Änglabarn

Smärtan for som en blixt genom kroppen. Marken försvann under mina lätta små fötter, jag kände hur jag kastades genom luften. Gälla skrik ekade inne i mitt huvud, för att sedan ersättas av en evig tystnad.
Jag såg alla ansikten på de jag älskar framför mig, in i minsta detalj. Min mamma var där, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar och mina vänner. I nästa sekund blev allt kolsvart. Jag kände absolut ingenting, ingen smärta, sorg, glädje eller trygghet. Det var som att alla mina känslor hade suddats ut. Jag kände mig inte hel som en vanlig människa, jag var helt ihålig, ett skal. Min själ och hjärta var som ett ekande tomrum. Tomt, kallt och fuktigt, nästan som i en källare. Var det här alltså döden? Att man inte kände någonting? Jag visst ingenting om döden, min mamma och pappa ville aldrig prata om det. Varje gång jag hade försökt att ta upp det hade de bara slängt iväg mina frågor och bytt samtalsämne. De kanske hade samma frågor som jag, de kanske inte heller visste svaren på mina frågor.
Jag vaknade med ett ryck, mina ögon slogs snabbt upp och bländades av solens strålar. Kanske hade allting bara varit en konstig dröm. Det var tyst runt omkring mig och luktade vatten och metall. Jag låg på någonting hårt och när mina ögon hade vant sig vid ljuset såg jag bara asfalt. Jag försökte resa mig upp, men synen fick mig att tryckas tillbaka mot marken igen. Vid min sida låg en blond, liten tjej. Hennes ansikte var blodigt och smutsigt av grus. Hennes blonda, lockiga hår hade röda partier här och var, färgat av blod. Hennes ögonlock var stängda och hyn var blek. En kall kår gick utmed min ryggrad, den fick mina hårstrån att resa sig på mina tunna armar. Med ens gick det upp för mig, flickan bredvid mig var jag. Jag kom ihåg bilen, smällen och hur min kropp slungades i luften med stark kraft. Sedan mörkret och tystnaden och hur allt hade känts tomt, som om jag var en kropp gjord av tomrum.
Min kropp lades försiktigt på en bår av två män i gulgröna jackor. De bar sedan försiktigt och ömtåligt båren in i en ambulans som stod parkerad vid vägkanten. Jag såg mig själv ligga där, blodig och livlös. Snabbt sprang jag fram till mamma, drog i hennes tröjärm, ropande och viftade med armarna. Jag gjorde allt jag kunde för att få hennes uppmärksamhet, få henne att lyssna. Men hon reagerade inte. Hon stod stilla på samma fläck och stirrade tomt framför sig med tårfyllda ögon.
Det kändes som jag levde. Jag andades som vanligt, rörde mig och allt annat som en vanlig människa gör. Men jag var osynlig. Mitt hjärta slog inte i sin vanliga rytm, det stod helt stilla. Det pumpade inte ut någon röd vätska som bevisade att jag var en levande varelse med själ. För jag hade ingen själ.
Ambulansen åkte iväg på den torra grusvägen i en rusande fart. Jag sprang efter, men det enda som fanns kvar efter den stora bilen var ett stort, torrt dammoln. Tanken på att det var jag som låg inne i den gjorde mig illamående. Jag hörde min mamma hosta till mitt i gråtattacken och när jag vände mig om hade hon satt sig på knä i sanden med ansiktet vilande i de båda händerna. Min pappa stod lutad över henne och höll försiktigt om hennes tunna kropp. Jag såg hur smärtan inom honom nästan tog kål på honom, men han kunde inte bara strunta i sin fru, hur dåligt han än mådde. Hans ansikte var stelt och han kämpade febrilt mot tårarna. Jag tog ett litet steg framåt, ett till och ett till. När jag stod några meter ifrån paret stannade jag.
”Mamma?”
Jag såg hur mamma snabbt tittade upp när ordet korsat passerat mina läppar.
”Hörde du? Jag kunde höra… Jag hörde hennes röst!” Pappa kramade om henne hårdare och svarade stelt.
”Ja, det är så, det kommer att vara så ett tag. Hon kommer att finnas hos oss föralltid.”
Ett svagt ljus sipprade in genom sovrumsfönstret, en doft av min mammas parfym smög sig in i min näsa och fyllde mig med lycka och värme. Min mamma satt bredvid mig på sängen med sin allra finaste svart klänning på sig. Begravningen skulle äga rum idag, en dag mitt i juli då solen sken som mest och fåglarna kvittrade som gladast. Under tiden som gått sedan olyckan hade jag skuggat min mamma vart hon än var. Jag hade legat bredvid henne i min säng om nätterna för att hålla henne trygg. För jag visste att även fast hon varken kunde se eller höra mig så visste hon att jag var där. Hon pratade ofta till kortet av mig som hon ställt på nattduksbordet. Kortet hade vit ram och var taget från min senaste skolavslutning, bara några dagar före olyckan. Jag bar en vit klänning med små rosa blommor på. Mitt blonda lockiga hår var uppsatt med vita blommor på varje sida. Jag var glad och log stort, jag var så glad som en tioåring ska vara.

