Adonisplatsen

Pang! Det kom som ett skott. Även om jag kände att någonting var förändrat med lägenheten så for jag öppnade dörren så var jag i chock. Men efter en sekunds eftertanke så hade ett skott varit att föredra. Jag måste se bort, kan inte se bort. Jag känner någonting koka inom mig. Det är inte ilska, det är tomhet. Tomheten kokar.
Det är varmt härinne, hur kan det ha blivit så varmt? Fönsterna som visar gården nedanför, från fjärde våningen, har immat igen. Åtrå…..det stinker av det. Plötsligt känns ringen på fingret som för mycket att bära på. Ringen, som står för våran eviga kärlek.
Och så här som mitt sovrum ser ut nu, har jag inte varit med om sedan veckorna efter giftermålet. Jag kan till slut titta bort från scenen som utspelar sig framför mig. Kläder ligger på golvet, kläder som burits av en man och en kvinna. Så mycket kläder, inget av dem är mina.
Två vin glas, ett ligger på golvet, det sista ur det har runnit ut på våran matta. Det andra står på mitt nattduksbord. Tomt. Tavlan över sängen hänger nu snett, det gjorde den inte när jag gick upp i morse. Hon har inte sett mig, hon har inte hört mig. Inte mannen som ligger under henne heller. Hennes gyllenbruna hår hänger löst över
axlarna. Ansiktet tittar upp i taket men hon ser inte. Ögonen, av vad jag gissar, är slutna. Milians nakna överkropp är mitt skydd för att inte bli upptäckt av den okända mannen.
Jag kan inte riktigt greppa vad jag ser. Det utspelar sig i så många, alla olika, scenarier i mitt annars tomma huvud. Otänkbart, oförlåtligt. Ska jag skrika och få dem att sluta eller ska jag bara springa därifrån.
Stön av extas, högt. Det är nära nu, snart måste jag spela mitt kort. Jag vill så gärna se vem den här mannen är. Men allt jag ser av honom är hans händer, som hårt håller om min frus midja. Jag vill döda honom. Jag vill dö. Jag vill slänga ut båda två igenom det igen immade fönstret och låta dem ligger där nere på gården.
Jag blir iskall, färgen i ansiktet försvinner. Jag vet att jag aldrig skulle ha modet eller kylan att kasta ut min fru genom fönstret. Men jag vill se dig i ögonen och säga att jag hatar dig. Jag vill få mig hörd, vill visa mig….men kan inte. Du har svikit mig, Milian och nu vet jag inte vad jag ska göra. Det är slut, då det känns som vi precis har börjat. Det var en vecka sedan vi firade våran 3 årsdag och jag har alltid sett vårat giftermål som ett lyckat sådant. När jag tänker efter så verkar det här vara ett utmärkt tillfälle för att vänsterprassla. Jag hade ringt henne 3 timmar tidigare för att säga att jag inte blir hemma fören middagstid imorgon. Jag sa att det får bli snabbmat på vägen till mötet istället. När jag var färdig för att beställa vid Shimmers Pizzeriadisk så märkte jag att mitt kreditkort var borta från platsen i min plånbok. Insåg bara en sekund efter det att Milian lånade det imorse för att handla hem varor. Vilket innebar att det blir en snabb middag hemma för att sedan fort komma iväg på motorvägen igen.
När jag till slut kommer tillbaka till verkligheten igen så vet jag vad jag ska göra. Handen, som jag öppnade dörren med, håller fortfarande handtaget i ett fast grepp. Jag vet vad jag ska göra. Få henne att betala, se att hon förlorat mig
Jag stänger dörren. Ganska fort, så att inte dörren ska knarra och avslöja mig. Jag låter den stå på glänt, precis som den gjort innan jag kom. Jag flyttar mig inte ifrån dörren, jag hör fortfarande deras tunga andetag som spelas i rytm på andra sidan.
Jag blundar, tar ett djup andetag. Försöker gå igenom hur scenen i den här skräckfilmen ska utspela sig härnäst. Jag smyger uppför trappan, varenda trappsteg utan ett ljud. På övervåningen har vi bara vårt arbetsrum och en hall för våra hobbies. Eftersom Milian är författarinna så har hon mest böcker, som fint och bokstaverat står på bokhyllorna, vi har tre stora bokhyllor, gjorda av ek som är fyllda med hennes favoriter. Jag går fram mot den mittersta och letar med fingret bokstaven ”I”. Iander, Icer, Isackson och sedan hade vi den. En stor grön bok, inget omslag, bara en rubrik. ”Now’s The Time” Jag tar ut den ur hyllan men får rycka i den då alla sitter tätt tillsammans, den är dammig, har inte används på ett bra tag. Jag tar blicken ifrån den och letar med andra handen i mellanrummet där boken just hade stått. Jag känner den inte först. Jag känner att svett börjar bildas i pannan, men jag hittar den, utan att se den så tar jag fram den till ljuset.
