Riktiga livet, del 1

När jag ler mot de evigt blinkade ljusen från kamerorna och de tjatande rösterna vet jag att jag än en gång lyckats att låtsas var en lycklig flicka. Jag ler och poserar för dom tills jag känner en hand ta min arm och börjar gå med mig in till hotellet. Greppet hårdnar när vi möts av fler journalister i lobbyn och mitt leende skiner upp igen. Handen släpper mig och journalistera tar lite bilder och ställer några frågor som jag skämtsamt och charmigt svarar på. De skrattar lätt och beger sig sen ut.
Handen greppar min arm igen och vi går uppför trapporna, till mitt rum. Vi går in och han låser efter oss.
”Du gjorde bra ifrån dig”, säger Joe och viftar med handen mot sängen. ”Tro inte att du får en guldstjärna för det”
Jag går och sätter mig på den mjuka madrassen och tar av mina handskar.
”Stanna här nu och ställ inte till med några problem! Vill du ha något får du ringa receptionen”, säger han kort i tonen, går ut och smäller igen dörren.

Smällen följt av tystnaden är en lättnad. Jag tar av mig skorna, strumpbyxorna, den åtsittande klänningen och släpper ut mitt hår. Mjukt faller det mot min rygg. Helt naken står jag i mitt rum nu. Jag går till badrummet, ställer mig framför spegeln och studerar mig. Nu är jag mig själv. Äntligen. Jag ler nöjt och ställer mig i duschen, låter vattnet bli lite för kallt eller varmt så min hud bränns. När jag kommer ut är spegeln full av kondensation, så jag torkar bort det och torkar mitt hår och min kropp.
Jag går ut och tar på mig en morgonrock då det knackar på dörren. Ett litet småleende sprider sig över mitt ansikte och jag går fram till dörren.
”Vem är det?”, viskar jag
”Det är jag” Hans honungslena röst får mig att smälta inombords. Han gör mig lycklig.
Jag öppnar dörren och Eric’s gröna ögon gnistrar av glädje, ödmjukhet och ett ljus. Han går in, stänger dörren, lägger armarna om mig och hans läppar kysser mina mjukt.
”Jag har saknat dig Abby”, säger han mellan kyssen och drar fingrarna genom mitt hår så min hud ryser behagligt.
”Och jag har saknat dig”, svarar jag och han börjar kyssa min hals ömt. Mitt huvud börjar snurra och han leder oss mot sängen. Jag ler och känner mig nästan berusad av lycka när vi kysser varandra.

Senare på kvällen ser jag ut genom fönstret, ut på staden som jag snart ska lämna och resa till en annan. Mitt jobb som filmstjärna kräver det. Min styvfar, Joe, håller också på att skriva ett kontrakt för mig som modell. Jag tror inte jag klarar av det. Det är redan väldigt mycket med filmer, intervjuer, media, fans. Men min styvfar bryr sig inte om mig, han bryr sig om sin stora feta check han får ut av mig. Jag är sjutton, men om några månader blir jag myndig och då får jag alla pengar själv. Då ska jag rymma bort med Eric.
Jag ler för mig själv och ser på honom. Han sover lugnt i sängen och ser väldigt avslappnad ut. Han är tjugosju år gammal och min styvfar vet inte att vi är tillsammans. Ingen vet. Det är vår hemlighet. Eric är den enda som vet när jag ler för att jag vill, han är den enda som inte ser mig som en ung, bortskämd sexsymbol som resten av världen ser på mig. Jag vet att vi ska gifta oss en dag.
Jag tar tyst på mig en klänning, sätter upp mitt hår och väljer ut ett par skor, då dörren slås upp och hela min värld kollapsar.

Poliser strömmar in och griper Eric. Jag skriker och försöker hjälpa honom, men två poliser tar tag i mig.
”Nej!”, skriker jag för allt jag är värd. ”Vad gör ni!? Han har inte gjort något!” Det är som att jag håller på att spricka av ilska, sorg, irritation, alla känslor jag hållit inne för att se ut som en lycklig liten flicka.
”Det är okej Abby, allt är bra nu” Ett par händer läggs på mina kinder och jag ser upp i min styvfars ögon. Hans tonfall säger att han är en orolig fadersfigur, men i hans ögon ser jag samme giriga jävel som min nu döda mamma gifte sig med.
”Låt mig vara! Eric!!”, skriker jag. Långt nere i hallen hör jag honom ropa efter mig, sedan hör jag ett slag och det tystnar.
”NEJ!!” Ilskan griper tag i mig och jag lyckas otroligt nog ta mig loss och springa förbi alla, genom hallen där jag ser en grupp poliser föra bort Eric’s kropp. På golvet ser jag en röd vätska. Blod.
Är han död? Är han medvetslös? Vad har de gjort med honom?
En hand tar tag i min arm och jag vet vems det är utan att höra hans röst eller ens se på honom. Det är handen som drog mig bort från min sjuka mamma i sjukhuset och kastade in mig i en provspelning som gjorde mig berömd. Det är handen som tvingade mig le, trots att jag jag sörjde min mammas död. Det är handen som slog mig när jag inte gjort bra ifrån mig.
”Lyssna nu din lille horunge”, säger hans röst. Den får mig att frysa inombords. ”Du håller käften. Han är en distraktion för dig. Du kommer aldrig se honom igen, jag har anmält honom för våldtäkt, på dig”
”De kommer förstå att han är oskyldig”, viskar jag.
”Nej. Du håller käften, annars dödar jag dig”

Jag ser ut genom fönstret hur de släpar Eric mot en ambulans, som antagligen kommer hjälpa honom och sedan ta honom till polisstationen. Hur ska jag kunna hjälpa honom? I filmer spelar jag ibland modig, men aldrig har jag varit det i riktiga livet.
Min styvfar drar med mig till mitt rum, slänger in mig och låser. Jag kämpar inte emot, utan lägger mig på sängen och tittar tomt upp på taket.
”Vad fan gör jag nu?”, frågar jag mig själv.

VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (2 röster)
Riktiga livet, del 1, 4.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.