Metamorfos

”Och där ser vi den stora fyrverkeripjäsen som signalerar invigningen av år 2017 antändas. Vi kommer alldeles strax få uppleva en storartad smäll!” På TV-skärmen fortsatte den unga reportern att prata men överröstades då fyrverkerierna började. Fyra små raketer sköts up mot himmelen och formade siffrorna ”2017” då de alla sprängdes samtidigt. Elise gäspade och stängde av TV:n, det var sista gången hon stannade uppe och såg på nyårsfirandet tänkte hon, ”det är samma sak varje år.” Hon reste sig upp och började gå mot sitt sovrum, klockan var lite efter midnatt och hon kände sig mycket trött. Elise klädde av sig och lade sig ner i sängen, Hon tittade upp mot taket då hon hörde ljudet av en bil som körde förbi hennes fönster samt några berusade skrik från ungdomarna inuti men hon var för trött för att bry sig om det och hennes ögon föll ihop strax efter det.

Hon vaknade av ett knackande på dörren och sin mammas röst. Elise öppnade ögonen och möttes av morgonens bländande ljus. Hon reste sig ur sängen och klädde på sig en vit blus och ett par blåa jeans samtidigt som hon funderade på vad klockan var. Hon gick ner till köket och såg att hennes familj redan satt och åt vid frukostbordet. ”God morgon Elise, kom och sätt dig.” sade hennes mamma Ronja med ett leende. Elise gick fram till frukostbordet, satte sig ner och greppade trött efter en bit bröd samtidigt som hennes mamma hällde upp ett glas mjölk åt henne. ”Elise, vi hade tänkt att vi kunde gå ut och åka skidor idag” berättade Ronja, Elise tittade trött upp och nickade sedan, hon kände sig fortfarande morgontrött.

Ute på spåret så sprang Elise lillebror runt i snön, han var iklädd en tjock blå overall och såg halvt om halvt ut som en blå köttbulle. Själv var Elise klädd i en lagom tjock vinterjacka och ett par tunna överdragsbyxor. Hon kände sig lite kall men visste att det skulle gå över när de väl började åka. ”Ludvig, kom igen nu, kom och ta på dig dina skidor” ropade Ronja. Ludvig reste sig upp och travade glatt iväg mot Ronja.

När Ludvig hade fått på sig sina skidor började familjen röra sig mot spåret. ”Elise, tänkte du ta 10:an?” frågade hennes pappa. Elise vände sig om, funderade en liten stund och svarade till slut ”Ja, jag tror att jag gör det idag.” ”Okej, vi följer efter Ludvig vi” svarade hennes pappa. Elise nickade och började dra ifrån de andra.

Skidspåret var vitt och mjukt där Elise åkte runt i skogen. Bredvid spåret växte stora tallar med grenarna täckta av ett tunt lager snö. Hon gled långsamt fram längs med spåret och spanade på den vackra naturen. Snart körde hon förbi en skylt som indikerade att hon hade kört 2 kilometer. Elise stannade upp, framför henne låg någonting svart på skidspåret. Hon närmade sig långsamt föremålet som såg ut att vara gjort av tyg. När hon kom närmare såg hon att det var en lång mantel. På baksidan hade den ett udda, inte så mänskligt ansikte broderat. Ansiktet såg ut brinna innanför ett lager av en metallisk substans. ”Jag kan väl ta med den och lämna in den när jag kommer tillbaka till bilen” tänkte hon högt för sig själv. Hon tog upp rocken och hängde den över sin axlar. Det kändes inte som den hade inte blivit frusen än, så den kunde inte ha varit borttappad länge.

En stund senare började det snöa. Elise drog luvan över huvudet då hon började känna kylan mot ansiktet. Det kändes som hon hade nått ungefär halvvägs då hon svängde runt en kurva. Framför henne låg den branta och långa backen hon åkt uppför så många gånger. Hon åkte framåt en liten bit och började sedan staka sig upp för backen. Elise funderade på om hon inte skulle ha tagit den korta sträckan idag, hon kände sig redan lite uttröttad. Hon bestämde sig för att stanna upp en liten stund. Elise satte sig på sidan av backen och använde den upphittade rocken som ett underlag mot den kalla snön. När hon tittade upp mot trädtopparna och snöflingorna fick hon se en stor, vit fågel som flög förbi.
Gregory hade hittat ett lämpligt mål. En ung flicka hade åkt förbi på skidspåret där han hade tappat sin mantel. Nu skulle han få se om Orderns och hans egen forskning hade visat resultat. Han hade följt efter henne genom att gömma sig själv bakom träd och stenar. Nu hade hon stannat i en brant backe. Hon satt där, nästan som om hon väntade på att något skulle hända. Gregory visste dock att han hade övertaget, han var både snabbare och starkare. Ja i alla fall just nu, tänkte han för sig själv. Han närmade sig långsamt flickan, kröp närmare och närmare. Plötsligt så rörde flickan på sig, en vit fågel hade gett ifrån sig ett ljud uppe i skyn, hon tittade efter den, bort från honom, Gregory såg sin chans och tog sats.

