Spökbussen

2399 den 14 november

Klockan tickade med ett ekande efterljud i det lilla köket och Sheina tyckte det var sövande att lyssna på, så här tidigt på morgonen. Ögonlocken kändes tunga och Sheina försökte svepa sitt varma kaffe i hopp om att komma igång. Kanske skulle en kall dusch vara mer effektivt, men det är inte lika lätt att njuta av att frysa sig pigg tänkte hon medan hon strök sin hand längst sin kind och gäspade. Aromen från kaffet doftade ljuvligt, Sheina slappnade av för en stund och drog några djupa andetag medan hon blundade med koppen stadigt i båda sina händer. Köket var trångt och ett liten runt bord med tre stolar var vad som fick plats i mitten av det fyrkantiga rummet. Sheina satt på den stolen hon alltid satt på, varje morgon och varje kväll, den stol som var mittemot spisen och skåpsluckorna. Väggarna lyste av ett svagt och behagligt lila sken, det var en mysig kontrast mot det bläcksvarta taket som gav ifrån sig varmluft. Sheina älskade den friska doften av citron som deras tak luktade, även när det var stökigt så luktade det alltid gott.

Sheina studerade heltid vid högskolan i staden och hennes huvudämne var ”Bakåt i tiden”. Hon hade alltid varit fascinerad av historia men det var strängt förbjudet att lära sig om vissa saker som skett i tidigare generationer. Lahaia, Sheinas mamma, brydde sig inte så mycket om den lagen utan berättade allt hennes äldre delat med sig till henne. Sheinas pappa, Kleike, visade alltid sina negativa åsikter om att hans två tjejer pratade om saker som det var tabu på. Detta stoppade aldrig Lahaia från att berätta så mycket hon kunde till sin unga lyssnare, sin dotter, som hade rätt att veta. Intresset för de tidigare tiderna började brinna på riktigt för Sheina då hennes mamma spårlöst försvan. Varje gång Sheina saknade sin älskade mamma tänkte hon på alla de historier hon berättat om tiden från förr och varje gång blev Sheinas intresset lite starkare. Kleike, Sheinas pappa, var nu gammal och hade grått kort hår och såg ut som vem som helst. Glöden i hans ögon var sedan länge död och han gjorde allt på rutin sedan hans fru försvann. Sheina älskade sin far för allt han gjort för henne, för att han fortsatt för henne, fast han var död på insidan. Till en början hade Kleike gjort motstånd när Sheinas velat veta mer om förr i tiden, men nu säger han knappt något. Kleike var en gång en man med stor utstrålning och charm, en man med starka principer men nu är han inte ens ett korn av sitt forna jag.

Sheina var lite nervös för hennes sluttest i Bakåt i tiden, trotts mycket studerande är hon rädd att nerverna ska spöka. Ämnet hon hade valt att presentera var topphemligt och det var utanför skolans regler att skriva om, ännu mindre gillade rektorn om man läste upp det som sluttest. Klihi, Sheinas lärare hade sagt att det var okej för denna gång att hon skrev om något man egentligen inte får prata om, så Sheina började sitt största arbete någonsin och nu är hon klar. Äntligen ska hon få läsa upp det hennes hjärta så innerligt brunnit för hela terminen.

Klockan berättade att den hunnit bli 08.00 med sin varma kvinnoröst som Sheina även valt som talarröst för tv tablån. Med en djup suck reste sig Sheina och sträckte sig och vred huvudet fram och tillbaka medan hon kliade sig i ögonen. Var ställde jag väskan tänkte Sheina och lät ögonen följa rummets fyra väggar till hon såg den stora blå tygväskan i det vänstra hörnet av rummet bredvid ytterdörren. Sakta började Sheina gå mot hennes skor och väska medan hon tog upp sin mobil ur fickan och tryckte på 1an så namnet Jahck dök upp och det gick en signal.
– Hallå, jag skulle precis ringa dig. Svarade en mörk röst.
– Det säger du varje gång, jag tror inte du har ringt mig en enda gång. Inte har jag fått något sms på mobilen heller! Men det gör inget, Jahck, jag överlever! Hur som helst så har jag ätit frukost.
– Frukost!? Du menar kaffe, avbröt den mörka rösten och fnös i slutet av meningen.
– Ja, kaffe! Vad annars Jahck? Jag är på väg nu, jag ska bara säga hej då till pappa, som kom in i köket nu. Hej då pappa jag drar till Jahck och sen gör jag sluttestet i skolan och efter det kommer jag hem till middag, vi syns då! Önska mig lycka till, pappa och Jahck vi syns snart! Sheina lät lite stressad och la på telefonen samtidigt som hon hoppade på ett ben och försökte få på sig skon.

