Hjärtats musik

Gertrud satt i sin rullstol på ålderdomshemmet Sista Svalan och såg ut genom fönstret. Vintern började gå mot vår, snön smälte och fåglarna lekte bland träden. Det knackade på dörren.

– Kom in!, sa Gertrud, fortfarande vänd mot fönstret.

Gertrud log när hon hörde att det var Eije som kom. Förväntan bubblade i hennes gamla kropp, nu väntade en givande pratstund.

Eije slog sig ned i fåtöljen bredvid fönstret.

– Det är en vacker dag, sa Eije.

– Ja, vacker för de lyckliga som kan vara ute, och slipper sitta instängd här med bingokvällar och dragspelsmusik, svarade Gertrud.

– Så sant, svarade Eije. Åh, vad jag saknar ljudet av ett finstämt piano!

– Jag var pianist som ung. Innan reumatismen förvred mina händer och gjorde det för smärtsamt att spela även de mest enkla melodier, sa Gertrud.

– Du har aldrig berättat för mig att du var pianist! Åh, snälla, berätta för mig, så kanske jag åter kan minnas ljudet av pianot!

– Okej, svarade Gertrud. Jag ska berätta det jag fortfarande minns. 6 sekel har gått, sedan jag senast spelade. Då var jag ung, jag var vacker, och vilken musik sen! Mina konserter var alltid fullsatta. Dagarna tillbringade jag vid pianot, komponerande ny musik.

– Jag önskade att jag kunde spela så, sa Eije. Men mina händer var för grova och tangenterna var för små och känsliga. Men jag gick ofta och lyssnade. Det fanns en vacker kvinna, och som hon spelade! Hon spelade så att vårblommorna vissnade och dog och svalorna stannade upp i luften! Hennes musik förvandlade regnet till smaragder, med sin musik kunde hon döda, men också skapa liv. Hennes händer var smidiga och känsliga, och hennes hjärna skarp.

Jag jobbade på en tidning på den tiden, första gången jag hörde musiken, var när jag skulle recensera hennes konsert. Efter det, gick jag på alla hennes konserter. Men aldrig lyckades jag skriva om hennes musik. Jag försökte många gånger, men fann aldrig orden.

De satt tysta en stund och såg ut genom fönstret. Efter en stund fortsatte Gertrud:

– Jag var på toppen av min karriär. Jag hade en massa beundrare, jag var omskriven i varenda tidning. Men en morgon när jag vaknade, var mina händer och handleder svullna. Jag försökte spela, kvällen innan hade jag varit ledig, jag hade en melodi på gång, jag behövde bara fånga upp känslorna lite mer, få ett sammanhang i det hela. Men mina händer var inte längre snabba och smidiga, jag försökte fånga tonerna, men det gjorde så ont. Jag avfärdade det hela med att jag var överansträngd, något som förstås inte hade varit så konstigt.

Senare den kvällen försökte jag spela igen, det gick lite bättre, kanske skulle jag vara bra igen nästa morgon.

Gertrud tog ett djupt andetag. Känslorna började svalla upp igen. Hon tog ett djupt andetag till, och sa:

– Men det blev inte bättre. Det blev värre, mycket värre. Snart kunde jag inte ens gå upp på morgonen, smärtan var olidlig. Jag försökte förneka att jag var sjuk, men tillslut tog jag mig i alla fall iväg till doktorn. Han sa att jag hade reumatism. Han sa … att jag antagligen aldrig skulle kunna spela piano igen.

Gertrud biter sig hårt i läppen. Hon kan knappt hålla tillbaka tårarna längre. Eije stryker henne över ryggen. Hon är vacker, trots de djupa rynkorna och att kroppen är svag och böjd av sjukdom. Eije fylls av värme när han ser på henne.

– Snälla, fortsätt berätta, säger han mjukt. Vad hände?

Gertrud blundar och drar in luft.

– Mitt liv, min värld rasade ihop just då. Vem var jag, utan musiken? Jag blev djupt deprimerad. Jag hade förlorat kontakten med mig själv. Jag var älskad för min musik. Jag älskade musik. Utan pianot var jag ingenting. Varför ska man då gå upp på morgonen? Jag ville dö.

Men det gjorde jag inte. Jag gifte mig med en man jag inte älskade. Johan hade sett mig när jag spelade piano. Han gillade det han såg sa han. Han hade pengar, jag hade ingenting. Vad hade jag för val?

Vi gifte oss i juni 1951. Det var en vacker dag, men mitt hjärta var mörkt.

Johan jobbade, jag var hemma i vår villa. Han sa att jag var för svag för att arbeta. Något som visserligen var sant, men jag blev rastlös. Jag kände mig instängd. Johan jobbade jämt, och när han kom hem var han trött. Han förstod sig inte på musik, i hans hus skulle det vara tyst och lugnt. På utsidan var det tyst, men på insidan skrek jag. Jag tog starka mediciner mot min reumatism, jag var ständigt trött och mitt huvud sprängfyllt av instängt mörker.

Det enda jag ville var att få spela piano igen.

Gertrud tystnar.

– Men… Varför fortsatte du leva med denna man? Varför skilde du dig inte?, sa Eije försiktigt.

– Vad hade jag att skilja mig till? Jag hade inga pengar, och var för svag för att arbeta.

Men det fanns ljuspunkter. Ljus, skrivet med den vackraste handstil. Ett brev från en okänd människa. En människa som undrade hur jag mådde. Han skrev och berättade om sitt liv. Han berättade om fantastiska platsar han varit på! Han skrev om människor han hade mött, han skrev om längtan, saknad, lycka och sorg! Hans brev blev min räddning. En okänd man.

Jag läste breven på kvällen, målade upp en annan värld, vävde in mig i hans ord. Om nätterna drömde jag om honom, hur vi tillsammans upptäckte platser, målade varandras kroppar med känslor som jag inte visste fanns. Jag hade förlorat allt, men drömmarna kunde ingen ta ifrån mig.

Jag önskar bara att jag en enda gång hade fått träffa den personen som höll mig levande alla dessa år. Han måste vara en lycklig man, tänk allt han har fått uppleva.

– Må hända att denna man mött spännande människor och varit på fantastiska platser, men aldrig har han varit så lycklig som han är nu, sa Eije. Nu när han äntligen får vara tillsammans med kvinnan som han älskar.

Gertrud såg in i Eijes ögon. Han möter hennes blick, och utan att kunna hindra det brister de ut i ett stort leende. Gertrud böjer sig fram i rullstolen, och de möts i en kyss, mer levande än fåglarna och vackrare än den ljuvaste pianomusik.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (9 röster)
Hjärtats musik, 3.0 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.