Förändringen

Jag satt i mitt rum framför dataskärmen. I spelet så slogs jag mot några ninjor. Jag var helt inne i min egen värld. Jonas som bodde en trappa upp från oss slogs i samma lag som jag. Spelet gick ut på att klara av så många fighter som möjligt. Det var svårt att vinna men den här gången vann vi faktiskt. Det poppade upp ett meddelande i chatten. Bra jobbat stod det, meddelandet var från Jonas såklart. I mina hörlurar lyssnade jag på hög musik, så hög musik så att jag inte hörde att mamma ropade från köket.
- Lucas! Kommer du eller? Mamma skrek irriterat.

- Men kan du ta det lugnt eller? Svarade jag och fortsatte spela.
Jag skrev i chatten att jag snart skulle vara tillbaka, sparade spelet och loggade ut. När jag gick in i köket kände jag doften av köttbullar. Mamma stod framför spisen och såg bekymrad ut. Hon ställde fram makaroner och ketchup på bordet. Jag var hungrig och slängde i mig flera stycken på en gång. Tidningen låg på bordet så jag bläddrade lite och hittade en artikel. Det var en stor rubrik ” ungdomar blir beroende” Beroende av vadå tänkte jag och började läsa. Artikeln handlade om ungdomar som spelade för mycket dator. Att aktiva ungdomar hade minskat och att någon borde reagera. Jag tänkte att det inte var så märkvärdigt. Hoppas inte att mamma hade läst den, hon skulle bara bli orolig. Jag bläddrade snabbt vidare till serierna. Mamma suckade när hon slog sig ned på stolen.
- Hur går det med läxorna? Mamma såg sträng ut och använde sitt seriösa tonläge.

- Men det går väl bra. Sa jag och la undan tidningen. Egentligen hade jag inte gjort några läxor alls. Jag hade hellre lust att spela ett roligt ninja spel än att lösa tråkiga mattetal.

- Det är viktigt och förresten tycker jag inte att du ska spela så mycket dator. Det har blivigt så mycket nu. Mamma kollade på mig och väntade på att jag skulle svara.

- Jag spelar inte ens mycket, vad ska jag annars göra? Sa jag och funderade över det jag hade sagt. Jag spelade ganska mycket men om inte jag hade mitt spel vad skulle jag göra då. Jag skulle inte klara mig.

- Ja, du kan börja gympa, plugga och vara med kompisar. Jag förstår inte hur du orkar gå till skolan efter att ha spelat hela kvällen.

- Tack för maten, jag ska gå nu. Jag plockade undan min tallrik och tog med mig en chipspåse in på mitt rum. Nu skulle jag ladda inför spelkvällen.

Jag orkade inte diskutera det här. Hon hade redan sagt det hundra gånger. Jag kände mig lite ledsen men när jag slog på datorn och kastade mig in i ninja spelet så glömde jag bort allting. Jonas hade vunnit flera fighter medans jag hade ätit middag. Jag skulle lätt ha hoppat över middagen för att vinna tre fighter. Ibland åt jag knappt någon frukost bara för att spela tjugo minuter extra innan skolan.

Nästa morgon när jag vaknade orkade jag inte resa mig upp. Jag drog täcket över mig och somnade om igen. Efter ett tag så fick mamma komma och dra mig ur sängen. Det var inte så konstigt att jag var trött. Jag hade spelat så mycket att jag bara sovit i två timmar. I badrummet kollade jag mig själv i spegeln medans jag borstade tänderna. Mina ögon såg helt förstörda ut, jag kunde nästan inte lyfta ögonlocken. Men jag skyndade mig och hann äta lite innan jag sprang ut i trappuppgången. Jag gick långsamt upp för trappan. Sen stod jag utanför Jonas dörr och väntade på att han skulle öppna. Vi brukade alltid gå till skolan tillsammans. Men Jonas var precis som jag fast värre, ingen morgonmänniska. Tillslut slog han upp dörren och bad mig att komma in.
- Tja! Du såg inte så pigg ut. Sa Jonas och lutade huvudet mot dörren och kollade på mig. Han såg ovanligt glad ut. Som om han hade vunnit en miljon på lotto.

- Nej, jag sov typ i två timmar. Jag skrattade och det smittade av sig på Jonas för han började också skratta. Jonas fick mig alltid på bra humör.