Kylan var bitande och riktigt rå, Sheina stod med armarna i kors och huttrade medan hon kollade ner i backen. Var är han någonstans, tänkte hon och synade den tomma parkeringen från höger till vänster och till slut såg hon Jahck komma gående mot henne. Sheina blev glad och hon kände hur hennes puls höjdes, hon andades djupt
- Hej, du är sen som vanligt! Jag hann bli lite rädd medan jag stod här ensam i mörkret! Mina tankar har spelat mig några spratt, som vanligt när jag står här och väntar på dig! Jag vet inte varför du envetnas med att mötas just här varje gång! Ett nedlagt gammalt mentalsjukhus mitt i mörka vintern! Du är så egen Jahck! Skynda dig hit nu, jag vill berätta om mitt sluttest och få lite välbehövd feedback, min pappa är det ingen idé att läsa upp sådant här för! Sheina ropade lite lätt över parkeringen samtidigt som hon började gå mot Jahck. Hennes knälånga mörka kappa värmde skönt mot låren och Sheina var glad att hon både hade mössa och vantarna på sig. Matchande mössa och vantar, rosa i samma ton och hon hade en halsduk med, men den låg kvar hemma. Jahck hade en gråsvart rock på sig och sina solglasögon, som alltid. Frisyren var den samma, kort svart hår. Han måste klippa sig ofta för att alltid ha samma längd, brukade Sheina tänka. De mörka jeansen han alltid bar blev aldrig slitna eller fläckiga så Sheina var säker på att han hade flera som var likadana. På något vis såg han dyr ut, tyckte Sheina, hans kläder såg skräddarsydda och lite gammaldags ut.
– Skippa solglasögonen Jahck! Du ser nästan farlig ut! Sheina skrattade medan hon tog upp sitt sluttest ur hennes stora väska.
– Jag gillar att se mystisk och sexig ut! Du är tjej, du förstår inte sånt! Ni ska vara söta och roliga, ni har ingen bad ass image att leva upp till! Jahck skrattade lite och räckte ut tungan.
– Får jag höra om ditt sluttest nu? Jag är så nyfiken, du har lagt ner mer tid på att forska om det än att vara med mig! Jahck pussade henne på kinden och klappade henne på armen. När han gjorde så kände sig Sheina övertygad om att Jahck bara vill vara hennes vän, men hon slutade aldrig att hoppas på att de två kan bli mer än så.
– Okej jag ska berätta lite snabbt för dig, du vet att det handlar om förr i tiden. Du vet även att jag valde att bryta reglerna och forska om sånt man inte ska prata om. Jag har pratat med många äldre, hackat in mig på vissa internetsidor jag egentligen inte skulle vara på. Låt oss säga att mina metoder inte har varit helt ”vita” och mer vill jag inte säga om det. Sheina lät överlägsen men lite retlig i rösten och hon drog ett andetag och var tyst några sekunder medan Jahck nickade och kollade på henne.
– Jag upptäckte att man förr berättade sagor till sina barn, påhittade saker som skogstroll och spöken. Alla gjorde det, det var liksom normalt. Förr så gjorde man filmer som inte var sanna, utan allt i dem var fejk! Ju mer teknik man lärde sig desto mer specialeffekter la man till och filmerna blev på så vis ”verkligare”. Så verklighetstrogna att det blev svårt att skilja på vad som var sant eller påhittat. Sheina pratade ganska snabbt men bestämt och hon var så uppspelt att hennes röst darrade lite. Jahck lyssnade och var helt tyst.
– Det slutade med att det var så svårt att skilja på sanning och fejk att man inte visste om nyheterna var sanna historier eller om det rörde sig om någons påhitt! Fler och fler tyckte det var skoj att få med deras fejkade historia på nyheterna så man betalde skådespelare att vara med och skapa en nyhet, till exempel att ett djur kunde flyga eller gå på vatten. Men något hände Jahck! Ett krig bröt ut och myndigheterna förbjöd alla sorts sagor och påhitt! Man fick inte under några omständigheter hitta på saker längre! Sheina kliade sig i ögat och bet sig i läppen, hon lät fortfarande lite nervös.
– Varför förbjöd man sagor och filmer? Varför startade kriget? Jahck lät allvarlig för första gången någonsin.
– Dom förbjöd nog påhitt för det gick för långt? Ingen visste vad som var verkligt längre. Kriget startade som sagt för verkligheten var så vag att det fanns nästan bara påhitt och lögner. Folk blev arga och oroliga och när myndigheten började förbjuda filmer och annat så bröt kriget ut. Vanliga människor ville inte ge upp rätten till att hitta på saker, så de kämpa för deras rättigheter för sagor och sånt. Kriget startade 2133 och varade i fyra hemska år. Sheina skakade på huvudet och suckade.
– Myndigheterna vann, år 2137 och allt blev förbjudet och det enda som fick spelas in på film var verkliga händelser, detsamma gällde böcker. Bara sanna historier fick det skrivas om. Inte ens sagor för barnen. Jag som tycker det låter så vackert, att få höra något påhittat till kvällssaga istället för forskning och andra nyheter som jag fick höra som barn. Jag vet att min mamma, brukade försöka berätta påhittade saker för mig men hon hade så dålig fantasi. Jag lovade min mamma att aldrig säga till någon att hon berättade osanna saker till mig. Sheina kollade ner i backen och såg tom ut i ansiktet. Hon kollade upp på Jahck med en fast blick.
– Jag vill inte vara tyst längre Jahck! Jag vill inte bli tillsagt vad jag ska läsa för mina barn! Min mamma försökte sitt bästa att hitta på sagor för mig om magiska varelser och sånt! Men ingen annan jag känner hade den turen, och när mamma försvann så fortsatte pappa med att läsa nyheterna innan jag skulle sova. Sheina lät besviken och hennes ögon fylldes med varsin tår.
– Är det säker att det inte fanns någon annan anledning till varför kriget bröt ut? Som du inte vill säga till mig av någon anledning? Jahck lät anklagande och han tog Sheina hårt i armen.
– Nej! Allt jag vet är, när verkligheten inte gick att urskilja från folks påhitt så blev det krig! Sen förbjöds sagorna. Hurså? Sheina kollade på Jahck och försökte få ögonkontakt med honom bakom hans solglasögon.
– Nej jag bara undra så du inte undanhåller något från mig! Jahck tog ett steg tillbaka och släppte Sheina.
– Vad tror du om mig? Jag ringde dig och ville berätta allt, varför skulle jag undanhålla saker då? Sheina försökte skratta lite i slutet av meningen medan hon rättade till sin mössa som hamlat lite snett.
– Du skulle ha sett filmerna jag såg, Jahck! Jag kunde inte tro mina ögon! Det var ”spöken” och folk som mördade varandra och allt var sänt som nyheter innan kriget. En man gick genom en vägg och sköt skallen av sig efteråt. En kvinna åt upp sin egen arm för att skydda sig mot mördarbakterier, enligt henne själv. Allt såg så verkligt ut, det är sjukt hur verkliga filmerna var. Men varför sända sånt som är omöjligt som nyheter? Ett nyhetsklipp jag såg påstod att andarna snart hade tagit över, att många levande människor antingen blivit galna eller tagit sitt liv på grund av det. Han menade att andarna fått sådan styrka att de snart styrde oss helt genom våra fantasier! Det var nyhetskanalen 7cV som sände detta, den kanalen finns ju kvar än idag! Nyhetsreportern hette Wilhelm Karl och han var en högt uppsatt medlem av samhället innan detta klipp. Han hade vunnit priser för sina inslag och han var en seriös man. Efter han sagt allt om andarna och deras makt så knivhögg han sig själv i live TV, tills han dog. Detta var år 2131 precis innan kriget bröt ut. Jahck, det jag såg var äckligt verkligt men så påhittat på samma gång. Jag fick se folk som tog sitt liv på nyheterna! Sheina lät bestört och hon skakade ytligare en gång på huvudet!
– Men hur vet du att de tog sitt liv och att det inte var ett påhitt? Jahck lät frågande och han stod blixtstilla som han brukade.
– Jag kan inte vara helt hundra, men jag gjorde en del research om det och det verkade äkta. Dödsannonser och begravningar efter de flesta av nyhetssjälvmorden var det gott om och det kändes äkta på något vis. En del förstod jag var fejk, som när en man gick igenom väggen, men vissa saker var verkliga som när han som gick igenom väggen tog sitt liv efteråt! Han hette Rickard Göran och var en före detta känd författare. Jag läste om hans begravning, han fick en ”snål” sådan, för ingen i hans familj var tillräckligt friska för att klara att betala för den. Sheina kollade upp mot den mörka himlen och slöt sina ögon och var tyst en stund.
– Min farbror brukade berätta för mig, när jag var liten, att när man dör så försvinner man inte helt, sa Jahck. Han sa att det var omöjligt att själen slocknande bara för kroppen slutade fungera. Allt handlade om energi sa han, energi dör aldrig den byter bara form. Min farbror menade att kroppens själ var energi som aldrig dog ut, bara bytte riktning. Han tog sitt liv när jag var sju år gammal. Men jag minns det så väl. Min farbror var säker på att det fanns spöken. Jahck lät lite ledsen och detta var nog första gången Sheina hört honom vara så öppen om något personligt.
– Tog han sitt liv? Det har inte varit några självmord på hur länge som helst! Hur gammal är du egentligen? 170 år eller? Sheina skrattade och slog till Jahck på axeln.
– Försvann menade jag. Min farbror försvann, jag sa fel! Jahck lät stressad och han vände sig om och började gå.
– Kom nu, annars missar vi bussen! Jahck vinkade med högerhanden och man såg hans svarta skinnhandske vifta fram och tillbaka.
– Ha ha Jahck! Varje dag träffas vi här innan jag ska till skolan och varje dag vill du att vi ska vänta på bussen som aldrig kommer så jag får gå istället. Varje gång Jahck och jag kan lika gärna gå från början den här gången så slipper vi stå vid en tom busshållsplats och vänta i tio minuter på något som aldrig kommer! När Sheina hade börjat gå efter Jahck insåg hon snabbt att hon skulle få vänta på bussen även denna morgon.

