Drömjobbet

Samtalet med Per

Trine sjönk ner i soffan ungefär samtidigt som ytterdörren öppnades ute i hallen. Per frustade av kylan och skynda sig att stänga dörren bakom sig för att hålla kylan ute. Trine hade precis hällt upp ett glas vin och satt sig för att ta igen sig en stund efter en hektisk vecka. Hon hade förberett lite god kvällsmat med en flaska vin till sig och Per. De brukade alltid avsluta veckan så.

Per kom in i vardagsrummet, böjde sig ner och gav henne en kram. Han var iskall om händerna och näsan var alldeles röd. Ute var det 12 minusgrader och kylan hade slagit ner som blixten för några dagar sedan. Det var februari månad och ännu var det långt till våren.

- Hur gick det på intervjun idag? frågade han. Nu måste du berätta. Var det jobbet du alltid drömt om, med den snygge och sympatiske chefen? tillade han med glimten i ögat.

Hon hade alltid älskat honom för hans humor och värme. Han var tålmodig och lugn och dessutom älskade han henne som hon är. Tillsammans med honom kunde hon alltid koppla av och bara vara sig själv, vilket gav henne en oerhörd styrka. Det var nog därför deras förhållande hade varat i snart 30 år.

- Nix, inte drömjobbet sa hon matt. Dessutom var den potentielle chefen både ointresserad och charmlös. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att hitta ett bra jobb även om vi slopar önskemålet om chefens utseende och charm. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig den charmlösa chefen om bara arbetsuppgifterna var tillräckligt intressanta, ja han skulle till och med få lov att lukta lite illa, sa hon och gick ut i köket.

På vägen ut tog hon med sig ett fång rosor som stod på matbordet och såg riktigt ledsna ut. Hon hade fått dem av sina kollegor när hon slutade på jobbet för några veckor sedan. Hennes tjänst hade länge varit hotad och när företaget gick allt sämre var det naturligt att det var just hennes tjänst som skulle försvinna.

Dagen efter avtackningen hade hon målmedvetet satt igång med att läsa platsannonser, besöka arbetsförmedlingen och skriva ansökningar. Hon hade kontaktat de flesta företag per telefon innan hon skickat iväg sina papper. De flesta hade verkat seriöst intresserade när hon ringt, men efter hennes berättelse om sina meriter hade de verkat vara lite mer tveksamma. Hon tyckte att det verkat lite märkligt. Hon hade ett gediget cv, så hennes kunskaper och erfarenheter kunde knappast någon kritisera. Utbildning hade hon också, unversitetsexamen och ett antal enstaka kurser. Förmodligen pratade hon för mycket, eller sa fel saker. Hon kanske skulle gått en säljkurs. Det var nog det som krävdes idag när man sökte jobb. Hon hade faktiskt inte sökt ett jobb på 15 år så det kändes lite ovant.

De satt i köket och pratade hela fredagskvällen, njöt av maten och det goda vinet. Det blev sent och mycket prat om hennes jobbsökande, men Per lyssnade tålmodigt. På vägen hem från intervjun hade hon fått ett märkligt samtal. En kille som presenterade sig som HR-konsult hade ringt och ville boka ett möte med henne ett antal veckor efter. Hon förstod att det gällde en av de tjänster hon sökt, men kunde knappt förstå vilken. Han verkade väldigt disträ och nervös när han ringde och var ganska otydlig, nästan lite otrevlig också.

- Jag känner mig inte helt bekväm inför mötet, erkände hon.

- Han kanske bara har haft en dålig dag, sa Per. Det går säkert bättre när ni väl får träffas. Du har ju inget att skämmas över varken när det gäller utbildning eller arbetslivserfarenhet. Du kan vara helt lugn. Det kommer att gå bra och dessutom är du ju en fantastisk person, sa han och kysste henne.

Per dömde sällan andra utan tänkte nästan alltid gott om människor. Han är verkligen en fin man, den bästa tänkte Trine.

Första mötet med Sven

Regnet piskade mot ansiktet när hon småsprang från bussen till adressen hon hade hittat på nätet. Hon var egentligen ganska tidigt ute, men det var helt enkelt inte något väder man flanerade i. Strax innan hon kom fram till porten såg hon ett litet café på andra sidan gatan och bestämde sig för att gå dit en stund för att inte komma alltför tidigt till intervjun. Nervositeten hade gjort att tungan klibbat fast vid gommen. Hon skakade av sig det värsta regnet och sjönk ner vid ett av borden med en Loka citron.