Längst bak i kyrkan satt jag på en bänk och lät flickans ljuva stämma fylla min hörselgångar. Flickan som stod där framme var min artonåriga syster, hon hade en röst som en gudinna. ”Halleluja fyllde allas hjärtan med värme. Det hade varit min favoritlåt sedan första gången jag hörde den. Framme vid hennes sida stod en kista prydd med rosor och kort på mig. Alla kyrkbänkar var fyllda och folk stod längst bak för att kunna se begravningen. De flesta som var där kände jag igen på ett eller annat sätt, men vissa hade jag aldrig sett förut. Jag var glad, trots att så många i min närhet var ledsna. Det var många tårar som sakta gled nedför rosenröda kinder. Min systers röst hade gjort alla mjuka som marshmallows och under min mammas fina tal hade många, som förut kämpat emot tårarna fallit in i en stilla gråt. Många näsdukaar hade plockats upp ur jackfickorna, men jag var ändå glad och lättad över att min begravning snart skulle få ett slut.

Kistan bars ut till folksamlingen som stod likt en halvmåne kring gropen i marken. Alla familjer hade arsin blomuppsättning, den ena finare än den andra. Rosa rosor förekom i de flesta, som för att visa att den avlidna var en liten flicka. Sakta hissades jag ner mot jordens inre till kyrkklockorna stämma och de gråtande människorna.
Min syster harklade sig och visade att hon ville ha ordet.
”Min syster var den vackraste flickan som fanns hennes liv hade tyvärr knappt hunnit börja innan det tvingades att sluta. Hon var för ung för att dö.” Hon tog ett djupt andetag och fortsatte ” Som sagt, min syster var den finaste och mest underbara lilla flicka som gått i ett par skor. Jag älskade henne och jag vet att hon alltid kommer finnas inom oss, i våra hjärtan och vaka över oss. Hon är ett riktigt änglabarn. Hennes röst skar sig och hon bet sig i läppen för att hålla tårarna borta utan att lyckas, sakta gled de ner över hennes kind och trillade ner på marken. Jag kände frihet i hennes röst, en otrolig känsla jag aldrig känt förut. Det kändes som jag kunde flyga.
”Mamma, mamma, kolla duvan! Den är helt vit!” tjöt en femårig flicka glatt och drog i sin mammas klänning samtidigt som hon pekade mot mig. Allas blickar riktades mot den vita fågeln som flög med vinden i solens strålar. Det var jag och jag skulle alltid finnas i människors hjärtan och vaka över dem. Som ett litet änglabarn, för ung för att dö.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (12 röster)
Änglabarn, 3.8 out of 5 based on 12 ratings

3 kommentarer

  1. Alva Skriver:

    rörande text! fortsätt skriv skit bra!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. ebba Skriver:

    Underbar! <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Emma Skriver:

    Den var jätte bra. Jag började att gråta <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.