Busshållsplatsen var gammal, det var fullt med klotter och massa skräp låg runt omkring.
– Vill du veta vad min farbror brukade berätta för historia? Han sa att om man satt vid denna busshållsplats och väntade tillräckligt länge så kommer det en gammal spökbuss. Bussen är en av de nyare modellerna som gjordes och förstördes i en krock för länge sedan, busschauffören tog sitt liv genom att krocka den lilla bussen och fick inte gå vidare till evig lycka utan blev dömd till att åka omkring i sin buss för evigt! Nu stannar bussen precis när man tänker ge upp för att gå hem istället. Busschauffören frågar vart man är på väg och efter man berättat vart man ska så säger busschauffören att det är precis dit han ska med, för bussen ska skrotas i närheten. När man väl är på bussen så är det viktigt för spökbussen att den har kvar passagerarna så länge som möjligt för att ha kvar deras själar för evigt. Varje dag väntar jag här på morgonen och tittar efter bussen. Jag känner mig närmare min farbror på något vis, jag hedrar hans historier. Medan Jahck pratade sparkade han på gamla plåtbrukar som låg på marken. Jahck fick allt att låta så verkligt. Det var sådan spänning i hans röst och Sheina rös av rädsla.
– Så det är därför vi väntar här, du och jag, på en buss som aldrig kommer. Sheina försökte låta rolig men Jahck kunde höra hennes rädsla i rösten.
– Jag vet att det bara är en historia, men bussar är ganska ovanliga nu för tiden, Jahck, så jag skulle aldrig åka med en även om jag inte trodde det var en spökbuss. Jag är så van att cykla eller gå och spökbuss eller inte, så tycker jag själva tanken att åka en gammal trasig buss är lite läskig. Om jag ska sätta mig i bussen får den vara ny, så den inte trillar isär mitt i resan. Sheina log medan hon tryckte på sin klocka som sa ”09:02”.
– Tycker du att spökbussen verka läskig? Jag glömde bort att du inte är van med spökhistorier. Jahck lät inte ångerfull utan lite arg och han kollade ner i backen.
– Nej det är ingen fara, jag gillade det. Att bli rädd för något overkligt istället för de verkliga saker som ibland skrämmer mig, det är spännande! Fortsätt gärna! Sheina lät allvarlig och bestämd så Jahck fortsatte.
– Tänk dig att gå på en buss och ju längre man åker, desto mer tas av ens själ och tillslut är man fast! Man kan aldrig gå av, aldrig någonsin, man åker samma sträcka varje dag för evigt. Man är ensam och rädd! Man får aldrig träffa de man älskar igen och det finns ingen som kan höra när man skriker. Jahck pratade snabbare och snabbare men så avbröt Sheina honom.
– Klockan är en del och det är kul att stå här vid denna gamla busshållsplats och invänta en uråldrig buss som aldrig kommer. Men jag måste till skolan och om jag inte börjar gå nu så kommer jag bli sen till mitt eget sluttest! Det skulle vara fint, komma försent och prata om förbjudna saker. Sheina lät lite allvarsam men ändå hörde man lite skratt inbakat i de sista orden. Solen hade börjat gå upp och det var mycket ljusare ute. Sheina såg sin omgivning bättre nu och förutom skogen som var tvärs över gatan som skyddade det gamla sjukhuset så fanns det inget. Sheina gav Jahck en släng puss medan han viskade lycka till sen gick de var sin väg.

