Ett jävla bloss

Förlåt. Jag vet att det inte tjänar något till, men förlåt. För allt.
Jag minns det som igår, eller möjligtvis för ett sekel sedan. Jag 14-15 år fick hänga med de coola grabbarna på 17-18. Festen, all öl de hällde i mig. Fan va god den ölen va. Åtminstone på väg ner, när den kom upp igen var den inte lika god. Men killarna skrattade, ”ta en till, du vill må bättre då”. Så jag log och tog en till. Så höll vi på hela kvällen, men fram på småtimmarna började bakfyllan smyga sig på. Ölen var slut och vodkan borta. ”Nu ska vi lära dig hur man blir av med huvudvärken”, sa de och preparerade en joint. ”Ta ett bloss nu fan!”
Det luktade som brinnande gräs. Kanske var det en skogsbrand pågång. Eller kanske var det för att det var brinande gräs. ”Kom igen nu, ta ett bloss för helvete!” flinade de. ”Kom igen, eller e du en jävla fitta? Din jävla mes, ett fucking bloss kan du väl ta!” Ett jävla bloss. Det kunde väl inte skada? tänkte min unga, sönderdruckna hjärna. Så jag tog ett bloss.
Helvete vilken skön känsla! Det var som att flyga, dra en tralla å flyta på samma gång. Så jävla avslappnad man blev! Kände mig som kungen av världen, allt gick min väg. ”Han gillar det! Ta ett till bloss nu fan! Det blir bara bättre och bättre!” Fan, kan det bli bättre än såhär? Det måste testas!
Bättre blev det. Plötsligt kunde en enda tanke föra mig vart jag ville på jorden. En tanke kom flygande som en jävla insekt och krashade in i mitt huvud som nån annan vindruta, ”tänk om ja skulle va i djungeln?” Med ens förvandlades grabbarna till gorillor, granar och tallar blev uråldriga djungelträd med lianer hängande. Själv var jag en panter, eller möjligtvis en papegoja. Och baksmällan kom aldrig.
Vi rökte på tillsammans minst en gång i veckan efter det. Ingen där hemma brydde sig ändå, inte ens den gången jag kom hem med en ny tatuering på armen. Dendär skitfula tribalen, du vet, som du tjata ja skulle täcka över, jävla bitch!
Nej, förlåt, jag menade det inte. Du vet att jag inte gjorde det…
Det blev svårare att röka på sen jag blev påkörd av dendär jävla bilen. Jag var hög då, så det gjorde inte ont, men då fan skulle det utredas om mina biologiska föräldrar var lämpade att försörja mig. Farsan drack ju så det beslöots ganska snabbt att jag skulle placeras i fosterhem. Som tur var hade en av grabbarna en kusin i samma stad som den jävla familj ja skulle stanna hos, så jag fick tag på röka ändå.
Efter kanske ett halvår beslöt ja mig för att rymma, leva på gatan och så. Det gick enkelt, de ville ändå inte ha mig i huset. De brydde sig inte ens om att anmäla mig försvunnen. Skit samma, det var svårt att leva på gatan men man kunde i alla fall röka på varje dag där utan att bli störd. Småningom kom jag i kontakt med tyngre droger, började spruta in och så.
”Vändpunkten”, om man kan kalla det så, kom väl när polisen tog mig. Någon jävla idiot började mucka och jag slog till honom. Jag hade ganska mycket på mig när snuten tog mig, och killen anmälde mig för misshandel. Jag slapp fängelse mot att jag åkte till nån jävla klinik för att bli ren. Jag kunde lika gärna ha valt fängelset, det skulle inte ha gjort någon skillnad. Det skulle förmodligen ha varit bättre, för när jag kom ut från rehab träffade jag dig första gången.
Du var så vacker, förstår du. En ängel, som aldrig kunde vara menad för mig. Ändå såg du mig, ändå log du mot mig. Du hade de vackraste ögon, fulla av glädje. Plötsligt behövde jag inte heroinet, gräset, kokainet eller vad jag nu skulle få tag på. Jag blev beroende av din kärlek istället, allt var underbart och jag fick ett bra jobb.
Vårt liv ihop var bra till en början, jag behöver inte berätta det för dig. Du betydde allt för mig, och jag älskar dig fortfarande mer än något annat. Jag vet att du omöjligt kan tro på mig efter allt jag har gjort dig och allt som har skadat dig, men det gör jag.
Men när jag fick sparken vid lågkonjunkturen, som du kanske minns att jag hemlighöll för dig, så fick jag återfall. Men den här gången blev det värre. Mycket värre än första gången jag var beroende. Ilskan över att få kicken, hatet mot min uppväxt och överklassgubbarna som sitter på sina feta arslen och röker cuba-cigarrer överväldigade mig.
Och drogerna gjorde dem starkare. Hatet och det brännande utsinnet måste få utlopp någonstans, och du, den enda person som någonsin älskat mig, var den enda som vågade sig nära nog för att brännas. Du förstår, drogerna gjorde allt suddigt, och dina föräldrar verkade så överklass att du plötsligt blev en av de som jag hatade så starkt. Alla glåpord jag slängt efter att ha rökt på eller injicerat och blivit förbannad har jagat mig varenda natt i de 5 år jag har missbrukat igen.
När vår son, vår underbara Robban föddes, så minns du säkert att jag var nykter och ren under det första året. Men när vår vackra dotter Lisa föddes blev pressen för stor. Jag klarade inte de ekonomiska svårigheter två småbarn skapar, och jag är så jävla ledsen för det. Jag älskar de små liven lika mycket som dig, jag önskar att de hade en bättre far.
Jag gick långt över gränsen ikväll. Jag är ledsen, jag vet att du aldrig kan förlåta mig, men samtidigt vill jag tacka dig. Tack för att du skyddade min son och min dotter från det monster som är deras far. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska bli återställd, jag är så ledsen.
Förlåt igen, för allt.
Fortsätt med dit liv, och se till att Robban och Lisa blir så mycket bättre än deras far.
Jag älskar er alla.

