Dödens lek: Den elfte rosen

Jag hade aldrig trott att jag skulle få välja min död, men nu stod jag här mellan det branta stupet och den ilskna björnen. Döden, i det ögonblicket förstod jag att jag skulle dö vad jag än valde. Björnens arga vrål skar genom mina öron.

Allt hade blivit så fel. Kanske var det ödet att vi just idag beslutat att plugga inför provet. Jag skulle ju i alla fall dö med min bästa vän. Kanske var det mitt fel. Det var jag som föreslagit att vi skulle plugga ihop, jag och Sally. Sally hade föreslagit att vi skulle plugga i parken, men jag ville plugga i skogen. Jag älskade verkligen naturen. Jag hade lätt övertalat henne, vi hade skrattat och pratat på vägen dit. Jag minns Sallys skrik, björnen, stupet, DÖDEN!

Jag kom tillbaka till verkligheten. Allt såg likadant ut, träd, träd och träd. Björnen hörde inte dit. Sally tog tag i min hand. Bakom oss fanns det tio meter branta stupet, framför oss den enorma björnen. Vi kollade varandra i ögonen.

-Du är den bästa kompis man kan ha, viskade Sally.

Björnen kom närmare och närmare. Dess ögon lyste av ilska och mordlystenhet.

-Vad väljer du, viskade jag.

Min röst lät ostadig och hes. Jag kände på mig att det snart var dags.

-Klippan antar jag.

Utan att säga något mer hoppade vi. Det var de längsta sekunderna i mitt liv. Vi skrek båda två. Jag kände Sallys hand glida ur min. Tillsammans hade vi kommit hit, fattat ett dumt beslut. Nu skulle vi dö. Vi skulle aldrig bli gamla och få se våra barnbarn växa upp. Tidens eviga labyrint var för våran del slut. Jag kände en oerhörd smäll mot min kropp. Smaken av blod i min mun och björnens avlägsna vrålande fick mig att bli yr. Jag kände mörkret omsluta mig, jag orkade inte kämpa, jag var så trött. Plötsligt blev allt svart.

Ett vitt litet, ljus en låga som brann. Jag kämpade mig mot ljuset som stod för liv. Jag kämpade för Sally. Om jag bara skulle få se henne igen.

Ljuset växte och jag hörde röster, plötsligt kunde jag öppna ögonen. Jag var i en trång liten sal som jag kände igen allt för väl, sjukhuet. Jag låg i en mjuk säng, framför mig stod mamma, pappa, brorsan och en doktor. Smaken av blod var borta och jag kände den välbekanta sjukhus doften. Den enda smärta jag kände nu var smärtan i mitt huvud, det gjorde riktigt ont, men jag visste att jag skulle klara mig.

-Sara? Min mammas röst lät svag.

Jag såg att hon grät, det brukade hon aldrig göra.

-Sara? Kan du höra oss?

Jag kände inte igen min pappas röst heller, även den lät vek och sprucken. Jag kämpade för att få fram orden.

-Ja, jag kan höra er.

Det var jobbigt att prata, min röst lät riktigt, riktigt svag.

-Det är ett under att du klarade dig.

Jag antog att det var doktorns röst. Men ett under? Vad menade han? Plötsligt var det som tusen knivar skar genom min kropp, SALLY?

-Var är Sally?

Doktorn drog en djup suck och började sedan berätta.

-Du fick de värsta skadorna av fallet. Sally fick tillbaka medvetandet redan i skogen. Hon såg att du var mycket skadad, Sally förstod att du behövde hjälp direkt om du skulle klara dig. Så hon sprang, hela vägen hit till sjukhuset. Hon berättade om dig och föll sedan ihop.

Paniken skrek inom mig.

-Så hon kommer att vakna upp precis som jag?

Jag visste redan svaret, jag ville bara inte höra att det var sant.

-Nej, hennes liv gick inte att rädda. Hennes puls slutade slå bara några minuter efter att hon berättat om dig.

Nej, det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant!! Om hennes skador var lindrigare än mina kunde hon överlevt om hon inte sprungit och berättat om mig. Hon dog på grund av mig! Tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag kände mig så tom, så kall.

-Nej! DET FÅR INTE VARA SANT HON DOG PÅ GRUND AV MIG!!!

-Nej. Hon räddade ditt liv. Hon visste själv att hon inte skulle överleva. Se det inte som att hon dog på grund av dig. Om du vill kan du få se henne en sista gång. Hon ligger här på sjukhuset. Vi kör dig dit i en rullstol.

Jag nickade bara. Pappa hämtade en rullstol. Smärtan var värre än någonsin när jag kämpade för att sätta mig i den. Inte förrän mamma lämnat mig med en röd ros och jag var ensam med Sallys döda kropp förstod jag att hon var borta för alltid. Hon var blek, hennes blonda hår var fullt med löv och hennes ögon var slutna. Det såg ut som hon sov. Runt henne låg tio vackra rosor. Hon såg lugn ut, inte rädd.

-Du är den bästa kompis man kan ha viskade jag och lade dit den elfte rosen.

Jag grät och grät. Min bästa vän var borta.

-Du med Sara.

Jag hoppade till av svaret. En dimma flög över rummet och jag såg henne. Jag såg Sally. Hon hade samma kläder på sig som sista gången vi sågs.

-Sally.

Det var det enda jag fick ur mig. Det fanns så många saker jag ville säga till henne, men jag kunde inte få ur mig ett ljud.

-Var inte ledsen!

Sally kom fram och la en iskall hand på min panna. Min smärta försvann och mina tårar frös till is.

-Jag kommer aldrig att lämna dig. Jag finns där för dig även om du inte ser mig eller hör mig. När du behöver mig som mest finns jag där. Jag är så trött, det är dags för mig att sova nu.

-NEJ!

Jag kunde inte göra annat än att gråta.

-Jag glömmer dig aldrig Sara!

Plötsligt blev allt vitt och Sallys spöklika skepnad försvann. Även om jag visste att hon inte skulle höra kämpade jag fram några ord till.

-Jag kommer aldrig att glömma dig heller Sally.

I det ögonblicket förstod jag att vi aldrig skulle skiljas åt på riktigt. Hon skulle alltid vara med mig. Jag tänkte tillbaka på mina sista sekunder med henne. Hur min hand glidit ur hennes. Jag kunde se björnen framför mig, till och med höra dess vrålande. Jag funderade på om det hade slutat annorlunda om vi hade valt att springa förbi björnen och inte hoppat. Om jag bara inte hade föreslagit att vi skulle plugga i skogen…. Jag bestämde mig för att sluta tänka på det.

Jag var trött, väldigt trött, jag tog min bästa väns hand.Jag skulle snart sova, men inte för alltid som Sally.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (33 röster)
Dödens lek: Den elfte rosen, 4.0 out of 5 based on 33 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.