Rummet Sheina satt i var av gammal stil, så gammal att hon aldrig sett något liknande förut. Hjärtat pumpade så hårt och hon kände hur hon började bli varm. Plötsligt hördes en dörrsmäll så hög att Sheina hoppade till.
– Sheina, jag är rasande! Jag har aldrig varit så här upprörd i hela mitt liv! Hur kan du ens komma på tanken att bryta mot lagen? Du är en av skolans bästa elever och så kastar du bort din utbildning på något som du vet är förbjudet! Det var rektor Dhina som pratade med en sådan mörk röst att Sheina knappt kände igen henne. Dhina gick snabbt igenom rummet och kom till Sheina och gick sedan fram och tillbaka en stund.
– Rektor, Dhina, jag tänker inte be om ursäkt för mitt val av sluttest, inte heller tänker jag försvara mig mer än att jag tycker vi har rätten att veta vad som skett. Jag har inte tagit reda på tillräckligt för att veta hela sanningen ännu men jag vet tillräckligt för att sprida ljus om förr i tiden till mina medmänniskor. Ett krig baserat på galenskap, mer galenskap än vanliga krig. Flera miljoner som dog för att en lag grundats som förbjuder oss att hitta på sagor och filmer. Hur kan man skapa en lag som förbjuder oss att veta om tidigare händelser? Sheina hade övat länge på talet och det hördes, det lät kalkylerat och man kunde inte höra mycket känslor i det.
– Sheina, förstår du vad du har gjort? Du kan bli avstängd för alltid härifrån och de skolor vi har avtal med! Och alla vet att vi har avtal med de linjer som ger en karriär. Du blir lämnad med linjer som trädgårdshanterare och annat mer kroppsligt arbete! Dhina blinkade inte en enda gång utan hade sin blick fäst på Sheina och hennes ton lät desperat.
Dhina tog båda sina händer och höll dem för sitt ansikte och suckade. Hon satt nu på sitt bord som var placerat i rummet längst in, det såg ut som ett gammalt presidentrum. Sheina var lite förvånad över att rektorn på en sådan modern skola hade inrett sitt rum så gammaldags med pampiga stora tavlor av halvnakna människor som var insvepta i gamla vita lakan och mörkt röda tapeter. Tavlorna var så annorlunda från något som fanns att köpa så Sheina undra om Dhina kan ha målat de själv? Det var sådan känsla i dem, det var något väldigt vackert över var och en av tavlorna som hängde längs väggarna. Människorna som var avbilade i målningarna svävade på något vis i himlen. Dhina knäppte sina händer och förde dem mot sin mun och såg mycket koncentrerad ut.
– Jag ska göra allt jag kan för att hålla detta hemligt och försöka styra upp skadan som redan är gjord. Jag vill inte förlora dig som student och jag hoppas att jag aldrig mer får höra något liknande ifrån dig. Aldrig någonsin! Jag är så glad att jag fick tag i ditt sluttest innan du hann läsa upp det! Du får inte läsa upp det för någon eller ens prata om det! Ge mig originalet på ditt sluttest, kopian har jag redan och glöm sedan allt det här och hoppas att ingen annan har läst detta! Dhina blinkade fortfarande inte utan stirrade rakt på Sheina.
– Gå nu hem! Tillsvidare är du en studerande på denna skola och ska därför följa reglerna här. Jag ska ha ditt studiekort med, så du inte kan forska mer på ämnet tills jag vet hur de kommer straffa dig och med ”de” menar jag myndigheterna OM de nu får reda på det här. Så gå inte till datorbiblioteket utan gå raka vägen hem! Dhina gjorde en gest mot dörren och Sheina gick sin väg.

