Vintriga dagar och årstider

- Det är så varmt. Det är jobbigt med värmen, särskilt på kvällen när man ska lägga sig. Jag behöver en källare att gå in på kvällarna men det har jag inte
sade hon och tittade på mig frågvist, fundersam om vad jag skulle säga, jag med mitt utseende som påminde om det klimat jag hade levt i och kom ifrån. Hon väntade på svar. Jag såg det i hennes ansikte. Med det skakande huvudet som inte ville stå stilla, på grund av åldern, kanske påminde hon mig om någon. Med sitt lite gråvita hår som även täckte en del av halsen när det senare drog sig ner som en snäll hand över kanten av den vita halsduken hon hade på sig med sin ringhalsade övrdel och en liten röd blomma där på bröstet som om hon hade haft den där hela tiden, som om den hade växt upp där; vem kunde hon påminna mig om?
- Nej, det är varmt. Mycket varmt! Särskilt på bussen. Det blir kvavt!
Jag åker buss varje dag till mitt arbete och tillbaka hem igen. Jag kommer från ett land där värmen, särskilt i min hemstad i söder och vid persiska viken är olidlig. Och det visste hon redan, att det var någonstans långt härifrån jag kom ifrån, efter att jag sett hennes frågande ansikte
- Jag kommer från Iran, sade jag, innan något ord skulle droppa ur hennes mun efter den första bokstaven v, som jag anade det skulle fortsätta: Varifrån kommer du? så hade jag det redan sagt det och fortsatte:
-… och där i Iran jag kommer ifrån är det mycket varmt, särskilt nu!
- Har du varit med någon vinter här också?
- Ja, med många.
- Du har varit här länge då!?
- Ja, i tjugotvå år.
Nu såg hon stadigt på mig
-… jag kom hit först 1974 men har varit borta också i tillsammans fyra år. Det är alltså i sammanlagt arton år jag har varit här…fast med längtan. Det sista, de sista tre orden sade jag inte. Det som kom efter en liten suck som hon inte såg eller hörde. Det sade jag till mig själv. Jag säger det inte ofta. Jag vill låta bli. Men har det gått? Har jag lyckats någon gång att göra det? Efter många, många år och efter det goda jag har varit med om här också. Då spelar det ingen roll om det är arton eller ett tusen år. Det sista hade jag sagt fast bara för mig själv, inom mig själv. Jag satt fortfarande två stolar bakom henne. Bussen gick sakta och lugnt. Det var som om ingen hade bråttom i den stämning, i den lugna stämning som rådde
- Då är du hemmastadd här
och fortsatte
-… det är hemskt med allt elände man har i livet. Med krig och allt. Jag vet inte varför man inte är sams med varandra.
Lugnt kastade hon sen sin blick ut genom fönstret till höger, från den sida på bussen vi satt, med de gråvita kedjorna runt halsen, ibland glänsande som silver, någonting som tog sig som en hand snällt och ömt över huvudet och sen till halsen och lite ner också över kanten på den vita ringhalsade blusen och den lilla röda blomman som hade växt där
- Har du anhöriga hemma, säkert har du det, men, hur går det för dem?
Och det sade jag. Trots så mycket strävan efter att behålla denna hemlighet för mig själv. Inte för att göra det till en mur att inte låta någon, någon främmande att ta sig in i. Nu skulle jag låta berätta det för någon. Kanske hade jag sparat det till den vita och snälla handen och det skakiga huvudet. Till den som skulle vara med mig i mina kommande resor jag ständigt skulle ha under hela året och minst långt in i den nakna vintern. Varför skulle jag annars behålla det för mig själv. Hon som påminde mig om något och om någon
- Hur är det med dem då? lever de?
- Jag hoppas att ni ska leva länge…
sade jag som man brukar säga hos oss när man ska berätta om en tragedi
-… min mor gick bort förra året och far i fredags, bara för fyra dagar sedan.
Sedan blev det tyst en stund. En stund som verkade vara en evighet
- Kunde du inte vara på begravningen?
Stunden, isen tinades bort igen efter att ha verkat vara så oändlig
- Nej, det kunde jag verkligen inte, jag hade ingen möjlighet,… och dessutom, nu har jag fått ett jobb efter så många år. Ett jobb som jag vill behålla med både näbbar och klor
Det sista tillade jag igen i en tystnad och inom mig själv
- Nej visst!
- … fast det är lättare när man jobbar nu än att vara hemma!
Det sade jag och tittade på henne med de gråvita håren som en flod av silver som skulle rinna ner förr eller senare, ner i den ensamma gryningens slätt, överallt runt omkring oss i hela landskapet där ute fast med den lilla röda blommans närvaro, liksom att det var gryningen som rann som en flod, ner över halsen som tog den röda blomman med sig i vågor, då och då hon vred på huvudet och mot mig.
Jag såg chauffören med sitt lite gråvita skägg och de enstaka passagerarna framför oss vars ansikten man inte såg
- Det här är ‘Danmarks kyrka’ pekade hon åt vänster när jag samtidigt bytte plats och gick en stol närmare så att den enda stolen som var avståndet mellan oss försvann
-… och där är ‘Bergsbrunna”. Den här gången pekade hon åt höger då vi hade hunnit närmare ju mer bussen hade gått, såsom jag var alldeles i närheten av allt, i närheten av allt hon skulle visa mig och som jag såg också då hon kom att påminna mig mer och mer om någon annans närvaro, någon som var borta och nu hörde till någonstans som verkade mer än någonsin vara avlägset fast närvarande och i närvaro och sällskap av dadlar stammar och (1)Kahoorer och Akacia träd som var fyllda av taggar och allt annat bekant som spred sig nu från Danmarks kyrka till Bergsbrunna i åkrar av vete och råg, på landskapet
- Jag går upp varje dag klockan sex, lyssnar på radio och äter frukost och kommer med bussen hit för att hålla mig i gång, annars blir det hemskt!
hade hon också redan sagt i början och när hon tryckte på stoppknappen och sedan bussen hade stannat vid en öde landsväg mot några enstaka hus längre bort, Söderby, och som hon hade stigit ner lugnt och fint med det skakande huvudet när hon hade vinkat till chauffören som tack, och till mig också igen då hon var i början av den öde landsvägen och mot horisonten. Och då hade jag viskat
- mor… och ville se henne mer, tala med henne mer. Med en sådan association skulle jag få tiden att gå. I en upptäcktsresa tillsammans.

Då fortsatte den, min upptäcktsresa. Jag såg varje dag hästarna inom grindarna, bakom eller bredvid små och stora röda hus på landsbygden, lantbrukarnas hus, glesbygden: ” aldrig skulle jag tänka mig något annat än mörker, mörker i skogar, och skogar i skogar i det djupaste djupet tills man kommer fram till ett enda ljus, ett ljus människan har tänt på bredvid Tor, Oden och Frejas Tempel” och tar inte ansiktet från de gulaktigt åkrarna till höger om mig och till vänster också fast jag alltid sitter vid något fönster, det eviga och bakom henne, Och känner hennes ständiga närvaro trots att hon stiger av vid Söderby men följer hela vägen med mig. Som idag också
- Det var inte så förut…
och jag tar ögonen från åkrarnas glimtar till henne. En annan morgon är det. Idag har hon en brunaktigt skjorta på sig med en halsduk runt halsen och en grön sommarjacka. Men ögonen under de sorgliga och sjunkande ögonbrynen och det ännu mer sorgliga lite gråvita håret sitter kvar hela tiden i min syn på guldåkrarna såsom på det gröna runt omkring, på de små fina och röda husen som på den klara himlen som då och då samlar små bitar av moln inom sig, fast de skingras som lekfulla barn igen
-… nej, folk visste om varandra så mycket!
Sedan blir det tyst, tyst som om ingen satt framför mig.
Vi åker igen förbi Danmarks kyrka långt ifrån oss när vi tidigare har märkt dess skylt på vägen och som har lämnats bakom så hastigt. Sedan ger jag mig till den klara himlen och mina ögon tar sig till höger och i den position det tredje triangelhörnet ungefär ligger. Jag har inte något med att lokalisera detta hörn utan jag tar den stora himmelbiten framför mina ögon från vänster till höger, eller från höger till vänster och efter en sväng mot oss och förbi liksom att jag följer något föremål, som jag också gör, uppåt igen tills det försvinner och kommer om och om igen.
Det som är bra med det här jobbet jag har fått, förutom att jag tycker om det, är det med den upptäckten nu jag har gjort, en upptäckt som sträcker sig från långt höger i himlen till vänster och till Rimbos sjöar.
Två korpar flyger förbi ögonen som tar dem, mina ögon, igen till den märkligaste scenen. Ett finns redan uppe och glider i det blåa och innan det försvinner så ser jag det andra, nästa, som kommer och kommer upp, svänger mjukt till vänster och blir i ett ögonblick som en kort sträcka och sedan tar sig fram igen då det har fått sin raka position igen. En del ser man som fiskar innan de får sina vingar tillbaks i mina ögon; en del som hajar; en del som klorocka(?) och en del som gäss, ensamma gäss som flyger långt, långt borta. Till värmen.

Värmen har sjunkit och molnen kommer grupp för grupp och samlar sig bit för bit i himlen och försvinner sällan. Och dagarna, de mer eller mindre varma sommardagarna går förbi oss, med molnen som kommer och samlas mer och mer.
Molnen har redan börjat att komma så småningom, och kylan, höstens kyla, grymt och hänsynslöst börjar att samla sig för sin första attack, utrustade med en kall vind som blåser över allt och huvudet och i ansiktet och trängs in i höstjackan man nyligen har bytt mot sommarjackan.
Den inre kylan, jag tänkte om den inre kylan skulle få förstärkning också. En kyla som mer eller mindre kändes även på dem varma sommar dagarna
- Tänk om det är den inre kylan, den man har i sitt ensamma hjärta…
- Men ni är inte ensam. Varför skulle ni känna er så… mor
Mor sade jag svagt och tyst så att i den tystnad molnen hade skapat, skulle det inte höras. För att det fynd jag hade gjort skulle förbli kvar för mig, ett mysterium att ingen annan skulle få tag i, ta tag i. Därför fortsatte jag, inne inom mig den här gången
-… men jag finns här. I varje resa med dig, resa i landskapet som snart byter färg, och i molnen som samlar sig tungt över ens hjärta. Jag finns, såsom du också finns. Att åskåda planen igen som kommer upp i luften och svänger till vänster och mot oss tills det förvandlas till en mörk och kort linje, en linje som ju mer dagarna går, desto blekare den blir, innan de får tillbaka sina vingar och går upp, upp och upp igen.

