De förlorade själarnas sjö

Månen lyser klart över de stora åkrarna i den kyliga sommarnatten. Igenom åkern går en mycket lång, men ack så smal grusväg. Runt de stora åkrarna växer stora, mörka granar och tallar. Från de kolsvarta skogarna hörs en varg yla. På den smala grusvägen går en ung, mörkhårig kvinna och nynnar på en vacker melodi. Melodin hade hon hört från hennes morfar redan när hon var ett litet barn. Hon tänker på honom. Och hennes mor. För många år sedan dog hennes mor i en bilolycka. Hon hade förts till sjukhus, men kunde inte räddas. Hennes morfar hade blivit förkrossad och hängt sig samma dag som han fick veta att hans älskade dotter dött.

Hon tittar upp mot stjärnhimlen. Det var en sådan himmel som man aldrig fick chans att se när man bodde i en storstad. Hon brukar tänka att två av alla miljoner stjärnor uppe i skyn är hennes mors ögon, och två andra är hennes morfars. Med dem kunde de vaka över henne och skydda henne från allt det onda hon kunde råka ut för. Ett par tårar rinner ned för hennes rosenröda kinder. Hon torkar dem snabbt och fortsätter sedan gå. Hon är på väg till hennes faders stuga där hon alltid brukar tillbringa sina somrar. Även denna. En kylig vind drar förbi. Hon ryser till.

Efter att ha gått på den smala grusvägen i vad som kändes som flera timmar, ser den mörkhåriga kvinnan plötsligt några små, gamla hus. I något av husen bor hennes far. Med blicken letar hon efter honom. Han hade lovat att vänta på henne när hon anlände, men hon kan inte se till honom. Hon går fram till en dörr. På dörren hänger en liten träskylt. ”Hans Rytter” står det på den. Det var hennes faders namn. Hon knackar på, men ingen öppnar. Hon känner på dörrhandtaget och märker till sin förvåning att dörren är olåst. Hon öppnar den och tyst kliver hon in. Hon ser inte mycket i det tjocka mörkret, men hon lyckas ändå tända ett par stearinljus, som hon sedan placerar på köksbordet. Där ser hon en lapp. Hon läser att hennes far hade vart tvungen att åka iväg i ett brådskande ärende, vad för ärende stod inte med på lappen, och att han skulle komma hem så fort han kunde, men det kunde dröja några dagar. Hon ställer sig vid fönstret och blickar ut över åkern. Det är fortfarande mörkt. Då känner hon plötsligt hur något rör sig bakom henne. Hon hoppar till och vänder sig snabbt om. Hon blir lättad när hon ser att det bara är hennes faders katt.

Efter den långa resan är kvinnan mycket trött och bestämmer sig för att gå till sängs. Hon tar på sig ett nattlinne och lägger sig i den stora, varma sängen.

Hon vaknar mitt i natten av att faderns katt slickar henne i ansiktet. Hon lyfter ned katten på golvet, och försöker sedan somna om. Men det är lönlöst. För många tankar rusar runt i hennes huvud. Hon tänker på sin mor igen. Och hennes morfar. Istället tar hon på sig en svart yllekofta och går ut i den kyliga sommarnatten.

Hon går igenom ett stort majsfält. Där går hon ända tills hon kommer till en sjö. Månljuset lyser upp dimman som ligger tjock över sjön. Hon går längst stranden en stund och blickar ut mot vattnet. Sedan tar hon upp en sten ifrån den våta sanden och kastar den så långt hon kan ut i den blanka sjön. Hon kastar en till. Och en till. Hon upphör först när hon ser något som rör sig i ögonvrån. Hon vänder blicken ditåt. Där ser hon en vacker kvinna med långt, lockigt hår långsamt gå i det höga gräset på ängen. På sig har hon en vacker vit klänning och en stor vit, blommig hatt. I händerna håller hon en stor blombukett, och emellanåt hukar hon sig ned och plockar upp en blomma från gräset.

Den unga kvinnan i den svarta yllekoftan smyger lite närmre. Länge står hon där och tittar på kvinnan med blombuketten. Hon står där så länge att hon kan se himmelen ljusna bakom trädtopparna på andra sidan sjön. Hon vänder tillbaka blicken mot kvinnan med buketten. Hon tycker sig känna igen henne, men kan inte komma på vart hon sett henne.

Plötsligt hör hon hur en kvist knäcks under hennes ena fot. Kvinnan med buketten vänder snabbt blicken mot henne. I en kort stund tittar de på varandra. Sedan faller blombuketten till marken och kvinnan som tappat den vänder sig och springer snabbt därifrån. Den unga kvinnan i den svarta yllekoftan försöker till en början springa efter kvinnan som just tappat sin blombukett, men snubblar redan efter några steg, och faller i det våta gräset. Det svartnar för hennes ögon. Hon hör fotsteg komma snabbt emot henne, för att sedan stanna upp bredvid henne.

Hon vaknar först nästa morgon av att solen lyser henne i ögonen. Till sin förvåning ligger hon i hennes faders säng. Hon tänker på nattens händelse, på kvinnan med blombuketten. Hon visste nu vem det var hon hade sett. Det var hennes mor. Men hur var det möjligt? Hon hade ju varit död sedan flera år tillbaks.

Under tiden hon ligger där och funderar, kommer en lång, svartklädd man i medelåldern in i rummet. Han berättar att han hittat henne på stranden livlös i soluppgången och sedan tagit med henne hem till henne. Hon tittar på honom en stund. Han sätter sig ned på en stol.

