Badelunda kyrka

Vi var först framme vid när intill kyrkan. Några stod vid dörren till kyrkans sal. Vi gick också och ställde oss där bland dem. Det syntes ingenting. Kyrkan var full. Det hördes bara att barnen sjöng. Tiden gick. Till sist sjöng de ” Idas sommarvisa ” när vi kom därifrån och tittade oss lite runt omkring. Det stod ett långt och mörkt hus i pyramidform bredvid kyrkan. På toppen av det också stod ett kors. Runt oss på båda sidor av grusvägen som gick tvärsöver kyrkans trädgård, stod några gravstenar. Jag gick tvär över vägen och till en av dem och läste på en av gravstenarna: Jan L, jordbrukare, född 1822- död 1900, med sin kära maka… född 1827- död 1904, och sonen Henry född 4/5-1849 – död 5/11-1849, andra sonen …född 1852 – död 1859, tredje sonen … född 1866 – död 1874. Så unga?! Den första bara några månader gammal, ”det hade säkert varit på grund av någon sjukdom. 1800-talet var det ju ” tänkte jag och viftande med handen kallade jag på min fru som fortfarande stod bredvid vår granne,
- Stackars de. Så små!
Min fru stod nu bredvid mig. Jag vred huvudet mot kyrkans dörr:
- Nu tror de att vi bara tänker på döden!
tänkte jag högt. Det fanns fortfarande inga tecken på att barnen skulle komma ut. Vi gick nu mot det höga och mörka pyramidhuset:
- Vad kan det vara för hus, tror du?
Min fru nickade som om hon också instämde frågan. Vi gick tillsammans till en järnskylt som var fastskruvad på stenar lite högre upp på marken vid byggnaden och läste: ” Du är så nära, du är så långt ifrån allt. Du är människan en lån… Pär Lagerkvist ”. Jag läste det ensam. Min fru hade redan gått tillbaka till grusvägen. Jag gick också och när jag hade vänt mig om så såg jag henne igen: som alltid en smula leende, en smula sorgsen, en smula med tårfyllda ögon och… Jag väntade inte. Jag hade redan sjunkit ner i hennes mörka och gamla slöjas sorg, som alltid så snålt bara visade en liten strimma av det svarta håret då hon försvann igen
- Mor… mor..
Hon hörde inte. Hon hade gått igen.
Grannen kom till oss igen. Han som har en dotter som går i ettan. Vi stod nu bredvid kyrkporten och tittade på kyrkans dörr som skymdes av folk som inte hade plats i kyrkan och därför hade samlats där intill dörren. Han, vår granne hade en cigarett i handen mellan fingrarna och rökte då och då. Och en liten moln gick ibland upp över någon gravsten och försvann igen. Annars var det klart
- Hej!
sade han innan jag skulle samla mig och själv säga hej. Hans fru hade stannat kvar bredvid kyrkan med ryggen mot oss och pratade med en väninna. Henne, väninnan, kände vi. Det hade kommit någon sorts ovänskap från hans son gentemot vår son. Men detta problem hade lyckligtvis tagits bort från världen. ” Om det är fortfarande det dem pratar om? Titta, hon tittar på oss också!”
- Det är fint väder idag!
sade han, vår granne, och klippte bort tråden av mina tankar som skulle ta form men försvann i röken. Fast kanske inte någon vart igen, kanske långt därifrån. Mor hade jo redan gått.
Då var han, grannen, strax där bredvid mig nu, en smula från kyrkans port vi stod och tittade på när det skulle hända, att ett skymd skulle snart tynas bort. Barnen kunde komma ut när som helst
- Ja, det är fint!
Lönnen bredvid hade sin skugga över oss
- Det är mycket ovanligt att det är många föräldrar här idag!
kom orden från hans mun i ett tjockt moln av rök och sedan blev det stilla igen. Jag såg bara att hans ögon reste nerifrån uppåt och till kyrkans topp, där korset stod med en tupp också överst
- Men det är därför de är här, det är inte en vanlig dag.
- Nej, det blir inte det heller. Det är första gången jag ser så mycket folk. Folk brukar gå till skolan och hämta sina barn, vet du. När bussarna har kommit tillbaka från kyrkan.
