Ödets väg

God kväll mina damer och herrar, mitt namn är Steven och det här är min historia.
Jag föddes på molnen men blev tyngre och sjönk med tiden. På jorden var jag en tonårssol men det var kallt och jag slocknade. Mitt stoft flög i tusen olika riktningar och blint följde jag det ena, mot mitt öde. Mina damer och herrar, mitt namn är Steven och det här är min historia.
Jag har nått mitt slut och har inget mer att leva för. Vännerna är borta, pengarna är slut, familjen har mig dödförklarat. Men allt detta är bara stoft jämfört med henne. Flickan med stort F som länge levt vid min sida är mig förlorad. Gud hjälpe mig förstå! Vi, som tillsammans levat så lyckliga under alla dessa år är nu splittrade och jag är lämnad ensam kvar i ett vakuum med plats för endast en känsla. Förundran. O Gud, var gjorde jag fel?

Jag minns när vi först träffades; regnet öste och drog med sig löven från träden och ned på gatan. Vinden bet i skinnet likt ormhugg och dina skor var sedan länge dyngsura men du brydde dig inte. Du brydde dig inte att folk omkring dig hukade sig och halvsprang mot sitt mål. Inte heller att var och varannan bil bländade dig med sina strålkastare för att sedan dränka dig i vattenpölen, som var lika stor som ankdammen utanför mitt fönster. Du brydde dig inte om dem, men om mig.
Jag minns hur veckor passerade och hur mitt liv sakta men säkert smälte samman med ditt, till en enda strålande skapelse av kärlek. Hur vi gick långa promenader och dinglade med fötterna från den där bryggan du alltid sade var döpt efter dig, även om det nästan var minusgrader ute. Jag minns första gången jag följde dig hem.
Jag hade väntat så länge på att ta det där nästa steget och hade knappt hunnit ta av mig skorna innan jag slogs av den underbara brisen. En våg av hennes arom svepte mig överbord och jag var fallen i hennes armar, bedjande om nåd innan sista steget var taget. Vi satt vid hennes köksbord och pratade in på småtimmarna Till vinet var slut och jag dåsade till av doften från en blommas nektar. Det, mina damer och herrar, var den första av många långa kvällar hos Sarah.
Jag såg vårt liv ta ett nytt steg efter detta, vi förblev de vi var men skapades omedvetet på nytt. Vi var fortfarande bara en person, men som för varje steg följdes av en dubbel skugga. Vi var fortfarande lyckliga, men framtiden satte redan sina spår. Jag såg endast nuet, med dig i fönstret och jag på karmen intill. Ständigt vaksam och redo för att fånga upp dig när du faller. Ständigt lycklig i din närhet men fullkomligt medveten om faran den bär med sig. Fångad i himmelriket, men det kändes som i en bur. Jag såg hur du också kämpade.

Jag märke att vintern inte var din tid på året när du hörde av dig alltmer sällan. Sarah-bryggan var frusen och min ankdamm likaså. Och hemmet som nyligen varit höjdpunkten i mitt liv, var inte längre tillgängligt. När vi väl sågs var du frånvarande och blek, och du tycktes aldrig minnas vad vi senast hade sagt. Bara vaga fragment från timmar av tal. Vi var ofta hemma hos mig eller ute på något fik, men de långvariga diskussioner som oss så länge hade roat var borta med vinden som piskade snön utanför. Jag visste att allt inte var som det skulle, men jag var inte kapabel till att reparera det som skadats. Jag fanns bara där och väntade på det hela att återuppstå. Det märktes att vintern inte var din favorit, men jag gav dig ingen hjälp på traven utan såg dig bara skadas mer, och mer. Den där lyckliga, felfria tiden var över.
Den sista tiden tillsammans med dig stod jag mest irriterad och tittade på medan du föll ned i fördärvet. Jag såg hur du mådde dåligt men förmådde mig inte att förstå. Jag hittade på anledningar till din olycka och pekade ut mig själv som den skyldige, bara för att ha någon att skylla på. Jag tror aldrig jag riktigt förstod innan den där mörka natten på hotellrummet.

