När det tar över

Alla har mått dåligt, alla har önskat att det inte var sant, alla har önskat att allt var bättre.

Jag hade precis kommit hem från jobbet, jag visste att det skulle bli samma sak igen, jag skulle känna mig trött, oälskad och bortglömd.
Jag var ensam hemma, jag tog en dusch, lät tårarna rinna, jag mådde inte bra. Pappa och jag var ensamma hemma denna veckan, han var på jobbet och vi hade planerat middagarna tillsammans. Idag var det soppa.

Efter att ha stått i duschen 3 timmar och gråtit och tyckt synd om mig själv, samtidigt som jag sett klorinflaskan bara stå där och se så blå och lockande ut, tittade jag mig i spegeln och såg hur illröda mina ögon var och hur tråkig uppsyn den som stirrade tillbaka hade. Ville inte se det mer, vände bort ansiktet och tog flaskan.
Ute i köket tog jag en talrik, hällde upp soppan, och spetsade det med klorin. Jag ville inte att något skulle hända, bara tankarna flög runt, kanske skulle någon tycka synd om mig och förstå att jag inte mådde bra. Ärsh, inget lär hända, som med min vanliga otur.

Efter halva tallriken kände jag hur det började pulsera i min kropp och allt blev så suddigt, jag blev rädd. Jag fick panik.
Jag sprang och letade efter min telefon, kände hur jag nästan föll över allt som inte ens var där, jag kunde inte tänka klart, bara mitt rop på hjälp kom ur min mun och jag hörde en röst svara mig, utan att tänka på det hade jag ringt 112, och dom hörde mig, dom pratade med mig.

Som med min vanliga otur, hände inget, men det kunde ha hänt.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.