Novell (namnlös)

Har du nånsin känt att du vill släppa taget? Bara släppa kanten och falla. Och sen inte finnas mer.

Det var den 24 november klockan 23.00 då jag bestämde mig. Snön låg som ett vitt duntäcke på marken då jag sprang. Himlen var svart, men lös klar av stjärnorna.
Jag sprang i min svarta t-shirt, mina svarta byxor och endast ett par grå strumpor. Jag sprang i ilska utan att veta vart jag skulle ta vägen. Min enda tanke var att jag ville bort. Bort från allt och alla.

Jag hatade världen, jag hatade pappa, jag hatade min pojkvän, jag hatade verkligen allt och alla.

Jag hatade min pappa för att han hade tagit droger och rökt bakom min rygg sen mamma dog i bröstcancer för 3 år sen. Jag hatade min pojkvän som hade varit otrogen mot mig med en tjej från Stockholm. Och han hade varit otrogen mot mig i en och en halv månad nu!

Och allt det här fick jag veta för 10 minuter sen. Och för 11 ynka minuter sen satt jag i min säng, lyssnade på musik och bara tog det lugnt.

Men nu sprang jag här, helt utan varma kläder mitt i vintern. Även fast det nästan var 35°C- ute var jag så full av ilska, tårar och sorg, att jag inte kände det.

Jag hade nu kommit fram till järnvägsbron som gick över landsvägen. Jag sprang upp på bron och satte mig på kanten, mitt på rälsen. Den här järnvägen var övergiven sen långt tillbaka.

Jag visste vad jag ville göra nu. Jag skulle snart få träffa mamma igen. I det här ögonblicket kändes det helt rätt. Bara ta ett steg över kanten, ramla och sen få ro för alltid.

Jag satte mig på brokanten och dinglade med benen över kanten. Jag tog upp mobilen och kollade klockan en sista gång.
Jag skulle ta steget om 9 minuter, för det var samma tid som mamma hade gått bort på sjukhuset.

Jag kände ingenting i det ögonblicket.

5 minuter kvar, jag satt på kanten av bron och stirrade rakt fram.
3 minuter kvar, satt fortfarande kvar och stirrade.
1 minut kvar. Jag ställde mig upp och tittade ner på vägen. Det var ungefär tjugo meter dit ner, men jag kände ingen rädsla, bara hat och ilska och sorg.
30 sekunder. Jag skulle hoppa när det var 5 sekunder kvar för att dö samtidigt som mamma gjorde.
20 sekunder nu. Jag tänkte på alla underbara stunder jag och mamma hade haft tillsammans, när hon levde. Nu skulle vi snart träffas igen, och vara tillsammans för alltid i ljuset. Glada och älskade av varandra.
10 sekunder..9..8.. När det var 7 sekunder kvar kände jag hur det vibrerade i fickan. Jag orkade inte kolla vem det var som ringde eller smsade mig. Jag ställde mig vid kanten, för att göra mig klar för att hoppa om 2 sekunder.
6.. Jag ställde mig alldeles vid kanten av bron, med tårna utanför.

Jag hoppade och skulle få ro snart. Det fanns det ingen återvändo.
Min sista tanke och känsla innan jag träffade marken var tom. Det fanns inget där. Ingen kärlek, inget hat.. Ingenting.
Jag träffade marken och allt vart svart. Mitt medvetande var redan förlorat och jag kunde inte se någonting, det fanns bara mörker och tomhet…

”Jag vet inte hur länge det har gått, men jag känner fortfarande ingenting. Ingen kärlek, ingenting alls. Jag kan inte se något. Jag famlar i mörkret, ensam i tomma intet. Jag har inte träffat mamma än och det börjar göra mig orolig fast utan känslorna. Jag vet inte vad som kommer hända, men jag hoppas att jag kommer se ljus istället för mörkret jag hamnat i.”

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (13 röster)
Novell (namnlös), 3.6 out of 5 based on 13 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.