Novell (namnlös)

Hon hade länge sökt efter kärleken, när den väl stod framför henne, blev allt helt och hållet kaos! Men ingenting blir aldrig som man tänkt sig.

Den svala vinden smekte hennes axlar när hon stod där och såg ut över havet. Länge hade hon drömt om att denna stund skulle komma. Fast kanske inte såhär oplanerat. Hennes tankar tog upp all plats för tillfället och hon hade inte tid för något annat än att tänka längre kändes det som. Hon försökte fokusera sig på annat, men det gick liksom inte. Så fort hon slog upp ögonen på mornarna så fanns detta i hennes tankar, så fortsatte det hela dagen, hela kvällen och hon drömde om det på nätterna. Allt var blandade känslor, hon var glad. Ypperligt glad. Men ledsen, otroligt ledsen. Allt samtidigt i alldeles för stora doser att hon nu var så trött och sliten att hon inte visste vem hon själv var. Hur kunde allt förändras på en sekund? Hur var det möjligt?

När hon hade vaknat den där morgonen två veckor tillbaka, då hade allting varit frid och fröjd. Hon hade glatt skuttat upp ur sängen, tagit en lång svalkande dusch, ätit en god frukost, för att sedan ta cykeln till arbetet. Hon hade träffat honom på lunchen, varje möte mellan dem två var specifikt. De var nästan som gjorda för varandra och människor bländades av deras kärlek runt omkring dem. Det var sista dagen de sågs, hon orkade inte sen. De senaste två veckorna hade hon varit för sig själv, helt ensam. Ingen hade fått tag på henne, telefonen stängde hon av, dörren blev låst, datorn blev aldrig igångsatt.

Egentligen kanske hon gjorde fel, det var nog väldigt naivt av henne att göra såhär. Men för stunden kändes det som om hon inte hade något val. Hon visste vad han tyckte. Hon visste vad alla andra skulle viska om det ena och det andra. Hon orkade inte med det just nu. Detta var något som hon ville så otroligt mycket samtidigt som hon tyckte det var alldeles för tidigt just nu! Hon kisade ut mot havet, solen höll på och gå ner och vågorna började bli större. Hon skrapade i stranden med ena foten, sparkade lite i vattnet som vågen genast sköljde bort. Hon vände sig om och tassade upp mot huset. Allt som hördes var vinden och havet, allt annat var tyst. Vad gjorde hon här egentligen? Gömde hon sig? Hon suckade inombords innan hon stängde dörren om sig.

Hon hade träffat honom 2månader innan överraskningen. Av en slump egentligen. Hon hade i sista minuten bestämt sig för att åka med jobbet på en bussresa till Rom för att upptäcka sevärdheter. Hon ville egentligen inte, det hade varit så mycket för henne på sista tiden, men hon övervägde tillslut att följa med efter mycket om och men. Resan hade blivit bra, en av de bästa. Vilket hon absolut inte trodde. Fyra dagar skulle de vara där, hon träffade honom på andra. Han var där på semester. Det hade slagit gnistor om dem i samma stund de tittade på varandra. De kunde inte släppa varandra med blicken, och de resterande dagarna tillbringade de så mycket tid tillsammans de bara kunde! De bytte nummer, de skulle höras så fort han kom hem, eftersom han skulle stanna längre. Så blev det också. Han kom hem några dagar senare och då ringde han med detsamma. De bokade in en träff och allt fall på plats. När de träffats en vecka kom smällen. Han var förlovad och hade barn. Hon kände sig så sviken. Varför skulle detta hända just henne? Hon ville så gärna vara med honom. Han hade kramat om henne hårt, viskat fina ord i hennes öra att han ville ha henne. De andra skulle avslutas, snarast. Hon kände sig elak, mot hans fästmö och deras 3 årige son. Men samtidigt kände hon sådan stark lycka för henne själv. Hon ville vara med honom!

