Besatthet

Vad skulle jag göra utan honom? Det skulle ju vara han och jag för evigt. Vad hände med ordet, för evigt?
Jag grät så min kudde blev alldeles våt. Man skulle kunna tro att den var tvättad och skulle hängas på tork.
Jag älskade ju honom! Varför lämnade han mig? Undra om jag någonsin skulle få svar på den frågan. Han hade själv sagt att vi hörde ihop. Att vi skulle älska varandra för evigt. Att vi skulle hålla ihop vad som en hände.
Jag grät ännu mer. Nu liknade kudden en våt sak som inte centrifugeras klart riktigt.

Liam. Snygga, snälla, omtänksamma Liam. Varför lämnade du mig?
Han svarar inte längre när jag ringer. Inte heller när jag smsar. Undra om han någonsin kommer svara. Jag knappar in hans nummer på mobilen som jag kan utantill. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag ringt. Han borde verkligen hata mig. Jag vet inte ens vad jag gjort! Om han hade sagt vad felet va hade jag kunna ändrat mig.
Signalerna fortsätter sin melodi. Liam vill inte prata med mig. Han sa att det var bäst att vi fortsatte livet på egen hand. Men jag vill inte det! Jag vill inte fortsätta livet utan Liam. Han är mitt allt!
Mobilen piper till. Jag rycker till men vågar inte kolla på mobilen. Tänk om det är Liam? Känner hur hela kroppen blir spänd. Borde jag inte bli glad om det är ett sms ifrån Liam?
Tar mobilen ifrån nattduksbordet med skakiga händer. Låser upp mobilen med en klump i halsen.
Från: Liam.
Tappar mobilen i golvet. Gråter mer. Känner hur värmen i min kropp sprids av hans namn. Plockar upp mobilen ifrån golvet. Öppnar smset. Jag blundar. Vill inte läsa. Vågar inte läsa. Tänk om han skickat värsta hat-smset. Läser ändå.
Från: Liam.
Det är bäst om vi fortsätter på egen hand. Du vet att jag älskar dig. Men det funkar inte, de vet du. Sköt om dig. Och sluta ring mig, snälla.
Liam.
Jag sitter som förstelnad på min säng. Han älskar mig. Varför vill han inte om han älskar mig? Nu är tårarna som bortblåsta. Nu när jag vill gråta finns det inga tårar.

Den natten drömmer jag om honom. Jag måste vara helt galen och besatt. Det måste vara olagligt att vara så besatt som jag är. Någon borde bura in mig. Såna som jag borde inte få leva.

Dagen där på säger jag till mamma att jag är sjuk och inte kan gå till skolan. Vill inte gå till skolan. Vill inte träffa Liam. Snygga Liam som går i min klass. Som är min, eller var menar jag. Vill inte ens tänka på hans namn.
Mamma ringer och sjukanmäler mig. Säger att jag har ont i magen. Det är ju i och för sig ganska sant. Liam tog mitt hjärta med sig. Utan han är jag, ingen.
Somnar om. Drömmer om han. När kommer jag kunna fortsätta leva?
Vaknar när mamma kommer hem. Det vill säga klockan fyra. Har jag sovit ända till fyra? Men har ingen ork att kliva upp. Drar täcket över huvudet och försöka somna om, men det går inte. Mamma klampar in i rummet och frågar hur jag mår. Vet inte vad jag ska svara på det. Jag mår dåligare än dåligast. Kan ingen se att jag lider utan Liam?
– Du måste glömma honom. Livet går vidare älskade barn, säger mamma till mig bedjande.
Jag svarar inte. Tänker inte svara. Hon fattar ingenting!
Kastar en kudde på henne som tecken på att hon ska dra. Hon fattar och går.
Gråter igen. Hur mycket tårar har en människa? Tar dom aldrig slut?
Klockan åtta på kvällen går jag äntligen upp. Mamma ger mig ett uppmuntrande leende när jag kommer ut i vardagsrummet. Varför ska mammor alltid vara så fåniga? Mammor fattar ingenting.
Går in i badrummet och ställer mig i duschen i skållande hett vatten. Det svider på axlarna. Det känns skönt. Smärtan river och sliter i mig. Försöker få Liam ur mig men det går inte. Kommer aldrig att gå.
Skulle någon peta på mig skulle jag gå sönder som ett skört kristall glas.