Hon hörde någonting bakom henne. Elise vände snabbt huvudet om för att se vad det var hon hade hört. Mot henne sprang en stor, flintskallig man med en symbol intatuerad på sin panna. Hon försökte ta sig upp på skidorna, men mannen var redan på henne och drog henne ner på marken igen. I panik försökte hon slå sig fri, men det hjälpte inget, mannen var mycket kraftigare än henne. Mannen greppade efter hennes huvud samtidigt som hon gjorde allt hon kunde för att kämpa emot. ”Ligg still nu lilla flicka, så gör det inte lika ont” hördes en lugn, mörk röst. Precis då fick mannen tag i hennes hår och drog hårt i det. Hon försökte skrika men lyckades inte gör det minsta ljud. ”Jag bad dig att ligga still” sa den mörka rösten igen. Mannen tog tag med sin hand över Elise panna och ögon, hon var skräckslagen. Jag kommer dö, han kommer döda mig! Tanken gick genom hennes huvud om och om igen. Hon kunde inte längre röra huvudet på grund av mannen starka grepp, någonting vasst rörde sig mot hennes skinn, det kändes nästan som en nål. Plötsligt så stack det till i hennes hals, följt av en enorm smärta. Mannen tog bort handen från henne och hon kände att hon förlorade medvetandet.

Hon vaknade med att ryck, hon var tillbaka i sitt rum. Det hon först tänkte var att hon hade drömt, men hon var fortfarande påklädd och utanför höll det på att bli kväll. Elise försökte sätta sig upp men drabbades genast av illamående. Precis då kom Elise mamma in i rummet. ”Oh, du är vaken” utbrast hon glatt och kilade över till hennes sida ”Hur är det med dig?” Elise försökte att tala. Det gjorde ont men hon lyckades klämma fram de ord hon ville. ”Vad… hände?” Hennes röst var hes och hon kände att hon började bli illamående. ”Vi hittade dig avsvimmad i den stora backen” påbörjade Ronja. Elise försökte få fram en nickning. ”Du har varit avsvimmad i 7 timmar, hur känner du dig?” Plötsligt kände Elise sig som hon skulle kräkas. Hon satte handen för munnen för att försöka visa det. Ronja verkade förstå och gick för att hämta en hink.

Senare mot kvällen kände hon sig som om illamåendet hade slutat. Elise reste sig upp ur sängen och gick långsamt ner till nedre våningen. Hon kände sig fortfarande svag, dock inte lika svag som förut. Hon gick in i TV rummet, slog sig ner och drog en filt över sig. Hon låg där och tänkte på dagens händelse, vad var det som den där mannen hade gjort med henne? Elise kom att tänka på sticket hon fick i halsen, hennes hand rörde sig långsamt upp mot stället där hon hade känt smärtan. Hon kände ingenting annorlunda när hon rörde vid punkten. Borde det inte vara ömt? undrade hon tyst för sig själv. Elise tog av sig filten och reste sig upp. Hon gick mot hallen där det fanns en spegel upphängd på väggen. I spegeln såg hon att hennes hår var lite tilltufsat men annars såg hon normal ut. ”Hur är det med dig?” hördes Ronjas röst bakom henne. Elise vände sig om. ”Det är okej, jag känner mig fortfarande svag… och hungrig.” Ronja log brett mot henne och vände sig om. ”Kom med, det finns fortfarande mat kvar från middagen.” Elise följde efter Ronja in i köket och satte sig vid matbordet. Ronja bar fram en varm gryta med köttbitar och grönsaker i. Hon lade också upp en hasselbackspotatis på Elise tallrik. Hon kände sig helt plötsligt väldigt hungrig på kött, och började äta direkt. Maten kändes ljummen men det gjorde henne inget, hon åt tills hon kände sig mätt och tog sedan undan sin tallrik, sitt glas och sina bestick. ”Hur smakade det?” undrade Ronja med ett leende. Elise log brett som svar och traskade sedan upp mot sitt rum. Hon kände sig helt plötsligt väldigt trött. Hon öppnade dörren till sitt rum, gick in och började klä av sig. När hon hade krupit ner i sängen kände hon sig som om det var en omöjlighet att hålla ögonen öppna och hon hade snart somnat.

Hon var tillbaka i backen. Elise kände sig rädd, hon tog av sig skidorna och reste sig upp. Plötsligt så hörde hon rörelse bakom sig, hon vände sig om och såg mannen springa mot henne. Elise försökte att springa bort från mannen, men har var för snabbt för henne. Hon kände paniken komma då mannen greppade hennes hals och tog fram en stor spruta. Han förde den ner mot hennes hals och hon kunde se djupt in i hans ögon. De tycktes brinna mörkt mot den vita snön som regnade ner runt henne.

Elise vaknade med ett ryck, det var fortfarande mörkt ute och det blåste lätt. Hon svettades och andades häftigt då hon tittade runt sig för att bekräfta att mannen inte var där och att det bara hade varit en dröm. Hon reste sig upp ur sängen och vandrade långsamt bort mot badrummet. Hon öppnade dörren och gick fram till handfatet för att skölja av sitt ansikte. När hon förde sina händer över sin mun kände hon någonting annorlunda, hon böjde sig upp och tittade på sig själv i spegeln. Hennes ansikte såg helt normalt ut, men när hon öppnade sin mun så fick synen henne att backa iväg från spegeln i fasa.