Så fort jag ser vad jag håller, trotts att jag har vetat om vad jag ska göra, så börjar det ila längs ryggraden och håren på nacken reser sig. I min hand håller jag en revolver, en modell 637 för att vara specifik. Det är ett litet vapen, med en kort pipa men ”inget kan gå fel” sa säljaren när jag köpte den och den kändes perfekt i min hand, liten och simpel. Öppnar kammarstycket och ser att alla hylsor sitter i. Jag greppar hårt om den och ser mig om i rummet för att försäkra mig om att ingen har sett mig, ställer tillbaka boken där den var. Men medan jag får använda båda händerna för att få boken på plats så tappar jag vapnet, den for i golvet med en dov duns. eftersom den är laddad blir den tyngre och jag är säker på att jag blev hörd, kallsvettig som jag är så tar jag upp den, och ändå tackar för att den inte trycktes av. ”Men det ingen idé att stå här och fundera över det” tänker jag. Tiden är knapp. Jag staplar osäkert och ivrigt fram och nerför trappan igen och tänker på nästa steg. Som det verkar så har jag inte blivit hörd. För när jag kommer till vardagsrummet igen så hör jag deras stönade, högre än förut. Jag verkar inte ha lika mycket tid som jag först trodde.
Jag går fram till köket. Öppnar kylen, suget när jag öppnar dörren blir hårt och alla varor i kylen hoppar till. Kanske tog jag i för mycket. Jag verkar inte kunna kontrollera mina rörelser.
Men det verkar vara lugnt. Jag tar fram två ägg, mjölken, paprika, lök och whiskeyn från spritskåpet.
Jag försöker spela lugn, där jag står i köket och skalar först löken, sedan potatisen. Men kniven i min hand darrar oavbrutet. Det tar dubbelt så långt tid att skära allting och lägga allt i stekpannan. Jag hoppas att inte fräset från smöret ska låta alltför mycket, så jag sänker graderna. Men samtidigt tänker jag, någon gång måste dem få reda på att jag är hemma. Och varför jag är hemma så tidigt som jag faktiskt är.
Medan jag står i köket och lagar min lunch samtidigt som jag undrar om de är färdiga snart. Usch! För att förhindra bilderna så låter jag mina tankar vandrar istället från Milians man, hans andra man till hur länge det har pågått. Borde jag insett något tidigare? Hur länge, Milian? Hur länge har du haft någon annan? Jag spelar upp minnen från konversationer jag haft med Milian de senaste månaderna. Jag blir chockad, ännu en gång, och förundrad över hur blind jag varit. Milian jobbade hemma, alltid hemma. Författare som hon var. Hon har alltid sagt att hon skriver som mest när hon är hemma. Men under 3 månader så har hon hittat olika ursäkter för att lämna hemmet. Utan förvarning.
- ’’Min agent ringde, hon sa att jag måste till kontoret. En massa kontrakt, du vet’’. Sa hon för några månader sen, utrusande ur sitt arbetsrum. Jag kommer ihåg hur hon log, uppgivet mot mig när jag suckade. Men hon kysste mig adjö och lämna hemmet i hast.
Jag märker mig själv snegla på revolver, som ligger på diskbänken fler gånger än som är behövligt.
Nu börjar omeletten se ätbar ut. Jag lägger dem på fin porslinet och tar fram fin besticken. Dem vi fick av mina föräldrar på våran förstaårsdag. Whiskyglaset som är fullt, fram med flaskan med och lägger allt på en bricka. Jag har fortfarande inte slutat skaka, magen känns som den kommer hoppa ut ur halsen när som helst.
