Bussen

Står här, fryser. Fingrarna är blåa av köld. Har inga vantar, mössa, eller någon direkt skyddande jacka. Den jag har på mig är gjord av plast, eller syntetiskt skinn, som vissa kallar det. Kanske bara för att verka smarta. Den hjälper mot blåsten, men inte kylan som ligger i luften och inte heller regnet som snart skulle komma. Framför mig står en äldre dam, runt 80, iklädd en elegant vit pälskappa och en vit tantmössa. En sådan där som alla kvinnor säkert hade på 80-talet, och som min mamma säkert skulle avsky vid blotta åsynen.
Till höger står en medelålders kvinna och väntar hon också. Hon verkar lite frånvarande ut, och ser sig omkring lite då och då när hon plötsligt inser att en gammal vän står bakom mig. Genast börjar de utbyta hälsningsfraser och historier.
”Heej! Hur mår du? Åh, gud, det var säkert år sedan sist!”
”Åh ja, och jag mår bara bra, bara bra, du då?”
”Ja, lite sisådär, jag har ju…”
Sedan slutar jag att lyssna och fingrar med busskortet i min ena ficka. Deras röster hörs avlägset på något vis, och jag vände bort huvudet för att kunna undvika de tråkiga historierna och att faktiskt bry sig. Fast varför skulle jag bry mig om de två? Båda har väl normala liv. Säkert med man och barn, med jobb och hobbyer. Den gamla damen har väl säkert flera barnbarn, en trofast gubbe som håller henne sällskap i hennes ensamma trea mitt i stan. Den är säkert inredd med mörkgröna plyschmattor och med en halvtom skål karameller ståendes i ett glasskåp i hallen.
Den medelålders kvinnan stöter till mig. Det är det enda tecknet på att jag är här och inte i andra änden av stan eller hemma, eller på mars. Annars är jag osynlig. Ett icke-levande väsen för alla främlingar.
Hon säger inte förlåt, men varför skulle hon? Jag är en främling, ett spöke, ett osäkert trappsteg som hon inte visste om det höll när hon klev på det. Kanske skulle det brista och hon skulle vara tvungen att avbryta sin kompis. Kanske skulle hon bara hoppa över steget och fortsätta konversera med någon hon redan kände och visste vart hon hade. Eller så kanske det var mitt fel. Jag kanske skulle säga ”oj, förlåt” och flytta mig en decimeter åt vänster för att inte upprepa misstaget att stå för nära? Jag gör det inte. Vi pratar nog ändå aldrig igen, än mindre ses. Hon har sitt liv och jag har mitt. Två helt olika liv för två helt olika personer.
Busschaufförerna har gjort bytet och den nya chauffören trycker på en knapp för att öppna dörren med ett pys. Den Vita Damen går på och trycker med darrig hand in busskortet i kortläsaren. Sedan jag, som genast känner den efterlängtade värmen från de elektriska elementen som sitter längs väggarna, och efter mig de pladdrande kvinnorna. Jag trycker vant in kortet i kortläsaren, väntar på pipet, tar ut kortet och sätter mig på den ensamma platsen längst fram. Jag ställer ner min svarta axelväska mellan benen och blickar ut över torget genom mitt fönster. Ser på alla människor som står därute och trampar ute i snön. Alla har egna liv, jobb, familjer och drömmar. Alla som står därute i kylan och snön och väntar på något. Kanske väntar de på en vän, sin familj, sina drömmars tjej eller kille, eller bara en buss.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (15 röster)
Bussen, 3.1 out of 5 based on 15 ratings

1 kommentar

  1. Moris Skriver:

    Bra, någon gång kanske lite avlägset från röda tråden men… längtan efter värmen…”Alla som står därute i kylan och snön och väntar på något. Kanske väntar de på en vän, sin familj, sina drömmars tjej eller kille, eller bara en buss.”

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.