Hennes tredje par tänder hade försvunnit. Istället fanns nu där vad som liknade huggtänder. Elise rörde försiktigt vid dem, de kändes verkliga. När hon förde sina fingrar över de skarpa delarna på huggtanden så ryste hon helt plötsligt till och kände ett stick i sitt finger. Hon lät ut ett snabbt högt skrik samtidigt som hon drog bort sitt finger från tanden. Fingret blödde från ett litet sår samtidigt som Ronja öppnade dörren bakom henne. ”Elise, älskling, vad är det?” Hon gick långsamt närmare Elise. Elise märkte först nu hur fort hennes hjärta slog. Hon vände sig om samtidigt som hon gömde sina nyfunna tänder bakom läpparna ”Mamma…” hon kände sig skräckslagen och visste inte vad hon skulle säga, hur skulle hon kunna förklara detta för sin mamma, skulle hon förstå? Hur skulle hon reagera? Ronja kom närmare och närmare tills hon stod precis framför Elise. Båda två stod där tysta i vad som kändes som en evighet. ”Varför är du vaken, drömde du något?” frågade Ronja plötsligt. Elise tappade för en liten stund tanken på tänderna och tittade upp mot Ronja ”Ja, jag hade en mardröm, om överfallet…” Elise kände sig fortfarande skrämd när hon tänkte på mannen som överfallit henne i skogen. ”Vilket överfall?” frågade Ronja oroligt. ”Såg ni inte mannen?” frågade Elise ängsligt. Hennes mamma tittade undrande på henne. ”Vad hände där ute Elise?” Elise kände att hon fick kväljningar då hon tittade upp i sin mammas oroliga ögon ”Ja… Jag blev anfallen av en man när jag åkte upp i den stora backen… Jag tror att han…” hon avbröt sig, vad hade mannen egentligen gjort med henne? Hon visste egentligen ingenting om det. ”Han vad?” Det märktes att hennes mamma var trött, hon hade svårt att hålla ögonen öppna och gäspade lätt då och då. ”Jag… vet inte… men vi kan väl prata imorgon? Jag tror vi både behöver sova.” Ronja nickade lätt och gick sedan in i sitt sovrum igen. Elise gick tillbaka mot sitt sovrum samtidigt som en mängd olika tankar svävade genom hennes huvud. Hur skulle hon berätta för mamma om sina tänder? Skulle de försvinna? Skulle hon få ha dem för alltid? Nej, de måste vara borta imorgon, jag hallucinerar säkert bara! Ja, det är bara en illusion!

Han gick upp mot det stora templet mitt i Lun’alith. Den underjordiska staden kändes lika dyster som vanligt. Gregory visste inte varför arkonen hade kallat på honom, men han antog att det var viktigt, de lägre stående i ordern fick sällan chansen att prata med arkonen. Gregory hoppades att hans kallelse inte berodde på hans direkta olydnad av en order som gavs till honom gällande elixiret, men han hade gjort vad han visste behövdes. ”Människor behöver en riktig gud att följa om vår rörelse ska lyckas. Och om Luxsa ska kunna visa sig själv behöver han bli starkare, han behöver ett riktigt offer!” sa han tyst för sig själv. Gregory stod nu framför porten till det stora templet. På varsin sida av honom stod de ceremoniella vakterna, iklädda de lätt igenkännliga svarta drakhjälmarna. Framför honom öppnades plötsligt porten och en silkeslen, kvinnlig röst kallade honom in. Gregory klev långsamt genom dörren och så fort han hade passerat in i den stora magnifika salen där arkonen vistades så slog dörren igen bakom honom med en ordentlig smäll. Han närmade sig långsamt den välklädda kvinnan som stod på en piedestal i mitten av salen. Hon var klädd i en lång mantel som hade ansiktet på den heliga varelse de kallade Luxsa broderat på baksidan. Hennes hår var silverfärgat och när hon vände sig om kunde man se hennes vackra tiara som satt över den ansiktslösa mask som var sedvanlig för en arkon. Tiaran var formad som symbolen Gregory hade intatuerad på pannan och utstrålande en magnifik och samtidigt maktfull aura.
”I’a Luxsa, Gregory” Arkonen talade med en silkeslen och iskall röst som gav Gregory kalla kårar längs hela hans ryggrad. ”I’a Luxsa” svarade han snabbt samtidigt som han närmade sig platån i mitten av templet, ”Varför har ni tillkallat mig, ers helighet?” Hans röst var lätt ängslig även fast han försökte dölja detta så gott han kunde. Arkonen steg ner från sin piedestal och närmade sig långsamt, nästan spöklikt svävande, Gregory. ”Du har agerat utan tillåtelse Gregory.” Hennes röst var plötsligt skrämmande på ett sätt som berörde Gregory ända in i själen. ”Shtunggli Luxsa, k’nashun Luxsa ph’n’gha” talade hon sedan till en av prästerna i bakre delen av kyrkan som svarade med något ohörbart följt av fotsteg som försvann snabbt. Gregory visste inte vad meddelandet hade betytt, men det kändes som om det bådade illa för honom. ”Jag vet vad jag har gjort, och det var nödvändigt för hans överlevnad, och vår överlevnad som troende. Han tycker att vi är svaga, vi måste ge honom något mer.” Arkonen stirrade uttryckslöst som vanligt på honom men det verkade som det gick tankar genom hennes huvud som var gömt bakom masken. ”Så du har använt elixiret för att tillverka ett offer?” Hennes röst lät plötsligt lite förvirrad och osäker. ”Ja, precis, ers helighet!” Just nu ville Gregory bara komma härifrån, det kändes som om någonting var fel. Vakterna från bakre delen av templet steg in i rummet. En av dem närmade sig Arkonen och viskade något ohörbart i hennes öra. Hon nickade och vakterna försvann snabbt igen. ”Då så, Gregory, du ska bli belönad för dina insatser.” Hennes röst hade återigen fått den där kyliga känslan som kröp längs Gregorys rygg. Arkonen gav tecken åt honom att följa med och de begav sig mot rummet i bakre delen av templet där vakterna hade befunnit sig tidigare. De gick in genom rummet och nerför en trappa som verkade leda till ett rum under templet.