Vardagsrummet är stort. Vitt. Tv:n står i den östra delen av rummet med våran mörkblåa hörn soffa på motsatt sida. Trappan står till vänster om soffan, där väggen slutat. Vårat andra middagsbord, som vi inte använder om vi inte har gäster, står med två stolar längre bort. Jag ställer brickan på bordet med en duns, lite av whiskeyn spilldes ut och flyttar stolen till den plasten som gör att jag kommer sitta precis framför vårat sovrum. Revolvern lägger jag inom synhåll mitt på bordet men så nära att jag kommer nå den. Ljuden som de skapade har avslagits helt och jag undrar om de vet att jag är här än. Inget ljud men jag ser skiftande ljus från gläntan jag lämnat från dörren. Jag vet att de har hört mig för jag hör inga fotspår heller, det är som om dem hoppas på att jag inget vet, försöker gömma sig. Jag ser förmodligen förskräckt ut på min plats, säkert lika kritvit som bordet jag sitter vid men vet att jag måste lugna ner mig. Jag tar två stora klunkar av whiskyn och känner ett lugn svämma över mig när whiskyn runnit igenom halsen och landat i magen. Jag skär av omeletten och tar flera tuggor, dricker mer whisky. Allt utan att släppa ögonen ifrån dörren.
- Det är så vackert! -flämtar Milian.
Det är nästan så att jag får samma reaktion. Det var så längesen jag var här sist. Platsens otroliga skönhet och fridfullhet är verkligen något man aldrig blir trött på. Jag har precis tagit av min frus ögonbindel och jag ser hur hon inte kan släppa det hon ser framför sig. Jag är lycklig. Enda sedan jag var här första gången för 9 år sedan så visste jag att detta var den plats jag skulle tillbaka till, men inte ensam. Aldrig ensam igen.
Vi sitter på parkbänken, samma som jag gjorde för alla dessa år sedan. Den är handgjord, ”Adonis platsen” står det inristat på den. Nedanför oss, några meter ifrån, går stupet. 1235meter ner fanns skog, stenar, klippor, vattenfall. Det vi ser framför oss är siluetter av berg och kullar i en dal som täcks av en ljusgrön färg, allt i harmoni med varandra. Vattenfallet är kanske 1km bort med fåglar som flyger över det. Solen kom från syd och är nu på väg ner, molnen blottar sig över oss med färger av lila, orange och rött. Allt lystes upp av denna solnedgången. Det ser definitivt ut som paradiset och Milian verkar tänka precis det. Jag kommer på att vi inte sagt något till varandra, samtidigt finns det inte mycket att säga. Jag vet inte hur långt det gått. 1 minut? 1 timme? Men när vi till slut kan ta ögonen ifrån denna fantastiska plats så väljer jag att titta i dina blåa ögon och du i mina.
-Jag älskar dig.
Säkert?
Hon skrattar och visar sina perfekta, vita tänder, hon ler med ögonen. – ”Jag säger vad jag menar, menar vad jag säger” och smeker min kind med sin hand
Jag älskar dig, med.
När vi lutar oss framåt och sluter ögonen så hinner jag tänka, ’’aldrig kan det bli såhär bra’’.
Våra läppar möts…..
Jag ruskar om mitt huvud och hoppas att det får minnena att försvinna, förgäves. Det som får mig tillbaka är ljudet av dörren som nu sakta öppnas, det knarrande ljudet är högt nog. ’’tur att jag stängde som jag stängde’’ tänker jag.
Ur dörröppningen sticker Milian försiktigt ut huvudet och letar igenom rummet. När hennes blick fäster sig på mig så försvinner all färg ur hennes ansikte, men samtidigt är det något i hennes ansiktsuttryck som säger att hon visste att jag var här, bara att hon blev rädd när hon väl fick sina aningar besannade. Jag säger inget. Handen som jag har whisky glaset i, armbågen vilar spänt på bordet, darrar nu inte lika okontrollerat. Hon har inte sett den än.
- Hej, Milian. Allt bra? Säger jag och försöker få till ett leende. Det blir till någon sorts grimas.
- H-hej. Säger hon. Hon tittar sig försiktigt om, som för att leta efter någonting som skulle avslöja henne. Det blir tyst ett tag medan jag försöker hitta de rätta orden.
- Du behöver inte säga något, jag vet. Samtidigt som jag klandrar mig själv så kan jag inte förstå. Jag var lycklig, Milian. Jag trodde du var det också….”
Jag stannar, min röst darrade, men det var inte därför jag slutade. Jag märker att Milian nu fått syn på vad som ligger på bordet. Hon börjar darra ännu mer och börjar svälja nervöst
- jag vet inte vad jag ska säga, Mikael” ”förlåt så mycket”. Ögonen tittar åt olika håll utan att fästa blicken någonstans, men utan att se på mig.
