Så allt är mitt fel?

Va fan?! Jag? Vad har jag gjort? Så ALLT är mitt fel? Jaha okej, det är ju verkligen mitt fel att du inte litar på mig, att du sover till kl 18.00, att du inte går din utbildning, att du alltid tar dina vänner framför mig, att jag inte får vara hemma hos dig, att jag måste vara hemma hos folk jag inte känner och att du själv hittar på att jag är gravid och vägrar prata med mig. Och du tycker det är konstigt att jag är sur. Jag fattar verkligen inte att du inte ens klarar av att prata med mig om det här utan att vi måste prata på facebook, jag är fan din flickvän! Fast jag lär inte vara det så länge till.
”så allt är mitt fel?”
”jaa, jag har blivit så här pga av dig, om du inte hade pratat med dom hade det aldrig hänt”
”men är du trög? Dom skrev till mig!”
Det är precis det här jag menade, han har aldrig förstått att det inte har varit jobbigt bara nu, utan i flera månader. Redan från början hade han svårt att förstå mig, jag tror inte ens han försökte.
8 månader tidigare, på facebook:
Oh shit han är online! Och han skrev till mig, det är som han kan läsa mina tankar!
”du, vi borde ses snart”
”aa det borde vi, men vars?”
”vi kan va hos min kompis på fredag, jag möter dig”
”okej, vi ses då”
Haha det är nästan skrattretande, att jag trodde att vi skulle hålla ihop, att det skulle vara han och jag, att han skulle försöka. Jag trodde på allt han sa, på att det skulle bli bättre. Men nu tror jag inte på ett skit han säger längre, eller?
Men Fan, jag hatar när han är sur på mig. Allt jag ville va att hjälpa honom, men det går inte att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.
”du har fan förstört allt, det du gör är det värsta en tjej kan göra mot sin kille”
”jag har inte förstört nått, det är du som gör det! Men du har aldrig förstått när du gjort mig ledsen”
Så sant, han behöver höra det här. Då kanske han förstår, hoppas jag. Men finns det verkligen något kvar här för mig? Har han verkligen viljan att va med mig, eller att uppoffra nått för mig? Jag borde nog bara släppa honom och gå vidare. Ja, det är precis vad jag ska göra! Jag är redo nu!
”du krossar verkligen mitt hjärta”
Nej, jag är nog inte redo. Eller jo jag är det, men inte han. Och jag vill verkligen inte såra honom. Fast Det här kan ju inte vara bra för nån av oss.
Nä jag är så less på all skit, ett förhållande ska inte vara så är. I ett förhållande så ska man inte behöva stå och hoppas att han kommer när man bestämt att man ska ses. Jag minns den gången han skulle följa mig på akupunktur, jag stod och väntade men han kom aldrig. Så jag fick gå dit själv, och jag som är så nål rädd. Jag grät, mest för att jag var så jävla arg. Sen vi 19–20.00 tiden så fick jag ett sms där det stod ”sorry baby, jag sovde och vaknade nu” jaha, ska allt vara okej nu, ska allt vara glömt? Det kanske bara är jag, men jag glömmer inte sådär fort, jag kommer nog aldrig glömma det. Han hade lovat att komma. Fast när jag tänker efter så är jag nog mest arg på mig själv, för att jag ens trodde att han skulle komma.
”min ex flickvän va mycket bättre på det sättet, för hon respekterade mig”
”men gå till ditt jävla ex då!”
Vem är han att prata om prata om respekt egentligen? Han har aldrig visat nån mot mig i alla fall. Allt har varit på hans villkor, vi ska ses där han vill ses. Alltså hos hans vänner, jag har varit hos dom jätte mycket, och ändå blir han sur för att jag blivit vän med dom. Jag har offrat så mycket för honom, men han kan inte se det. Så jag fattar inte ens varför jag gjort det.
Men kärlek gör en blind. Har jag märkt.
”du låter mig aldrig vara och tänka, du STÖR mig ALLTID”
Haha, stör JAG honom. Han borde verkligen börja använda hjärnan. Jag menar, det här är första gången på 2 veckor som vi faktiskt pratar ordentligt, och vi har inte setts på 2 veckor heller. Så hur fan stör jag honom? Vi har alltid setts när han vill eller har möjlighet, och han tar ingen hänsyn till om jag kan eller om jag kanske har andra planer. Men jag har alltid gått med på det, för det ar ju varit de ända sättet vi har kunna setts på. Så vad ska man göra? Jag älskar ju honom, eller nä jag älskar den han va förut. Jag kan inte ha det så här längre, jag orkar inta mer. Jag orkar inte bli sårad hela tiden.
”jag lovar att du har knullat med nån av dom medans jag var borta. Hora!”
”åh du, säg inte att du sa det där!”
”jag säger bara sanningen”
Hur fan vågar han?! Det här kommer att slå honom dyrt, han ska få se vem han bråkar med… nu har jag fått nog!
”jag kommer aldrig att glömma allt du gjort mot mig, och det kommer jag inte låta dig göra heller. Du bråkar med fel tjej och jag kommer göra ditt liv till ett helvete!”
”men älskling, du vet att jag älskar dig. Du betyder allt för mig”
”du ska inte prata om kärlek, du vet inget om det. Nej det gör jag inte, jag betyder inget för dig, annars så skulle du inte behandla mig så här. Hejdå”
”vi hörs sen va älskling?”
”hejdå.”

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (14 röster)
Så allt är mitt fel?, 3.8 out of 5 based on 14 ratings

2 kommentarer

  1. fast i verkligheten Skriver:

    Borde man skriva bra? Nej.
    Den var helt fantastiskt, på ett helt annat sätt än vad alla andra noveller är.
    Den här var på något sätt mer… speciell, mer…… alltså jag kan inte beskriva, men den var helt fantastisk!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.0/5 (2 röster cast)
  2. författaren Skriver:

    Åh tack så mycket, vad kul att du uppskattar den!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.