Och det går upp. Det första, bara några minuter efter Danmarks kyrkas skylt.
Det tar mina ögonlinjer, och hennes som sedan skär hennes över åkrarna som redan för länge har skördats. Och de målar klädda trädstammarna översvämmade av moln. Sedan det andra och tredje… tills vår syn skymdes av skogar ännu gröna, kanske granskogar, eller även träd som ännu inte hade klätt sig i målarnas kläder. Landskap efter landskap, resa efter resa och dag efter dag. Och sjöar efter sjöar.
I dag kommer vi fram igen till sjöarna, tillsammans förstås, före Rimbo. Även om hon ska gå av vid Söderby som hon alltid gör. Solen har sina liksom sista sken under molnen och på oss, svagt och magert. Jag ser inte hennes ögon men kan föreställa mig att de fortfarande letar efter de små rörelserna som redan från slutet av värmen och sommaren och långt in i det plötsliga hösten som sträckt sig så småningom långt i tiderna har blivit mål för vår syn.
När jag har kommit fram till Rimbos stora sjö strax innanför, då ser jag att den har översvämmats av dimma, dimma som glider sig över det vi följde planen en efter en i en minuts mellanrum att flyga och gå upp och följa varandra i en halvcirkel och sedan försvinna i himlen. I en mystisk kretsgång liksom att man inte visste var det började och var det skulle sluta. Fast det var hela tiden över oss och i nästan samma område i luften då jag ser att den drar sig över sjöarna också. De kommer och tar en sväng i luften och över den största sjön. De som ska landa så småningom på Arlanda lite till höger om oss. Hennes ögon vet jag och har en känsla av att de följde dem hela tiden.
Ett plan kommer, jag tappar min syn över det bakom träden, som ändå går ner mjukt senare och landar ner i mina ögon då de har passerat träden och liksom att det simmar mjukt och lugnt i molnen, moln som har avbildats gråvita i sjön, såsom planet också i en bild av sig själv och när det ska försvinna igen, då ser jag att de är två, som flyger upp igen över träden igen, sida vid sida, och tar hennes ögon också med sig:
- Ja, det var det… det är liksom att jag hör att hon säger det till sig själv efter kanske en suck. En suck som hörs tydligt i alla fall.
Och det tar lång tid tills jag vet det. Oh gud, hur visste jag inte det från början. Förut menar jag. Från då åkrarna skördades en efter en, av en ensam bonde som jag alltid såg och tyckte att det var därför han aldrig hann att skörda de snabbare. Varför såg jag inte att det var på de ensamma och tomma åkrarna efter skörden som jag också hade sett dem, gässen, i grupper av fyra eller sex eller åtta. Alltid jämna par, som gick och sedan flög tillsammans upp igen, istället för på sommaren då hösten skulle börja och klä träden grymt i målarnas kläder så småningom, färg till färg, dag för dag.

Dagen därpå är det dimma. Dimma överallt. Vi sitter på bussen men flyger i dimman. Det tycks så i alla fall. Liksom korparna som vaknar på elledningarna utan att ses och flyger med oss över jorden som inte finns längre under oss.
Skylten Östuna-Karby. Vägarna skiljs nu från varandra. Men vår väg skiljs aldrig. Snart ska jag känna en starkare samhörighet med henne och till den situation som skapades en varm sommardag och som nu sträckte sig långt in i hösten och mot slutet av den, in i vintern också. När det gråa gav färg till det vita, och i detta ögonblick som kunde vara sorgligaste av allt. För jag hade alltid sett det lite gråvita håret som ett paraply som täckte det trötta och gamla ansiktet och ögonbrynen som en bro som för sista gången hade, skulle dra sig över ögonen, över ett stort hav, det ensammaste hav, världens ensammaste hav. Ett hav som hade försvunnit en gång och nu hade stått upp igen för att jag skulle sjunka i det igen till djupet, i dess minnes värld och plocka fram de pärlor som inte finns längre men som ändå finns. I nuet och i en annan tid och rum. Det var därför jag började att berätta det för henne, det jag hade hört i en annan tid och rum och som skulle förbinda mig till nuet. Med berättelser i berättelser. Berätta för att få tiden, de vintriga årstiderna att gå. Vintern var på väg.
- Vet ni, … mor berättade att när hon var liten så gick hon alltid till kusten som var så nära deras hem…
började jag, med en känsla av att hon hörde mig även om hon inte lyssnade, inte orkade lyssna längre, och när fåglarna inte fanns längre och planen redan hade försvunnit i de tjocka molnen som om de hade försvunnit för länge sedan i den bortersta himlen redan
-… mor berättade att hon gick till stranden för att se fåglarna varje dag, måsarna. ‘Dot-e- Klagha’, fåglarnas dotter, kallades hon därför av alla:

Jag gick så nära, så nära att de inte såg mig eller hörde mig,
sade mor som om hon hade gått i molnen, längst upp, som fåglarna inte kan tro heller. Det var kanske därför de inte hörde eller såg henne heller. Det hände att hon fick tag på stjärtfjädrarna på en av dem, sade mor, och då förstod de och flög iväg, fast de satte sig bara en kort bit bort. Det hade blivit så, att de inte var rädda för henne. Det var som om de alltid väntade på henne… och en dag, sade mor, en dag när hon tog tag i stjärten på en av dem, så tog fågeln henne med sig upp i himlen och upp i molnen, som om hon gick i molnen. Så mjukt och fint hade hon aldrig känt det under fötterna och ingen såg henne heller… berättade jag

Idag har hon en kappa på sig. Jag upptäcker dag för dag det hon har på sig, det hon gör. Fast det är alltid den röda blomman på hennes tröja som syns under jackan. Hon har öppnat dess översta knappar. Jag fortsätter berätta, om vinterstormarna som tog sig, tog sina vågor från havet som var så nära och kastade sig över husen. Att molnen gick upp som rök, rök i rök, som om man hade gjort rök på olika platser.
Hon satt lugnt och ögonbrynen lät tungt stå över de stilla och ensamma ögonen som en ensam och grå bro över två skilda och stillastående och frusna linjer. Linjer som en gång hade varit två floder fyllda av det rena och blåa, nu som döda, och tittade på den frusna Rimbos sjö som sträckte sig i frånvaron av planen och det gröna och gässen som man inte visste om man skulle se dem igen. Igen på vår eller sedan på sommar då minnen gick igen i de förflutnas hav som stormade mot mig i en mörk vinternatt

…stormen tog vågorna över till land och kastade dem över husen.
Jag vet inte. För mina kamrater var skrämmande men för mig var
det som en melodi, en musik som mjukt och fint fick mig till sig
och till fåglarna och till vinden som sjöng så vackert och som drog
sig över husen och allt och under fåglarnas vingar och… och som
fick mig så småningom till sömnen
berättar mor vidare.

Det har inte gått länge sedan vi går, vi åker in i molnen, då hösten har gått in i vintern och med dimma, all dimma runt omkring ser man sig att flyga i molnen, ser allt som syns flyter in i molnen. Vi går in i molnen och upptäcker mer. Vägen är skymd av moln och dimma. Allt är skymt. Vi flyger förbi hästen igen, på gården i grinden, som också flyger fast inte har vingar och som lugnt och stilla lutar ner huvudet och tittar ner och tar det gröna från någonstans som man inte märker var och sväljer det med en hästaptit. En skog går förbi oss simmande i dimman. Vi ser den ensamma bonden med sin gröna traktor igen i ett ensamt rike av dimma, som går och försöker att härma att han skördar en åker fast det är dimman han skördar och ju mer han skördar desto mer och tätare blir det. Och de långa och oändliga bleka el- och kanske telekablarna som är som linbanor i en ödelagd cirkus och som lindansare har redan länge lämnat dem. Det är trist och ensamt och grått. Överallt. Och innan jag ska befinna mig i det, i dimman och i molnen, ser jag hennes ögonbryn igen framför mig som verkligen vill undvika det. Innan det ska regna och att mitt allt jag har byggt i molnen ska falla ner i regn och släppa mig i hennes bruna ögon och i hennes lite gråvita hår som sträcker sig överallt fast det ger alltid en sorts trygghet också. Nu när vintern är inne och jag desperat i dimman och molnen som sträcker sig över allt från morgon till kvällen och in i mörkret, ska hitta något att få oss, mig och henne att få tag i, att inte sjunka.

Idag går vi i molnen igen. Jag kommer ihåg vad hon hade visat mig. En stor målning på vägen på ett stort hus. Strax efter Samariter hemmet då bussen redan hade lämnat stationen och alldeles i början och långt innan vintern skulle komma, då jag berättade om fars och mors bortgång. Men, nu har vi gått förbi den igen. In i vintern. Vägen är skymd av moln och dimma. Allt är skymt. Den gråa kappan tycker jag nu mer och mer klär henne. Långt innan det jag har sett knapparna öppnas och den röda blomman synas igen. Alltid tydligare än förr. Varje dag tydligare än förr. Chauffören ler igen. Med sitt lite gråvita skägg. Hans leende är närmare och tydligare nu. Fast vi, jag och hon, sitter på samma plats igen. Med det ständiga avståndet en stol emellan. Jag ser igen den ensamma bonden med sin traktor som kör i en evig cirkel. Runt, runt och runt och har inte någon gård eller jord att skörda. Hästen ser jag också som vrider på svansen då och då för att få bort flugorna. Flugor som inte skulle kunna synas heller i annat fall. Hon äter av en kulle av gräs som man har satt på en träbit som kommer upp genom gräset. Det finns ingen jord där heller. Även himlen är fylld av moln och inget synes där heller. Men jag ser plötsligt att de flyger igen. Gässen som jag har sett i slutet av sommaren och nästan i slutet av augusti. Nu är de i en större grupp. Jag räknar: en, två, tre,…, nio. De är inte jämna. Den första som flyger före och i spetsen av den vinkel de har bildat med två gånger fyra närliggande sidor av två linjer. Han, den första gåsen, är kanske pionjären i deras resa mot söder och värmen igen säkert, och pionjären har kanske ingen partner. Bara vägen och dess riktning har han i sina tankar. De flyger i vår riktning. Då är vi kanske, eller bussen kanske med nosen mot söder i den mångsvängliga krokiga vägen i ett ögonblick. Men de flyger i molnen, såsom vi som åker i molnen. Jag har hakan och huvudet upp mot himlen ganska länge och tittar på dem så att mina ögon inte ska förlora dem. Att de så småningom ska ta mig också med sig
- De flyger mot södern. Mot dig, säger jag tyst, och hon avbryter mig, mor, med en röst i dimman och långt ifrån
- Du har börjat att jobba nu?
- Ja mor, och jag trivs bra med det, trots den långa vägen, de långa dagarna och långa tankar just om dig, och om far, i den långa vägen.
Det går fort. Mycket fort. Innan hon kommer, så går hon. Rimbos sjö svämmas över morgon efter morgon av moln.
-… ja mor, jag har börjat att jobba och undervisar i matematik
säger jag den här tidiga morgonen innan jag ska tappa henne i molnen igen, och fortsätter
-… På gymnasienivå undervisar jag, fast det alltid är gånger och addition och… jag vet fortfarande inte varför trots denna logik blir saker och ting annat ibland, liksom omvänt som man blir förvånad över. Liksom nu, efter år, många år…
- Men du ska tänka om det hade blivit ännu värre för dig. Det här måste du vara helt nöjd med såsom jag är för din skull, och du har jobb nu också. Tänk på de som…
och jag tänker på min lille bror som mor hade sagt, som ett muntligt testamente till mig, att ta honom också med mig därifrån, något som var helt omöjligt, helt omöjligt
- … tänk på dem som bor i sitt land fast är som om de liksom har spetälska, som om de har pest som man behandlar de så, och inte nog med det…
Tankar kommer och går. Kan inte, orkar inte med de fast… de kommer och attackerar mig hela tiden, liksom vågorna från havet i en mörk och stormig natt. En absolut association. Över minnen av saker och ting som tillhör detta minnets hav, ett hav som hör till en annan tid och ett annat rum. Ett hav jag älskar:

Jag hör havet jag älskar och är vaken mitt i natten…Vet inte
vilken tid det är men det är mitt på natten
berättar mor vidare, när vi sitter och reser igen med bussen i dimman. Hon sitter med sin schal runt halsen och tittar bort i den nakna och ändlöst sorgliga åkern, tom av bonden och hästen och gässen och korparna, och jag tar ledtråden av mor och berättar. För att se tiden gå, vintertiden

