Det sista brevet

Ekot av hans skrik nådde hennes öron. De krossade hennes hjärta om och om igen. Hon och han hade varit så lyckliga tillsammans. Deras förhållande hade varit det hon alltid hade drömt om. Alla hans presenter och gulliga ord hade fått henne att glömma de tankar hon länge hade tänkt. Men efter det han hade skrikit började de tränga fram igen. Hans skrik ekade fortfarande i hennes huvud.
Gå, hade han skrikit. Stick och brinn. Jag vill aldrig se dig igen!

Han snodde runt och sprang. Bort ifrån tjejen, tjejen han länge hade trott varit kvinnan i hans liv. Att han inte hade förstått att han inte kände på riktigt för henne. Han hade bara playat henne, trots att hennes blonda hår och blå ögon fick henne att se ut som en ängel. Mannen skakade på huvudet för att tvinga bort bilden av den vackra kvinna som för några sekunder sedan varit hans. Han hade väl inte känt på riktigt för henne?

Kvinnans ögon började rinna. Tår efter tår mötte hennes tröjklädda arm. Nu visste hon vad hon skulle göra. Hon torkade ögonen och samlade sig innan hon vinkade efter en taxi.
Ta mig hem, sade hon och gav adressen.
Taxichauffören nickade och började köra. Snart nådde de kvinnans hem. Med tankarna på annat håll betalade hon och klev ut ur bilen. Hon låste upp sin ytterdörr och tog av sig sina ytterkläder innan hon letade upp det hon behövde.

Mannen satte sig ned på trottoarkanten. Han kunde se hur kvinnan klev in i taxin och åkte. Tankarna spred sig överallt och skapade kaos i huvudet på honom. Det gjorde ont. I hjärtat, själen och huvudet. Han visste inte varför. Då flög han upp. Han visste exakt vad han skulle göra. Mannens yviga, bruna hår blåste ned i de gröna ögonen och med en skicklig rörelse fick han smidigt ut det. Han såg sig omkring som en liten pojke som gått vilse. Sedan tog han sig samman och började gå. Beslutet han nu hade tagit skulle förändra hans liv för alltid.

Papper, penna och sudd låg nu framför henne. Kvinnan böjde sig framåt och fattade pennan. Inget ord skrevs ned på en bra stund. Kvinnan bytte ställning och satte sig ned på en stol. Efter att hon suttit ned en stund började hon skriva. Hennes kvicka hand skrev ned orden med en prydlig handstil. Det skulle bli ett brev. Kvinnan avslutade brevet med sitt namn. Lina Hylander. Hon nickade och log. Ett leende som skvallrade om hennes stora plåga. Men brevet var hon nöjd med. Och det var ju bra.

Ena benet framför det andra. Det var så man gick. Men trots att mannen mycket väl visste det var han ändå tvungen att tänka på det. Precis som att han var tvungen att tänka på hur man gick var han tvungen att tänka på hur man andades. Mannen visste att han såg dum ut men han brydde sig inte. Inget kunde stoppa honom.
Don’t stop me now, sjöng han om och om igen.
Han hade aldrig gillat låten men han sjöng den ändå.

Det var högt. Långt till marken. Kvinnan rös och tusen tankar rusade genom hennes huvud. Flera meter nedanför henne gick intet ont anande människor. Kvinnan tog ett djupt andetag, lät vinden ta tag i henne och sedan föll hon.

Mannen drog upp dörren till hennes hus. Han letade igenom det men fann inget förutom ett brev på hennes köksbord. Han öppnade det och läste: ”Om du ser detta är jag död. På grund av dig. Jag hoppade från hotellets tak. För mina känslor för dig var för starka för att leva med. Hade du inte skrikit de där orden hade allt kunnat bli bra. Men jag älskar dig ändå. Lina Hylander” Mannen sjönk ned på stolen. Det var för sent. Kvinnan han älskade var borta. Borta för alltid.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (19 röster)
Det sista brevet, 3.7 out of 5 based on 19 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.