Polismannen räckte över brevet i minigrip-påsen till den blåslagna nyblivna änkan. Han hade hittat det i bröstfickan på den avlidne. Kvinnan var inte äldre än 35, men det stora blåmärket på kinden och hennes sorgsna, rödkantade ögon gav intrycket av att hon sörjt i hundra livstider. Kvinnan ögnade igenom brevet, sedan mumlade hon för sig själv. ”Ett jävla bloss. Ett jävla bloss…”.
Änkan efter mannen som hägt sig själv i parken förra natten började gråta, och i bakgrunden hördes två gråtande barn. Polismannen informerade kvinnan om att hon kunde få stöd om hon ringde numret på visitkortet han räckte henne, beklagade sorgen och vände sig om för att gå mot den parkerade polisbilen.
Ännu en dag på jobbet, ännu en sörjande familjemedlem att underrätta. Han skulle aldrig vänja sig vid det, det skulle aldrig bli lättare, men svårast skulle det alltid vara när ingen kunde straffas. Solen sken, trafiken hade lugnat ner sig och kollegan väntade med en take away-kaffe i handen i polisbilen.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (34 röster)
Ett jävla bloss, 4.0 out of 5 based on 34 ratings

4 kommentarer

  1. Anna Skriver:

    otrolig. Sjukt bra – sorglig, men bra.

    Som alltid kan jag inte sluta undra över om huvudpersonerna i texter som denna egentligen representerar författaren själv. Kommer väl inte få svar på det, men fortsätt skriva – du är sjukt duktig :3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  2. Elin Skriver:

    Jätte vacker på något sätt… speciell. Jag älskar den.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  3. Författaren Skriver:

    Tack för kommentarerna. De värmer :) Delar av novellen har jag blivit inspirerad av när jag ser på mitt eget liv, andra från iakttagelser av människor runt mig

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. trasig Skriver:

    så fin

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.