Stjärnornas alla färger

Hatet svider hårdare än såret bakom örat, ett slag till hade fått ner mig helt. Men att ge upp, var inte ett alternativ. Om jag kunde mana på nävarna att träffa det här slaget, som planerat skulle sättas under näsan, så skulle allt blod komma, och när jag svimmade skulle det inte vara som en lika stor förlorare som innan. Det krasade till under näven när slaget träffade och sedan kom mycket riktigt stjärnorna till mina ögonlock, det var det vackraste jag sett på hela dygnet. Som miljontals stjärnor som lyste upp hoppet för några sekunder. Ja, detta var värt ett slagsmål. Stjärnorna lyste starkare och starkare, blinkade i alla möjliga olika färger, rösterna runt omkring tystnade helt, stillheten var vacker.
Att vakna upp och låtsas som ingenting, funkade visst inte den här gången. För att den här gången var jag inte ensam, Brevid den gråa kontinern, till bredden fylld med glas av alla dess slag, såg jag de vackraste ögonon, vackrare än alla dess stjärnor som spelar med ditt hjärta om vintrarna, dessa var så mycket.. Verkligare. Som blixtrar av guld, och oro av silver. Dessa blåa ögon kollade på mig, grävde sig in i min själ. Jag är död. Så måste det vara. Jag vägrade blinka, rädd att de obotligt vackra ögonen skulle försvinna. När jag vågade släppa fokusen på ögonen, la jag även märke till den smala munnen, de buskiga ögonbrynen och den breda käken. Jag blev rädd, väldigt rädd, det var då jag märkte att livet fortfarande fanns kvar i min 15 åriga, slitna kvinnokropp. Jag reste mig upp i all hast, det var som att slå i huvudet i något hårt, väldigt hårt, som en sten. En hand befann sig snabbt på mitt bakhuvud, värmen gjorde mig yr. Jag slöt motvilligt ögonen, ytterst motvilligt, för att sedan vakna upp i en säng, inte vilken säng som helst, min egen säng.
Mer förvirrad än någonsin kollade jag runt i det lilla rummet, med lila väggar som jag valt för så många år sedan, granskade de slitna skrivbordet som bar upp det enda värdigfulla jag hade, mitt smyckesskrin. Öppnade det i rädslan att jag skulle finna det tomt, men icke. Ringen med den gråblå stenen låg fortfarande kvar i den. Vad var det som hade hänt? Jag gick fram till spegeln för att granska mitt ansikte. Det var fortfarande lika blekt, jag hade fortfarande den där stora munnen som oräkenligt många gånger slängt ur sig saker som den inte borde. Det blonda trassliga håret hade sandkorn i sig och hängde i stripor runt mina smala axlar. Det sved till bakom örat, vilket påminde mig om hur förvirrad jag var. De där ögonen, dem hade limmat fast sig i min hjärna, och jag visste att jag inte skulle få ut dem där i från heller, förns jag skulle få se dem igen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (12 röster)
Stjärnornas alla färger, 3.0 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.