Att hitta hem

– Ut med dig ungjävel! Det här är ta mig fan sista gången jag hör på ditt eländiga tjat om hur du inte kan lyckas med någonting! Skaffa dig ett liv för fan!

Daniel smällde igen dörren. Han kände sig plötsligt ensam, likt en herrelös valp.
Han visste att hans far inte brydde sig, som den nedsupna svaga ursäkten av en man han var. Inte för att hans mor var särskilt mycket bättre. Hon var anledningen till att hans farsa hade blivit så här. Innan hon lämnade dem för fem år sedan hade livet varit annorlunda. Han hade levt i en färgglad värld och han hade varit lycklig. Sen stack hon bara, sade inte varför, hon bara stack. Farsan satte sig i fåtöljen med en öl i handen och blev sittande där. De enda gångerna han lyfte på sig var när han behövde köpa mer öl.
Daniel hade fått klara sig själv sen han var tolv. I början försökte han hjälpa farsan, visst, vem skulle inte ha gjort det? Men allt han någonsin fick hemma var en massa skrikande, förolämpningar och kränkningar. Vad han än gjorde visste daniel att han inte skulle vara bra nog åt sin far. Ingenting var någonsin bra nog åt honom. Utom morsan, men farsan hade väl inte varit bra nog åt henne.

Ännu en meningslös dag passerade, daniel var rädd för att behöva gå hem från gymnasiet. Han var rädd för att behöva se in i sin faders ögon och uppleva känslan av ingenting. Inte ens en gnutta hopp fanns i de ögonen. De var tomma, dimhöljda och oförstående. Men idag skulle saker ändras, så tänkte han när han långsamt gick hemåt mot ännu en dag av nedvärderande kommentarer och dålig självkänsla.

Han började tala, lugnt och förståndigt. Ungefär på det vis som folk talade med honom när de skulle visa honom tillbaka till den ”rätta” vägen efter att han hade börjat skrika oförklarligt eller hamnat i slagsmål. Han hade kunnat ta vad som helst den dagen. Det fanns ingenting i hela världen som hade kunnat få honom att vända ryggen till sin far, ingenting utom det som hände.

– Jaså?! Du vill alltså veta vad som hände, skitunge?
Daniel var lugn, denna verbala misshandel var för honom inte mer än vad han var van vid. Men att hans far talade om vad som hade hänt, detta var nytt, han blev plötsligt intresserad, kanske fanns det hopp trots allt, kanske kunde han få tillbaka sitt färgglada liv?

– Nåväl. Då ska du få veta vad som hände daniel. Din morsa lämnade oss, för att hon inte orkade med dig! Du sög livet ur henne. Hon lämnade mig här med vårt livs största misstag. Och vet du vad vårt livs största misstag var daniel? Kom närmre så ska jag berätta.
Daniel ville inte veta, han visste att han skulle bli sårad. Likväl lutade han sig närmre så hans far kunde viska i hans öra.

– Du daniel. Hon lämnade oss tack vare dig. Vem fan skulle orka med en människa som du?

Innan hade hans farsa alltid verkat full, nu såg han plötsligt nykter ut, sansad och lugn, detta var inte som när han brukade skrika åt honom. Hans far var allvarlig. Han menade det. Allt hade varit daniels fel. Någonting brast inom honom den dagen, även om han inte märkte det.

Det var natt. En natt liksom många andra men ändå annorlunda. Idag var den första natten då han skulle träffa sina vänner utanför skolan. I skolan var han ändå inte, inte längre. Han hade gett upp alla planer på en fin utbildning och en lyckad framtid. Allt som gällde var nuet. Imorgon kan han bekymra sig om senare. Ett högt skrik hördes, någonstans framför honom skrek en pojke, av rösten att döma var han yngre än daniel, kanske 14 eller 15 år gammal. Sedan hörde han en röst som retade pojken, rösten tycktes viska ord så hemska att man ville hålla för öronen, ändå skrek rösten. Det var oscar, en av daniels nya vänner. En kille precis som han själv, missförstådd och förkastad av samhället. Daniel sprang dit. Väl framme såg han en gråtande liten kille vars ben måste ha gett vika då han bara satt där på sina knän, och mumlade desperata ord rakt ner i marken. Oscar och några andra daniel inte kände, stod och skrattade. Sen talade en av dem direkt till daniel.

– Daniel! Min vän, detta är provet vi talade om. Visa att du är en av oss. Slå ner fanskapet där borta.
Daniel såg mot den lilla killen som oscar talade om. Han tvekade.
– Hur ska vi veta att vi kan lita på dig, om du inte ens kan slå ett enda slag för vår vänskaps skull? Allt vi begär är att du klår upp en enda kille. Sen är du en av oss, en i gänget daniel! Är inte det vad du alltid har velat ha? En plats där du hör hemma? Du kan få det! Om du bara slår ner lillskiten där.

En sekunds tvekan, sen tog han tre beslutsamma steg mot den snyftande pojken som nu såg på honom med hund ögon. Han liknade en valp tänkte daniel samtidigt som han grep tag om den andre killens krage och drog honom upp på fötter. Han såg honom rakt in i ögonen. Väntade en sekund. Hans offer började öppna munnen i ett försök att tala. Samtidigt lät daniel sin öppna hand flyga mot den obetydliga och infernaliska pojkens mun, han knöt den i sista ögonblicket.
han kände hur den andra killens tänder lossnade från käken när han träffade honom med sin knytnäve. Killen sjönk ihop igen. Ett dovt klagoskrik stegrade från hans offers strupe, och han visste att han inte skulle klara av att höra ännu en, klaga över sitt patetiska öde.

Med en välriktad spark mot struphuvudet fick han slut på sin rivals lidande. Han kunde nu tydligt se hur den oskyldige killen som råkat ha oturen att hamna i hans och hans vänners väg allt mer lämnade denna gråa värld. Hur han domnade bort, som en liten, äcklig, blodig pöl på marken. Daniel såg ner på sina stålhättade kängor och började sedan frenetiskt dra kängorna mot gräset för att bli av med den röda, något geggiga substans som fläckade dem. Men inget av det spelade egentligen någon roll längre, varför skulle han bekymra sig om andra? Han var en del av gänget nu, han hade äntligen funnit sin plats här i världen. Om en och annan blev lidande spelade ingen roll. Ingenting betydde längre någonting, allt han visste var att han hade ett hem.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (38 röster)
Att hitta hem, 3.7 out of 5 based on 38 ratings

3 kommentarer

  1. Lovisa Skriver:

    Jättebra! Jaag skulle vilja höra förtsättningen

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Maya Skriver:

    Fyfan säger jag bara. Slutet var liksom helt oväntat, det gillade jag.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)
  3. din vän Skriver:

    BÄSTA NOVELLEN!!!!!!!!!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.