Det var tidigt på morgonen då Elise öppnade ögonen. Resten av natten hade varit relativt drömlös för hennes del och hon kände sig någorlunda utvilad. Hon reste sig upp och letade efter någonting att klä sig i och bestämde sig för en ljusblå t-shirt och ett par ljusgrå jeans. När hon hade klätt på sig så gick hon ner till undervåningen. Hon var den enda som var vaken i hela huset. Elise traskade långsamt mot köket för att leta upp någonting för att stilla sin hunger. Hon öppnade kylskåpet och möttes av lukten av färskt, rått, kött. Inuti låg en stor köttbit som hon antog att pappa hade haft med sig hem igår. Helt plötsligt kände hon sig som hon bara måste ta en tugga av en den råa köttbiten. Hon tog ut den ur kylskåpet, hon visste inte varför, hon kände bara att hon ville. Elise letade upp en stor kniv och skar av en tunn skiva, det råa köttet kändes kallt och saftigt i hennes händer. Hon förde den långsamt mot munnen, känslan var nästan berusande då hon satte sina tänder i den. Elise njöt av känslan tills det att köttet hade slukats totalt och bara eftersmaken återstod. Elise stannade upp, vad var det hon gjorde? Hon stod här, hon hade ätit rått kött, rått kött, och hon hade tyckte det smakat gott. Vad var det för fel på henne? Minnet av nattens händelse susade genom hennes huvud och hon vandrade ut i hallen. Hennes reflektion i spegeln skrämde henne ytterligare, det fanns spår av köttsaft runtom hennes mun och bakom de halvöppna läpparna kunde man urskilja huggtänderna. Hennes hjärta bultade snabbt inuti hennes bröst då hon gick in mot köket igen. Vad skulle hon göra nu? Tanken gick genom hennes huvud om och om igen. Elise bestämde sig för att bli kvitt spåren av sin måltid. Det kanske skulle vara mindre chans att bli upptäckt på det sättet. Hon ställde in det kvarvarande köttet i kylskåpet igen och gick för att skölja av sig i diskhon. Vattnet kändes svalkande och skönt mot hennes ansikte då det ran nerför hennes kinder och spolade bort köttsaften.

En stund senare kom Ronja in i köket, Elise satt vid köksbordet med händerna framför ansiktet. När hon hörde sin mamma gå in i rummet så lyfte hon huvudet och tittade upp. Elise möttes av en förvånad blick från hennes mamma. ”Hmm? Vad gör du uppe så tidigt, Elise?” Hennes blick såg oroligt och samtidigt undrande på hennes dotter. ”Jo, det var så att…” Elise tänkte lite, vad var klockan egentligen. Hon visste inte, men hon gissade att det var runt 6 på morgonen eftersom hennes mamma brukade gå upp då. Ronja närmade sig långsamt köksbordet och satte sig till slut bredvid Elise. ”Hur är det med dig, älskling?” Hennes röst ringde tröstande i Elise öron, men hon visste inte vad hon skulle svara. Ronja lade sin arm runt sin dotter, drog henne långsamt till sig och omfamnade henne mjukt på det sätt som hon så ofta hade gjort när Elise fortfarande var ung.

Elise lutade sitt huvud mot hennes axlar. Hon kunde känna Ronjas hjärta slå, lugnt och stillsamt, nästan hypnotiskt. Det pumpade runt blodet i hennes ådror, ådror som låg precis under skinnet som hennes huvud vilade. Blod, så sött, så… Hennes tankar avbröts plötsligt, vad var det hon höll på med, ville hon dricka blod? Vad var det för fel med henne!? Höll hon på att bli vampirisk? Elise släppte omfamningen och lutade sig bakåt, skräck blandat med chock gick genom hennes ögon då de mötte Ronjas, skräck för sig själv och vad hon nästan hade gjort.

