När döden möter upp

Pang! Plötsligt ligger jag med huvudet sönderskrapat mot asfalten och jag känner hur stenar och ben blandas i min hud. Jag är medveten i situationen och jag kan tänka klart. Charlotte? Vart är Charlotte? Ord som rabblas om och om i min hjärna. Jag försöker skrika men det kommer inget ljud. Jag försöker röra på mig men gravitationen till marken är för stark. Det är samma känsla som när man precis har vaknat och man känner sig förlamad, jag försöker andas men paniken i min kropp har tagit över nu.

Jag flyger upp ur sängen med paniken i hela kroppen, tårarna rinner och jag är alldeles svettig i pannan. Samma dröm varje natt, samma hemska känsla i kroppen. Charlottes avslappnade min som förvandlas till ett helvete.

Har du känt känslan någon gång att du bara vill ligga kvar i sängen under det varma täcket och det tar verkligen i mot att sätta ner fötterna på det kalla golvet? Jag upplever det gång på gång.

Den senaste tiden har mitt liv varit en enda röra, jag vaknar, tvingar mig upp och sedan går jag och lägger mig. Dagarna har ingen betydelse för mig längre.

Ljusen lyser som små stjärnor i hela rummet. Jag knyter handen så hårt att naglarna skär in i handen. Mitt liv är ett enda moln och jag känner mig förvirrad. Bredvid mig sitter min älskade mamma och hon tittar ner i sitt knä med en rynkad panna och tårarna rinner som en flod på hennes kinder. Jag ser på henne att hon knappt kan andas, luften tar liksom slut, paniken bryter ut. Jag lutar mig mot hennes axel och hon kan till slut ta in ny luft. Hur ska livet fortsätta nu? Mimar hon tyst för sig själv.

Jag ser hur prästen står och pratar, men till mina öron kommer bara brus. Ljudet låter som när man byter kanal i radion, ibland hör man något ord men sedan är allt bara sprak.

Jag ser mig omkring och två rader bakom mig sitter flera från vår dansgrupp. Jag känner mig förvirrad och ledsen. Framme vid altaret står en svart blank kista. Det är stora rosa rosor på den och på golvet runt om ligger massor med band med olika texter. Det mesta i rummet är suddigt för mig men närmast mig ligger ett band där det står Vi kommer vinna guld i ditt namn/dansen. Ljuset från fönstren lyser in och får kistan att se magisk ut. Det är inte en så stor kyrka, men ändå har jag aldrig känt mig så här långt borta från verkligheten. Det ska inte vara så här, jag ska inte behöva sitta här just nu. Jag ska vara tillbaka i Stockholm efter Europa- mästerskapet, jag och Charlotte ska sitta och skratta åt den roliga tiden på tävlingen. Men inget är som förr längre. Jag har ingen ork att leva mitt liv längre. Det känns som jag blir hårt misshandlad av varenda cell i min kropp, de sliter sönder mig inifrån och skjuter sönder mitt hjärta när jag blickar upp och ser den där svarta kistan, den som inte borde stå där idag.

Tårarna flödar på mina kinder och jag känner hur mitt hjärta går sönder del för del. Jag känner mig olycklig, förfärad och nästan panikslagen som mamma var nyss men allting är ett enda stort frågetecken för mig. Jag vill bara rymma härifrån och krypa ner under mitt varma täcke igen. Gömma mig från verkligheten.

Mamma reser sig sakta, hennes ben skakar, hon börjar sakta gå mot det svarta avlånga, overkliga föremålet. Jag går i hennes osynliga fotsteg. Meter känns som mil, sekunder känns som timmar. Bara två meter ifrån kistan stannar jag. Min blick fastnar på ett rosa rosblad som faller ner till marken. Kolla Lydia! Kolla alla rosor! Åh när jag ska gifta mig ska jag ha en rosa blombukett med massa rosor! Varför är du inte kvar älskade vän? Tankarna irrar och jag tittar upp i taket på kyrkan. Mamma är nu framme vid kistan och håller högra handen skakande på kistans huvudsida. Jag klarar inte av det, klarar inte av att möta sanningen. Paniken börjar komma tillbaka igen, ångesten att se min mamma så förstörd framme vid kistan. Jag vänder mig och springer ut mot de bruna portarna, mitt hjärta bultar så hårt att det känns som mina revben ska brytas. Var enda steg ekar i mitt huvud när mina fötter rör det kalla stengolvet. När mina händer når de bruna kyrkdörrarna vänder jag mig om. Mamma står kvar vid kistan. Inte ens en blick eller reaktion att jag sprang iväg. Jag måste ut, måste få i mig ny luft, luft som inte är blandad med döden. Mamma får komma ut sen.

