Novell (namnlös)

Dagen var som alla andra dagar, man gick upp, gick till skolan, kom hem och gjorde läxor. Det var en vana, ingenting som jag la märke tills jag gick i 9an. Först då la jag märke till hur livet hade åkt förbi, hur jag hade inte brytt mig om kärleken, hur jag bara lät plugget gå i första hand. Det var ju det mamma ville efter att brorsan hade hoppat av plugget, vilket gjorde att hon gick in i vägen. Jag ville ju inte att mamma skulle få se mig misslycka. Livet behövde få en förändring. Allting, mitt beteende, nya vänner, nya kläder och ny attityd. Skulle bli mer självsäker på mig själv och synas i min omgivning. Redan när jag suttit mig upp ur sängen så drog jag fram kläder, hade ett leende på läpparna och var så glad över min stora vändning. Var så upphetsad att jag varken käkade eller sa hejdå till mamma. Hon måste nog ha märkt något, men det lär hon ändå få tänkte jag när jag stängde dörren. På vägen till skolan såg jag mig på ett annat sätt, livet började ljusna till. Jag gick bestämt fram på skolgården runt alla andra elever. Vågade inte höja blicken till andra för att visa min glädje, att vara glad på vägen till skolan skulle vara konstigt. Stannade upp och kände en smärta i magen, som att tarmarna vred sig. Satte mig ner på bänken och höll armarna runt magen. Jag skrek och tårarna som jag försökte hålla in kom ut. Någonting i min kropp var fel. Jag kunde inte känna något eller höra något förutom att känna smärtan i min mage. Någonting varmt rörde min hand och jag började höra röster. Reste blicken och såg att alla stod och stirrade. Torkade bort tårarna drastiskt och sänkte min blick. Den varma känslan i hand fanns kvar. Reste min blick och såg att det var Anna, min biologi lärare. Hon rörde på sina läppar, men jag hörde inte ett ord. Tårarna kom tillbaks, trots mig motvilja. Smärtan i magen var outhärdlig. Allting började snurra. Allt blev suddigt i synen. Försökte få fram ord, röra mina läppar för att säga vart jag hade ont. Kroppen klarade inte av det. Jag såg att min mamma kom rusande mot mig och min bror. Försökte röra på min hand för att röra hennes ansikte. Säga någonting, men det gick inte. Alla såg så oroliga ut i blicken och vissa stod och grät. Även Lina som var skolans populäraste tjej som jag hjälpte till med läxorna. Bakom alla såg jag ett ljus, det blev större och alla började försvinna desto närmare den kom. Mitt i ljuset stod min pappa. Fredrick Olofsson, som stod och log. Han satte sig bredvid mig och tog min hand, ”Allting kommer bli bra älskling. Det är inget att vara rädd för”, sa pappa med sin hand bakom min nacke. Men min pappa var död. Han dog när jag var 13 år gammal. Blev förvirrad, men blev ändå så glad att se honom bredvid. I all lycka så började jag höra mitt hjärta dunka, som man är på en festival och det blir allt högre och högre. Hjärtslagen blev långsammare, det dunkade inte lika fort. Det var först då jag la märke till vart smärtan verkligen var. Det var inte i min mage jag hade ont i, det var mitt hjärta.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (3 röster)
Novell (namnlös), 4.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.