Vi gick ner för trapporna och ut i värmen. Det var soligt ute och det kändes skönt att det snart var sommarlov. För mig och Jonas betydde det att vi kunde spela hur mycket vi ville.
På vägen till skolan pratade vi om olika spel. Vilka spel som var bäst och vilka spel som man absolut inte skulle spela. Det var som om vi hade ett hemligt språk som ingen annan förstod.
Vi gick förbi en lekplats och några villor som såg likadana ut. Sen var vi framme och skyndade oss in i skolan. Våran lärare stod framför tavlan och när vi satte oss började hon dela ut papper. Jag kollade på Jonas och han kollade lika undrande tillbaks. Det här skulle inte gå bra. Jag hade glömt att vi skulle ha prov idag och det hade tydligen Jonas med. Jag vände på pappret och hoppades på det bästa. Men efter ett tag gav jag upp, jag hade inte ens läst på.
Jag suddade tills suddet tog slut och man nästan inte kunde se vad det stod. När man var klar fick man gå. Jonas stod och väntade på mig i hallen. Han såg besviken ut och frågade hur det hade gått för mig. När jag sa att det inte hade gått bra mumlade han något och sa att det skulle gå bra nästa gång.

När jag kom hem den kvällen och gick in på mitt rum så upptäckte jag att datorn inte låg på mitt skrivbord. Jag letade överallt men hittade den inte. Tillslut kände jag mig tvungen att fråga mamma. Mamma satt i soffan och läste en tidning, hon såg ut som hon brukade göra.
Kort brunt hår och röda glasögon. Hon bläddrade fram och tillbaka och såg koncentrerad ut. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fråga. Mamma kunde väl inte ha tagit min dator? Precis när jag var på väg att fråga mamma så fick jag ett sms av Jonas. ”Har din mamma också tagit din dator?” Jag läste hans sms om och om igen.

- Va, har du tagit min dator? Jag försökte låta orörd men det var svårt.

- Ja tills du sköter dig. Mamma lyfte blicken från tidningen och lät kall.

- Vadå, vad har jag gjort? Har du tagit Jonas dator också? Det var så mycket jag undrade över och jag förstod ingenting.

- Nej men jag har kommit överrens med Jonas mamma att det är bäst att ni tar en paus.
Mamma såg att jag var ledsen. Men hon tänkte att det inte fanns något annat att göra. Hon såg mig gå tillbaks till mitt rum med nedsjunkna axlar. Mamma trodde att jag skulle förstå men jag visste inte vad jag skulle förstå.
Jag la mig i sängen och drog täcket över huvudet. Jag undrade vad jag hade gjort för fel. Varför var mamma alltid såhär? Hon förstod ingenting, jag var arg. Det kändes som att hon straffade mig på något sätt. Efter ett tag somnade jag. När jag vaknade igen så tog det en stund innan jag kom på vad som hade hänt. När jag tänkte på det så blev jag genast arg igen. Jag behövde prata med Jonas. Jag ville veta vad han tyckte. Jag hoppade upp från sängen och var full av ilska. Mina steg var tunga och när jag passerade vardagsrummet så gick jag snabbt förbi mamma. Hon satt fortfarande och läste sin tidning som om ingenting hade hänt. Jag knackade på hos Jonas. Han öppnade dörren och sa att jag kunde komma in. Han klappade mig axeln och sa att allt skulle bli bra.
- Min mamma har tagit min dator med, för tillfället typ. Sa Jonas och tog ut några våfflor ur kylskåpet.

- Är du inte arg? Frågade jag och var förvånad över att han var så lugn. Men sedan tänkte jag att Jonas mamma var annorlunda. Hon var jämt snäll och jag hade aldrig hört henne tjata på Jonas. Min mamma blev arg bara jag inte hade gjort läxan eller städat undan efter mig. Men inte Jonas mamma. Hon förstod att man var trött eller upptagen med andra saker.

- Det är lugnt, jag tror vi överlever. Hon sa att jag skulle få tillbaka den snart ändå. Vi hittar på något annat så länge, kom.

Jag svarade inte utan följde med Jonas till vardagsrummet. Han tog med sig våfflorna och satte sig i soffan. Han berättade att han hyrt några bra actionfilmer och sedan satt vi fastklistrade framför TV skärmen. Ibland pausade vi och gräddade nya våfflor. Jag tänkte att Jonas var den bästa vännen som fanns. Det bästa var att vi bodde så nära varandra. När jag tänker efter så har vi nog känt varandra sen vi började ettan. Från första dagen när vi lekte i sandlådan så visste jag att vi skulle bli kompisar. Men jag hade aldrig trott att vi skulle vara kompisar så länge.