Hon tog upp sitt cv ur väskan och läste igenom det för hundrafemtionde gången, åtminstone kändes det så. Hon hade lagt mycket tid på att förbättra dokumentet sen hon blev kallad till intervjun. På nätet hade hon hittat tänkbara frågor vid en anställningsintervju som hon hade funderat ut svaren på. Hon var väl förberedd inför mötet och den känslan fanns kvar inom henne när hon rättade till håret i korridoren utanför kontorsrummet hon hade blivit hänvisad till. Hon drog in ett djupt andetag och knackade på dörren.

Kvinna, 50+, välmeriterad. Varför hade han kallat henne till intervju? Han brukade alltid ställa sig frågan före ett möte med en arbetssökande. Hon lät inte som världens mest engagerade person när han ringde, men han bestämde sig för att åtminstone ge henne en chans. Sven hade svårt att koncentrera sig. Mitt i en tanke eller ett samtal dök Mia upp i hans huvud. Varför blev det så? Han behövde väl inte oroa sig för henne. De hade det ju bra, eller? Om sanningen ska fram hade det varit lite spänt mellan dem ett tag. Han fattade inte riktigt om hon var nöjd eller inte. Han hade ett bra jobb, var framgångsrik och såg bra ut. Han var strax över trettio och en man i sina bästa år. Hon hade minsann inget att klaga på.

Mia hade bara verkat så orolig under en längre tid, tjatat och gnällt. Ofta hade kvällen slutat med ett storgräl där båda lagt sig på varsin sida i sängen och somnat utan ens ett godnatt. På senare tid hade hon tvärtom verkat lugn och nöjd. Harmonisk skulle man nog kunna säga. Han kunde inte bestämma sig för vad som oroade honom mest hennes vredesutbrott och utebliven kärlek eller hennes nyfunna förnöjsamhet. Men det störde honom oavsett vilket, att han inte kunde göra henne lycklig. Han rycktes ur sina tankar när någon plötsligt knackade på dörren.

Så stod hon då där framför honom, den välmeriterade, oengagerade, femtioåriga damen och han kände sig plötsligt illa till mods.

- Hej det är jag som är Trine, sa hon lite väl glatt. Vi skulle träffas idag klockan 10.

- Ja, just det. Slå dig ner. Var det svårt att hitta hit? Fruktansvärt tråkigt väder förresten. Han väntade inte på några svar. Nåväl, jag heter Sven Gran, HR-konsult och det är jag som ansvarar för rekryteringen. Och du är… Han kastade en snabb blick i hennes ansökningshandlingar, Trine Persson. Jag vill börja med att informera dig om att det är viktigt att du håller kontakten med mig och inte kontaktar företaget direkt. Det har du kanske redan gjort förresten.

- Jo, innan jag skickade in ansökan. Jag ringde och fick lite information från företaget eftersom jag inte lyckats nå dig.

- Som sagt, företaget har anlitat mig för att ansvara för rekryteringen så om du har några frågor framöver är det mig du ska kontakta inte dem, sa Sven med kraftig betoning på inte.

Han drog igenom standardfrågorna som brukar ställas vid anställningsintervjuer, vad hon hade gjort tidigare, varför hon sökte arbetet, vad hon kunde erbjuda företaget och varför hon hade slutat sin förra anställning. Hon var inte riktigt beredd på hans burdusa framtoning, vilket gjorde henne allt mer osäker.

Hon försökte svara klart och tydligt på alla hans frågor, men tvekade när hon skulle berätta vad hon kunde erbjuda. Hon är påläst, men ganska dålig på att sälja sig, tänkte han. Intressant iakttagelse, konstaterade han och styrde genast in samtalet på hennes starka respektive svaga sidor. Då blev hon genast blockerad och satt länge och funderade mellan meningarna. Det där borde hon ha tänkt på innan hon gick dit.

- Jag vill ju lära känna dig för att kunna bedöma om du är lämplig kandidat för jobbet. Det finns ju många som är intresserade av den här tjänsten och det är viktigt att jag bildar mig rätt uppfattning om dig. Kan du försöka förklara igen hur du skulle vilja att den här tjänsten var utformad för att passa dig. Det finns nämligen utrymme att forma tjänsten så att den passar rätt person, under förutsättning att personen passar in i organisationen.