Ut kommer då mannen som jag inte kunnat se tidigare. Jag tar in hans långa kropp, iklädd i vit skjorta och svarta jeans. Långt svart hår och grova käkben, med bruna ögon. Stilig. Jag vet precis vem han är. John. John Islander. Vi hade träffat John och hans fru på en välgörenhetsgala för 1½ år sedan. John är en väldigt känd författare, så pass känd att detta skulle stå i såväl svenska tabloider så som många utländska, förmodligen alla. Milian är ett stort fan av mannen som nu står framför mig. Jag kommer ihåg att hon alltid såg på honom med stora ögon, varje gång han talade. Även att jag uppskattade hans närvaro, han var intressant att lyssna på.
Han ser på mig, med spänd blick. Milian verkar vilja att han ska tillbaka in i rummet igen, där hon står, lika kritvit som förut.
I’m so sorry, Michael. Olikt Milian så tittar han mig rakt i ögonen. Respektabelt. Jag gillar det.
Jag ser nu att Milian har tårar som i två lika och hela kanaler runnit ner till hennes käkar.
Jag älskar dig, Mik……
Jag höjer min högra hand för att tysta henne. Sluter ögonen för ett kort ögonblick. Jag vill inte höra. Sänker min hand igen, denna gång för att lägga den på revolvern.
John, som inte sett vapnet förens nu tar ett steg mot mig.
Ah-ah, säger jag och riktar det mot honom, fortfarande sittandes, med min disk och den sista whiskyn i glaset.
- Now don’t do anything hasty.
- Come on, mate. You don’t have to do this. I know you, you’re a nice guy. I’m sorry you had to find out this way but don’t do anything that you’ll regret.
Jag kunde inte känna det riktigt, jag var som i trans. Det gick över på ett ögonblick, samtidigt som mardrömmen fortsätter. Men jag hörde ljudet från revolvern, ett öronbedövande ljud som nästan fick mig ur stolen. Jag känner mig kall när jag ser John ta sig för magen medan rött blod sipprar ut ur hans händer. Allt gick så fort, utan en tanke. Men det var meningen. Jag ville detta.
Milian, som skriker. Av smärta, av sorg, av skräck vet inte vart hon ska ta vägen, hon håller om John där han står. Hon tittar nu på mig, ögonen stora av rädsla. Jag känner att jag tårar i ögonen, av många anledningar. Alla minnen går igenom mig nu. Jag funderar först på vad jag ska göra med Milian. Jag älskar henne. Fan, jag älskar henne så mycket fortfarande.
Revolvern som ryker ur pipan, darrande i min hand lägger jag ner på bordet, för tillfället. Tar upp whiskyglaset och sväljer det sista som finns kvar. Jag blundar av välbehag och är glad över att kylan jag känt nu värms upp inom mig.
Jag ler nu mot Milian och säger: Vi hade så fina stunder tillsammans. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.
Hon säger inget.
John, som först fallit ner på knäna, ligger nu på golvet, med en liten pöl av blod bredvid honom.
- ”Men jag vill att du ska komma ihåg någonting. Den gången på Adonis Plats. Kommer du ihåg”?
Milian stod oberörd och tittade ner på golvet, tårarna rann oavbrutet nu och hon svarade inte
KOMMER DU IHÅG!? Röt jag till och plockade fram revolvern igen, denna gång riktade jag den mot henne. Det var en hemsk idé, jag skulle aldrig få för mig att trycka av och skjuta henne. Jag rös av tanken men höll kvar vapnet så gott jag kunde, riktade den fortfarande mot henne.
- ”Ja”, muttrade hon och kollade ner på John.
”Säg vad du menar, mena det du säger” Vid den meningen så tittade hon upp på mig och hon förstod. Jag ler mot henne, jag var nu i skräck men inte på samma sätt. Jag tittade ut genom fönstret och såg fåglar flyga förbi, molnen och månen bakom dem. Den jag hittat, som blivit min fru. Har jag alltid velat vara nummer ett med. Jag vill vara den enda. Så som hon är den enda för mig. Jag har delat mig med dig och jag har alltid försökt. Jag blundar och för revolvern mot mig, mot tinningen utan en eftertanke, utan att se tillbaka.
NEJ, MIKAEL!
Mörker.

Och precis som Adonis så får hon hans blommor att blomma då livet är som bäst
Men samt att få samma blommor att dö när kyla är det som finns mest.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Adonisplatsen, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.