ovetande om vart de är på väg och om vilka de kommer träffa. Under tiden de går studerar hon sin mamma ingående. Vad smal hon har blivit. Vad har hänt? Hon ser närmast undernärd ut. Längre hinner hon inte, innan tanken på att folk kanske kan se henne dyker upp i huvudet. Hon springer snabbt in till det närmaste rummet hon ser, men ingen verkar märka någonting. Lugnad, av vissheten att hon faktiskt är osynlig, fortsätter hon efter sin mamma.
Efter ett tag kommer de in i ett litet rum med en soffa, där resten av hennes familj sitter. Det vill säga hennes pappa, lillebror och mormor. Alla ser helt förstörda ut. Hon kan inte släppa dem med blicken förrän hon hör en röst, som inte tillhör någon av dem. Hon vrider på huvudet en aning och får syn på en man i vit rock, en läkare. ”Tyvärr finns det ingenting mer vi kan göra, vi har redan gjort allt vi kan”, säger han allvarligt.
Sekunden efter att han har uttalat meningen kastar sig hennes mamma skrikande ner på golvet med armarna om huvudet, hennes pappa sitter alldeles likblek och stirrar tomt framför sig och hennes lillebror och mormor försöker trösta varandra. Då går det plötsligt upp för henne att det är henne de pratar om. Det är hon som de inte kan göra något mer med. Det är för henne de redan har gjort allt de kan. Det är hon som inte har lång tid kvar. Det är hon som kommer att lämna en familj med öppna sår kvar på jorden utan att ens få ta farväl.
Några timmar senare lämnar familjen sjukhuset för att åka hem en stund och bearbeta det de just har fått veta. Det är alla medlemmar i familjen som sätter sig i bilen ute på parkeringen. Hennes pappa startar bilen och de kör iväg, men efter bara några minuter börjar anklagelserna.
Hennes föräldrar börjar lägga skulden på varandra för att de inte har upptäckt några tecken på sjukdomen tidigare, men hon vet att leukemi inte alls är enkelt att bota och att just hennes har varit mycket svår. Det är inte någons fel att detta händer. Hon orkar inte lyssna mer och lämnar därför bilen för att ta sig hem på egen hand.
Hon ställer sig framför ytterdörren för att kika in genom fönstret. Till sin besvikelse ser hon att det är täckt av ett tunt lager is, så hon kan inte se någonting. Hon vänder sorgset bort huvudet, samtidigt som bilen kör in på garageinfarten. Då får hon en idé. Hon vet inte om den fungerar, men om man inte provar får man aldrig veta och hon har bara lite tid på sig. De första orden som dyker upp i huvudet är, ”finns i era hjärtan för alltid”, och de får det bli. Hon hämtar en liten pinne från marken och samlar sina sista krafter innan hon slarvigt skriver den korta meningen i isen på fönstret. De få orden som betyder så enormt mycket. Nu är det bara att hoppas på det bästa.
Bildörrarna slår igen och familjen går sakta fram mot huset. Hennes lillebror är den första som ser det. ”Mamma, det är Lissie”, utbrister han. ”Hon är hos oss. Jag älskar dig, Lissie. Du är bäst.” Hon blir alldeles varm inombords, men hon är fortfarande orolig för att resten av hennes familj inte ska tro på honom. Som tur är verkar hennes mormor förstå meddelandet. ”Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, lilla vän”, säger hon tyst och börjar sedan gråta. Hennes båda föräldrar ser fortfarande tvivlande ut, men efter en stunds tystnad kommer det som hon har väntat på. ”Vi kommer alltid att älska dig”, säger de i kör.
Familjen går in i huset och hon ser hur de sätter sig tillsammans i soffan och håller om varandra. Hon kan inte låta bli att le. De kommer att klara det här.
Två timmar senare dör hon, men innan hon försvinner upp till himlen hinner hon se vad hennes föräldrar har bestämt att det ska stå på hennes gravsten. Det är vackert. Några få ord som betyder så enormt mycket.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
En ängel flög förbi, 4.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.