Passar in, orden hängde kvar i luften medan Trine svalde ner klumpen som kilat sig fast i strupen och försökte tänka sig in i arbetet. Hon lyckades till slut redogöra för vad hon är hyfsat bra på, vad hon kunde erbjuda företaget och hur hon skulle vilja ha sin arbetssituation. Med svettiga armhålor och på svaga ben lyckades hon till slut lämna rummet. Fan! tänkte hon hela vägen ner för trappan och ut på gatan. Fan, fan, fan, inte ännu en sumpad chans! Varför var hon så dålig i sådana här sammanhang? Hon ville ju verkligen ha det här jobbet.

Sven kände sig upprymd utan att riktigt fatta varför. Intervjun hade varit en katastrof, men han kände sig faktiskt riktigt bra till mods. Han visslade glatt när han gick nerför trappan och lämnade kontoret för en kortare lunch. Utanför porten stod en skitig, äldre man och tiggde ihop lite pengar till sitt dagliga rus. Sven gav honom en föraktfull blick innan han snabbt skyndade vidare runt hörnet.

Andra intervjun

Hon kunde inte tro att det var sant. Hon stod länge kvar i hallen med telefonen i handen, trots att sladdtelefonen var ett minne blott. Till slut lyckades hon slita av den osynliga sladden mellan telefonen och väggen och gick upp till Per som satt och läste en bok på ovanvåningen. Han tittade förvånat upp när hon stod i dörröppningen och stirrade på telefonen hon höll i handen.

- Det var han, sa hon utan att släppa blicken på telefonen.

- Vem? Nu såg han verkligen förundrad ut.

- Sven, rekryteringskonsulten. Han vill att jag ska komma dit igen på en ny intervju. Det är ju helt sjukt.

- Han tyckte väl att du hade läckra ben, sa Per och flinade. Skämtåsido, jag tror inte att det var så katastrofalt på intervjun som du beskrev det. Det är säkert bara du som känner så. Kul att du får en andra chans i alla fall, sa han med sitt vanliga lugn.

Sven fattade inte riktigt vad han hade gjort. Han satte sig bakom skrivbordet och plockade fram sitt anteckningsblock och en penna. Han hade kallat henne till ytterligare en intervju och han förstod inte riktigt varför han hade valt att gå vidare med henne. Hon hade gedigna kunskaper och mycket erfarenhet, men helt ärligt var hon inte en person som företagen sprang benen av sig för att få. Han skulle aldrig kunna presentera henne som en möjlig kandidat för företaget och samtidigt känna sig bekväm med det. De skulle helt enkelt skratta ut honom, eller åtminstone tycka att han var oproffsig. Rätt eller fel, nu hade han i alla fall fattat beslutet och om några minuter skulle hon dyka upp igen. Det var han helt säker på.

Efter en lätt knackning på dörren stod hon åter på hans kontor. Han önskade henne välkommen, men avstod från att inleda intervjun med kallprat denna gång. Han samlade kraft och tittade myndigt på henne.

- Den här tjänsten är ju mycket krävande som du säkert har förstått. Arbetet förutsätter inte bara en bred kompetens utan min uppdragsgivare ser gärna att aktuell kandidat har ett stort engagemang för frågorna och en hög potential.

Hon funderade en kort sekund över varför han måste uttrycka sig så krångligt, men försökte snabbt att återvända till nuet. Trine förklarade att hon var mycket intresserad av jobbet och berättade utförligt om vad hon kunde erbjuda. Det kändes lättare denna gång när hon hade tänkt igenom hur hon skulle tackla hans något burdusa sätt. Denna gång var han dessutom inte så framfusig utan gjorde mer intryck av att vara nonchalant.

Han avslutade intervjun med att be om referenser. Trine kände sig irriterad, fast mest på sig själv. Hur kunde hon glömma att ta fram referenser? Hon fattade sig dock snabbt och föreslog att hon skulle skicka över dem till honom. På vägen ut funderade hon på vem hon skulle kontakta.

Brevet

Klockradion skrålade ut morgonnyheterna, ändå hade hon inte vaknat. Per var redan uppe och nästan klar att åka till jobbet. En doft av kaffe talade om för henne att han redan ätit frukost. Samtidigt som ytterdörren öppnades hörde hon hans mysiga stämma. Åh, om hon ändå vaknat tidigare så de hade haft lite tid tillsammans under frukosten.

- Det står ett kuvert vid dörren, ropade han. Ska det postas?

Plötsligt kom hon ihåg brevet till rekryteraren med referenserna. Hennes dator hade lagt av och hon var tvungen att skicka dem med snigelposten.

- Ja, det är de där referenserna som rekryteraren ville ha. Kan du lägga det på lådan?

Med ett ”Puss o kram” var han ute ur huset och på väg till jobbet.