Vi hade tröttnat på vintern, tröttnat på kylan och tröttnat på det där gamla earl gray-teet med utgånget datum som vi alltid drack hemma hos mig. Så vi flydde. Vi hyrde tillflyktsort för en natt där vi skapade ljus i det stora mörkret. Där vi hade världen för oss själva, om än bara för en natt. Men jag förutsåg aldrig konsekvenserna av mörkrets kraft. Timmen var sen och mörkret låg tätt över hotellet när jag kom, likt den dimbank som låg tät när jag först såg ditt ansikte. När jag kom in var ljuset starkt, men det kändes som om en skugga låg dold i luften och du sågs inte till när jag letade. Vår tillflyktsort var tom på liv och det enda av skaparens hand som hördes var det kvalmiga djup som mynnade från den fräna doften min näsa inte vågade känna. Skuggan hade växt sig större än jag vågat erkänna och med ljuset i hand flydde jag vår kära tillflyktsort, för att aldrig se dig igen. O, Gud, hur kunde jag missa det självklara?
Mina damer och herrar, mitt liv är i spillror. Ty ända sedan den kvällen på hotellet har mörkret ständigt förföljt mig och jag försöker ständigt hålla det nära mig. Det är min dagliga näring. Men, mina damer och herrar, jag frågar mig ideligen hur livet skulle vara om jag bara vore annorlunda. Om vår enade skapelse hade fulländats om jag bara hade sett, och lagat. Vad hade hänt om jag bara kunde hjälpa? O, hjälp mig mina damer och herrar.
O, hjälp mig Gud!

Jag minns andra gången vi träffades, när vi satt vid ankdammen utanför mitt fönster. När solen strålade och torkade våta mattor på rostiga ställningar och jag berättade för dig om vattenpölen som stänkte ned dig dagen innan. Och hur denna pöl påminde mig om samma ankdamm som vi satt vid. Jag minns hur du log och sade att dina fötter var fiskar som fångats och satts på dina ben. Hur du förklarade att det var därför du älskade att dingla med benen så att de precis inte nådde vattenytan, för om de doppas i det blöta skulle de slita sig loss för att aldrig mer komma tillbaka. Jag minns hur livet bara steg i värde.

Jag minns hur vintern inte var dig omtyckt. När vintern kom och vattnet var fruset såg jag hur ett mörker steg inom dig. Hur du försökte fly undan mig. Jag märkte hur du kämpade med ditt inre, och hur detta togs ut på mig. Hur du så gärna ville berätta för mig, men inte vågade riskera det. Hur du innerligt försökte få mig känna och förstå. Jag är inte den smartaste mannen i världen, varken då eller nu, men kärlek lämnar ledtrådar som jag märkte, och förstod. Tillsammans slogs vi. Tillsammans kämpade vi. Och tillsammans besegrade vi det mörka, en gång för alla. Tillsammans var vi åter en och densamma.

Våren kom och vi var lyckliga tillsammans. Solen kom och vi log mot varandra. Grönskan kom och allt liv återuppstod. Jag var åter en sol och du var min stjärna, men något var fel. Det mörker som inte längre fanns hade satt sina spår. Svarta spår som inte gick att ta bort, och åter så föll du. Och jag, som alltid satt på karmen intill dig, redo att fånga upp dig när du föll, var oförmögen att göra något. Jag kunde bara se på medan du föll längre och djupare, till förtvivlan och förbi. Jag såg när du föll till avgrunden och till slut, var borta från min värld. Du släckte solen, splittrade en enad person, och lämnade endast kvar ett kvalmigt djup och en frän doft.

Mitt liv är i spillror, mina damer och herrar. Mitt livs kärlek, min stjärna och mitt öde är tagen från mig. Sarah, kvinnan full av ljus greps av mörkret. Detta mörker, som sällan finns, men som när det gör, förintar även den starkaste av varelser. Sarah var en stark varelse, den starkaste, men trots detta och trots kärlekens hjälp föll hon. Och jag blev aldrig densamme. Mina vänner är borta, mina pengar är slut och för min familj är jag dödförklarad. Men det gör inget för mitt stoft sprids med henne. O, Gud, tack för att du lät mig förstå! Mina damer och herrar, mitt namn är Steven och jag tackar er för att ha lyssnat på min historia, och om ni ursäktar mig ska jag ta det sista steget.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (1 röst)
Ödets väg, 3.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.