Ändhållplatsen

Mia kliver av på busshållplatsen och ser sig nyfiket omkring eftersom att hon aldrig har varit här förut. Det är en massa med träd runtomkring henne men det finns några enstaka hus. Men det är inte några vackra hus utan rutna och förspikade hus som det luktar mögel och instängt ifrån och ju längre hon tittar på dom ju mer kusligare verkar dom bli. Till och med skogen ser inte så trevlig ut längre när hon tittar närmare på den. Hon hör en vind som sveper genom skogen men det låter mer som en suck än som en vindpust. Då får hon syn på en stig som leder rakt in i skogen, hon bestämmer sig för att hon ska följa den och se vart den leder. Stigen är mycket smal och gropig och hon är tvungen att gå mycket sakta för att inte ramla omkull och bryta benet. Runt stigen står träden mycket täta och hon kan bara se en smal strimma av himlen ovanför. Det är väldigt tyst i skogen nästan för tyst och hon kan inte låta bli att undra vart alla djur kan hålla till någonstans. Hon hann knappt tänka tanken fören en hare plötsligt hopar fram framför henne på stigen, den stannar en kort sekund för att titta på henne innan den hoppar vidare genom skogen på andra sidan. Hon andas lättad ut över att det bara hade varit en söt liten hare och inte något värre. Det luktar ännu mer konstigt i luften och plötsligt tar stigen slut och hon står framför en liten byggnad. Den ser ännu hemskare ut än dom husen som hon såg förut och hon gissar att det inte har bott någon här på minst femtio år eller till och med ännu längre. Färgen har flagnat och fönstren har trillat ner och ligger i en enda hög på marken. Huset ser kusligt ut tycker Mia och det tar ett bra tag innan hon går fram till dörren för att se vad som finns inuti det. Dörren såg väldigt sliten ut och gnisslar högt när hon öppnar den. När hon kommer in tittar hon sig nyfiket omkring det är ett ganska stort rum hon har kommit in i och Mia gissar att det är vardagsrummet. Det är mycket stökigt där inne alla möbler är trasiga och en massa tidningar ligger utsprida över hela golvet och så känner hon en äcklig stank som hänger i luften det luktar som om något har dött. Då hör hon ett konstigt ljud som låter som om någon mumlar för sig själv, hon tittar sig omkring för att hitta källan till dom konstiga ljuden. Snart får hon reda på vart ljuden kom ifrån, de kommer från ett av hörnen i rummet och när hon kommer närmare och anstränger ögonen kan hon se något sitta i en stor fåtölj. Men hon kan inte se ansiktet för att varelsen har en huva över ansiktet där i mot ser hon att i stället för händer har den fyra tassar på vilka det sitter enorma vassa klor. Och nu när hon har kommit ännu närmare kan hon se päls som sticker ut ur klädnaden. Hon börjar tro att det är en hund som döljer sig under och med hög och glad röst.
”Hej.
Hennes hej får varelsen att titta upp men det är inte en hunds glada och snälla ansikte som tittar upp på henne utan något mycket större och vildare. Mia tycker att liknar en varg men en varg är inte så här stor och dom har inte röda ögon som stirrar så där ondskefullt på en.
Då inser hon vad det är för något och såna trodde hon inte fanns på riktigt.

Det är en varulv!

Hon skriker högt av rädsla samtidigt som varulven börjar morra högt och kastar sig i mot henne med klorna utspärrade. Hon lyckas undvika att bli träffad av klorna men tappar balansen och faller ner på golvet så alla tidningarna flyger åt alla hål. Hon lyckas kasta sig åt sidan i sista sekunden för att varulven landade på precis samma ställe som hon hade befunnit sig på. Hon reser sig upp på vingliga ben och springer som hon aldrig någonsin har gjort förut. Bakom sig kan hon höra varulven komma närmare medan möblerna flyger åt alla hål när den springer förbi. Hon kastar sig ut ur huset och springer snart på den smala stigen som hon kom dit med, men vad skulle hon nu ta sig till? Det fanns inte en chans att hon skulle orka eller hinna springa ifrån en varulv men så kom hon på en ide om hon sprutar en massa parfym efter sig och sen klättrade upp i ett träd med mycket gröna löv kunde det hända att varulven tappar spåret av henne. Det är hennes enda chans att klara sig så hon öppnar sin väska och tar fram parfymen och börjar spruta för fullt, sen klättrar hon upp i ett högt träd med många gröna löv som sitter tätt intill varandra. Hon hade bara suttit där i några sekunder när hon hör ett högt och utdraget ylande som närmar sig. Och när hon tittar ner ser hon att varulven har stannat precis nedanför. Det ser ut som om den försöker att hitta hennes lukt igen men bara efter några minuter även om det känns som timmar vänder varulven sig om och med ett nytt högt ylande springer den tillbacka i riktning mot huset. Men även om varulven hade försvunnit väntade Mia någon minut extra för att vara säker på att den var långt borta, när hon sen äntligen kom fram till busshållplatsen. Hon skyndar sig fram för att se när nästa bus kommer men när hon har läst klart börjar hon att gråta av skräck. Det står att bussen inte kommer förens imorgon på morgonen, så det fanns ingen möjlighet att komma hem innan det blir mörkt och dessutom finns det inte ens en by i närheten bara denna. Hon undrar ett tag om hon ska övernatta i ett av husen som står alldeles i närheten men med tanken på vad som fanns i det andra huset vill hon inte veta vad som kan finnas i dom andra husen. Så hon sätter sig på bänken och bara hoppas att hon ska överleva natten. Hon längtade hem så mycket att hon nästan fick ont i magen och imorgon kväll skulle dom ju åka och hälsa på mormor och morfar som hon hade sett så fram i mot. Och när det blev midnatt och fullmånen lyste starkt på den stjärnklara himlen hörde hon plötsligt ljudet av tassar som närmar sig från skogen på andra sidan vägen. Och ut mot henne kommer varulven som hon hade mött förut men nu hade den inte på sig sin klädnad längre och hon kunde se den svarta pälsen och de röda ögonen som glöder i mörkret. Och när hon inte tror att det kan bli värre så hör hon hur dörrarna till dom andra husen öppnas och ut kommer fler varulvar som alla är på väg mot henne med tänderna blottade. Mia blundar och tänker på sin familj. Och medan fullmånen stiger hör man flera ylanden som från vargar och en flicka som skriker gällt. När bussen kommer nästa dag är allt som finns kvar av Mia en liten blodfläck på bänken, bussen stannar men ingen kliver av eller på och snart åker den vidare igen. Det var sista gången någon buss kör ända ut till den byn för att ingen längre vill kliva av där och det är inte så konstigt med tanken på att alla som kliver av här aldrig mer syns till igen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (10 röster)
Ändhållplatsen, 3.8 out of 5 based on 10 ratings

1 kommentar

  1. Kenny Gustavsson Skriver:

    Den här boken var jätte spännande som verkligen griper tag och nästan sätter hjärtat i halsen. Den här boken var jätte bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.