Per stannade bilen vid vägkanten och gick bort mot den gula postlådan. Han stannade upp mitt i rörelsen när han sträckte handen mot lådan. Den här rekryteraren verkade inte helt seriös. I början hade Per tyckt att det hela bara var Trines dåliga självförtroende som spökade, men efter att hon varit på den andra intervjun kände han att något var alldeles fel. Om de överhuvudtaget skulle välja henne skulle det inte bli bra. Han kunde inte förklara vad som var fel, men kände rent instinktivt att de här människorna var inte värda Trine. Hon hade lagt så mycket energi på detta jobbet, ett jobb hon troligtvis aldrig skulle få och de skulle inte få chansen att se henne falla på mållinjen. Han vek ihop kuvertet, stoppade det i jackfickan och gick tillbaka till bilen.

Sven tittade missmodigt i postfacket. Brevet hon skulle skicka till honom hade inte kommit i dag heller. Han gick tillbaka in till kontoret och började känna sig riktigt förbannad. Om man tror att man ska kunna vara aktuell för en tjänst kan man väl inte bara strunta i vad som krävs. Hon måste ju ha fattat hur viktigt det var att han fick referenser av henne. Kunde hon rent av ha tröttnat, eller kanske fått något annat jobb? Nej det var knappast möjligt. Det var väl det han visste att hon var en looser.

Första hjälpen

Trine gick ut till brevlådan för att hämta in dagens post. Den pirriga känslan över att det kunde ligga ett kuvert med jobberbjudande var förbi. Efter många missade chanser och ett antal intervjuer med de mest skiftande upplevelser hade nu en slags uppgivenhet flyttat in i henne för gott. Det hade nu gått ett par månader sen intervjun med den egendomliga och självcentrerade rekryteringskonsulten att hon nästan hade gett upp hoppet om arbetet som projektledare. Ändå kände hon ett sting av falsk förhoppning när hon tog upp brevet ur brevlådan. Hon slet upp kuvertet ute i trädgården för att mötas av de vanliga orden att tjänsten tillsatts av annan sökande. Jobbet som hon hade lagt så mycket energi på och faktiskt trott att det fanns en liten möjlighet trots allt. Hon hade faktiskt kämpat sig igenom två intervjuer och nästan antastat gamla chefer i jakt på referenser.

Detta var definitivt dödsstöten för Trines självförtroende. Om inte detta försök kunde ge något resultat var det kört. Helt kört. Hon kastade brevet i pappersåtervinningen och satte på lite kaffe. Blicken fastnade på dagens tidning när hon stod och mätte upp kaffet. ” Vill du jobba ideellt? Bli volontär i organisationen Första Hjälpen.”

Fallet

Solen blänkte i asfalten när den svarta Volvon rusade fram i eftermiddagssolen. Sven hade kastat kavajen i baksätet och kavlat upp ärmarna, men kände ändå svetten bryta fram under skjortan. Våren hade oförutsätt överraskat dem med en högsommardag i april. Äntligen var rekryteringen av projektledartjänsten klar och hans uppdragsgivare hade blivit nöjd. Killen som hade fått tjänsten var i och för sig oerfaren, men han hade rätt attityd. En riktig säljare faktiskt, som Sven hade blivit ganska imponerad av redan vid första mötet. Uppdraget var slutfört och Sven kände sig ganska sliten. Det var det värt. Han skänkte en tacksamhetens tanke till kvinnan som inte sänt in sina referenser och på så sätt gett honom en helt acceptabel anledning att sortera bort henne. Han parkerade bilen utanför villan och lovade sig själv i samma stund att han aldrig mer skulle tänka på henne.

Mia hade gått tidigare från jobbet eftersom det var fredag. Hon satt vid köksbordet med ett glas vin nervöst snurrande mellan händerna. Hon såg inte särskilt glad ut, vilket mycket väl kunde förklaras med det explosionsartade gräl de hade haft på morgonen. Det hade han faktiskt helt glömt bort, men han blev påmind om händelsen när han fick syn på henne vid bordet. När han slog sig ner mitt emot henne insåg han att hon inte alls såg så ledsen ut som han först tyckt, mer spänd och beslutsam. Hon satt och stirrade ut genom köksfönstret. Den genomsvettiga skjortan började bli besvärande och han ville helst av allt gå iväg och duscha, men insåg att det inte var läge.

- Sven, jag går om en timme och jag vill att vi reder ut en del innan dess. Jag vill att vi går skilda vägar, sa hon utan att flytta blicken från utsikten genom köksfönstret.

