Vägen tillbaka

Judith är död. Judith min tvillingsyster, min bästa vän och enda.
Hon är död på grund av mig. Jag dödade henne och det är mitt fel. Eller jag lät henne dö i alla fall. Jag hade kunnat rädda henne, men det gjorde jag inte, för jag var för feg. Jag borde ligga i graven istället för henne.

Ingen förstår hur jag känner mig, hur ensam jag egentligen är. Vem skulle vilja ha en tjej med en fot, en som jag? Sen har vi pilgrim. Min häst som jag inte är värdig att få tillbaka, som jag svek honom, bara för att vara larvig och sjunga och driva på honom den där dagen. Dagen då han aldrig blev sig lik. Så här kände jag mig för ett år sedan. Innan Tom hjälpte mig att få tillbaka livsglädjen. Han hjälpte mig att inte försvinna i mörkret och ensamhet. Med att hjälpa att få tillbaka Pilgrim och mitt liv.

Jag slängde benen över sängkanten mot det kalla trägolvet som täckte mitt sovrumsgolv. Tassade ner för trappan för att inte väcka mina föräldrar så här tidigt en arbetsdag. Jag kastade en snabb blick mot det frostade köksfönstret och noterade att det skulle bli ännu en skogstur i det snölagda januarivädret. Jag smög vidare till min tvillings och väckte henne.
- Mmm, vad vill du?
- Vakna! Klockan är halv sex och vi måste ut i det fina vädret och rida.
- Halv sex?!? Är du seriös? Jag hade kunnat sova en halvtimme till. Vi hinner ut med hästarna i alla fall innan skolan börjar.
- Sluta nu latmask. Upp!

Snön låg som ett vit täcke över den avlånga dalen och fåglarna avslöjade om den varma sommaren som var på väg. Judith och jag sprang över ängen, uppspelta över att ta en skön ridtur i skogn innan skolan började. Snön knastrade och lyste som diamanter denna tidiga januarimorgon. När vi kom fram till stallet mötes vi av välbekanta hälsningar från Pilgrim och Gulliver.

Väl ute på den snötäckta åkern som sträckte sig ett par kilometer, innan den stora skogen tog vid, fattade Pilgrim en samlad galopp. Han längde galoppen och jag ställde mig upp i jockeyställning. Jag kände den rytmiska känslan glida igenom mig ett tag innan jag förstod att livet var för härligt just nu. Tillsammans med min bästa vän, syster och underbara häst, Pilgrim. Det enda jag hörde var det välbekanta ljudet från hovarna som plumsade i snön. Det jag inte visste var att den glädjen inte skulle vara långvarlig.

Inne i den täta skogen var det mysigt och man kunde höra den vackra sången fåglarna sjöng. Ingen kunde tänka sig att en sådan stillsam morgon skulle vara den sista dagen av min älskade systers liv. Vi red där sida vid sida och bestämde oss för att ta en genväg tillbaka till stallet. Jag visste inte att det var halkigt ute, det såg inte ut så. Hur kunde det vara det när det pulverliknande snön låg mjukt över den frusna marken. Gulliver och Judith red först uppför den branta kullen, men Gulliver fick inget grepp mot det hala underlaget och började glida nerför, mot mig och Pilgrim. Allt gick så snabbt. Pilgrim gled nerför och föll på knä mot den stora vägen, plogad av Gulliver. När vi hade slutat glida fick Gulliver panik och försökte ställa sig upp på sina brutna ben. Han lyckades med Judith satt fast i stigbygeln. Gulliver fick ännu mer panik och började röra sig framåt. Judith skrek ”stanna Gulliver, stanna” Men Gulliver lyssnade inte. Bortom mig hörde jag en stor lastbil på väg i full fart mot oss. Lastbilschauffören bromsade för allt han var värd, men det var för halt och han skulle aldrig hinna stanna. Jag var som förstenade och såg skräcken skrika i Judith ögon. Jag försökte sträcka mig efter Gullivers tyglar med jag fick inte tag i dem. Pilgrim reste sig på bakbenen mot lastbilen och ”boom” så slog frambenen mot fönsterrutan och sen minns jag inget mer. Efter tre dagar vaknade jag full av smärta i en sjukhussäng. Judith var död och jag var halvt medveten om i fall jag levde. Bättre hade det nog varit ifall jag inte levde. Judith min tvillingsyster, min bästa vän var död. Orden ekade i mitt huvud. Hon blev ihjälkörd av en lastbil, kvar var jag och Pilgrim, som knappt levde.

När jag vakande till fick jag höra, det som fick mig att vilja kräkas och dö. Jag hade fått multiplaskador. Fraktur på båda mina skenben och vadben. Detta hade lett till att jag fått försämrad blodtillförsel och blivit tvungen att amputera en del av mitt högra ben.

Jag hoppades att mitt liv snart skulle ta slut när jag efter fem månader inte hade några vänner. Jag hade ingen. Ingen förstod mig, utan försökte vara snälla och hjälpa mig men jag var som inlåst i min egen bubbla. Mamma visste att jag saknade Pilgrim och gjorde allt för att hitta någon kunde hjälpa oss med att få tillbaka honom som han var. Denna man som hjälpte både mig och Pilgrim var Tom Booker. Han hjälpte inte bara att Pilgrim blev som han var efter många månader arbete utan hjälpte mig att få tillbaka livet och livsglädjen. Jag står alltid i skuld till Booker, Tom Booker.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (5 röster)
Vägen tillbaka, 3.8 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.