… för far har sagt att när allt är stilla, förutom havet, så är det mitt på natten. Och jag vet att när far sover så är det mitt i natten. När mor sover också så är det mitt i natten. Och då har jag bara havet med dess tusen och åter tusen mysterier som öppnas för mig så småningom. Det är därför alla kallar mig Dot-e- Klagha, måsarnas dotter, för jag har bara havet och allt det tillhör; och havet också bara mig. Men nu hör jag också någonting annat. Ibland vågorna, stora vågor som kommer: plask. Och kastar sig på huset och tar mina händer i fingrarna och drar dem till sig. Liksom ‘Bobonis’ fast hon också har lagt sig och sover säkert. Boboni är också nio år och min bästis. Alla andra sover också säkert nu.
Men jag hör någonting annat också. Någon klocka, klickande, som ringer som klockor låter. Liksom en grupp getter går efter ledargeten med en stor klocka runt halsen. Kanske går ett tåg av kameler en efter en i en lång rad, som de som kommer hit ibland och har dadlar och grillkol på ryggen som man säljer till oss, på hösten när vintern snart ska sätta foten utanför våra (2)”Kargin” ‘er. Kamelerna sitter först på knä när männen slår dem på knäna med sina långa träbitar de har i handen, och sedan lägger de sig på magen och på marken lite utanför vår Kargin och bredvid den mark där Bobonis far har sagt att han skall bygga en mur, en kort sådan bara för att markera deras mark och att sedan göra ett hus av stenar för Boboni.
Kamelerna har klockor runt halsen: Dalang, dalang låter de och jag känner också doften av dadlar, färska dadlar, och kokta nötter insyltade i vatten och salt. Kokta för att dess jästa smak från i bergen där man plockar dem skulle försvinna, för att vi, jag och Boboni ska sitta ibland långt in på natten och krossa deras hårda skal med sten och äta deras saftiga kärnor som under tänderna krossas mjukt och gott.
Boboni hör kanske också. Hon är också kanske vaken nu och hör klockorna, just när natten, den här natten som vågorna får en att vara vaken: plask, kastar sig över en och allt med tusen mysterier. Och med de dlang, dlang’erna från kamelerna. Oh, vad jag och Boboni har mysterier att berätta om för varann. Om bara denna natt blir till dag. Mysterier med denna klang och låt som nu inlindas i vågmassorna där ute. Och dem sjöjungfru som far har berättat om, som han hade sett en gång under en regnig natt som hade blivit fånge i hans nät:
-Vad vill du att jag ska ge dig om du släpper mig?
hade hon, sjöjungfrun sagt till far som var just frusen i ett ögonblick av det mystiska, och det långa svarta håret som en svart silkesband i kedjor, mjukt och fint över axlarna låg här och där:
-En flicka vill jag ha!?
hade far sagt. Så kom jag till:
-Det är därför du går till havet alltid, du Dot-e-Klagha! sade far .
Rätt eller inte hade det blivit mitt ljusaste minne efter far, även långt efter då jag hade fått er också.’
säger mor när jag har huvudet på hennes knä, och när hon tar i fingren så mjukt och stilla i mitt hår

Vi har redan passerat Rimbosjön. Lugnt har jag lutat mig mot kanten på bussen. Och drar handen från håret. Jag ser landskapet som trots att det har blivit trist, så finns det liv i. Fast av planen som svängde mot oss och sedan gick upp i moln med ett mellanrum finns inga tecken att hitta i molnen och i dimman längre kvar.
Jag vet inte varför jag får mardrömmar nu för tiden. Såsom mardrömmen igår kväll, om ett fritt fall, innan vi nu idag skulle ta bussen igen, svänga runt Samariter hemmet och förbi vägen med sommarmålningen av en gård, en gård vi varje dag åker förbi desto mer ser jag av dess grönska. Trots vintern som var nära att ta kål på mig.
Jag drömde om att jag hade kommit upp på en klippa på ett berg som låg över havet. Jag såg bara det grymma och vredesfyllda havet som hade öppnat sig under oss i hav skum. Hade jag verkligen kommit att göra det? Ett fritt fall? Slutet på en ensamhet som plågade mig innerst, innerst i min själ? Men jag blev rädd av denna utsikt. Det var skrämmande. Jag hade blivit maktlös bara av att se havet, havet som annars var snällt och fint. Men nu låg det under mig med alla klippor som hade stuckit inifrån det också. Nej, det var inte i min makt. Jag vågade helt enkelt inte. Det var då jag såg att strax under mig och klippan jag hade stått på, nästan livlös av rädsla, fanns det en platt och inhägnad plats som man gick och tittade på havet med munnen öppet i skum och med klipporna som vassa tänder. Fast det var nu inte längre så. Det var bara en vanlig utsikt. Tills jag såg dem: Först kom den första med en sorts pilotjacka och uniform, kanske en sorts officiell klädsel som chaufförer har, fast i vit färg. Och han hoppade. Fritt. Det var inte bara jag som blev förvånad och överraskad av denna scen. Stirrande med öppen mun och frusen i en stund. Utan de andra också som tittade, stirrade på. Som stenstatyer. Och sedan kom den andra också, och den tredje. På samma sätt bestämda och tvivellösa. Och hoppade fritt…

Jag får inte ge plats till dem. Till mina mardrömmar:
Mor berättar igen och jag vidare till Gun, min ständiga medresenär som jag nu vet vad hon heter

… En stor våg kommer och tar klockringandet i sig och kanske Bobonis närvaro också, just när jag behöver henne mest av allt: ”Boboni, Boboni” ropar jag i en värld inom mig, en värld som är tom, för hon finns inte. Jag finns kvar i min sovplats men bekymren har liksom tagit ut mig. Hon finns inte där, inga finns. Bara mörkret i nattens närvaro och vågorna, och så klockorna som ringer utan att upphöra
- Har du ännu inte sovit, min flicka?
säger far och hans röst är varm och ger en trygg närvaro
-Är det inte kamelerna som har kommit igen?
- Är du inte klok flicka? Kameler i en sån här tid? De kom och gick, kommer du inte ihåg det? Nu är det vinter!

Vintern som tar allt med sig, utplånar allt och själv stannar och inte går. Hon ser den nakna åkern i en sorglig ram av sina ögon. Hör hon mig? Mor fortsätter

Det är första gången jag blir så rädd
- Men vad är det då som hörs?
säger jag försiktigt och nedstämd och tyst fast far är snäll, har alltid varit snäll. Han drar ner filten lite över hakan och så:
- Är du törstig, så gå och ta lite vatten ur vattentunnan och drick!
säger han och vattentunnan ligger alldeles bredvid mig och i hörnet. Men det hörs igen, den ständiga och envisa klockringning.
- Jag hörde det igen far!
kanske sade jag det till mig själv, men far svarar, så häpnadsväckande nu:
- Jag hör det också, sov nu min lilla flicka. Jag ska berätta för dig i morgon! Berätta? Vad är det han ska berätta i morgon men inte nu? Berättar han verkligen? Eller väntar han tills jag blir stor och glömmer… Glömmer jag verkligen? Kommer den där rösten att lämna mig. Oh, vad far är envis att lämna mig i denna ovisshet.
Men jag kan inte sova. Ding, dung, det hörs att klockan, klockorna ringer igen och tar aldrig slut, i mina öron. En lång rad kameler, inte kameler som far sade, men … vad än de är, går de och deras klockor ringer och ringer. Och nu när far också har hört det och när det har blivit en verklighet och har fått liv, så översvämmas jag av tankar och nyfikenhet. Det är plågsamt! Och jag stänger inte ögonen en stund…

Vintern rubbas inte ett dugg. Den sitter bra och stadigt framför oss och utanför bussfönstret. Varje dag
- Den inre kylan. Den är svårare, hör jag denna röst igen.
Ute är det moln, bara moln och dimma. Dimmolnen ser jag har inlindat allt ute och vägen i ett mjukt och blekt tyg . Vi går in i vintervägar i universum. Allt går i en ständig kretsgång, sfär, och upprepas och upprepas. Jag ser bonden igen som tidigare med sin traktor i molnen och dimman. Hästen som sticker huvudet in i molnen nedanför och tar och sväljer något som jag inte ser vad det är. Det är bara molnen som översvämmar allt och dessutom bara, bara månen som sitter uppe och tittar på oss, liksom att den säger till mig: det är nu det händer, det är nu du ska sitta i tvättfatet och gå runt och runt på havet långt, långt härifrån, till Zinzebars kust och komma tillbaka. Kommer du inte ihåg det? Kommer du inte ihåg? Det säger månen gång på gång som liksom en hammare som slår mig i huvudet. Jag skulle inte berätta berättelser i berättelser. Inte att hon, Gun skulle tappa den röda tråden. Men allt kommer nu på en gång till mig och översvämmar mig. Från plats till plats och från hav till hav

Månen hade kommit upp
berättar mor
… så högt upp och stor som aldrig tidigare.
Med detta fortsätter jag med en annan berättelse som jag hade hört igen då mor satt med moster ‘Kaniz’ och talade om, när de tvättade kläder som aldrig tog slut i tvättfaten och rökte vatten pipa då jag gömde mig bakom en stor vatten tunna bakom dem och vid hörnet för att de inte skulle se mig som inte hade gått för att leka med kamraterna och bara var så törstig på att lyssna på deras berättelser, berättelser i vintriga årstider, för att se att tiden skulle gå förbi oss, som ån där skylten skiljer Danmarks kyrkas väg från vår och som gick långsamt fast den hade blivit frusen nu den här tiden. Jag berättar om översvämningsåret då jag var så liten, för henne

… havet hade börjat att komma upp redan från början av natten och på morgonen hade alla samlat sitt husgerå och sina personliga ägodelar, de allra nödvändigaste man kunde ta med sig till en vagn som fanns kvar och som låg kvar på spåret. Det var liksom tänkt så, att vagnen skulle lämnas kvar av tåget från en tidigare tid för en sådan dag. Mor hade ännu inte hunnit ta med oss, jag och min större bror till vagnen. Hon tog fram då tvättfatet som gick på vattnet som redan hade kommit upp till husen och lade mig i den och tog min bror i handen med lite grejer hon fick tag på släpade på ett mystiskt sätt bakom sig och under armarna och även med tänderna också och gick sakta, sakta fram till spårvagnen. Det var som om det tog dagar och månader och år, flera år, att hinna dit, då ‘Mah Yosof’, en av våra grannar, hade gått utmed vattnet och hade aldrig kommit tillbaks, när också jag hade gått med vattnet och i tvättfatet långt, långt därifrån fast jag kom tillbaks. Det var så:
Under ett ögonblick hade mor tappat min större brors hand och för att hitta honom igen så tappade hon taget på tvättfatet. Och jag gick runt, runt. Långt, långt därifrån, dit far berättade att han hade rest tidigare med små båtar, till Zinzebar men jag kom tillbaks då mor hade fått tag i mig också igen i en desperat situation. Till skillnad från Mah Yosof.
På morgonen hade vattnet sjunkit ner och allt var som vanligt igen fast man aldrig kunde förstå att varför man hittade sina grejer som hade gått med vattnet, framför dörren hos en annan. När vi var stora senare och hörde det då var allt fyllt av mysterium: Hooshang, en av mina vänner som bodde med sin familj i ett av rummen på gården där också vi bodde, hittade sina sovmadrasser och filtar framför Mohammad Hoseins rum, en annan av mina vänner som också bodde med sin familj i ett annat rum på gården, och han i sin tur alla sina skedar och gafflar de hade bredvid Dey Fazel, Fazels mor som var blind, och hon sina framför ‘Mash Soghras, Mah yosef’s fru fast hon aldrig kunde hitta sin man, Mah Yosof igen, som hade gått med havet och aldrig hade kommit tillbaka. Liksom moster Kanizs man som hade kommit från Kurdistan för kärlekens skull och sedan hade försvunnit, inte översvämningsåret, utan en annan tid.