Med försiktiga steg gick Sheina mot skolans datorbibliotek där hon fick synd på Lobam som stod utanför och pratade i sin mobil. Eftersom han hade mobilen mot örat och pratade och inte hade aktiverat 3D skärmen var Sheina övertygad om att han pratade med sin mamma eller pappa angående hur dåliga betyg han fick på sluttestet, men han fick åtminstone läsa upp sitt tänkte Sheina. Lobam brukade alltid ha sin 3D skärm aktiverad när han pratade med vänner eller sin flickvän men aldrig med sin släkt. Hans min såg bekymrad ut och han försökte få en syl i vädret så han blir perfekt tänkte Sheina, så distraherad han är. Hon gick fram till datorbibliotekets dörr och stod och låssades leta efter sitt studiekort i sin väska.
– Lobam, Lobam kan du låna mig ditt studiekort? Jag har glömt mitt hemma. Sheina bet sig i sin läpp och ryckte på axlarna medan hon pekade på dörren. Lobam nickade och gick till dörren sen drog sitt kort så Sheina kunde gå in. Rummet var äggformat och det var så högt upp i taket, att hade det varit flera våningar så hade det säkert varit fem. Det fanns balkonger som täckte väggarna, stora balkonger. Varje balkong var en avdelning, så som mattematik eller svenska. Avdelningarna var fyllda med information kring det ämne som de rörde. Datorerna hade så mycket fakta i sig, så en mattematikdator hade bara information om sådant som rörde matte för annars skulle det ta för lång tid att hantera datorn. Sheina behövde gå till övriga avdelningen, den enda som hade tillgång till alla avdelningarna. Det tog längre tid att hitta den information man sökte på övriga avdelningen men Sheina som var bra på att hacka datorsystem behövde en som var så upplåst som möjligt, hon hade bråttom. Övriga avdelningen låg på andra balkongvåningen tvärs över rummet. Sheina gick igenom det stora ljusa rummet som var halvfullt med studenter, hon släppte inte blicken på hissen till sin avdelning. Mitten av rummet var fyllt med stolar och bord så man kunde sitta och plugga. Möblerna var svarta men allt annat i rummet var vitt och det kändes som ett sjukhus. Stelheten gick inte att skaka av sig men det underlättade när man verkligen ville få saker gjort. Man blev sällan distraherad av något där inne och på grund av rummets enorma storlek försvann orden som sades till ett skönt bakgrundsljud. Arkitekten hade medvetet skapat vinklarna så ljuden där inne skulle studsa så orden skulle smälta ihop. Sheina hade alltid trivts bra i den sterila miljön och här fick hon alltid gjort mycket. Hon var nu framme vid hissen som ledde till hennes mål och hon tänkte kliva in medan de andra går ut, tur tänkte hon. Sheina har inte sitt studiekort att öppna hissen med, men hon hann slinka in innan dörren stängdes. ”Våning två, övriga avdelningen” Rösten var en stel kvinnoröst och den passade perfekt här i skolans datorbibliotek. Sheina gick ur den äggformade hissen, som såg likadan ut som hela datorbiblioteket fast i miniatyr. Datorn hon satte kurs mot var den dator hon alltid använde, den hade hon redan förprogrammerat med enkla kommandon så det skulle gå fortare att låsa upp hemliga sidor. Det första hon var tvungen att göra var att av aktivera 3D skärmen så ingen skulle se vad hon tittade på. Sheina satte sig vid datorn och knappade på bordet som lös de olika bokstäverna och siffrorna i ett blått starkt sken. Hon viskade för sig själv
- Avaktivera ljud och 3D skärm, ja! Sheina slog för fullt på bordets tangentsken och det dröjde inte länge innan hon var klar med alla inställningar som krävdes för att jobba i tystnad. Sheina reste sig och hämtade en svart plastskärm som hon ställde på bordet så hon kunde se skärmen som nu inte hade 3D längre, utan var tvungen att lysa på något platt för att visa texter och filmer. Plötsligt hördes ett meddelande i högtalarna ”Sheina har blivit av med sitt studiekort och får tills vidare inte vistas i skolans allrum tillsvidare”. Typiskt tänkte Sheina, det gick snabbt att sända det så hela skolan hörde. Som tur var Sheina ensam på Övriga avdelningen och hade lite tid på sig, nästan ingen ville studera på denna balkong då det krävdes enorma färdigheter i datorhantering för att får datorn att jobba snabbt. Stolen hon satt på lös ett vitt behagligt sken och hörlurarna hon aktiverat stoppades nu in i hennes öron ifrån stolens kudde. ”Välkommen, vill du aktivera röststyrning säg röststyrning, annars var tyst och knappa på ljustangenterna” Sheina fortsatte och knappade och sökte efter information. Spökbuss, jag ska nog söka lite om den. Sheina kunde inte sluta tänka på vad Jahck sagt om hans farbrors historia. Hon hade ingen tid att läsa, så hon skrev ut den enda nyhetsartikeln hon kunde hitta om ämnet. Sedan fortsatte hon och hackade sig in på myndigheternas sidor och hittade ett dokument som hon mindes att det pratats om i självmordsnyheterna. Dokumentet var döpt till ”Sanningens ord” och Sheina var förvånad att hittade det så snabbt. Lösenordsskyddat, så typiskt! Försök efter försök misslyckades hon att hacka lösenordet. Skriv lösenordet, stod det så Sheina skrev: l ö s e n o r d e t och mot sin förmodan kom hon in. Skriv lösenordet och så skrev jag l ö s e n o r d e t precis som det stod. Jag har än så länge inte hittat ett lösenord som varit påhittigt! Sheina blev lite stolt över att det bara tagit några minuter att ta sig in på ett topphemligt dokument som myndigheterna skapat. Så går det när man inte har någon fantasi. Sheina tryckte på skriv ut men så sa en röst ”pappret är slut, fyll på mig”. Skrivaren var tom så Sheina fick inte ut hela dokumentet så hon fick läsa så fort hon kunde på skärmen istället. Hon gjorde ett avbrott och reste sig för att ta artikeln om spökbussen och samtidigt avbryta kommande utskrift, så inte den som fyller på skrivaren får Sheinas hemliga dokument. Att kolla ner, när man var så högt uppe på en balkong med ganska lågt räcke gav en obehaglig känsla så Sheina undvek alltid detta. Idag var dock ett undantag och Sheina synade rummet och av en slump kollade hon ner mot bottenplanen precis där rektor Dhina stod. Det kändes som hjärtat stannade och Sheina upplevde sig förföljd men det var spännande på ett annorlunda och intressant sätt. Sheina skyndade sig till sin stol och gömde sitt huvud bakom skärmen så fort hon kunde och fortsatte läsa, nu var tiden knapp. Minuterarna rann iväg och hissen till öriga avdelningen meddelade att den var på väg upp. Sheina skyndade sig och knappade på tangenterna och hann precis trycka ner allt hon läst om och fått upp ett av sina dokument hon sparat där och tryckte på, ta bort dokumentet. Dhina stormade ur hissen och kollade med skärpt blick på Sheina.
– Hur har du mage att komma hit när jag förbjudit dig! Dhinas ögon blinkade inte och Sheina tyckte det var aningen konstigt.
– Jag skulle bara ta bort de spår jag lämnat på datorn om mitt sluttest, det var knappast som jag kunde få dig att tro på mig så jag beslöt mig att göra det utan att säga till och sen gå hem. Sheina pekade på skärmen och visade att den mycket riktigt höll på att rensa hennes gamla sparade filer.

