Ångest

Jag såg framför mig hur jag hoppade ner i vattnet. Jag försökte komma upp ovanför ytan men något höll mig tillbaka. Varje gång jag var nära ytan knuffade något ner mig igen mot havsbotten.

Jag vaknade av att lakanet under mig var vridet och av att svetten rann nerför pannan. Ännu en dröm om hur jag tog mitt liv. Skulle det aldrig ta slut? Skulle det aldrig någonsin komma en vändning i mitt liv där jag kände att jag verkligen passade in? Varje dag såg densamma ut. Upp till skolan sätta på sig sitt leende, jobba på lektionerna, sätta sig på en plats i klassrummet där ingen annan skulle sätta sig. Lyssna på läraren, anteckna, lyssna på alla andra som räckte upp handen och verkligen deltog i ämnet. Vissa dagar var bra, då jag faktiskt kunde räcka upp handen och säga rätt svar, men de flesta dagar var bara ett svart hål utan hopp. Väl hemma sen var det ett nytt leende på läpparna, mammas frågor om hur skolan varit, jo den har varit bra, som vanligt. Ja, skolan var som vanligt, men dock inte bra, det var inget fel på själva undervisningen men jag mådde inte bra. Att hela tiden gå i ett skal i skolan, att dölja sig själv, att ljuga för sina föräldrar, det tär på kroppen. Att få känna fysisk smärta dämpar ångesten, ångesten som sakta kryper inpå och sedan gör så att hjärnan går i högvarv, att hjärtat pumpar hundra gånger så fortare. Att ta fram ett vasst föremål, skära sig i handlederna, se blodet rinna nedför armen, känna smärtan, se blodet, ångesten dämpas.

Lördag kväll och jag var ensam hemma. Den kvällen bestämde jag mig för att det skulle bli av. Jag kände hur ångesten började komma inpå mig. Hjärtat rusade, måste skära mig! Hämtade en kniv, skar djupt, blodet rann nedför armen, men ångesten dämpades inte. Okej, nu var det dags, gick uppför trappan, öppnade dörren till balkongen. Trampade i den kalla snön, klättrade upp på balkongräcket. Tårarna strömmade nedför kinderna. Hjärtat dunkade, kändes som att det hade hoppat ut ur min kropp och dunkade allt vad det orkade. Ett steg till och sedan skulle allt vara över. Tårarna rann, rösten i mitt huvud sade, gör det nu då! Jag tittade ner på marken, tittade ut mot utsikten. Nu var det bara att hoppa. Men jag kunde inte, kunde inte göra såhär mot mamma. Jag vet hur ledsen hon skulle bli, jag kunde inte. Hela kvällen var hjärnan i högvarv. Hur berättar man för sin mamma att man vill dö?

Nästa dag var det skolan igen, sätta på sig sitt leende, gå på lektionerna som man egentligen ville strunta i. Allt jag ville var att bara få komma bort någonstans där jag kunde få göra vad jag ville, vad jag tyckte om att göra. Men jag visste innerst inne att jag skulle klara av skolan, om jag bara ville, om jag hittade viljan så skulle jag bli minst lika bra som de andra. Jag skulle räcka upp handen och säga rätt svar, jag skulle inte heller vara rädd för att svara fel, men som sagt det vara ju bara om jag ville. Ville jag verkligen det då? Skulle jag hitta viljan någonstans? Skulle jag hitta livsglädje?
Att hela tiden vänta på att något bra och roligt ska hända gör att man faktiskt orkar kämpa sig igenom det dåliga. Att tro att man kommer få ett bra liv, att man kommer få leva sitt drömliv. Att hitta människor som man känner att man passar in hos. Att verkligen få känna att livet är en dans på rosor som man fullständigt älskar. Jag var säker på en sak att om jag orkar kämpa mig igenom dessa jobbiga år så visste jag att jag kommer få lärdom utav det sen när jag blir äldre. Det är det svåra i livet som gör att man blir starkare som människa.
Självklart finns det dagar som man mår sämre, men ju mer man kämpar desto mer klarar av. Tanken på att ta livet av sig är en lättnande tanke, det är en tanke som verkligen befriar det jobbiga. När man väl har det jobbigt och tänker på att ta sitt liv känns det faktiskt som en befrielse. Men det finns inget så bra som när livet verkligen är superhärligt! När man är riktigt lycklig, när livet blir som man vill att det ska vara. När man förvandlar det jobbiga till styrka. Det är då man känner att man faktiskt är bra precis som man är. För allt som händer i livet präglar faktiskt vilka val man gör i framtiden.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (10 röster)
Ångest, 4.0 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.