Morgon efter morgon åker vi förbi Samariterhemmet och så den målade husväggen av en grön sommargård, gård i gård, varje gård i en annan. Och jag har berättat för henne. För att hon inte ska känna sig ensam. För att jag inte heller ska känna mig ensam

Långt före översvämningsåret hade allt verkat, hade jag hört av mor, vara mörkt och trist för moster Kaniz då dagen försvann med hennes mans honungsfärgade ögon och ljusa hår i en ‘Khatam ram’ och på en gammal byrå. En byrå som mirakulöst hade hittats igen efter översvämningsåret med allt i behåll och även bildramen på, i de (3)‘Khor’er som var strax utanför husen och som översvämningsåret först hade blivit fyllda innan vattnet kom till husen.
Om den mystiska kärleken hörde jag bakom vattentunnan. Det andra ansiktet av kärleken. Men resultatet i alla fall av den sanna kärleken, innan den försvann, hade blivit en liten flicka vars månskensansikte alltid lyste vid dagens början och som sov också i skymningen i dess sorgliga kontrast med havet på eftermiddagarna.

Hon satt och tittade genom bussfönstret som om ingenting hände. Det hände inget heller. Ute var allt i sitt isiga stillastående som om det i en tusenårig istid inte skulle ändra sig. Som om det skulle förbli kvar i tusen och åter tusen år. Och senare tinas till ett hav. Ett hav långt mellan mig och en annan tid och rum. Såsom den stiliga och fina och röda hästen, ett sto, smal som om det bara hade kommit ut från en dröm. Om det bara var en illusion. Hästen som jag såg åt av gräset strax efter Husby

Hon stod där. Smal och fin som en stilig kvinna. Vad skulle
jag göra då?
Moster Kaniz berättade för mor
…Han hade givit sitt hjärta till en häst, nej, till en (4)”Pari”. Hon som gjorde sig till häst i skymningen då …
Och hennes hår, Paris svarta hår hade blivit som en man (mane(eng.)? smäckra?) av den fina och stiliga hästen som man aldrig hade sett och skulle ana även om moster Kaniz inte nämnde det:
Du ska också vara en häst i en tid och älska med mig och efter
det, om i så fall du inte hade berättat för någon, för någon mänsklig
varelse, så förvandlas jag till en människa igen, precis som jag
var och du såg mig för första gången…

då hon hade sitt hår i Khorens vatten och tvättade sig

Bara om du inte säger det till någon jordisk varelse

berättade moster Kaniz om sin man och hans älskarinna som Pari när jag satt gömd bakom vattentunnan, nyfiken då världen var fylld av mysterium igen, spänd att höra resten av berättelsen och inget annat, även då Hooshang och Mohammad Hosein förgäves ropade på mig igen att jag skulle komma och leka med och jag hade aldrig rört mig för att förstöra denna fantastiska stund jag befann mig i, fylld av nyfikenhet, rädsla och spänning

Jag var fylld av nyfikenhet och rädsla. Visste inte vad jag skulle
göra. Jag såg bara min man som gick ut varje dag i början av
skymningen och kom tillbaks i gryningen. Helt slut. Hans trötthet
hade jag inte märkt tidigare då han jobbade. Och vad skulle det vara
som tog honom, min kära så ifrån mig dag efter dag då han inte så
mycket brydde sig om mig liksom att jag inte fanns längre, och att
han inte såg mig längre; och på natten saknade jag honom bredvid
mig. Det var då jag började i mörkrets skydd följa efter honom en
natt. Och om jag inte hade gjort det, då hade världen haft en annan
färg än den har nu: grå och livlös. För annars hade jag min kära nu
hos mig kanske. Vad vet jag. Jag har blivit galen. Jag blev galen då.
Jag följde efter honom ut ur rummet och gården och sedan till Khorerna.
Där var det bara mörkret som härskade över allt. Och tystnaden,
den mystiska och skrämmande tystnaden. Då var det vid en av de längre
bort belägna Khorerna jag såg det. Jag hörde det först. Hästars parning.
Jag kunde inte tro det tills jag såg ett svart sto som visade sig en aning
då jag hastigt hade gömt mig bakom en liten kulle , då hon kom till min
man och i ett ögonblick var de båda hästar och allt annat som hände såg
jag inte. Bara att hela luften, hela mörkret och Khorerna fylldes av en
doft av svett. En avskyvärd fast kärleksfull sådant. Och dagen därpå,
och dagen därpå också tills en natt då jag hade följt efter min man som
vanligt, så utom mig hade jag med klumpighet visat mig och hon såg mig
och försvann:
– Du skulle aldrig berätta om mig eller visa mig för någon mänsklig varelse!
sade hon till min förtvivlade man och försvann. Och han försvann också
praktiskt taget då han först gick till Khorerna och sedan försvann helt och
hållet och jag aldrig fann honom.

Moster Kaniz blev tyst nu. Liksom hela världen och allt annat blev av med varje rörelse. Som om allt stannar bakom khorerna och som sedan så småningom kommer in i ögonen för att stanna ett tag innan det ska fortsätta rakt in i hjärtat: moster Kaniz grät.
Jag kände att bakom vattentunnan och den tystnad eftermiddagen hade, hade världen stannat i sucken från moster Kaniz. En suck inlindad i molnen hade gjort allt sorgligt. Tårar rann ner från moster Kaniz’s och mors kinder ner i en flod, klar och ljust. Ingenting skulle bli kvar som förr. Ingen lycka skulle bli kvar i khorernas närvaro längre. Och sedan tänkte och tänkte jag vart de hade tagit vägen, moster Kaniz’s man som nu bara hade lämnat kvar sin tysta och eviga blick i en (5)”khatam” ram och på ett sammets; eller sidentyg kanske och på en byrå, bara det jag kommer ihåg av honom när jag inte har sett honom alls sedan jag hade blivit född. Och Pari’n som hade blivit till häst, ett sto, ett vackert och fint byggt sto som moster Kaniz sade i sin avsky som smakade en aning svartsjuka med besk smak. Jag undrade var de var, trots att de tysta ögonen upprepande gånger sade till mig, som moster Kaniz hade sagt förstås, att han inte fanns längre. Men fanns de någonstans nu? Det hade aldrig rymt in i mina barnsliga tankar och inte heller när moster Kaniz kapar tankarnas tråd

… nej syster. Jag visste att hans hjärta, att hans hela existens
hade blivit någon annans och att det aldrig skulle bli mitt igen.
Att han skulle gå ifrån mig och aldrig komma tillbaka!

När vi har kommit ganska långt i väg, så har khorerna redan lämnat oss så långt efter sig. Vi har redan kommit till Rimbos sjöar, en sjö efter den andra, och alla inlindade i vintern, och isen. Husen låg med bruna och svarta tak. Själva i brunt och då och då i gult. De syns från långt håll också denna vinter som träden inte har något löv alls kvar, nakna i det öppna landskapet så grått som det liksom aldrig har varit. Björkarna sover, lönnarna också som varje kvist och gren, och även hon. Så naken och utan skydd i sin ensamhet och i den oändliga, trista naturen. Jag ser att hon tittar genom fönstret när hon har gått in i en stilla och lugn sömn. Mina ögon har bara den ensamma vintern inom och omkring sig. Och jag vet att innan det ska vara för sent, så måste jag börja med ännu en berättelse, för att fånga hennes uppmärksamhet, för att få henne i min omgivning för att bryta denna tystnad, trots att den hade upphört, inte när hon, mor, gick bort för alltid, nej, inte det, för nu också när hon går av några hållplatser strax efter Danmarks kyrka, men hennes närvaro finns hela tiden på bussen, en närvaro som får mig att behålla, att ta vara på ännu en berättelse. Den här gången om (6)‘Mosandam’ öarna och den underliga ön som far hade berättat om och om igen tills den alltid fanns, och som mor också berättade för moster Kaniz om när jag satt bakom vattentunnan igen, gömd i min ivriga tystnad och häpnad som ville svälja allt det som kom fram från hennes mun, då far var långt borta en gång, på andra sidan av havet, persiska viken, där det fanns ”Sahere” ‘er, häxor med röda ögon som eldflammor och som tog livet av en, om man hade tappat den enda räddningsvägen som var kvar med rädslan, att fly.
Men innan dess ser jag Jonas, en arbetskamrat också som pendlar med mig, på bushållplatsen. Hon står där också.
-Hej!
-Hej! säger vi och stiger på bussen. När jag går förbi henne som alltid brukar sitta på den sittplats som är strax intill utgångsdörren i mitten på bussen, säger jag:
- Hej … och hon svarar
-”Hej” med en snäll blick som redan har vänts till vänster och mot mig, lite skakigt igen som om det inte har något lugn över halsen som nu täcks av en blomfylld schal som har knutits fint och ordentligt över den beige färgade blusen hon har på sig och som man inte ser innan hon har tagit av sig sin gråa kappa och hängt på kroken vid fönstret på bussen lite längre upp
- Har du hört att vetenskapsmännen har upptäckt att världen ska bli varmare där det redan är varmt och kallare, mycket kallare här …? hade Jonas sagt då vi skulle stiga på bussen. Nu ser jag att det gråa har givit plats mer eller mindre till den kristallaktiga isen som sker då och då i det magra solskenet. Jonas sitter och sjunker ner i sin Uppsala Nya Tidning, och sedan i sömnen och vi…Nu är det dags igen. Vi kan inte vänta längre :

Mor sitter under verandan tillsammans med moster Kaniz igen och röker vatten pipa och reser i sina minneshav igen. Över alla gränser. Gott eller ont, över mina nu. Och innan dess.
Det är varmt och skönt i bussen som ska föra sömnen i mina ögon
… jag ska gå till mor från mitt gömställe, vattentunnan, och fråga henne:
- Får jag lägga huvudet igen på dina knän och somna? Jag behöver det. Eller lyssna på dig när du sjunger. Att sjunga för mig igen tills jag somnar.
Precis som när hon sjöng för min syster som sov i vaggan hon hade med en snöre i handen och som alltid drog och vaggade henne och sjöng tills hon sov, tills jag sov, och det enda oönskade ljuden som hade blivit vana för mina öron var bara ljudet av den järnkrok som gnisslade ‘ghizh, ghizh’ när den gick på vaggfötternas krok.
Men nu, bakom vattentunnan är världen snarare fylld av oro, i Sahereernas öar som gjorde mina ögon öppna för att se vad som hände, med hjälp av berättelsernas vagga

… Det som är mest plågsamt är när ens man går ut i havet, och
sedan väntan och väntan, den plågsammaste av allt, och rädslan
över att aldrig mer se honom.

säger moster Kaniz och suckar som om hela världen suckade med. Och jag ser bilden igen av hennes man i Khatam ramen på den gamla byrån i hennes rum strax intill vårt. Som om hans ögon, ensamma och stilla skulle gå in i en evig sömn när som helst. Stilla som khorerna på eftermiddagarna när mörkret kom och kom, så krympande och först övermannade den båten, lyckans båt i far och hans eviga kamrat, ‘Khalo’s eviga drömmar, då de satt och drack när de var hemma efter en lång vistelse på havet. Och såg sitt lyckoland som var en båt som för alltid hade gått på grund i den stora khoren bakom Koshtargah , slakthuset. Och sedan suckade de, en stor suck som blev en stor ballong och som tog dem till hela världen men som alltid kom tillbaks: för att se att det bara var khorerna och deras sorgliga eftermiddagar som hörde till dem, eftermiddagar som efter att ha härskat över den strandade båten kom förbi slakthuset och sedan till våra hus, så vilade som i evighet i moster Kanizes mans honungsfärgade ögon

…Allt som är sorgligt är det att hamna i en av Mosandams öar
och aldrig komma tillbaka…

säger mor, liksom för att trösta moster Kaniz, liksom för att säga att hon inte var ensam i sina bekymmer. Liksom för att säga att vad var det för ett liv när ens man, även om han levde, alltid skulle vara så långt ifrån en. Och far är ofta på sjön och på en lång vistelse där. Förutom de sällsynta få stunder han är hemma och sitter bakom en gammal och liten spegel och rakar sitt en månads långa skägg, eller får i lugn och ro, något som ytterst sällan händer, under verandan en mörk natt och i tystnadens Khorer och dricka tillsammans med Khaloo när lyckan bara är en båt som har gått på grund lite längre bort vid en av Khorerna.

