Inte min mamma

Kommer du ihåg alla gånger du glömde hämta mig ifrån skolan? Vet du hur kallt det var en av de vintrar du tvingade mig att vänta varje dag? Vet du att jag var den enda som alltid fick vänta på att bli hämtad, ensam och rädd till en början. Men att vänta blev min grej, något jag bemästrade på egen hand. Det var ingen vuxen som lärde mig hur man väntar och väntar utan att dö på insidan. Jag lyckades skapa en egen värld där jag fick bestämma allt, helt själv! Där var jag älskad och aldrig ensam. Där var jag stark. I min värld fanns inte tomma ord eller lögner. Där var vi bästa vänner du och jag och gjorde allt ihop. Vi gick på bio varje söndag du och jag, det var vår grej som vi älskade att göra. Där missade du inte ett biobesök en endaste gång mamma, inte ens om du var sjuk, i min underbara värld. Där var du aldrig sen när du skulle hämta mig och jag fick alltid en kram när du kom. I min värld fick jag en tårta varje år den femte juli. I verkligheten var jag det enda barnet i klassen som inte hade någon födelsedag, men i min värld firade vi min dag med skattjakt du och jag. Barn är nyfikna, mamma, så jag fick snabbt lära mig att ljuga. För snabbt mamma, på grund av dig, så ingen skulle märka att jag var oälskad. Att ljuga om min vardag var något du tvingat på mig, men jag fick alltid skäll om du upptäckte att jag ljög. Vet du hur ont det faktiskt gjorde när du skrek så på mig? Vet du att jag bara ville försvinna när du fick dina utbrott. Det var något du var duktig på att få mig att känna, att försvinna var mitt enda val. Enda gången jag faktiskt kände mig trygg var när jag var som djupast i min värld. Men det är inte din förtjänst även om det var du som tvinga mig att gå in dit. Du fick mig att undra om jag var elak när jag var liten. Allt jag sa var fel, allt jag gjorde var dumt. Men mamma, så var det inte alls! Det var du som gjorde fel. Men jag klagade aldrig som barn, jag bad aldrig dig att ändra dig. För jag var så lyhörd att jag insåg som liten att du aldrig skulle göra det mamma. Jag visste redan som femåring att du inte älskade mig. Så varför skulle jag be dig om något mamma? Jag var ju ”ditt lilla misstag och ingen kan älska ett misstag”. Vet du att det var något du sa till mig ofta mamma? Hur kan man säga så till sitt barn? Du hade mitt liv, min framtid i dina händer och jag hade ingen annan än dig. Hur kunde du förstöra mig så mamma? Hur fan kunde du älska flaskan mer än du älskade mig? Hur fan kunde du alltid välja massa äckliga karlar framför mig? Mamma jag har kommit på en sak så här på äldre dagar. Jag är inte din dotter och du är inte min mamma. Du är kvinnan lycklig nog att få föda mig och jag är ungen som gud satte fel. Ett misstag skedde, men det var inte jag som var misstaget mamma. Det var du! Jag är inte din dotter, jag är Anna. Och du är Sandra, inte min mamma.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (11 röster)
Inte min mamma, 4.0 out of 5 based on 11 ratings

2 kommentarer

  1. Linda Skriver:

    Bra skrivet! Gripande och jag grät lite.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.8/5 (4 röster cast)
  2. Linda Skriver:

    Gripande och bra skrivet!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.8/5 (4 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.