svarade han.
- Jaså?
sade jag och mina ögon tog igen den linje hans ögon hade tagit först och som fortfarande stod stilla: på kyrkans topp
- Det är en vacker kyrka, inte sant?
Nu tittade han på mig beundransfullt också och förväntade sig någon komplimang från min sida
- Visst är det fint!
sade jag men tillade något som jag senare ångrade
- Det skulle bli ännu vackrare om det var med persiskt, iranskt arkitektur …
och jag såg henne gå igen, mor, med en svart slöja
- jag skulle ha gjort det vackrare!
för dig … ” Du” som ”är så nära,” och ändå som ”är så långt ifrån allt…”
- Jaså?
svarade grannen med ett djupt bloss på cigaretten som följd och sedan tittade han ner på marken igen. ” Blev han ledsen?” tänkte jag. Och det var då jag ångrade mig och tänkte om att det är bra det som är. Räcker det bara inte med sorg och det svarta som finns hos oss? Nej, det är bra som det är!
- Men, du vet, ni gör era byggnader
sade till honom som redan hade fimpat sin cigarett, och fortsatte
-.. mycket stadiga som håller i längre tid än vi fast vi gör det kanske bara lite fint. Fast den här är verkligen fint!
Och Badelunda kyrka var verkligen fin.
Någon kom ut ur kyrkan. Vår grannes fru kom långsamt mot oss. Vad hade hon, väninnan sagt till henne som hon inte sade hej till oss när hon kom till sin man och bara hade 2-3 meters avstånd från oss, vet jag inte. Vad tänker nu hon om oss? Fast jag är säkert på att hennes väninna har pratat om oss även tidigare. Det är lite absurt. Tänk att stå bland en grupp och ingen bryr sig om dig. Eller stirrar på dig. Har en annorlunda syn på dig. Men nu var allt stilla. Vår granne hade nu tagit lite avstånd från oss. Det var nära att folk skulle komma ut ur kyrkans. Trädet hade nu en ljum skugga över oss. Gravarna var tysta. Bonden med sin fru och sina små barn vilade i evighet. Per Lagerkvists dikt på det svarta, långa pyramidformade huset kunde inte synas, även om graven och små träd och gröna buskar inte hade skymt den. Fast det verkade som om det syntes fortfarande. Dess närvaro kändes fortfarande. Allt verkade vara i en oändlig stillsamhet. I det oändliga. Fast det verkade som om vi stod vid en ändpunkt. Vid världens ändpunkt. En stund bara. Men det var det inte. Mina tankar gick långt över till sin egen värld. En värld som inte kände några gränser. Över länder och hav, över en ocean av längtan: ”om det var … så var det ännu vackrare” tänkte jag igen. I den vita, helt vita omgivningen, utan något träd och mycket grönt som här men inte främmande. Där man tar sina döda med sig vart man går, i bazaren, på långa promenader och i sin eviga sorg vid Badelunda kyrka. Svart, svart men vad kan man göra. Det är en färg som är bekant..
” gå nu i frid… gå nu mor. Det är lugnt… Vi har det bra …”
Grannen kommer nu. Går sida vid sida med oss och med barnen som nu har lämnat kyrkan. Hans fru går också med oss. Allting är som förr igen. Det är bra. Jag står och ser på Badelunda kyrkan igen innan jag också ska sätta mig i vår orangefärgade Volvo 142. En begagnad men fin bil. En bil som även jag kan handskas med, med bra utrymme i motorhuset. Jag bytte själv vattenpumpen för häromdagen. Och när jag kör ut ur kyrkparkeringen så tittar jag på Badelunda kyrka för sista gången: Den är fin. Det är bra att den är byggd så, tänker jag när träden har skymt gravarna i sin klorofil: grönt och levande.

*****

Morteza Mahmoudi (Lavari)

Namn uppges på författarens begäran.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (15 röster)
Badelunda kyrka, 4.0 out of 5 based on 15 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.