2399 den 15 november
Sheina gick med rasande takt mot det gamla sjukhuset och blev lite chockad när hon såg att Jahck redan stod och väntade på henne. För första gången, sen de lärde känna varandra för ett år sen, var det Jahck som väntade på henne. Snön föll mjukt ifrån himlen och det var ett annorlunda lugn i luften som fick Sheina att rysa. Träden stod helt stilla och det kändes som att befinna sig i ett vakuum. Luften var väldigt tung och det kändes som allt var en dröm, en meningslös dröm. Jahck stod med ryggen mot Sheina som gick med stora steg för att komma fram fortare.
– Hej Jahck, jag vet inte om jag ska ångra mina val, eller om jag ska känna stolthet i det jag gjorde igår. Jag fick aldrig läsa mitt sluttest och jag ljög för rektorn på skolan och tjuvläste efter hon förbjudit mig. Jag hittade ett dokument som var döpt till ”Sanningens ord”. Mer hann inte Sheina säga innan Jahck avbröt henne hastigt.
– Sanningens ord, läste du det. Vad stod det? Vad vet du? Han hade vänt sig om och han bar inte längre sina solglasögon.
– Det stod massa om att myndigheterna trodde att människornas tro gav fantasin makt, som sedan spårade ur. Murarna mellan vad som var verkligt och vad som var påhittat föll ner och allt blev en enda soppa. Myndigheten, som på den tiden gick under namnet ”Sanningens ord”, ville stoppa all fantasi för att sluta ge bensin till det overkliga som höll på att ta över. Deras nya lag gick ut på att man fick inte ens läsa sagor för sina barn. ”Sanningens ord” menade att genom att döda fantasin så skulle vekligeheten bli, ja du vet, verklig igen. Dom försökte få alla att förstå att påhittade saker fick folk att tappa greppet och bli sinnessjuka samtidigt som allt som fanns i fantasin blev verkligt. Det var svårt att få folk att tro på deras teori, så de tog makten med våld. Men nästan ingen ville ge upp rätten till att hitta på historier så ett krig startades. Många miste sina liv i ett långt och hemskt krig och ännu fler miste sitt förstånd för att sedan bli tvångsplacerade på mentalsjukhus. Allt detta tystades ner efter kriget, för man villa kväva den tid då fantasi var en del av vardagen. Sheina tittade på Jahck som såg annorlunda ut, det såg ut som han aldrig blinkade och hans ögon var inte alls som hon tänkt sig. Gröna istället för bruna och små istället för stora. Men han hade vackra ögon som utstrålade visdom och Sheina tyckte det var synd att han burit solglasögon så länge. Så fina ögon ska inte döljas, tänkte hon.
– Så du menar att det fanns folk som trodde på att fantasin gjorde människorna sjuka för verkligheten tynade bort? Jahck vände huvudet mot det gamla sjukhuset och rynkade ögonbryna.
– Hörde du? Någon sa något, tror jag. Jag tror jag hörde något i allfall?! Jahck viskade nästan och han hade blicken fäst på sjukhuset och tog ett steg närmare.
– Va? Nej jag hörde inget, bara du som pratade och för att svara på din fråga, Jahck, ja det fanns folk som var övertygade att fantasin fått makt. Sheina stod och beundrade Jahck som var så koncentrerad på sjukhuset.
– Jo, jag tror jag hörde något, jag skojar inte! Känner du inte att det är en konstig stämning här? Jahck stod fortfarande vänd mot sjukhuset och han hade höjt handen och visade att Sheina skulle vara tyst.
– Jag känner att någon är här, Sheina jag skojar inte. Det är någon, eller något i sjukhuset. Jag tyckte jag såg något i fönstret innan du kom men jag var inte säker. Men nu är jag säker! Jahck viskade fortfarande och han lät mycket allvarlig.
– Jahck vad pratar du om? Vad då för något? Menar du ett spöke eller? Sheina kollade mot sjukhuset men vände blicken ganska snabbt mot backen igen. Skepnaden hon hade sett i fönstret hade inga ögon utan två tomma hål och det var tårar av blod längst kinderna. Den konstiga kvinnan hade långt mörkt hår och ett vitt nattlinne på sig. Att någon stod helt stilla i ett fönster i mörkret, upplevde Sheina mycket hotfullt. Det hade börjat blåsa och en gammal smutsig gardin fladdrade i det sönderslagna fönstret som kvinnan stod i. Sheina kände snabbt hur hela hennes kropp stelnade och hon visste inte vart hon skulle ta vägen.
– Sheina, rör dig inte! Jag vet att du såg spöket! Jahck tog ett steg bakåt mot Sheina men han släppte aldrig blicken ifrån sjukhuset.
– Jag, jag är rädd Jahck. Vad fan är det som händer? Spöken finns inte!? Detta är inte verkligt! Sheina vågade inte blunda men hon rörde inte huvudet utan stirrade ner i baken fortfarande. Allt gick i slowmotion och Sheina ville därifrån så fort som möjligt.
– Jag vet att du tror på spöken, annars skulle du inte ha sett henne! Hon har stått där i några dagar nu och kollat på oss, men du har aldrig sett henne för din tro var inte stark nog. Jag har sett henne men var inte säker på om jag såg i syne eller om hon verkligen stod där. Men nu vet jag att, det vi ser är verkligt för vi äntligen tror! Ditt sluttest har öppnat våra ögon och nu ser vi sanningen. Jahck var så säker på sin sak att det lät rimligt. Sheina kollade upp sakta och möttes av Jahcks ögon, då hon kände sig lite lugnare. Sheina kollade en sista gång mot sjukhusfönstret och såg att kvinnan backade sakta och sveptes bort av mörker. Sedan hördes det hur kvinnan i nattlinnet sprang, de söndriga fönsterglasen gav ett starkt ljud mot metalltrappan. Vi är jagade av, ett spöke!? Sheina visste inte vad hon skulle tro längre, hennes energi hade blivit slukad och hon kände sig mycket svag. Jagad, men varför flyr vi inte?
– Jag vet att du har rätt, jag känner det inom mig! Men jag vill här ifrån nu, nu, nu! Kom så springer vi med en gång! Jag är så rädd! Sheina tog Jahcks hand och kollade ner i baken igen, hennes röst darrade mer än någonsin och hennes hjärta satt i halsgropen. Sheinas fötter kändes tunga mot det frusna gräset och hon var nära på att trilla vid flera tillfällen. Genom att vrida huvudet mot vänster så kunde hon se, i ögonvrån, kvinnan utan ögon stå mitt i gräsplanen helt stilla. Sheina flämtade till och kände hur skräcken hade tagit över, nu ökade hon takten.