Vaknar nästa dag ungefär mer död än levande. Mamma tvingar upp mig och säger att jag måste gå till skolan om jag ska klara betygen i nian. Betygen är inte ett dugg viktigt just nu. Liam är viktigare. Måste prata med honom.
Tar på mig de första plaggen jag ser i garderoben. Äta går inte. Mamma försöker tvinga i mig en macka. Får inte ner den. Den fastnar på vägen ner i halsen och jag måste springa till toaletten och kräkas. Mamma frågar om jag är okej, jag bara nickar kort.
Tar på mig ytterkläderna och går till skolan.

Mötas av många undrande blickar. Har inte kollat mig i spegeln idag. Måste se hemsk ut. Bryr mig faktiskt inte om det idag. Bryr mig inte om någon annan än Liam.
Går till mitt skåp och plockar ur matteboken. Går mot salen. Ser Liam. Hjärtat hoppar ett dubbelhopp. Känner hur det hettar till i kinderna. Nej! Inte rodna nu! Helt fel tillfälle att rodna. Skärpning!
Går snett emot honom. Möter hans blick. Kinderna hettar.
- Gå utanför skolan på rasten, viskade Liam till mig i farten.
Jag nickade. Vågade inte prata. Va rädd att han skulle ångra sig. Benen känns som ett elastiskt gummiband. Snart går jag av. Går fortare för att göra ett försök att väcka de elastiska gummi benen.
Sätter mig på min plats i klassrummet. Liam sätter sig snett framför mig.
Han kollar bakåt och ler mot mig.
Jag blir som förstelnad. Han log, mot mig!
Försöker bärga mig. Lyckas nästan. Rodnaden är kvar i kinderna. Varför ska den alltid sätta sig uppe i ansiktet? Varför kunde den inte bara sätta sig på ryggen eller någonstans där man inte ser den! Bara idiotiskt att den ska stiga upp i ansiktet.

Mattelektionen tar en evighet. Drömmer mig bort till drömmarnas värld.
Rycker till när Liam klappar mig på axeln som ett, nu-är-det-slut-på-lektionen-vi-ses-utanför-skolan.
Känner mig knäsvag. Varför finns det inget botemedel till kärlek? Livet hade blivit så mycket lättare om det fanns ett piller man kunde ta mot att vara olyckligt kär.

Lämnade matteboken i skåpet och går med snabba steg mot skolgården. Går ut ur skolans inhägnad och där står han. Finaste Liam.
– Jag har tänkt, sa Liam fort.
– Jag med, svarade jag tyst.
Han tog mig mellan sina långa mjuka armar.
– Jag saknar dig. Men jag vet inte om jag klarar det, sa Liam besvärat.
– Vi gör det tillsammans Liam…
– Men jag kan inte.. Vet inte om jag klarar det. Jag älskar dig, de vet du. Men det går inte. Jag vill att det ska vara du och jag, men det är svårt och komplicerat.
– Jag vet. Jag vet Liam. Men jag överlever inte utan dig, sa jag lite högre än förut.
Han kysste min kind.
– Hur hade du tänkt göra då? Frågade Liam mig bedjande.
– Jag vill att det ska vara som förut. Du och jag. Vi kan göra det. Vi kan ligga lågt, bara jag får ha dig mellan mina armar, svarade jag lågt.
Liam drog mig närmare. Kysste mig på munnen denna gång. Rysningarna gick runt i hela kroppen. Jag kände mig som en brustablett som precis landat i vatten och skulle till och utlösas. Hela kroppen brusade upp. Rysningarna gick längst hela ryggen. Jag älskar denna kille det kan ingen hindra mig ifrån. Kärlek har inga gränser.
Han hejdade sig när han tappade kontrollen en sekund och var på väg under min tröja.
– Vi tar det lite lugnt, sa Liam så lågt att ingen annan kunde höra.
Jag flämtade i hans hår. Det fanns nog ingen bättre människa än Liam. Ingen skulle kunna ersätta han.