Han hade svårt att ta in vad hon sa, men kände en irritation börja stiga upp från magtrakten.

- Jag har packat det nödvändigaste, men resten vill jag att vi delar på sedan. Jag vill att vi säljer huset eller att du löser ut mig, sa hon.

- Var fan ska du ta vägen! vrålade han och flög upp med en sådan kraft att hon tappade glaset hon höll mellan händerna.

- Jag ska flytta hem till Jens, sa hon med beslutsamhet i rösten och nu såg hon honom rakt i ögonen.

Han förstod att hon menade allvar och det gjorde honom mer rädd och förbannad än ledsen.

Sven satt i soffan i vardagsrummet fortfarande iklädd den svettiga skjortan. Mia hade inte sagt så mycket mer, bara tagit sin packade väska och gått. Lika bra det, tänkte han. Det började sakta men säkert gå upp för honom att Jens på Mias jobb, faktiskt var hennes älskare. Hon hade ofta pratat om honom, men Sven hade inte lagt så stor vikt vid det eftersom han redan klassificerat Jens som en patetisk tönt. Hon kunde väl för jösse namn inte tycka att han var sexig. Sven hade träffat Jens en enda gång på en julfest med Mias jobb och han hade inte känt något större hot. Att denna ålderstigna tomte lyckats lägga vantarna på hans fru var komiskt och fullständigt ofattbart. Han hade hört talas om vänner som blivit lämnade av sina kvinnor för nittonåriga toyboys, men Jens var bara för mycket. Han tömde resten av vinet direkt ur flaskan och reste sig lite vingligt för gå ut i köket och hälla upp en whisky.

Sven släpade sig fram längst gatan. Oron malde i magen och att den dessutom var ihopdragen av hunger gjorde inte saken bättre. Det hade gått ett antal månader, fallet hade varit högt och kraschlandningen obarmhärtig. Efter att Mia gett sig av den där dagen i april hade allt gått utför och det snabbt. Skilsmässan, uppsägningen och den personliga konkursen. Han stannade upp och tittade in i ett skyltfönster mest för syns skull. Så absurt. För bara några månader sedan hade han kunnat vandra in i den exklusiva butiken och köpt på sig en hel garderob. Faktiskt hade han gjort det några gånger och utan att ens reflektera över summan på kvittot. Nu stod han där, utblottad och såg sin eländiga spegelbild i skyltfönstret och kände knappt igen den slitna mannen framför sig.

Mötet

Trine tog en paus i arbetet och blickade ut över gården där buskar och träd stod i full blom. Sommarvärmen var olidlig. Hon hade slitit de senaste timmarna med städning och att bädda sängar. Trots den tryckande värmen var hon tacksam för de ljumma nätterna. Inget kändes jävligare än att tvingas avvisa folk mitt i natten på grund av platsbrist när det var flera minusgrader ute. Trycket på ”Första Hjälpen” hade avtagit något. Det var värst i januarikylan när frusna uteliggare flockades för att få en säng för natten. Hon älskade ändå sitt jobb. Det kändes mer meningsfullt än något annat hon gjort i livet.

Det började närma sig kväll och Trine gick för att öppna ytterdörren. Utanför stod en brokig skara människor. De flesta män. Hon kände medlidande med dem och kände sig tacksam över sin egen situation, med Per som väntade på henne hemma. En del var ju så unga och redan så slitna. De flesta kände hon igen eftersom de brukade återkomma. Någon hade hon lärt känna lite mer och brukade småprata med.

- Tjenare gumman! Har du plats för mig i kväll?

Hon mötte ett tandlöst grin och kunde inte låta bli att le, samtidigt som hon kände en värme inom sig. Hon kom på sig själv att förundras över den glädje och gemenskap som ändå fanns här mitt i allt detta elände.

Längst bak i kön stod en äldre man ihopsjunken och stöttade sig mot väggen. Han tvekade innan han sakta drog sig mot dörren. När han närmade sig Trine stannade han upp och vände sig bort som om han plötsligt ångrat sig och kommit på en annan lösning på sitt boendeproblem.

- Vill du komma in? frågade hon, samtidigt som hon närmade sig mannen.

Han var nog inte så gammal som hon först trott, bara väldigt sliten och medtagen. Inte alls så härdad som de andra männen. När han tittade upp och mötte hennes blick kände hon igen honom. Hon kunde inte känna någon skadeglädje bara sorg och medlidande.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (6 röster)
Drömjobbet, 3.7 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.