Sheina stod och hämtade andan vid busshållsplatsen, som hon varje morgon spenderat ca tio minuter vid i snart ett år. Jag brukar vänta på en spökbuss men det är först nu jag är rädd på riktigt. Sheinas tankar rusade igenom huvudet och hon var skakig i benen.
– Jag vill hem Jahck, om en buss kom nu skulle jag åka med den! Jag bryr mig inte om det är en gammal buss. Sheina var fortfarande andfådd och hon kände sig ledsen. Så här tom hade hon inte känt sig sen den dagen hon fick veta att hennes älskade mor aldrig skulle komma hem igen. När en person har varit borta i mer än två år så får man ett papper ifrån kommunen som berättar att ens försvunna person är spårlöst borta och nu räknas som död. Sheina hade gråtit hejdlöst den dagen pappret kom, i ensamhet förståss. Hon ville inte tynga sin far med hennes tårar. Sheina trodde aldrig hon skulle känna sig så där igen, men nu var känslorna lika starka och hon ville försvinna från nuet. Detta kommer vara ett minne om jag bara låter tiden göra sitt jobb.
– Sheina det är Skrotdagen idag! Jag hörde det av tidningen! Idag lär vi se ett och annat fordon på vägen, vi kanske kan åka med någon? Om du inte orkar gå? Du ser väldigt blek ut! Jahck kramade henne och han verkade vara helt återhämtad. Han var inte ens andfådd. Jahck gick en bit ifrån, och kollade på sin klocka samt mobil som om han väntade på någon.
– Skrotdagen, ja! En gång vart fjärde år, tänk att det är idag! Känns lite mysko, men slumpen är sån ibland! För jag orkar inte gå! Men vi verkar ha blivit av med kvinnan, spöket, i alla fall! Sheina kände sig yr och illamående medan hon kollade längst vägen för att se om hon kunde få syn på någon. Hon ville se fler folk, så kanske hon skulle känna sig säker igen, men då fick hon syn på skepnaden av kvinnan igen. Hon stod i skogssnåret, helt blickstilla och hennes hy var så vit och tårarna av blod droppade på hennes sjukhusnattlinne. Helt plötsligt höjer skepnaden handen och förde pekfingret mot munnen och prutade läpparna lätt. Hon vill att jag ska vara tyst! Sedan pekade hon på Jahck som stod en bit ifrån Sheina som knappt kunde andas och kände sig svimfärdig. Skepnaden gapade och försökte forma ord med munnen men efter en stund kom bara ett högt skrik. Sheina ville blunda men kunde inte röra sina ögon.
– Jahck, viskade hon. Sheina fick inte ut mer, hon blev tyst en stund och kollade på skepnaden som backade in i skogen. Det var inte tillräckligt ljust ute så Sheina såg inte vart kvinnan tog vägen i skogens mörker.
– Jahck, hon är här. Sheinas röst var starkare och denna gång hörde han henne.
– Ja! Jag hörde hennes skrik, vi måste härifrån nu, orkar du gå? Jahck ställde sig bredvid henne och klappade hennes rygg. Sheina stod framåtböjd och såg att hennes nya skor hade blivit blöta av frosten som hon nyss sprungit i. I det ögonblicket kände hon hur kalla hennes fötter hade blivit.
– Nej, jag tror inte det. Jag tror svimmar snart! Vad är det som händer? Jag mår inte alls bra! Kan inte någon komma med en bil eller buss, det är ju Skrotdagen idag! Vi behöver hjälp härifrån! Sheina kände sig inte starkare men hon kunde prata utan problem. Hon kollade sig runt men det fanns ingen där, förutom hon och Jahck.
– Hör du! Någon kommer, det måste vara en bil som ska skrotas. Vi kan lifta! Jahck lät lättad och pussade henne på pannan. En moped åkte förbi, en gammal sliten moped. Den stannade inte fast Jahck och Sheina viftade armarna.
– Fan! Jahck jag vill härifrån, jag vill hem nu! Sheina lät desperat och hon satte sig på trottoarkanten och suckade men så hörde hon ett till fordon. En bit bort på vägen kom en buss, en av de senare modellerna. Jahck ropade och viftade med armarna och denna gång stannade fordonet. Den hade en svag belysning och det fanns bara tre passagerare. Bussen var svartröd och av mindre modell. Sheina kollade på mannen som körde bussen, han var överviktig och hade en vit skjorta och svarta byxor. Huden var ganska mörk i tonen och hans ögon var gröna och såg bekanta ut. Bussens dörrar öppnades och två av passagerna sprang ut.
– Jag ska skrota detta fordon men har tagit upp lite passagerare efter vägen, ni är välkomna att åka med om ni vill! Ska ni till centrum eller? Busschauffören lät trevlig och han såg alldaglig och snäll ut.
– Jag har inga pengar, tyvärr men vi vill gärna till centrum om det är okej? Jahck hade gått in i bussen och Sheina följde honom.
– Det är ingen fara, sätt er så åker vi! Mannen bakom ratten stängde dörrarna och kollade på Jahck och Sheina medan de gick bakåt i bussen. Skin sätena var svarta och allt såg fräscht ut. Sheina kollade på en av de övriga passagerna, det var en ensam man i 25 årsåldern som satt och stirrade in i sättet framför sig. Han hade mörka shorts och en ljus t-shirt på sig, fast det var så kallt ute, och han var blank i ansiktet. Under hans knän hade han en väska. När Sheina passerade honom så vände han sig mot henne och stirrade med en tom blick. Sheina rös till men fortsatte bakåt i bussen. Jahck satte sig längst bak och Sheina satte sig bredvid honom. Hon studerade honom en stund, han vände sig mot henne och log så hans smilgropar syntes.
– Så, tror du detta är en spökbuss? Sheina log tillbaka mot Jahck och tog ett djupt andetag av lättnad.
– Nja, det vet jag inte! Kanske? Vad tror du? Jahck lutade sig tillbaka i sätet och tog Sheinas hand, hans röst lät lugn som vanligt.
– Nej! Jag tror inte, det känns inte som det är spöken här. Alla ser levande ut och jag vill bara ifrån den hemska kvinnan med blod i ansiktet! Sheina vände sig och kollade i bakrutan för att se hur de färdas ifrån det nedlagde sjukhuset.
– Jahck, varför blinkar du aldrig? Har du något fel på dina ögon? Är det därför du har solglasögon så ofta? Sheina lät nyfiken och hon tittade med undrande ögon på Jahck.
– Jag har inget behov av att blinka! Jag styrs inte av behov, jag har haft solglasögon för att dölja det för dig. I fall du skulle läsa dig till vad det betyder, när man inte blinkar. Men än så länge har du inte hittat anledningen vilket gläder mig! Jahck lät spydig i sin ton och han kollade en stund på Sheina men sen vände han sin blick framåt.