Bussen har redan gått förbi huset efter den stora parkeringen då den svängde först till vänster från busstationen och också förbi det hus som hon en gång visade mig, då en ännu mörkare eftermiddag som inte hade någon färg av sorg eller någonting annat, bara ensamhet och kyla, den fina och nästan verkliga målningen på väggarna av huset: landskap och träd i sommargrönt och ett hus, ett evigt hus som stod där med brun dörr som man liksom ville bara gå och öppna:
- Det är så verkligt att man bara vill gå och öppna det! hade Gun sagt då hon visade den till mig för första gången. Långt innan nu, då jag började med Mosandamberättelsen

… det var oväder. Vi hade tappat modet i den natten, tjock och
mörk som kol. Då såg vi att en ö kom fram i vår häpnad. Det var
räddningen. Räddningen från de stora och grymma vågorna som
liksom en örn, en jättestor örn tog oss med båten upp ifrån havet
och släppte oss igen så grymt och hänsynslöst. Liksom han hade
för avsikt att leka med oss, med sin jakt, och inte att jaga. Gång efter
gång. I en av sina attacker släppte han oss igen från en lång väg
uppifrån som vi hamnade igen i vattnet, den här gången med masten
som hade gått av mitt itu. Allt var så rörigt i vår nästan krossade båt
som ännu flöt på vattnet. Och det var då ön kom i sikte. Plötsligt hade
vi sett den. En ö som vi aldrig hade sett tidigare, även i Mosandamviken.
Som om den bara hade dykt upp från havet på en gång. Vi närmade oss
sakta stranden och när vi var där så letade vi efter varandra om vi alla
var kvar eller inte. Det var liksom att det tog en lång tid innan vi hittade varandra. Alla var som sjökrossade av båten. När vi lade våra fötter på
den vita strandens sand, så lade vi oss säkert och vilade. Vi gick plötsligt
i en sömn som man aldrig hade fått tidigare. Efter att vi vaknade så såg
vi oss i fina kläder man aldrig hade haft i sitt liv, och plötsligt runt en bordsskinkemat (duk?) med all möjliga mat i som vi aldrig hade sett heller. Ingen fanns där. Vi var fortfarande på stranden. Vår nästan helt krossade båt som fortfarande låg på vattnet och dansade smått på de små vågorna såg vi också. Vi såg också en väg som gick upp och sedan ner, till en stad som
plötsligt hade blomstrat. Ja, den låg där. Vi hade ätit och sedan hade tagit
våra nya och fina kläder på oss. Höga och vita och fina hus som vi redan
tidigare också hade sett i ‘Maskat’ låg hela vägen runt omkring oss. Gata i
gata gick vi och inte såg någon varelse. Vart hade vi kommit? Var hade vi hamnat? Det var kanske en annan värld, för ingen kunde ju bli av med ett
så stort oväder vi hade mött, i en båt med krossad mast och krossad i den ena kanten, liksom en människa med en hel del revben förstörda på den ena sidan som gick och nu eller senare skulle sjunka. Och vi hade sjunkit kanske. Kanske var det denna värld under havet som våra tidigare båtar med all last av parfym och kryddor från Indien som hade sjunkit och hamnat i vi hade mött också som överallt doftade av parfymer. Men då och då såg vi också någon som dök upp någonstans och försvann igen. Någon stack ibland ut huvudet, från något fönster, högt från ett hus och sedan såg vi det inte i nästa stund. Och jag såg det jag äntligen skulle se: två ögon som stack ut från ett fönster i närheten och tog mig till sig; hela min själ och allt jag hade fast jag fanns med mina ödeskamrater och gick på gatan. Jag blev utom mig ju mer mina ögon spikades i de två ljusa och djupa som glimtade som ett par juveler. Och jag hade inte kontroll över benen då jag hörde stegen som försvann så småningom. Mina ödeskamraters steg som blev långt, och ännu långt ifrån mig tills jag hörde någon röst från någon stans som ändå inte var någonstans för mig som om den kom från en källa så borta och långt ifrån mig: ‘ släpp honom annars tar jag ut dina flammiga ögon’ och när jag vände mig och såg mig tillbaka och tittade igen för att se det härliga jag hade sett en gång till som jag såg två flammande juveler som stirrade på mig nu som jag sprang utan att titta tillbaks så fort som jag aldrig kunde ana att jag kunde det, så fort med sån kraft jag kände på mina fötter till mina kamrater som vi alla sprang sedan till stranden och till båten och efter en liten stund var vi i det oändliga havet som flöt lugnt och stilla nu den här gången. Även om det fortfarande var oväder och de stora och förskräckliga vågorna så var det bättre så än att i en gryning långt hemifrån och allt vi hade, våra hjärtan blivit mat till Sahere’er som först hade älskat med oss och sedan hade tagit våra hjärtan och hade kastat våra kroppar utan själ in i havet i ett främmande land och en ö som vi aldrig kunde ana hur den kom upp och hur den försvann igen.

berättade mor för moster Kaniz som nu hade vattenpipan framför sig och hade tagit i dess långa hals och drog i sig röken med ett så kraftig bloss som om det var sista vattenpipan hon rökte.

Jag visste att med de här berättelserna, med de här små hållstunderna vid olika hållplatser i minnenas hav, skulle jag en dag framkalla det jag behövde, utan att ha en aning om det utan att sträva efter det. De var heliga som minnen för mig och de skulle förbli som minnen och stå på den högsta platsen jag någonsin skulle ha tänkt mig. Det räckte så. Det räckte så för att få en hel vinter att gå. Men jag visste att det också skulle komma en dag då allt skulle bli annorlunda. Till fördel eller nackdel säger jag ingenting om. Jag bara säger att vänta och lyssna på mina berättelser, berättelser som jag har fått bakom en vattentunna i de molniga och sorgliga dagar att blandas i mitt liv och hjärta från minnen, käraste, käraste som inte finns längre men som kommer tillbaka ändå då och då med all deras tillhörighet och vad de levde i och deras omgivning. Fast det är svårt att få den stunden tillbaka att lägga huvudet på hennes knä och somna igen.
Nej Gun, vänta och se vad mer jag har att berätta för dig, glada och sorgliga minnen, en annan dag, en annan dag av vintern som håller i sig fortfarande.

Och jag berättar

Vi seglade ut i havet

sade far en gång och jag berättade nu för henne då bussen redan hade börjat att svänga in på Kungsgatan och gå förbi det stora parkeringshuset och sedan förbi det gamla kafferosterihuset, ”Lindvalls kafferosteri Sedan 1897” och som luktar gott då man går förbi. Förbi korsningen tills man kommer till den stora rondellen och förbi AB G Persson där jag brukar också ibland ta bussen till jobbet eller tillbaka hem till Gottsunda. Sedan åker vi till nästa korsning och till vänster och sedan till höger och till vänster igen och ute på vägen i det landskap till Danmarks kyrka och Bergslagen, där det på sommaren är fint men nu trist och ensamt. Därför börjar jag min nästa berättelse. Då är det bara tystnaden som ger plats till berättelserna när vi redan har suttit på vår ständiga, eller lättare sagt, på våra eviga platser och man ser då och då chaufören som snällt ler. Glimtar kommer ut ifrån spegeln och från långt håll

… vi seglade och gick ut i havet. Jag var bara 15 år gammal och gick alltid till sjöss tillsammans med far

Jag satt inte bakom vattentunnan ihopknuten nu igen utan en enda rörelse. Far berättade det själv nu för oss. Mor fanns inte då, fanns men inte i hans liv än, menar jag, för att se sin man igen gå till siöss och inte komma tillbaka efter den tid man hade räknat och förväntat sig, så att sorg och att vara långt ifrån en man älskar skulle ta en med sig i sin grymma famn och inte släppa en tills hon såg att hennes man kom tillbaka oväntat och en natt som man förväntade sig allt förutom att återse sin man när man hade trott att ens hjärta bit för bit, smula för smula hade gått att ätas upp av ensamheten och längtan

… Vädret var fint och båten gick som en ensam havsfågel i vattnet. Dagar gick och dagar kom. Och jag njöt av att se det, havet som i dagar och nätter kom med tusen mysterier att visa sig genom. Havet som förvandlades från sina små och silveraktiga vågor då solen gick ner som en stor apelsin i horisonten, till det stora och utspridda mörkret som var oändligt, fast det gav ändå en sorts trygghet när det inte kändes något om oväder och som skulle, mörkret, i sin tur gå över till det ljusa som en vacker och stor svan som drog sina vita och stora vingar över himmeln och gjorde det till vitt som en målare, då dagen blomstrade i gryningen ut från det mörka, bit för bit och smula för smula. Fåglar som man inte visste varifrån de kom och vart de gick sedan fast man visste att de alltid var på resa, i sin ständiga resa från norr till syd och från syd till norr. Det hade vi känt sedan länge. Solen som hade gått ner i vattnet som en skål fylldes igen av havets gamla vin. Det var som om det inte fanns något annat än det härliga som fanns. Jag älskade alltid havet.

sade far och jag berättade vidare

Vi kom så småningom till land långt, långt borta hemifrån och vid andra sidan av Persiska viken. Vi hade dadlar och salt och grillkol till last som vi lossade första dagen. Och dagen därpå gick jag tillsammans med far i land till basaren. Där såg jag för första gången ‘Shorteer’, arabiska poliser. Det var första gången far hade tagit mig med på en sådan resa. Shorteerna hade en man med sig med händerna bakbundna och som gick åt ett håll, dit vi också gick snart efter att mina ögon ännu inte hade blivit mätta av att se på alla varor som fanns där i basaren. Det var nytt och spännande. Jag ville svälja allt med ögonen på en gång.
Far köpte några meter ‘Vail’-tyg med många små blågula blommor på åt mor som han alltid brukade köpa fast ibland hade färgerna ändrats och blommorna också fast de alltid fanns i tusen och åter tusen stycken som man kunde gå vilse i men att till sist alltid komma tillbaka till mors snälla händer då hon tog en i ansiktet snällt då man hade lagt huvudet i hennes knä och i massan av blommorna. Blommor som innan de skulle åldras alltid förnyades i nyare blommor.
Jag hade ”Komach”, den hård-söta kakan och ”Halva Masqati” som smakade gott med kakorna i mina händer och åt tills vi kom fram till ett stort hus:
”Här ska vi hälsa på en släkting” sade far och vi gick in och satt under bevakandet av två shorteers ögon på en bänk som var strax intill dörren i en sorts väntrum vi hade gått in i. När vi ombads att stiga in i det andra rummet, kom släkten. En medelålders man med en vit skjorta vars krage stod upp bättre och stiligare än fars som med havsvattnets salt och dagar på resan hade bytt form och färg också. Han kom fram och tog oss in i det stora rummet. Senare förstod jag att han hade en hög tjänst i det administrativa där. Det fanns många från vår trakt och andra delar av landet där, hade far berättat. Liksom i Mosandam. Genom en dörr som var öppen såg jag mannen igen som de två shorteerna tog med sig från basaren. Han stod med huvudet ner nu också och med en aning mer rädsla än vad han haft då han hade kommit framför mig i bazaren och sedan hade försvunnit i mängden. Men nu var det mer tydligt och uppenbart när han stod framför en man i vit ”Deshdashe”, en lång vit klädsel araberna brukar ha på sig och en ”Chefieh”, en vit schal de brukar ha runt huvudet. Allt rent och fint som släktens. Det kunde man förstå redan att han i rummet intill, araben, var i en högre grad än släktens. Det gick en del gräl med dadlar tjuven från bazaren i rummet tills jag såg att man tog fram något som en trädstock och en liten yxa. Liksom hos slakterier jag hade sett. Allt som pågick såg bara jag. Det var bara jag som var vittne till allt. Jag vet inte om far också såg eller inte: en av shorteerna höll sedan mannens hand med pekfingret liggande på trädstocken medan den andra höll hans huvud med handen framför ögonen. Jag visste att det skulle hända något, något som bara jag skulle vara vittne till, i evighet. Vittne till en man som kom fram och tog yxan, en man som jag aldrig såg hur han såg ut, för jag bara såg hur yxan gick upp och sedan ner och sedan var bara pekfingret kvar på trädstocken När man var klar, hade man lagt, en av shorteerna säkert, det halverade fingret i en flaska fylld av något: ”het olja, för att inte bloda mer” hade far sagt senare när vi var på väg hem. Med all flashback rörelsen av yxan som gick upp och ner och sedan… Gång på gång. Senare var det att jag hörde att han, mannen, bara hade tagit en enda dadel i en affär på basar och hade fallit ner för en sådan dom. Precis den finger han hade tagit den med in i munnen att glömma hungern för ett ögonblick.
Allt det här kunde jag veta sedan vi hade seglat tillbaka hem i den vind som äntligen hade vänts tillbaka, efter att en storm också hade lagt sig ner. Vi var på väg tillbaka hem äntligen då far sjöng igen, när havet var fyllt av den sura lukten, havslukten igen, när vi närmade oss våra stränder: ” Är det inte den sura lukten från havet? ” frågade jag ivrigt far och han svarade: ” Nej pojken min, det är lukten från parfymer. Parfymer från Indien som våra sjömän hade tagit med sig i alla år och som sjönk innan de nådde hem, strax innan de nådde stranden,” svarade far när jag såg fåglarna igen, de ständigt resande fåglarna som flög mot norr nu: ”fosterland, fosterland” sade far.

