Rockenroll, blåa ögon

När de underbara blåa ögonen möter mina är det som om tiden stannar. Allt pausas. Svenskläraren Karin står med rumpan i vädret då hon ska plocka upp sina nycklar från golvet. Malin och hennes gäng har frusit med blicken i en stackars tanig kille från sexan. Allting har frusit till is, utom jag och han. Han och jag. Elina och Sebastian. Coola Sebastian som har tusentals kompisar och hundra tjejer som hänger och klänger på honom hela tiden. Jag tyder ett litet leende i de blåa ögonen och jag ler lite generat tillbaka. Men mer än så kommer det inte att bli, för plötsligt trycker någon på play igen och allt verkar återgå till det vanliga. Fast egentligen är det bara han som tittar bort.

Malin går fram och kysser Sebastian på munnen, hårt och ivrigt. Han besvarar den lika girigt och omfamnar henne med sina muskulösa armar runt hennes smala midja. Malin trycker sin höft mot hans och Sebastians kompisar busvisslar runt om kärleksparet. Fattar han inte? Fattar han inte att varje gång som han rör vid Malin så faller en bit av mitt hjärta av? Fattar han inte att jag älskar han så jävla mycket att jag kan dö? Och jag hatar han för det. Jag hatar han för att han inte älskar mig och ännu mer för att han just har valt Malin.

”Elina” säger en djup, mörk röst. Jag vet att det är Filip som står snett bakom mig. Filip, han som jag har känt hela livet och är kanske den enda jag kan lita på. Filip, som jag kan berätta precis allt för. Utom en enda sak. Vad jag alltid har misstänkt är att han är obeskrivligt, olyckligt kär i mig. Kanske lika kär som jag är i fina Sebastian.
”Ja Filip?” svara jag hastigt medan jag vänder mig om. Min fiskbensfläta slår mot min kind av den häftiga rörelsen. I morse stod jag i fem minuter framför min spegel och undrade om Sebastian skulle gilla den. Jag gjorde om den hela fem gånger.
”Fin fläta” Han säger det med en mjuk röst medan han leende går mot mig. Själv himlar jag med ögonen och rättar till min klänning som har vridit sig lite om kroppen.
”Tack.”
”Vill du göra något ikväll?” Nej Filip. Jag kan inte. Jag kan inte låta din hjärna tro att jag gillar dig. Jag kan inte skada ditt hjärta i slutändan när jag säger att jag inte är obeskrivligt kär i dig också. Det kan jag bara inte. Jag skakar på huvudet.
”Nej. Jag ska göra något annat” Jag säger det med en besvärad och tyst röst. Jag ler medlidsamt mot Filip. Själv nickar han medan han rycker på axlarna. Han säger okej och går ifrån. Bort från mig, med en ledsen ryggtavla som säger att han skulle kunna göra allt för mig om han bara fick chansen.

En dag i mitten av november sitter jag på mitt vanliga gamla fik. Nu är det för varmt för att ha mina klänningar och jag har bytt till jeans igen. Löven trillar fortare och fortare av träden och blir liggande på den frostiga marken. Människor har bytt ut jeansjackan mot stora tjocka vinterjackor och hälften av alla har luvorna ut- och invända. Jag är likadan som i Augusti, bara ännu mer tom och ännu mer blek. Men jag har fortfarande min fiskbensfläta tvinnad i håret. Det är den som får mig att minnas den dagen då Sebastian mötte min blick. De tio sekunderna som betydde mer än vad något någonsin har gjort.

Med hela min koncentration på mitt nattsvarta kaffe, min andra kopp, hör jag inte plinget när han kommer in till fiket. Det är först när jag tar koppens handtag och lyfter den mot munnen som jag ser hans profil från höger. Jag ser munnen som rör sig snabbt. Kanske han beställer kaffe som har varit i samma kanna som mitt. Hans t-shirt stramar åt åt bröstkorgen och han är det finaste jag någonsin sett. Vid hans sida står Malin. Hon sträcker sig upp och pussar han försiktigt på kinden, viskar något i hans öra. Sebastian ler stort och rör vid hennes kastanjebruna hår. Sedan går de, hand i hand, mot ett bord. De passerar mig på vägen. Malin ser rätt in i mina ögon och ler belåtet.
”Hej Elina. Varför sitter du här själv?” Hjälp. De har stannat vid mitt tvåmannabord. Vad ska jag säga? Helst av allt vill jag dra händerna genom hans mörkblonda hår och kyssa hans läppar. Men det kan jag inte. Resten av min gymnasietid blir förstörd då. Jag ser Sebastian kika på mig bakom Malin och jag känner svetten rinna nerför armarna. Jag själv vågar knappt titta på han, rädd för att jag kommer börja gråta av längtan.
”Hej… Jag väntar bara på en?” Det sista låter som en fråga. Jag förbannar mig själv i tystnad och hoppas innerligt på att de ska gå. Gå bara bort till bordet längst bort. Helst något på andra sidan jordklotet. Men Sebastian, du kan väl stanna kvar? Snälla.
”Vem!” säger Malin skarpt, som en kniv som hugger genom luften. Hennes sminkade ansikte vänder sig mot Sebastians och viskar återigen något i hans öra. För en kort, kort, kort sekund möter jag hans isblåa ögon och jag rodnar upp till hårfästet.
”I-i-ingen.” säger jag stammande och blir arg på mig. Bara de inte tror…? Malin fnyser och ler hånande mot mig. Sedan drar hon med Sebastian till ett bord i andra änden av fiket. Det var precis det jag ville, men plötsligt känns det ensammare än förut. Och nu tror säkert Sebastian att jag ska träffa min icke-existerande kille. Typiskt.