”Mamma…” Hennes röst kändes svag, men Ronja väntade lugnt och tålmodigt på att hennes dotter skulle återfå orden. Elise visste inte vad hon skulle göra. Skulle hon visa sin mamma vad som hade hänt, eller skulle hon försöka dölja sin nya vampiriska lust? Hon bestämde sig för att ta en chans och berätta. ”Mamma, jag… är annorlunda” Orden kändes som klumpar i hennes hals. Ronja såg funderande på henne ”Hur menar du?” Elise beredde sig och öppnade sitt gap vidöppet och avslöjade sina nyfunna tänder. Ronja drog sig bakåt i samma sekund som hon förstod vad hon tittade på, Elise drog snabbt ihop munnen igen och bet sig nästan i underläppen.

”Hur… länge?” frågade hennes mamma, helt klart skrämd av sin dotters onormala utseende. ”Jag upptäckte dem igår natt, du vet när vi pratade…” Ronja såg helt förstummad ut. ”Men… hur?” Elise tittade in i sin mammas ögon, till svar fick hon skräck blandat med oro. ”Jag tror det kan ha något att göra med överfallet i skogen, han som överföll mig injicerade mig med något. Jag undrar om det är orsaken.” Elise förundrades över att hon inte tänkt på det förut, hennes tankegångar hade plötsligt blivit glasklara. Hon såg allting väldigt klart nu, överfallet i skogen, hennes hunger för rått kött. Allting måste ha berott på det medel hon blev injicerad med. ”Vad har hänt med dig, Elise?” Det hade börjat rinna små tårar längs med Ronjas kinder. ”Det är okej, mamma, jag vet inte exakt, men…” Elise visste inte hur hon skulle förklara sig. Hon var fortfarande chockad över händelserna som hade inträffat, men hon kände sig inte skrämd av det längre. Känslan var… annorlunda, någonting som hon aldrig känt förut. Hon kände sig lycklig, kraftfull men samtidigt orolig och arg. ”Men vad?” frågade Ronja. ”Det… Det känns bra… Jag vet inte varför… men det känns… bra.” Ronja tittade misstänksamt på sin dotter ”Nåja, vad än du säger” svarade hon med en kort suck.

En timme senare lämnade Elise huset tillsammans med Ronja för att bege sig mot skolan. De hade kommit överens om att inte berätta om Elise nya hemlighet för hennes pappa, eller någon annan för den delen. De klev in i familjens bil, stängde dörrarna och Ronja började köra ut på vägen. Elise satt i sätet bredvid och funderade över hur hon skulle hantera skolan. Hon måste lyckas gömma sina tänder och sin lust för blod, vilken hade återkommit, starkare än senast. Elise kände också som om någonting kröp genom hennes armar, det kittlades och när hon rörde vid sina armar så kändes de väldigt muskulösa jämfört med deras normala tillstånd. Vad mer kommer att hända mig, kommer jag att förändras på flera sätt? Tanken stannade i hennes huvud under resten av färden då hon tittade ut över staden hon sett så många gånger förut.

När bilen stannade utanför Elise skola så klev hon snabbt ur. Det var ingen på skolgården än eftersom de fortfarande var tidiga. Ronja vinkade åt henne och vände sedan bilen för att åka. Just som hon hade åkt så kom en till bil in på skolgården. Elise tyckte hon kände igen den, men hon visste inte vem den tillhörde.

Ut ur bilen klev en ung flicka i hennes klass. Elise mindes hennes namn som Lina. Hon hade aldrig riktigt pratat med henne och tänkte inte göra det nu heller. Lina försvann snabbt in i byggnaden utan att ägna ens en blick åt Elise. Bilen som hon hade kommit vände och körde ut från skolgården och Elise gick in genom dörrarna till skolan.

Inne i skolan var det nästan spöklikt tomt. Det fanns knappt en själ utom Lina som rörde sig snabbt genom korridoren mot deras gemensamma klassrum. Elise följde lugnt efter henne då hon kände en kylande bris gå upp längs hennes ryggrad. Hon vände sig om och möttes av åsynen av en enorm bevingad orm. Elise fick panik då hon kände sig som om hon var fastfrusen i marken då den gigantiska ormen öppnade sin mun och långsamt gled fram mot henne. Precis då ormen högg mot hennes fastfrusna kropp så viskade en ohelig, nästan väsande röst i hennes öron ”Fthagn, Luxsagof’n” och allting blev svart runt omkring henne.

Elise vaknade till av rösten av en ung pojke i hennes närhet. Hon öppnade ögonen och möttes av en smärre församling som stirrade oroligt på henne. Bland annat fanns hennes lärare, Maj-Britt där. Hon reste sig upp och tittade sig omkring, vad hade hänt? Vad var den där ormen för något? Vad betydde ”Fthagn” och ”Luxsagof’n”? Hon stirrade runt omkring sig med en förvirrad blick. Folksamlingen runt henne började skingras och hennes lärare närmade sig Elise. ”Hur är det med dig?” frågade Maj-Britt i sin vanliga, lite skrövliga, ton. Elise tittade upp mot sin lärare ”Uh… Det är bra…” svarade hon, fortfarande försjunken i tankar. ”Känner du dig tillräckligt bra för att vara med på lektionen?” frågade hennes lärare. ”Mm, ja, det borde jag kunna.” Maj-Britt nickade och började gå iväg mot klassrummet, Elise tittade på klockan och följde snabbt efter.