När jag berättar det, denna dag som vintern går in i en period, i en ny period som snart kanske ska ta det nya tecknet på naturens gång, kretsgång, säsongsbytet alltså fast det fanns inget tecken på det ändå, hör jag
-” Så du lämnade detta fosterland” säger hon nu när hon sitter igen på sin plats, lugn och stilla, jag också, och när hon idag har en satin skjorta på sig med små blågula blommor på som verkar vara spridda överallt i en stor äng när de två snälla och ömma ögonen som två vilda duvor som för en stund hade fått sitt lugn och stillhet i denna äng att kasta ur sig tröttheten efter en lång resa. Fast det gör det inte. Jag hör det som går runt, runt mig då den har gått ut ända till Danmarks kyrka och Bergsbrunna och kommer till mig och: Och du har övergivit detta fosterland? Då blir jag nere.
Dagen därpå är jag fortfarande nere. Innan dess har jag gått ensam långt in i skogen. Långt, långt in. I det djupa mörkret. För att upptäcka. Upptäcka ensamheten igen. Jag går in i skogen som är så naken och bar med granar och tallar som har den gröna klädseln på sig. Det är långt ifrån hägg och syrener och blommor. Långt ifrån sommaren. Det är bara vinter. Det är otroligt långt. Det är för första gången jag ser det oändliga. Träd i träd, kvistar i kvistar och grenar i grenar. Liksom de står hand i hand för att värma sig. Jag går långt in i skogen och mörkret tills jag kommer till en plats där jag stannar. Jag ser en stor och gammal byggand. Mitt i alla trädstammar. Bara sten på sten. Det känns inte ett dugg värme från huset. Jag stannar inte och går in. I en stor , stor sal som är ängsligt och lite skrämmande sitter de. Tor, Freja och Oden igen. Korparna sitter på Odens axlar:
-” Vi kommer från hela världen och har alltid nyheter!” säger de, Hugin och Munin, som två tvillingar utan att jag begär det. Oden stirrar på mig med sitt enda öga.
-” Sätt dig. Sätt dig och ät med oss” säger Freja och visar det stora bordet fyllt med mat och dryck. Jag är hungrig och törstig. Men kan inte äta. Det är det lugn jag behöver
-” Kan ni ha glada nyheter också med er någon gång?” säger jag till korparna, tyst tror jag, för man kan inte tala så hos gudarna. Och Oden stirrar bara på mig. Med sitt öga som går in i ens kropp som en spjut av solsken. Han står som en ocean framför mig, helt behärskad och bestämd, fast jag inte är rädd.
-” Vi har nyheter från havet!”
-” Från vilket hav?” frågar jag korparna
-” Ditt”
Mitt förlorade hav. Men jag vill inte höra det igen
-” Det finns inget hav längre. Minnenas förlorade hav!”
-” Jo, det finns!” säger Hugin och Munin, som två tvillingar. Vad än, hur än jag ska fly från det. Fast jag vill inte höra det längre
-” Karrr, karrr” säger de och flyger från Odens axlar. Jag samlar mig. Innan det är försent. Och frågar
-” Kan ni säga var den inre kylan tar slut? Den inre kylan som tar kål på en?”
Jag får inget svar…

Den inre kylan. I den kristallvinter som råder nu och alltid. När korparna sitter längs vägen på elkablar. Elkablar som inte hänger på några stolpar. En av dem flyger, så som den skiljs från sin tvilling och kommer till mig och säger:
-” Jag har en nyhet för dig. En nyhet från fjärran. Från långt, långt härifrån” och sedan hör jag den sorgliga nyheten som tar kål på mig. Gång på gång, väg till väg, plats till plats och dag till dag. I de vintriga dagarna och årstiderna tills jag ser att en snäll hand som kommer igen och tar molnen av mina ögons himmel, innan det ska regna igen, på Norrtäljevägen och säger:
- Jag ger dig mitt Bergsbrunna. Du ska inte känna dig ensam och sorgsen. Jag är här!
efter att jag har suckat i ansiktet på den breda ängen framför oss, och jag ser Bergsbrunna igen bortom den nakna vintern som har tagit kål på alla löv på träden och som har åkrarna i en kontinuerlig stillsamhet och nakenhet. Jag ser, för ett litet ögonblick, att det blomstrar igen i det gröna och i de små, små blågula blommorna som sprider sig långt, långt därifrån och till… Och jag gråter. Gråter utan att hon, Gun ser det: inne i mig gråter jag.
Och jag ser mor igen som står vid dörren och har en skål fylld med vatten för att kasta bakom mig då jag ska gå igen, resa igen. Kasta vatten bakom mig för att komma tillbaka så fort man önskar, med ett hav i ögonen som man inte ser något land i sikte. Jag hörde det i alla fall även om hon inte skulle röra på läpparna som stod lugna och stilla … Något som inte släppte mig längre och kom och kom igen. Även om jag skulle gömma mig bakom mina berättelser.

I denna kärnvinter som aldrig tar slut, i denna morgon som är som andra morgnar, kommer först Jonas och sitter två stolar ifrån mig och säger:
- Vet du att vi närmar oss istiden igen. En kärnvinter?
Det skulle inte göra mig något i så fall, för det skulle göra detsamma egentligen, sedan han berättar:
-… Vetenskapsmän har forskat och kommit till ett slutresultat som säger att världen blir mycket varmt där det redan är varmt och att det blir mycket kallt där det redan är mycket kallt. Här närmar vi ju oss istiden.
Mig gör det inget. För jag tänker fortfarande på :” Och du har lämnat detta fosterland?” Det är det som gör mig nere. Längtan.
Några medresenärer talar om dagarna på jobbet och avsaknaden av sig själva här hemma. Att handla och gå ut på gatan
- Jag tittar bara på posten när jag kommer hem. Glögg köpte jag igår i Norrtälje
säger en och de andra instämmer. För julen är nära. Det är då alla gäss redan länge har flugit långt bort, långt ut i fjärran och har ännu inte kommit tillbaka, inte planen heller som nu svävar in i molnen, något som gjorde att de verkade vara långt ifrån oss.
Längtan gjorde plötsligt att havet med dess sorgliga doft kom fram. Med all dess tillhörighet av det förflutna, och nuet också. Det sorgliga som hörde till det förflutna och till nuet. Ju mer jag tänkte på det så kom jag närmare till det

Det var en gång en fågel som sjöng så fint bland buskar och kvistar av Akacia träd, fyllda av taggar som var och en kunde sticka in i ens hjärta, bara om man, om en fågel satt oförsiktigt på en kvist. Fågeln sjöng som om hela den varma och glesgröna slätten skulle svälja denna sång i sig, och det gjorde den också så att en jägare som gick där och satte fällor, satte en också för att fånga fågeln. Och han gjorde det också. Han, jägaren, tog fågeln med sig dit långt ifrån fångenskapsplatsen dit han bodde och satte fågeln i en bur hängande av ett blomträd omgivet av många andra träd och grönska:
” Sjung då fågeln lilla! Varför sjunger du inte?” sade jägaren som såg förtvivlad ut gång på gång och fågeln sjöng inte:
” Kan man sjunga när man sitter i en bur och är fängslad, med all sorg och längtan efter det man hade förut, även om det inte fanns så mycket av det gröna jag har nu i min omgivning, inte ens en smula av det. Kan man sjunga då?” sade fågeln, kanske till sig själv men som jägaren också hörde:
” Men du fina fågel, du som med dina sånger fyllde hela slätten och område runt omkring. Sjung lite för mig…” Fågeln sade inget. Han stod bara på en av pinnarna som gick lodrätt mellan trådarna runt buren och sade ingenting, lugnt och stilla som han stod, liksom en fågel av sten. Ingen själ, inget liv
” Min själ har jag lämnat där du din grymma jägare skilde mig ifrån. Du din hjärtlöse” och han grät. Fågeln. Då öppnade tårarna en flod som även gick igenom jägarens liv och själ, liksom igenom hans ögon:
” Du fina, snälla fågel. Sjung bara en gång. Är det inte fint här. Allt det gröna och fina ger jag dig om du bara sjunger. Titta på blommorna, på lilla vattenpölen fylld av det klara vatten”
” Jag kan inte ” sade fågeln stilla och lugn, i sin ensamhet som hade dragit en mur runt honom så att ingen skulle kunna få tag i honom
”… vad är denna fria och gröna vistelse för mig när mitt hjärta bara slår för det, för där jag hör hemma. Jag kan bara sjunga där jag hör till. Bland buskar och taggar, i den slätt vars jord är sur och salt” han sade det och blev tyst igen, djupt inne i sin stilla ensamhet. Det fanns ingen annan utväg. Maten i buren var också orörd. Världen utanför hade ingen betydelse. Så tog jägaren med sig fågeln till den plats, långt därifrån, där han hade fångats, varmt och utan många träd, bara enstaka akaciaträd här och där, och buskar. När jägaren släppte honom fri igen så gick han och satte sig på en kvist igen fylld av taggar och sjöng. Sjöng sin vackraste sång. En sång jägaren aldrig tidigare hade hört. Fågeln sjöng och böjde sig gång på gång mot taggarna, taggar som gick rakt in i hans hjärta och han sjöng. Ju mer smärta desto bättre sjöng han.
berättade mor i ensamhetens khorer för oss, inte bakom vattentunnan den här gången. För att berätta den för Gun nu, innan den kärnvinter som Jonas sade skulle ta i sig allt.
En tår torkade hon av sig då hon tog sin vita näsduk med en struktur av blommor runt och tittade genom fönstret in i slätten tom och ensam. Kanske för att se det hon också hade kärt för sig. Men det fanns inget. Äppelträdet fanns inte i sikte nu. Då var jag inte där längre. Jag befann mig en aning långt därifrån, på de platser far befann sig på, under sina resor med sin längtan. Och om all längtan på jorden som fyllde en bara för att befria sig ifrån hade man bara en utväg till ett fritt fall. Något mor aldrig skulle tycka om:
”Du ska tänka på dem som är tvungna att stanna. Tänk att du har haft en chans och att du inte ska kasta bort den. Tänk på dem som lever i sitt land men tas bort ifrån allt som de spetälska” sade hon ibland då jag befann mig i såna situationer, liksom nu.