Filip och jag träffas veckan därpå. Jag är ännu mer förstörd och de senaste 6 dagar och 20 timmar har jag lyssnar repeat på ”rockenroll, blåa ögon -igen”. Gråtit har jag gjort mycket. Mer än hela förra månaden. Det har blivit kyligare och jobbigare att ta sig till skolan. Inte på grund av den bitande iskylan som piskar mig i ansiktet på morgonen, utan att se Sebastian röra hennes rygg samtidigt som han smeker hennes kind. Ibland kan jag nästan tro att smärtan är över, att den är helt borta. Puts väck. Men om det skulle vara så, skulle jag nog inte titta efter hans skor i den trånga korridoren och inte känna mig som en stor vit blank biljarboll komma närmre och närmre det bläcksvarta hålet. Om jag inte redan har trillat i?

”Vad är det, Elina?” Filips röst avbryter mina tankar. Vad det är, Filip? Jag är så jävla olyckligt kär så jag dör. Jag älskar Sebastian till månen och tillbaks och även fast jag aldrig någonsin kommer att få känna hans hand i min slutar jag inte tro att det kanske någon gång kommer att hända. Jag vill bara känna hur hans nacke känns en enda gång, så kan jag leva på det i en vecka.
”Inget.” Min röst skälver och jag känner hur allting kommer att släppa snart och tårarna kanske kommer att börja rinna. Jag tittar ner och det intressantaste i mitt liv just nu är en liten dammråtta på trägolvet.
”Jo.” säger Filip bestämt. Jag ser att han kikar upp under sitt lockiga hår. På mig.
”Nej” Jag känner tårarna komma. Salta och blöta nerför mina kinder åker dem. Jag kan inte få stopp på dem, och när jag känner Filips hand mot min axel och jag börjar skaka okontrollerat. Jag vill bara skrika ut alla taggar som har bitit sig fast i mig de senaste månaden. Filip drar mig mot honom och jag kurar ihop mig mot hans bröstkorg. En trygghet jag inte känt på riktigt länge kommer smygande medan tårarna dränker mig.
”Förlåt. Det är bara lite jobbigt hemma nu och…” Jag säger det hulkande, men hinner inte prata klart förrän Filip avbryter mig.
”Nej, det är det inte. Det är inte svårt att räkna ut; Elina. När du tittar på han, den längtan jag ser i dig då. Som om han är det enda som betyder något då. Men det enda han gör är att slita sönder ditt hjärta ännu mer.”
Jag stelnar till, som om tiden stannat. Fåglar slutar sjunga och musiken i alla världens hörn slutar spela. Mina tårar slutar att rinna. Kvar blir bara ett evigt snörvlande. Det går en minut, två minuter och tre. Jag letar efter ord men hittar ingenting. Filip har slutat att röra vid min fläta, han tar ett djupt andetag för att säga saken han burit på i säkert flera år.
”Elina, fattar du inte? Hur mycket jag älskar dig och att jag vill vara med dig tills det bara finns du och jag kvar? Att jag älskar dig så som du älskar Sebastian. Jag ser på dig med samma längtar du längtar till han, och jag vill ha dig hur mycket som helst.

Orden är inte överraskande för mig, det kan jag inte säga. Jag har vetat länge att det bara var en tidsfråga tills han skulle säga detta. Men vad känner jag? När jag är med Filip finns den eviga tryggheten där och känslan av att älska han – som vän, hur länge som helst. Så fort jag bara ser Sebastian stannar tiden och känslan av att vi två är ett föralltid är lika stark som solljuset en sommardag. Men hur länge ska jag egentligen tråna efter Sebastian? Det går inte längre.
”Jag vet. Men jag kan inte. Jag menar, du är hur fin som helst och jag älskar dig. Men jag kan bara inte Filip!” säger jag förtvivlat och uppgivet lirkar jag mig ur hans famn. Tomheten kommer tillbaka på en sekund. Fina Filip nickar och säger att han vet det. Han ber om förlåtelse och sedan går han sig väg. Bort från mig, med en ledsen ryggtavla som säger att han skulle kunna göra allt för mig om han bara fick chansen.

Ett år senare:
”Hej älskling” säger jag medan jag sträcker mig upp på tå mot hans mun. Aldrig trodde jag att hans läppar var såhär mjuka och lena. Jag rufsar i hans lockiga hår som fortfarande hänger ner över ögonen. Han är en bra bit längre än mig, det verkar som om jag fastnat på stadiet en meter och sextiotre centimeter. Han kysser mig länge och jag vet att han verkligen älskar mig. Allt det onda som hände för knappt ett år sedan är som bortblåst och nu flyger svalorna lyckligt i luften igen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (14 röster)
Rockenroll, blåa ögon, 3.4 out of 5 based on 14 ratings

1 kommentar

  1. Sofia Skriver:

    Det var en bra novell, men tänk på när du ska använda han resp. honom.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.