När Elise steg in i klassrummet möttes hon av blickar från samtliga hennes klasskamrater. Några var irriterade, andra undrande och några rentav likgiltiga. Hon gick in och satte sig längst bak i rummet. Läraren tog till orda så fort hon hade satt sig, samtidigt som hon samlade ihop en bunt med papper på sitt skrivbord. ”Nå klassen, som ni alla vet så har vi prov i matematik idag. Så ta upp era pennor och sudd” Elise kände kalla kårar gå längs hennes rygg igen. Hon hade helt glömt att plugga inför provet på grund av helgens händelser. Maj-Britt närmade sig långsamt hennes bänk samtidigt som hon delade ut papper till alla hon passerade. Elise kände att hon fick panik igen då Maj-Britt lade ner provet framför henne. Elise tittade på pappret och gav ifrån sig en tyst suck. Det var väl bara att gör sitt bästa.

Tio minuter senare var hon klar. Elise tyckte att hon hade gjort bra ifrån sig, även om hon inte pluggat. Hon reste sig upp, gick fram till bänken där Maj-Britt satt och lade fram sitt papper. Hon tittade upp på Elise med en granskande blick. ”Det var värst var du var snabb” sa hon tyst och tog emot pappret. Elise gick tillbaka till sin bänk och spenderade resten av lektionstiden med att fundera på vad orden hon hade hört betydde.

”Då så klassen, jag har nu rättat era prov!” utbrast Maj-Britt en stund efter att alla hade lämnat in sina prov. ”Hm, den som gjort bäst idag…” Hon rotade runt bland sina papper och letade efter någonting. ”Det bästa resultatet idag tillhör…Elise!” Elise tittade upp, förvånad, hur kunde hon ha gjort bäst? Hon hade ju alltid haft ett E i matematik, hur kan hon plötsligt ha gjort bäst i hela klassen? Bättre än Erik, killen som alltid hade varit bäst, oavsett vilket ämne det handlade om. Elise tittade runt och möttes av blickar från samtliga i klassen. En speciell blick fick hon av Erik, vars blick verkade fyllde med både avund och samtidigt ilska. Precis då han skulle öppna munnen så ringde skolklockan och han blev överröstad av ljudet från springande elever.

Då de flesta elever hade lämnat klassrummet och endast Elise och Erik var kvar, reste han sig upp. Denna flicka hade förolämpat hanns oförstörda segerrad. Hur var det möjligt? Han var ju bäst? Obesegrad, oövervinnlig, och ändå så hade den här tjejen som han inte ens visste namnet på, Elin eller något sådant var det, fått bättre poäng än honom. Det enda möjliga sättet som det skulle kunna hända var om hon hade fuskat, ja hon måste ha fuskat! Tanken strömmade genom hans huvud om och om igen tills det uppenbarade sig som den enda möjliga sanningen i hans ögon. Elin, eller vad än hon hette, hade fuskat! Och för det så måste hon straffas!

Elise såg fundersamt på då Erik närmade sig hennes bänk. Hon kunde se i hans ögon att han var arg, mycket arg. Då han började komma obekvämt nära henne så höjde han plötsligt sin hand upp i luften. Just som han förde den ner mot henne i ett öppet kindslag så kände hon en enorm ilska växa snabbt inom henne. Varför gjorde han så här? Det var väl hans eget fel att han skrev dåligt? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Just som Eriks slag träffade hennes kind så for hennes hand upp och slöt sig i ett stadigt och hårt grepp runt Eriks arm. Till hennes förvåning skrek Erik till av smärta, hon tittade upp och såg vassa klor som borrade sig in i hans arm. Elise sinne var fortfarande fyllt av ilska, blandat med överraskning och skräck. Erik försökte desperat försvara sig med sin andra arm och riktade ett slag mot Elise solar plexus. Elise blockerade slaget utan större problem och svarade med ett kraftigt slag i hans eget solar plexus.

Kraften var enorm. Han hade aldrig trott att någon kunde slå så hårt, speciellt inte en flicka som hon. Då Erik träffades av hennes slag så kände han att fötterna lyfte från golvet, och smärtan i hans arm, där hon hade lyckats borra sig in på något sätt, ökade markant. Hans rygg kraschade mot klassrummets väg följt av hans bakhuvud. Kraschen fick honom att känna sig yr och illamående. Erik tittade upp mot tjejen som hade slagit till honom, och det enda ord han kunde få fram innan han förlorade medvetandet var ”Monster!”