Och jag tänkte på vad mor sade. Och kom ihåg nyheter igen, gång på gång:
En författare ska piskas.
En författare har mördats.
En oliktänkande har dött i fängelse!
Om en författare som försvann spårlöst hemma och på en gata han älskade. I sitt älskade fosterland.
En annan som skulle piskas för att han sade att han älskade det, sitt fosterland.
-” Tänk alltid att du har en plats, en lugn plats någonstans i världen”

Jag såg moster Kaniz bredvid mor, från bakom vattentunnan, som tvättade kläder och talade med varandra om Parier och om den Pari som blev till ett fint sto i skymningen och tog moster Kanizes man med sig för alltid ifrån henne; om långa och eviga resor på haven och om Mosandam, om…. Plötsligt ville jag också befinna mig helt och hållet i de bilderna. Jag hade bara möjligheten till sådant bara en gång. Och nu hade den kommit. Längtan hade framkallat den. Den enda sanna berättelsen. Den enda möjligheten.
Det tog inte så lång tid. Först med hennes bild, mors bild med en skål vatten i handen att kasta bakom mig på jorden för att jag snart skulle komma tillbaka, och sedan upprepande gånger bakom dörren till gården, vår gård i Gottsunda på Uppsalahem, när jag såg henne först då jag lyssnade på musiken min dotter hade köpt åt mig i form av en musik kasset från Iran då de var där, med sina syskon förutom sin äldste bror som var värnpliktig och inte vågade dit, och tillsammans med sin mor, min fru. Musikens härliga och levande och …rytmer i en kombination av (7)”Tar” och (8)”Barbat” och (9)”Daff” och (10)”Tonbak”… i en doft av havet som gjorde det mer möjligt att se henne igen.
Först såg jag henne i små glimtar som försvann igen då jag mest behövde att få tag på henne och sedan efter ett tag stannade hon lite mer och mer, bakom glaset på dörren till gården, gården som nu är fylld av kyla och ensamhet. Helt tom. Men jag ser henne. Jag ser henne igen och får henne kvar ett tag i mina ögon
Hon tar mig med sig till Gipen.
Jag är på Gipen igen, inte ensam den här gången. Jag har Gun med mig också, på Gipen, bakom våra bostäder där fotbollsplanen finns och som på sommaren fylls av alla människor, för det mesta utlänningar som bor här. Fast det är tomt nu. Ingen finns där den ännu kalla vårdagen, så tidigt på en morgondag en vår som inte har någon avsikt ännu att visa sig för oss. Och där ser jag den. Mors fiskeby. Precis så som den var och låg: vid havet.
- Titta, där är det.
säger jag till Gun som så snällt och tålmodigt kommer, dras efter mig. Hon har sin gråa kappa med knapparna stängda ända upp under halsen på sig igen som hon alltid brukar ha när hon sitter på bussen och åker till Söderby. Men nu ser jag mors fiskeby, jag ser att den ligger stilla igen vid persiska viken som alltid tidigare fast nu omgiven av alla bladlösa träd. Helt inne på Gipen. Det är makalöst. Vi står först bara och tittar på. Det är så långt från då mor och moster Kaniz berättade sina berättelser för varann men moster Kaniz finns ändå där. Såsom vattentunnan jag alltid gömde mig bakom. Så väl som alla minnen. Först ser jag en liten flicka som springer igen efter havsfåglarna.
- Titta Gun!
Och där finns morfar också som ska övertyga henne, flickan, nu en stormig natt då havet ska kräkas ut allt det har i sig, ut i land och på morfars hus med stora vågor:
” Det är bara inbillning Dot. Kamelerna lastade med kryddor och dadlar kommer bara på hösten och de har redan kommit. Det är länge sedan de har kommit. Sov nu lilla dotter min. Sov, jag ska berätta det för dig i morgon”
och berättar på morgonen att det är kärror fyllda med spetälska barn som förflyttades till sin nya förvaringsplats på natten då alla var inomhus och sov och… Att ingen skulle vara i närheten av dem. Klockorna var för att varna. Som varningssignaler. Hon sover igen och jag sover också. I hennes veilklänning och i massorna av de gulblåa blommorna. För att höra vad morfar ska berätta på morgonen, gång på gång berätta det, vill jag sova i det mjuka vecket på veilkläningen.
- Vi har tid att se allt!
säger jag till Gun och sedan sjunker jag igen in i mors klännings- blommors doft. Trots att det är kallt. Iskallt. För att gömma mig i dem. Ifrån det sorgliga som svämmar över hela Gipen. Då morfar ska berätta det på morgonen. För att stiga upp på morgonen och gå till stranden igen, sedan hon har hört berättelsen om klockorna och berätta långt senare för oss också, om en strand med sina fåglar igen som såg annorlunda ut sedan den där morgonen, inlindad i en sorg som drog sig över allt. Över allt och över alla tider.
Far ser jag igen som sitter bakom den lilla och här och där kvicksilverlösa spegeln och rakar sig och sjunger igen sin favoritsång, ‘Sharve’, sången som tar kål på en, på mig, såsom nu också då han rakar sitt två veckors utväxta skägg
- Var är din lyckobåt far?
säger jag till honom som sitter lugnt och rakar sig som om vi inte alls funnes. Jag och Gun. Det är bara de som finns, bortom vår tid och rum, en tid och rum som i en annan värld
-… var är Khaloo nu? frågar jag far fast jag ser honom, Khaloo, igen som sitter med far, i en skymning då khorerna sätter ett ärr på det tomma och när allt verkar vara tomt och sorgligt igen, ända fram till deras lyckobåt, fars och Khaloos lyckobåt som ligger på grund i en khor sedan många, många år tillbaka. De sitter under veandans tak i mörkret, för att ingen skulle se, och skålar med varann med sina nästan helfyllda små (11)”Stekan” ‘ er. Botten upp. Det skadar inte. Då och då, då man ser khorernas eviga sorgliga närvaro, efter arbetets ständiga tröttsamhet som tar ens unga liv.
Det är som en labyrint, minnenas hav menar jag, med en doft, den vanliga och härliga fast ibland sorgliga doften
-” Det luktar surt från havet far”
-” Det är parfymernas doft. Och kryddorna fulllastade på båtar!” Hade han sagt en annan gång. Båtar sjunker ner till botten av havet. Från alla tider. Tider som en labyrint i en gård även i botten av havet med parfymernas doft och sina nu många, många sjömän som finns där, sjömännen i alla tider.
Vi går vidare. Ser en häst, det vackraste stoet som moster Kaniz hade berättat om en gång. Vi ser också moster Kaniz’s man. Precis som han ser ut på bilden i khatam ramen på det röda och finstrukturerade sidentyget fyllt av blommor och träd och ett ensamt rådjur som ser bekymrat ut på ängen på sidentyget. Och ju mer hon ser sig runt, desto mindre ser hon den hon väntade på, sin älskade.
Men vi ser att han går ut ur sin bild och khatam ramen och till khorerna då det har blivit mörkt. Vi ser också en vacker kvinna som badar naken i en av khorerna, med håret svart och långt runt omkring sig. När moster Kanizs man går fram till henne ser vi att hon blir till den vackra hästen som går tillsammans med honom bortom vägen på Koshtargah, slakthuset, som ligger bredvid en av khorerna och försvinner där. Sedan hör vi dem som andas och luften blir fylld av kärlekens doft som svämmar över allt, inte i havets ånga efter en varm sommardag, utan i deras svett som har fyllt hela luften nu. Vi kan inte hålla oss där vi är. Det är liksom en kraft, en magisk kraft som drar oss till sig som vi närmar oss vägen på Koshtargah först och sedan
-” Jag hade sagt till dig att du inte ska berätta om oss, om vår kärlek till någon människa” säger Pari som nu har förvandlats till en människovarelse igen, en vacker kvinna. Och försvinner. Tillsammans med henne går Moster Kanizes man också bort från vår syn mot khorerna, går och går och ju mer han går till de längst borta khorerna desto mindre och mindre blir han tills han försvinner helt och hållet och vi ser honom igen i en ram, i en Khatam ram på en gammal byrå omringad av prylar och lutade på en finstrukturerat sidentyg med blommor och träd och växter evigt levande och ett rådjur, ensam i gården oändligt som i en labyrint och som aldrig kan ta sig ut ur ensamhetens gård och ju mer han ser åt det håll hans ögon är fastspikade mot, desto mindre ser han sitt par som har försvunnit i tidernas sorgliga minnen. Följd av en suck. Världens längsta när moster Kaniz lämnar byrån igen, i en annan av sina ensamma dagar, att gå ut igen att ta den eviga trådens långa samtal med mor bakom vattentunnan.

Vi hör fiskarnas och sjömännens rop i en samklang då de sjösätter en ny båt tillsammans. Och sedan doften av parfymer, från allra längsta bort i det djupaste av havet.
Gun tittar och lyssnar, så häpen att tiden har stannat i ett ögonblick då hennes blick är fylld av sorg och en smula beundran.
Mor har gjort ett halsband av havssnäckor, av de finaste som hon berättade att hon ibland letade efter och hittade i ”Ghale” ‘ er, små vattendammar då havet var i ebb. Hon lämnar det på stranden och springer efter sina måsar och jag går och tar upp det och ger den till Gun. Gun sätter den runt halsen och vi fortsätter vår upptäcktsresa, då jag har Gun’s hand i handen och visar henne det jag ser. Så hör vi det också, jag och Gun, den sorgliga klangen från klockorna som mor hade hört först. En bit därifrån finns alla barn, med sin spetsälska, som spelade med sina vit-röd-blåa bollar som hade små ringar på. På stranden där lite bortom mors by har de fått en plats att vistas på.
Vi, jag och Gun, ser allt men ingen ser oss
- Det är som en dröm, Gun. Eller hur? Det är liksom att se allt i ett hav, ett hav av minnen, klart och fint så att allt syns i det, även i botten av det. Ju mer man går in i det, i minnenas hav, desto äldre och äldre minnen, mest sorgliga, får man tag i. Eller hur?
säger jag till Gun när bara hon hör och när jag tar henne med mig och går till havet. Det är så klart och fint som alltid. Det är i början av lågvattnet. Vi går sakta ner till havet som drar sig tillbaka när Ghale’er kommer upp och visar sig. De små och lite större dammarna som med lågvattnet blir en del små fiskar kvar i det och som man hittade ”Goosh gleimo”er, havssnäckor, med olika härliga färger. Det är långt innan mor ska lägga sig och sedan höra klockorna:
-” Du ska inte vara ledsen Dot” säger morfar, i en gryning som kommer grymmast av alla och lutar sig tungt, tungt på ens hjärta:
-”… det var kärror som tog spetsälskade barn med sig till den plats de har fått. Där lite bortom oss”
-” Men jag vill se Boboni!”
-” Boboni är sjuk Dot. Hon har spetsälska. Man får inte träffa henne”

Och där finns också kylan. Kylan som hade omringat allt. Och som tränger sig in i allt. Den inre kylan. Då ser jag det jag avskyr att se. Efter att vi har sett allt:
-” Vi kan inte stanna här nu. Det är så kallt och kyligt. Det är bäst för mig och din far att befinna oss där det är varmt och det bara finns akaciaträd med sina taggar. Det är bäst för dig och dina barn att stanna här. De är födda här. Inte för oss” hade hon sagt en gång då de var på besök här hos oss. När far sade att hans tobak hade tagit slut. Liksom nu också. Då jag ser att de skulle gå igen och lämna oss och Gipen, tomt bakom sig, i den vårdag som är naken av all vårvärme och glädje och grönska.