”Hur visste du att jag bodde här?” frågar hon oroligt.

”Vi bor grannar” svarar mannen och ler vänligt. ”Jag såg när du kom gående förbi mitt hus med resväskan igår kväll. Dörren stod olåst, så jag lyfte in dig i din säng efter jag hittat dig. Så du är Hans dotter?”

Hon svarar inte på frågan utan berättar istället för mannen om vad hon hade sett under natten innan hon blivit medvetslös. I flera minuter berättar hon om vad hon sett. Hon berättar om hennes mor, och att hon hade varit död sedan länge. När hon berättat färdigt ser mannen oroligt på henne.

”Du var vid De förlorade själarnas sjö.” svarar han. ”Där kan man om nätterna se de man en gång älskat, men som sedan tagits ifrån en, vandra omkring om nätterna.”

Hon tittar frågande på honom. Hon vet inte vad hon ska tro. Han fortsätter.

”Men de är inte att lita på. De är bara skepnader, som försöker locka dig till De dödas värld. Du får absolut inte gå dit igen efter solen gått ned under absolut några omständigheter. Om de får tag i dig, kommer du aldrig tillbaks till denna värld igen, och du kommer känna en outhärdlig smärta som aldrig kommer ta slut, hur mycket du än vill det. Du kommer önska att du fick dö, men du kommer leva i De dödas värld i all evighet. Du blir odödlig, trots att du på sätt och vis redan är död.”

Sedan reser han på sig och går där ifrån.

”Adjö.”

Nästa kväll ser hon hur solen långsamt sjunker bakom trädtopparna. Hon tänker på vad den svartklädda mannen sagt till henne tidigare. Trots att mannen sa att hon absolut inte fick gå ned till sjön igen så tänkte hon göra det. Hon måste få se hennes mor igen.

När solen gått ned och himmelen fått en djupblå färg börjar hon långsamt gå ned mot sjön. Återigen går hon den långa vägen rakt igenom majsfältet, och efter att ha gått en lång stund kommer hon äntligen fram. Precis där majsfältet slutar står hon en lång stund och ser sig om. Hon ser ingen. Hon lämnar majsfältet och går närmre vattnet. Då ser hon plötsligt hur en gammal roddbåt i trä lämnar en liten brygga i vattnet en bit ifrån henne. Hon ser en kraftigt byggd man i en rutig skjorta och grått skägg sitta vid årorna. Den här gången känner hon direkt igen personens ansikte. Det är hennes morfar.

Utan att tänka sig för ropar hon på honom. Hon skriker allt vad hon orkar.

”Morfar!” skriker hon. ”Morfar!”

Hennes morfar vänder blicken mot henne och tittar på henne länge. Men han säger inget. Han sitter blickstilla i den lilla båten och tittar på henne, men han rör inte en min. Sedan vänder han blicken ifrån henne och bara stirrar rakt ut i luften. Ännu en gång ropar hon på honom.

”Morfar!”

Hon slänger av sig sina sandaler och springer ner i vattnet. Hon simmar efter båten så fort hon kan, men just som hon ska ta tag i båtkanten för att häva sig upp, känner hon hur något greppar tag i hennes ena vrist. Sedan den andra. Hon kämpar allt vad hon kan för att hålla sig ovanför ytan, men det är meningslöst. Hon tittar snabbt upp mot hennes morfar innan hon dras ned under ytan. Men den här gången är det inte morfar hon ser sitta i båten. Hon känner genast igen honom. Det är den svartklädda mannen som hjälpt henne hem kvällen innan, och som varnat henne från att gå hit igen. Men denna gång ser han inte lika trevlig ut. Han är dyblöt, har blek hy, och långt, svart hår. Han är iklädd en svart kappa som det droppar vatten ifrån och med sjögräs hängandes från hans ena axel. Han ser djupt in i hennes skräckfyllda ögon och ler ett ondskefullt leende.

”Var jag inte tydlig nog, sötnos?” säger han med en hes, ormlik röst. Hans leende blir bredare, och blir sedan till ett skratt som växer i den mörka natten.

Sedan dras hon ned under ytan. Långsamt dras hon djupare. Hon ser hur vattnet blir allt mörkare ju djupare hon kommer. En sista gång ser hon upp mot den nu suddiga stjärnhimlen och tänker att två stjärnor är hennes mammas ögon, och två andra är hennes morfars, och hon intalar sig själv att de inte kommer låta något ont hända henne. Men hon är osäker.

Hon hör röster. Hon hör människor som skriker av smärta och barn som gråter. Hon ser hennes mamma och hennes morfar igen. De skriker också och vrider sig i smärta. Sedan upphör dessa, och allt blir svart. Hon kan höra gälla röster som skrattar så att det skär i hennes öron. Sedan känner hon en outhärdlig smärta i bröstet. Sedan i magen, och i benen. Hon känner i hela kroppen den outhärdliga smärtan. Plötsligt börjar vattnet kring henne brinna. Hon skriker och vrider sig av smärtan. Hon skriker och ber dem att sluta, att låta henne vara, men skratten fortsätter, och blir hela tiden högre. Och smärtan blir hela tiden kraftigare.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (27 röster)
De förlorade själarnas sjö, 3.9 out of 5 based on 27 ratings

1 kommentar

  1. Olson Skriver:

    Riktigt bra, lite hattig stundtals (det ”hoppar” lite texten) men beskrivningarna var utmärkta och det fanns en bra historia bakom allt.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.