När jag kommer ut öser regnet ner, himlen har förvandlats till ett enda stort gråmulet moln. Ett svagt ljus kämpar sig genom mörkret. Som om det ville oss något

Det var då jag såg henne, Charlotte.

- Va! vänta nu?! Vad gör du här? Du ska inte vara här? Chockad försöker jag få henne att höra mig. Du KAN inte vara här! Inte ens en reaktion.

Först blev jag rädd. Är hon ett spöke? Ser jag i syne? Jag börjar inbilla mig att jag måste se i syne.

Där sitter hon gråtande vid stammen under ett björkträd, hon kramar sina knän mot magen. Hon har på sig en svart spetsklänning och hennes mörkbruna hår är uppsatt i en stram hästsvans. Men hon ser inte desamma ut, inte samma glada Charlott som jag kände. Hon ser lika olycklig och förfärad ut som jag gör, hon ser nästan panikslagen ut hon med. Charlottes trygga leende har förvandlats till ett iskallt streck. Runt handen har hon vitt gips och på västra sidan av pannan har hon ett plåster. I handen där hon inte har gips kramar hon ett armband. Jag ser direkt att det är vårt kompisarmband, Jag kommer alltid finnas hos dig. Ord vi graverade in på en silverkedja för två år sedan.

Jag står förlamad och bara ser på henne, mina fötter har fryst fast i marken. Kyrkklockorna börjar slå och portarna från kyrkan öppnas och ut går gråtande människor och håller om varandra.

- Mamma, mamma vad händer?! Inge svar. Inte ens en blick.

Hon går rakt förbi mig. Charlotte och mammas blickar möts och hon reser sig från hennes plats under björkträdet. Jag backar några steg, rynkar pannan och min mage kniper sig så hårt, jag tror jag ska spy.

- Jag klarade inte av att gå in, säger Charlotte tyst till mamma.

Mamma välkomnar Charlotte med hennes armar till en kram och hon lutar ansiktet på mammas axel och börjar gråta. Där skulle jag stå. Det känns som någon tacklar mig hårt i bröstet, som att jag flyger bakåt några steg. Nu försvinner luften helt. Paniken bryter tillslut ut och jag skriker.

- Men vad händer? Vad gör du mamma! Jag då?

Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Jag måste ta armarna runt magen för att inte kräkas, tårarna sprutar ur ögonen och huvud dunkar hårt. Mamma, älskade mamma vad gör du?

- Lydia kunde inte haft en bättre vän än dig Charlotte, viskar mamma.

Det svaga ljuset på himlen har nu blivit starkare och regnet har börjat lugna ner sig. Lukten av gräset efter det regnat möter nu min näsa. Mina tankar har blivit klarare, minnen kommer tillbaka. Kistan, de rosa rosorna, vi kommer vinna guld i ditt namn, mammas skakande ben allting rullar som en film i mitt huvud. Jag känner hur en solstråle träffar mitt ansikte och nuddar min kind som en värmande hand. Varför just jag?

I två år tränade jag och Lydia nästan varje dag för att bli uttagen till Europa mästerskapet och vi lyckades. Vi lyckades bli två av de sex som hade möjligheten att åka till Wien i Österrike. Vi kom i väg. Jag kommer så väl ihåg den pirrande känslan i magen, jag var så nervös att jag inte ens kunde somna. Bredvid mig låg Lydia och sov avslappnad i sätet. Hon lutande sig mot sin hand där ett armband hängde med orden, jag kommer alltid finnas hos dig.

Det här var dagen då jag fick en helt ny syn på själva ordet ”liv”. Det här var dagen då mitt och många andras liv förändrades för gått. Det var den här dagen Lydia lämnade livet på jorden.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (31 röster)
När döden möter upp, 3.6 out of 5 based on 31 ratings

1 kommentar

  1. Evelina Skriver:

    Vad sorglig!! Blev väldigt ledsen och nedstämd när jag läste den. Bra skrivet!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.