Nästa dag var en lördag och Jag och Jonas hade bestämt att vi skulle gå till fotbollsplanen en bit bort och spela. Nu när vi ändå inte kunde spela dator. När jag var på väg att gå ut så stoppade mamma mig i hallen. Hon frågade var jag skulle och när jag berättade så sken hon upp. Nu hade hon fått som hon ville tänkte jag när jag gick ut. Det var härligt att kunna ha på sig shorts och linne. Jag bar min fotboll under armen och gick tillsammans med Jonas till fotbollsplanen. Det märktes att det var längesen vi spelade. Vi turades om att stå i mål och jag lyckades göra flera stycken. Vi spelade inte särskilt länge innan det kom flera killar som ville spela. De såg äldre ut än oss och vi trodde att dem skulle jaga oss därifrån. Men de frågade istället om dem fick vara med. Vi började spela och det blev riktigt roligt tillslut.
Dem var duktiga och hade säkert spelat i flera år. Det var en lång kille som passade mig och jag hade värsta läget så jag passade Jonas. Jonas tog emot bollen och sköt det hårdaste han kunde. Bollen flög upp och gick in precis ovanför målvakten. Det var ett snyggt mål och jag kunde inte låta bli att skratta åt Jonas som hoppade upp och ner. Efter en halvtimme så var jag helt slut. Vi passade på att dricka och vila oss i skuggan. Hittills hade vårat lag gjort fyra mål. Vi ledde alltså med ett mål. Allihopa var grymma och man fick kämpa för att hålla kvar bollen. Sedan ropade en kille i vårat motståndarlag att vi skulle köra igen. Bollen var ute på spelplanen igen men den här gången hade vi inte lika mycket ork. Det slutade med att det blev oavgjort. Vi bytte nummer med en kille som stod målvakt. Han tyckte vi spelade bra och undrade om vi ville börja i hans lag. Jag var chockad och glad samtidigt. Jag såg på Jonas att han också var glad. Den vita tröjan han hade på sig var nu brun och hans hår var rufsigt. Jonas fick en vänlig knuff på axeln av målvakten. Vi gick sedan hem uppspelta och kunde fortfarande inte förstå vad som hade hänt. Det var fortfarande ljust ute även fast det var sent på kvällen. När jag kom hem slängde jag mina smutsiga kläder i tvättkorgen och tog en snabb dusch. Mamma kom precis hem när jag var klar och hade tagit på mig rena kläder.

- Hej Lucas! Mamma tog av sig kappan och tog av sig sin gröna halsduk i hallen.

- Hej morsan. Jag nickade glatt tillbaka och det var som om jag hade glömt bort att jag var så arg på henne igår.

Mamma frågade hur det hade gått på fotbollen och jag berättade det som hade hänt. När jag hade berättat färdigt så lyste hon upp.

- Vad roligt att du ska börja spela, tänk om du blir fotbollsproffs! Det lät som att mamma var helt seriös.

- Äh! Sa jag och ryckte på axlarna men kunde inte låta bli att le.

Senare på kvällen så fick jag ett sms av Jonas. Vi skulle ställa upp i en fotbollsmatch redan nästa helg. Jag skickade en glad gubbe tillbaka och la mobilen under kudden. Det kändes overkligt. För en vecka sedan så hade jag suttit framför min dator just vid den här tiden men inte nu. Egentligen så var det mamma jag skulle tacka. Om inte mamma hade gett mig dataförbud så hade jag och Jonas aldrig spelat fotboll idag. Jag var inte arg på mamma längre. Snart skulle jag nog få tillbaks min dator men jag tror inte att jag behövde den lika mycket längre. Kanske ibland. Jag skulle satsa på fotbollen nu och bli lika bra som Zlatan eller till och med bättre.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (16 röster)
Förändringen, 3.3 out of 5 based on 16 ratings

2 kommentarer

  1. Olson Skriver:

    En fin skopa moral i historien. :) Bra skriven med ett lagom driv så det inte blir tråkigt.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  2. jonathan Skriver:

    mycket bra skriven :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.