Tur var det nog att de kom från olika orter, annars hade det tisslats och tasslats om henne. Att hon skulle vara en familjeskada, en manslukerska. Jo, visst kunde tanterna skvallra allt. De hittade alltid något att viska om. Problemet var att han tog tid på sig att lämna dem. Han förklarade hela tiden att det inte var så lätt att förklara när de hade barn tillsammans. Visst förstod hon, men samtidigt blev hon så egoistisk och ville ha honom själv, med detsamma.

Sen kom nästa smäll, någon av alla skvallertanter hade lyckats sett honom med sin fästmö. Nu gick skvallret loss riktigt. Fast de trodde givetvis att han var otrogen mot henne, inte att det var tvärtom, som de egentligen var. De hade häftiga disskutioner om att han var tvungen att avsluta någon gång. Hon övervägde för ett tag att avsluta med honom, då han bönade och bad att han ville ha henne. Hon orkade inte med detta elände längre. Varför skulle alltid hon ha sådan otur med kärleken?

Nu satt hon här, i sommarstugan vid havet, alldeles ensam. Han visste inte vart hon var. Hennes arbete trodde hon hade influensa. Ingen kunde få tag på henne. Hon ville inte att någon skulle göra det. Allt kändes botten just nu. Hon hade ett stort beslut framför henne. Hon ville leva med honom. Men hon visste inte om han ville det efter detta…

Det var den där dagen för två veckor tillbaka. Arbetet hade slutat och hon hade gått till apoteket. Symtomen hade funnits där ett tag fast hon ignorerat dem så länge som möjligt. Det måste ha skett på en gång när de träffades, där stod hon gråtandes senare i badrummet med två streck på stickan. Han hade flera gånger om talat om för henne att han inte ville ha barn än på länge. Han hade fullt upp med sin lilla treåring och eftersom han skulle lämna dem behövde sonen mycket tid ett bra tag framöver. Dessutom var det för tidigt för dem att skaffa barn. De hade hon hört många gånger. Vad skulle hon göra nu? Hon ville så gärna ha barn, det var hennes dröm. Fast självklart förstod hon också att det var för tidigt, de hade bara varit tillsammans 2½ månad. Dessutom hade han inte klämt ur sig tills sin fästmö om att han skulle lämna dem för henne heller.

Hennes utväg blev att lämna ett tag. Hon sjukanmälde sig och åkte till stugan. Han visste inte om stugan, så han kunde omöjligt veta vart hon var. Hon hade tänkt stanna några dagar, men nu var hon inne på två veckor och tankarna var fortfarande alldeles för många för att ha kommit på en bra lösning. Tillslut slog det henne, det var hennes barn också, hennes dröm. Om han verkligen inte ville ta ansvar, då skulle hon lämna honom. Jo, så fick det bli. Hon hämtade handväskan och skramlade tag i mobiltelefonen. Hon höll den ett tag i handen innan hon knäppte på den. 23 nya meddelanden. 10 röstbrevlåda. Alla var från honom. Han måste ha varit riktigt orolig. Nu kände hon sig dum. Varför hade hon bara stuckit? Hon knappade in hans nummer, satte telefonen mot örat, det gick fram signaler…

Nu satt de där, hand i hand hemma i hennes lägenhet. Båda grät, för att de hade saknat varandra så mycket. Hon tog flera djupa andetag, nästan hyperventilerade, innan hon kunde slänga ur sig orden. Orden som hon visste skulle skada deras förhållande. När hon sagt dem kändes klumpen lossna från hennes mage sakta men säkert. Hon tittade honom i ögonen, han grät ännu mer. Han ställde sig på knä nedanför henne, la sina händer på hennes mage och kysste den ömt. Han tittade henne i ögonen och hon grät ännu mer hon också!

Ingenting blev som hon hade tänkt sig. Hon trodde att han skulle lämna henne på fläck. Vilket han definitivt inte gjorde. Han lämnade sin fästmö, hon blev förkrossad, vilket sved hårt i hennes mage trots att hon var orsaken till det. Han flyttade in till henne och när dagen var kommen så fick de en alldeles egen liten flicka på 3368g och 49cm. Deras tjej, hon och han, tillsammans. För alltid? Jo, det trodde hon allt, för alltid!

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (3 röster)
Novell (namnlös), 3.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.