När Erik träffade väggen så försvann all ilska från Elise sinne lika plötsligt som den hade kommit. Hon reste sig upp från bänken och skyndade över till den avsvimmade Erik. Han blödde från armen där hon hade greppat honom. Hon tittade ner på klorna som nu satt på hennes fingertoppar. De var täckta med rött blod och Elise förbannade sig själv för att hon ens tänkt på att gå till skolan idag. Varför hade hon gjort det? Hon visste väl att något mer sådant här skulle hända? Varför hade hon inte stannat hemma istället? Elise tittade ner mot Erik igen då hennes blodlust kom krypande igen, myckt starkare vid synen av den blödande pojken. Hon böjde sig ner och ställde sig på knä och lyfte långsamt upp Eriks arm från dess viloplats på golvet. Vad är det jag gör? tänkte hon. Håller jag på att äta den här killen? Sluta nu Elise, lägg ner hans arm… men det ser så gott ut, bara en droppe! Hon förde de blödande såren mot sin mun försiktigt. Smaken av blodet skickade en berusande känsla längs med hennes ryggrad. Hon började dricka blodet som rann ur honom allt snabbare. Känslan var enorm, det kändes som hon hade uppnått all lycka som fanns i världen på en gång. Att dricka hans blod kändes så bra, men också så fel! Hon slutade genast. vad var det hon höll på med? Var hon inte det minsta mänsklig längre? Hon borde ju ha ringt efter hjälp åt honom för längesen! Just då öppnades dörren bakom henne och Maj-Britt kom in.

Under templet så möttes Gregory av en unken lukt. Det var stanken av blod blandat med lukten av brända kroppsdelar. Arkonen gick framför honom mot porten som tog upp hela Gregorys synfält. Den måste ha varit minst 30 meter hög! tänkte han tyst för sig själv då arkonen tryckte på en knapp bredvid porten. Då den for upp fördubblades den unkna lukten och han möttes av ett högt ljud som verkade vara an blandning av en väsning och ett vrål. Arkonen vinkade åt Gregory att fortsätta in i kammaren. Han tvekade men gick sedan långsamt in i kammaren. Då han stod innanför dörren så följde arkonen efter honom in och stängde sedan dörren med än ordentlig smäll. Runtomkring honom fanns bara absolut mörker. Men plötsligt så tändes något, till synes bara en gnista, men sedan fler och fler framför honom. Gnistorna verkade röra sig, slingrande framåt mot där Gregory stod. Plötsligt så flammade rummet upp och han kunde se källan till det underliga ljuset.

Framför Gregory stod en enorm ormliknande varelse. Dess skinn bestod till synes av metallplåtar fulla med sprickor. Innanför sprickorna kunde man se brinnande materia. Från mitten på denna varelses enorma kropp spred sig ett par enorma vingar som verkade bestå av mestadels kristall. Varelsen rörde sitt huvud mot Gregory där han stod. Dess ögon glödde i det mörka rummet och innanför dess mun kunde man urskilja två par gigantiska huggtänder.

Så det här var Luxsa? Han bugade sig framför sin gud och tog av sig sin mantel. Till sin förvåning nickade varelsen åt honom, i alla fall verkade det så. Han vände sig om och tittade mot arkonen, han möttes i förskräckelse av ett bränt ansikte där hennes mask förut hade suttit. Han hörde då ett väsande igen bakom honom och när han roterade så möttes han av Luxsas mäktiga käftar.

Utanför skolan stod en ambulans och ett par polisbilar som Maj-Britt hade tillkallat då hon upptäckt Elise i klassrummet. Nu satt hon inne i flickornas omklädningsrum. Elise hade börjat känna av en pulserande smärta runt hennes skulderblad efter att hon sprungit iväg från Erik och Maj-Britt. Hon reste sig upp och gick fram mot spegeln. Runt hennes mun fanns spår av Eriks blod. Lite av blodet hade droppat ner på hennes tröja. Vad är jag för monster egentligen? Varför händer det här mig? Jag ville inte det här! Hennes huvud bultade högt inifrån då smärtan runt hennes skulderblad ökade markant. Denna plötsliga smärta fick henne att ramla ihop på det hårda kakelgolvet som täckte omklädningsrummet. När hon låg där, med smärta som hade spridit sig till varenda del av hennes kropp, så tyckte hon sig höra ett ljud. Hon hade hört det ljudet förut, det var likt en omänsklig, nästan väsande röst som talade inuti hennes huvud. Orden rösten viskade kunde hon inte tyda, men hon tyckte sig förstå innebörden nu. Rösten talade om en plan, en plan som skulle ta henne ut härifrån. Bort från all sorg och skräck.