Efteråt kunde jag inte gå tillbaka in till skolan, var alldeles för uppspelt, behövde lite tid för mig själv nu och tänka. Tog min tunna jacka ur skåpet och gick hem.
Mamma var inte hemma. Alltså behövde jag inte komma med någon usel ursäkt om varför jag kom hem nu. Ljuga är min dåliga sida.

Hörde hur mobilen pep till. Gick ut i hallen och hämtade mobilen i jackfickan.
Från: Liam.
Jag älskar dig hur det än blir.
Din Liam.
Svarar: Lämna mig inte igen. Är du hemma själv?
Puss.
Mobilen piper till igen och jag öppnar reflexmässigt inkorgen i mobilen.
Från: Liam.
Ja, kom om du vill.

Mina ben och armar började skaka. Menade han det verkligen? Eller var det bara ett skämt?
Tog på mig en svart Hoodtröja och drog på mig mina nya skor. Det var ganska varmt ute. Så mer kläder behövde jag inte.

Liam bor bara nått kvarter ifrån mig. Går med snabba steg. Om någon minut är jag hos han. Helt ofattbart. Först dumpar han mig. Sen helt plötsligt vill han att jag ska komma. Tänk om det bara är ett skämt? I så fall är jag väldigt lättlurad. Eller är det bara besatthet?

Står utanför hans hus. Tänker, ska jag gå in? Går med bestämda steg upp för yttertrappan. Precis när jag ska trycka på ringklockan rycks dörren upp.
Rycker till av förvåning. Han hade stått och väntat på mig.
– Sen när började du ringa på? Frågade Liam kvickt, med ett leende på läpparna.
– Sen… Nu. Tillade jag snabbt.
Han tog min hand. Drog mig in i huset. Det kändes som en evighet sen jag var här. Fast egentligen var det bara fyra dagar.
Liam höll min hand i ett fast grepp. Greppet kändes ungefär som att han trodde att jag skulle springa min väg vilken sekund som helst. Min kropp blev som förlamad av hans hand. Hans värme spreds sig igenom hela kroppen.
Han tog ett nytt tag om min hand. För varje nytt tag han tog fick jag som små stötar igenom armen som fortsatte igenom varje organ och blodådror, överallt fick jag små stötar. Jag gillar det. Gillar att vara nära Liam.
– Slappna av, bad Liam.
– Förlåt.. Är bara glad att jag fick komma. Att du vill att jag ska komma.
– Varför skulle jag inte vilja? Jag älskar ju dig. Vi måste bara ta det lite lugnt. Okej?
– Okej. Tänker du säga något till dina föräldrar? Om oss menar jag? Frågade jag vaksamt.
– Jag vet… Inte… Jag… Stammade Liam.
– Jag vet inte om jag klarar det… Tillade han.
Tystnad.
– Jag kan hjälpa dig, sa jag snabbt.
– Nej. Jag gör det själv.
Han gav mig en kyss. Stötarna var tillbaka. Musklerna började krampa. Är det såhär man känner sig när man är kär? Blev knäsvag.
– Gå nu. Jag smsar när jag har berättat. Älskar dig. Sa Liam med en mjukhet i rösten.
– Älskar dig.
Sen gick jag med tunga steg hem. Han hade inte skämtat. Han var allvarlig.

Jag satt på min säng med mobilen liggande på nattduksbordet. Varför smsade han inte? Det hade ju gått tre timmar sedan jag gått. Hade han ångrat sig? Ville han inte ha någonting med mig att göra? Alla tankar for omkring i huvudet som fåglar som precis var på väg att flytta söder ut. Kunde inte tänka klart. Alla flytt fåglar invaderade mitt huvud. Samtidigt som jag tänkte på alla flyttfåglar hör jag mobilen pipa till. Tar upp mobilen och på displayen står hans namn. Liam, underbara Liam.
Trycker upp smset.
Liam: Har berättat om oss nu. Nu kan det vara du och jag för evigt, jag lovar. Har sagt det förut. Men nu menar jag det verkligen. Jag älskar dig.
Din Liam.
Finner inga ord. Han är min för evigt.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (30 röster)
Besatthet, 4.0 out of 5 based on 30 ratings

2 kommentarer

  1. anonym Skriver:

    Väldigt fin novell.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Gunilla Sandin Skriver:

    Väldigt bra. Kan du översätta den till tyska?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.