Bussen stannar bit för bit, hållplats för hållplats, med kraftiga bromsar när chauffören, en kvinnlig, trampar kraftigt på bromspedalen. ‘Grromp’ hörs det från längst bakifrån som om någonting, som en tung säck eller något sådant hade trillat ner uppifrån och hamnat mitt på golvet på bussen:
- Det var ju häftigt! säger mannen jag såg som låg på golvet när jag hade vridit huvudet i nästan 180 grader att se vad som hade hänt. Det var som om hans röst kom långt bakifrån, från djupet i en buss som var så lång, eller att man hade släppt en sten i en brunn och hade väntat på att det skulle höras när den äntligen hade träffat botten:
- Det var ju häftigt chauffören, eller hur? sade han igen när han hade knappt i plötsliga svängar i den krokiga landsvägen hade äntligen tagit sig fram till närheten av mig som hade tittat och uppmärksammat honom först till skillnad från de andra och soldaterna som kom från Norrtäljekasernen på kanske nattlig permission hos sina familjer i Uppsala. Några av dem hade blundat igen och en annan som jag ofta såg låg på den sista och längsta sittplatsen längst bak hade lagt sig igen. Ingenting hade hänt
- …eller hur?
Nu tittade han på mig när han suckade det sista av sin eviga mening och kastade det på mitt ansikte med en aning luft fyllt av alkohol och en brytning och med ögonen öppna denna stund och stängda den andra, precis som ett svagt ljus som kom och försvann:
- Hon är häftigt vår lilla chaufför.
- ”Det var en Gasell!” hade jag hört chauffören säga plötsligt efter bromsandet då han trillade ner som en säck. Det hade säkert varit något djur, men Gasell? Kanske ett rådjur? Och jag hade tittat också plötsligt till vänster om mig genom fönstret och hade sett det också, ett rovdjur, eller en Gasell, som hade försvunnit fort och…
-” …det gör väl inget” hade mannen mumlat till när jag inte brydde mig om honom och ivrigt letade bara efter min Gasell
-… jag kommer från Stockholm och nu ska jag till Uppsala och sedan till Göteborg.
sade han.
- Du är på rundresa alltså!
sade jag när jag såg att han kom närmare och satt en stol bakom mig och kände den starka lukten av alkoholen och såg en liten glimt av den lilla vodka flaskan han drog ur sin jackas bröstficka och tog en klunk, stängde dess öppning och lade den tillbaka igen i fickan. Han var full. Därför sade han om allt, förvirrad och splittrad, om allt fast i ofullkomliga meningar. Om den tid nu långt bakomliggande efter oss, om sin så kallade exil som han betonade och sitt missnöje med det. Ibland höll jag med honom och ibland inte.
- Jag har så mycket att berätta, det finns i mitt huvud men det kommer inte fram.
En gång, när han i en tvär sväng föll ner igen, så lyfte jag upp honom. Jag ville sedan bege mig till min gasell som en bit bakom fönstret gav sig ut på slätten men som aldrig gick bort från min syn. Himlen var inte så klar men jag såg ett plan, till vänster om mig igen: ”Titta, planet” sade jag till mig själv, eller tänkte kanske lite högt. Och han, mannen, hörde det:
- Men det är inget plan. Det är gäss! Titta, en är i spetsen och några bakom.
Han hade rätt. Det fanns en i spetsen och de andra flög i en spetsig vinkel som bildades bakom dem. Våren hade kommit igen. Den måste man se kanske i sin omedvetna värld, i icke vaknade värld, för att se.

Men det blev storm igen. Det dröjer lite innan våren är här på riktigt. Igår kväll började det. Jag vet att många träd har fällts ner. Det sade man på tv. För tidigare har stormen redan fällt många träd och jag har sett de på väg till jobbet, när vi åkte tidigare. Och här där jag bor också. Ett bakom kyrkan som har en snäll kyrkoherde jag har träffat. Där har trädet, utan att skada kyrkans altare, fallit ner.
Jag tar buss 25 kl 645 till stan för att ta 807:an kl 710. På väg till stan tittar jag runt och jag ser spanande efter träd som förmodligen har fallit ner här och där. Det finns en del. Några har gått av från sina rötter, några har missat sina toppar och en del sina kvistar och grenar. Som en människa med hängande händer, eller en människa stående utan huvud. Sorgligt. Det är säkert på grund av växthuseffekten, som Jonas har sagt en gång och häromdagen också när de riktiga och svårare stormarna började:
-” Det är kanske också på grund av de gasexplosioner som nyligen har inträffats runt solen. Det är de som orsakar såna vindvirvlar på jorden och hos oss…” hade han sagt och jag ser taket på ett hus i vårt bostadsområde som har flugit bort innan vi svänger mot OK i Valsätra. Vart vet jag inte. Men när vi är på Kungsgatan och passerar Lindvalls Kaffe utan att känna av doften på riktigt, så ser jag gården igen. Det man hade målat på vägen av ett hus strax före Samariterhemmet i riktningen mot stan som vi är nu. Då är allting på sin plats igen, bortom alla bekymmer och vinterstormar.

Nu har jag berättat om Mosandamöarna och stormar som tog båtarna dit, om översvämnings året då allting gick bort med havet men som kom tillbaka, kläder såsom all porslin och sminke och såsom jag som reste långt i mors tvättfat och kom tillbaka men inte Mah Yosof. Jag har nu berättat om fars resor och resan med sin far, min farfar, där han såg man förlorade sin finger för en enda dadlar; om stormar som tog sina stora vågor upp på husen när mor hörde mellan vågor klockor som senare morfar hade berättat att det hade varit kärrornas klockor som tog spetälskad sjuka barn till ett hus lite bortom mors by. Klockor som hördes hela natten och hela tiden senare, en obegränsad tid som skulle dra sorg över mina dagar också nu. Och jag har berättat om de fria fallen från en klippa över klippor och havet. Om mina drömmar om fosterland, där ”det inte finns några bekymmer och plågor” som far sade alltid, och som slog hela tiden på huvudet som en ständig hammare då längtan också blev som en mardröm så småningom istället för att visa den gröna gården jag såg och som hon, min ständiga medresenär hade visat mig för första gången, strax före Lindvalls kaffe på andra sidan av Kungsgatan och efter parkeringshuset mittemot Postkontoret.
Jag hade fått vintern äntligen att gå, med mina berättelser till henne, Gun, på bussen och på vägen. Och hade sett en gås som mannen som en gång trillade ner på bussen hade visat mig: ” Det är våren”. Och min gasell som hoppade ivrigt utanför och på slätten, fast bara jag såg henne. I en dag ganska långt efter vårdagjämningen, ‘Nowrooz’, första dagen på våren, världens födelse på nytt.
Och nu igen när vi är på väg så ser jag bonden igen som åker sin traktor fast den här gången på jorden. Fast vintern vill inte gå än.

Det är i slutet av maj. Vintern tänker inte gå. Den vill stanna en bit till i våren och kanske i sommar också. Det har gått nu flera veckor, kanske två veckor sedan vinden, stormen blåste bort taket på ett hus i Gottsunda och som hade fallit ner många träd också. Nu är det torsdag den 24 maj. Solen skiner vackert men man har ändå linte bekymmer över eftermiddags vädret
- Det ska bli snöblask och allt sånt elände sen på eftermiddagen
säger chauffören till Gun när hon kliver på bussen och jag efter
- Ja, det är hemskt!
säger hon och går rakt ner till sin plats som hon alltid brukar sitta, jag också en stol bakom fast i andra sidan, den vänstra, för att kunna att se henne när jag talar med henne
- Jag tycker att säsongerna vara var för sig. Vintern ska vara vinter, våren vår; sommaren sommar och…. inte att den ena tar på den andra, vintern…
och sedan blir det tyst en stund tills hon kommer igen och tar den röda tråden, för att jag inte ska tappa det, då vi redan har lämnat samariterhemmet och också det hus där det är den gröna och fina gården och husvägen kvar
- Men det som är märkvärdigt är det att allt kommer så småningom på sin plats utan att ana det ett dugg!
Och jag hinner inte att berätta att i kylan och när det var kallast, i Gipen, hade jag sett mor och far och alla andra och att hon också var med. Att vi vandrade i byn med dess minnen, bortom vinterliga säsonger som verkade aldrig ta slut, och i den värld som tillhörde det förflutna från långt, långt tillbak då när mor var liten och i byn och på stranden sprang efter måsarna, och far som hade slut på sin tobak och sade att han inte skulle stanna kvar och allt gick bort igen, långt, långt bort från ögonen såsom i översvämningsåret då havet hade tagit Mah Yosof med sig som aldrig kom tillbaks. Jag hann inte att säga det. Att det hade gått liksom ett tusen år. Jag hann inte berätta det för henne att hon också stod och såg hur de gick ifrån oss, från Gipen och lämnade mig bakom ett hav av ensamhet, långt ifrån sig själva. Jag hann inte att berätta det även när våren hade kommit på riktigt och jag såg hur allting, jord som det gröna kom upp ur vattnet och is. Att allt blomstrade igen, efter istiden
- … och vet du att det har varit hav här förut. För ett tusen år sedan.
Ett hav som har satt tillbaka och tillbaka och är nu långt ifrån mig
-… Det hade varit vatten överallt. Från Norrtälje till Uppsala. Här som vi åker buss nu.
säger Jonas. Idag när vi är på väg tillbaka till Uppsala. Gun har jag inte sett på en tid.
Jag ser först det blinkande ljuset på en högt törn som man först ser innan man kommer att gå under bron vid E4 och sedan ser Danmarks kyrkan och sedan, då vi har passerat bron och Söderby och kullen efter det. Uppsala blomstrar i sina ljusstjärnor, liksom ljus som går sakta på vatten och vi hinner i kapp så småningom. När nu vi är på väg tillbaka hem. När liksom allt har gått, har hänt i sömnen, under en kärnvintersömn. En sömn som har tagit ett tusen år.

Moris Lavari

Första skriften: hösten-våren 96-97
Slutskriften: 1998-10-29 (11-3) Gottsunda, Uppsala (eftermiddag)
Näst sista skrift efter Annas rättning: söndag den 3/10-99 Valsätra.
Sista skrift efter Evas rättning: feb-mars 2000, Valsätra.

1- Kahoor: en sorts akasi träd som har större löv, och mjukare fast längre taggar.
2- Kargin: en sorts små hus i södra Iran som man bygger med dadlar blad och en tunnare bambu.
3- Khor: små och stora vatten drag (floder ?) som fylls i hög tidvatten och tums då det blir lågvatten (ebb).
4- Pari: Fairy på engelska (älva ?).
5- Khatam ram: en speciell ram i Iran som görs av trä då man gör strukturer på träet i olika färger och med stenar och metall och ben.
6- Mosandam öar: en ögrupp i södra Hurmuz sundet i persiska viken som tillhör Maskat och Oman.
7- Tar: en gammal persisk musikinstrument som består av fyra strängar.
8- Barbat: en gammal persisk musikinstrument. Luta.
9- Daff (eller tambur): Tamburin.
10- Tonbak: persiska trumman.
11- Estekan: ett smalt och litet glas man drycker te i Iran.

VN:F [1.9.11_1134]
4.1/5 (16 röster)
Vintriga dagar och årstider, 4.1 out of 5 based on 16 ratings

1 kommentar

  1. maja Skriver:

    väldigt lång för att vara en novell,just saying ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.