– Vad menar du? Vad betyder det om man inte blinkar? Sheina lutade sig lite framåt för att söka ögonkontakt med Jahck.
– Vet du varför kvinnan, spöket, från mentalsjukhuset hade blod under sina ögon? Jahck kollade fortfarande rakt fram och lät otrevlig.
– Vad pratar du om? Sheina rynkade på pannan och tog sin hand mot den.
– Kvinnan, spöket, hon levde för länge sen. Precis innan kriget bröt ut och hon hade en ögonsjukdom som gjorde att hon inte kunde blinka. Detta är ett karaktärsdrag för spöken och efter kriget sattes hon på ett mentalsjukhus. Det sjukhus vi brukar möts vid! Läkarna trodde hon var ett spöke, då hon inte blinkade och de experimenterade på henne. Kvinnan kunde inte prata, så hon kunde inte förklara att hon bara led av en ögonsjukdom. Hon blev känd, ett av få spöken man kunde skära i, ett av få spöken man kunde få att blöda. Ett av få spöken som kände smärta! Hennes namn var Tindra och hon dog efter några år på mentalsjukhuset. Efter flera år kom man på att hon var mänsklig, då hon kom tillbaka som spöke. Misstaget som gjorts tystades ner men mentalsjukhuset fick stänga för Tindra spökade för mycket där inne. Alla mentalsjukhus fick stängas för fantasin hos en mentalt störd är så stark att spökena finner ro där. Jahck lät spydig i tonen och han släppte Sheinas hand och rättade till sin frisyr. Sheina letade i sin ficka efter sin mobil men kände tidningsartikeln som hon skrivit ut i skolan dagen innan. Spökbuss artikeln. Sheina hade inte hunnit läsa den än, så hon tog upp den och kollade. Det stod om en liten buss som krockad för busschauffören hade tagit sitt liv på så vis. Många hade börjat säga att det var den bussen som var spökbussen. Korten på den krockade bussen såg likadan ut som den som Sheina åkte i nu. Svartröd och liten. Det stod även att busschauffören hade haft sin brorson med sig, som passagerare den dagen, även han omkom i krocken. Han hette Jahck och var bara tjugofyra år när det hände. Sheina kände hur det började lukta bränt och när hon kollade upp och såg hon hur bussen helt plötsligt var skadad och sliten.
– Sheina, jag är död! Jag lever inte och tack vare din tro som växt så det senaste har jag kunnat få med dig hit. Inte en enda dag på ett helt år har du trott tillräckligt för att kunna se bussen, men idag så sitter du på den. Jahck skrattade lite och kollade på Sheina för första gången på länge.
– När fantasin förbjöds stannade människans industriella utveckling, förr i tiden kom man ofta med nya uppfinningar. Nu tar det mycket längre tid för man stimulerar inte folks intresse att hitta på nya saker. Men människans törst för ständigt nya fantasier, förr i tiden, blev för stor för att hantera! Så ni fick betala ett pris, för att kunna leva i frid var ni tvungna att sluta hitta på! Alla som hittade på saker var tvungna att försvinna! Jahck pratade ganska fort men Sheina hängde med och allt var lätt att smälta trotts att det var mycket av det han sa var hemskt.
– Din rektor Dhina, hon är också död! Hon tillhörde ”Sanningens ord” när hon levde och som död svor hon att få folk att inte ha för mycket fantasi. Din skola har alltid haft dottern till rektorn som ny rektor. I själva verket var det aldrig rektorns dotter utan det var Dhina hela tiden! Hon kämpar hårt för att förbjuda fantasin bland de smartaste ungdomarna i landet! Men dig var det för sent att rädda, fast de tog ifrån dig din mamma i tidig ålder. De ansåg att hon väckte din fantasi så de ville rädda dig! Jahck tog Sheinas hand igen men hon slet sig ifrån. Sheina kunde inte prata, hon kände sig helt förlamad av all den fakta Jahck berättat. Sheinas mörka hår hängde i ansiktet och hon skakade lite på huvudet för att rätta till det.
– Sheina, ingen förstår hur stark fantasi du har! Du hör hemma här med mig! Förstår du inte det? Vi hör ihop! Du är den enda som sett mig på minst hundra år! Du är speciell! Jahck försökte smeka Sheinas kind men hon drog ansiktet ifrån honom.
– Sheina, jag älskar dig! Jag behöver dig här, vi kan leva ihop och så fort du är min för evigt så kan vi gå utanför bussen. Det har jag aldrig kunnat göra sedan jag levde. Men tack vare din tro kan jag det! Jahck tog sin hand på hennes knä och höll fast men Sheina gjorde inget motstånd. Sheina kände sig stark igen, hon knöt sina händer och reste sig upp. Ångesten var stark och Sheina ville av, hon saknade sin pappa men även sin mamma. Sheina ville gråta men vägrade visa sig svag inför Jahck. Hon försökte skrika men det gick inte, hon tryckte på stop knappen och det plingade till. Äntligen ska jag hem tänkte hon och kollade ut genom fönstret. Bussen var framme vid centrum och härifrån var det bara två minuters gångväg hem till Sheina.
– Kolla, Sheina! Vi har rest i mer än tio minuter nu. Det borde räcka för att du ska stanna för evigt. Du har en så stark själ Sheina och vi kommer att trivas ihop! Jahck lät kärleksfull men Sheina ville inte stanna med honom. Bussen stannade och dörren öppnades och Sheina gick mot utgången. Hon vände sig om och kollade på Jahck, hon försökte blinka med ögonen för att visa att hon lever, men kunde inte. Hon var fast.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (23 röster)
Spökbussen, 3.9 out of 5 based on 23 ratings

5 kommentarer

  1. Linda Skriver:

    Bra skrivet, lång text men bra story! Du gillar att ha H med i namnen ser jag, är det något du valt medvetet?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.6/5 (8 röster cast)
  2. Michaela Larsson Skriver:

    Den var jättebra :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.4/5 (7 röster cast)
  3. jonny Skriver:

    jätte bra

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.8/5 (4 röster cast)
  4. h3ef Skriver:

    de var bra

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  5. jarran Skriver:

    Bra, :-)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.5/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.