Elise reste sig upp från kakelgolvet med förnyad styrka. Smärtan i hennes kropp var fortfarande enorm, och det kändes som om någonting växte på hennes rygg. Hon gick över till handfatet och sköljde bort resten av blodet från sitt ansikte. Rösten talade fortfarande till henne, den talade om en tunnel till den undre staden. Hon visste inte riktigt varför, men hon kände att hon ville dit. Men då måste hon ta sig förbi poliserna som hennes dumma lärare hade tillkallat. Smärtan i hennes rygg bultade enormt vilket tvingade henne ner på knä igen. Det kändes som om skinnet på hennes rygg skulle sprängas då dörren till omklädningsrummet for upp. In i rummet klev två stycken välutrustade poliser. När de fick syn på den nerfallna Elise stannade de mitt i steget. Just då sköt en enorm smärta genom hennes rygg vilket fick henne att visa sin hopbitna tänder. Vid synen av hennes huggtänder så backade poliserna ett par steg, uppenbarligen skrämda. Då sköt den största smärta Elise hade känt i hela sitt liv genom hennes rygg, och ut från där hennes skulderblad hade funnits sköt det ut vingar som såg ut att vara gjorda av kristall som var svart som natten själv. Från stället där vingarna hade uppkommit flödade lätta strimmor av svart blod. Sen var smärtan över, rösten i hennes huvud talade inte längre till henne, men hon visste vad hon måste göra. Vid åsynen av Elise monstruösa utveckling så drog en av poliserna upp en pistol från sitt bälte. Pistolen var mycket fint gjord, på dess sida så fanns en orkidé ingraverad. Elise reste sig långsamt upp från sin nerböjda position och tittade på de två poliserna med ett sadistiskt leende. Nu hade hon ännu mer blod att dricka! Hon kunde få uppleva den härliga känslan igen! Hon öppnade sin mun och gav ifrån sig ett väsande läte, utmanade poliserna att försöka göra motstånd. Polisen som hade tagit upp sin pistol tryckte på avtryckaren. Skottet träffade Elise mitt i pannan, men kulan verkade ha skadat sig själv mer än vad den skadat Elise. Hon log mot de två poliserna och kastade sig mot dem.

Gregory kände sig som om han flöt runt i ett ändlöst vakuum. Hans tankar var helt klara för honom, han trodde sig kunna känna Luxsas känslor. Det hade nu slagit honom att deras gud var så mycket mer intelligent än vad någon hade kunnat gissa sig till. Bilder flög förbi hans ögon av saker han inte ens skulle kunna föreställa sig. Det han såg var bortom det mänskliga sinnets möjlighet att förstå. Blandat med det oförståeliga fanns även saker han kunde urskilja. Han såg sin egen kropp brännas inuti Luxsas inre. Gregory förstod inte vad som hände, men han kände sig som om han såg genom Luxsas egna ögon. Nedanför honom stod Arkonen med det brända ansiktet, hon log lätt tillbaks mot honom innan hon lämnade kammaren och stängde dörren. Gregory kände också något annat, som om det fanns någon annan nära honom. Fast det var ingen människa, åtminstone inte nu längre. Gregory tyckte sig känna igen den andra varelsens tunga andetag. Då slog det honom, det var den unga flickan han hade testat elixiret på! Gregory hade aldrig kunnat gissa att Luxsa skulle kunna känna av henne, å vad han ville se resultatet av elixiret. Det kändes som om Luxsa hade förstått honom då den enorma kroppen han nu hörde till började borra sig genom berggrunden under templet i en otrolig fart.
Bakom henne låg de nu torra kropparna av polismännen. Deras skrik ekade fortfarande i hennes sinne, men det fick henne bara att känna sig bättre till mods. Hon visste att hon skulle kunna ta sig ut härifrån. Elise kunde höra deras fotsteg, hon kunde känna dem röra sig i byggnaden. De var hennes byte nu! Hon skulle jaga varenda en…en kropp…en blodig tillfredställelse. Hon dök genom byggnaden i rasande fart mot den ensamma kroppen som gick långsamt genom korridorerna. När hon närmade sig målet så saktade hon ner och började smyga. Runt hörnet gick en ensam ung kvinnlig polis. Hon var på väg mot det hörn som Elise väntade bakom. Elsie höll sig så tyst som hon bara kunde. Den unga kvinnliga polisen stod nu mindre än en halv meter från henne. Hon hade stannat up, som om hon hade hört något, hade hon inte varit tyst nog? ”Vem där?” frågade den unga polisen. Elise bestämde sig för att gå rakt på sak och steg fram från sitt gömställe. ”Jag” sa hon lugnt och hoppade sedan på den förskräckta kvinnliga polisen. Precis innan hennes tänder sjönk i hennes halspulsåder så kunde Elise höra henne skrika på hjälp. Sedan var den kvinnliga polisens kropp helt tyst och stilla. Elise drack frenetiskt blodet som rann från såret samtidigt som hon kunde höra flera andra poliser som hade börjat röra sig åt hennes håll. Elise hörde även något annat, någonting som rörde sig mot henne, det var något mycket stort. Hon tyckte sig känna igen dess rörelsemönster, men hon visste inte varifrån. Hon släppte den dränerade kroppen på golvet och vände sig om för att möta poliserna som kom emot henne. Runt hörnet i korridoren sprang ett tiotal poliser, alla beväpnade. Då de fick syn på Elise och deras döda kollega så stannade de upp. Alla höjde de sina vapen, en av dem började skrika åt henne. ”Vem är du? Ge upp, du är övermannad och omringad!”

Marken skakade under dem. Elise kände att varelsen var nära, hon kunde höra den viska, hon hade hört den förut, den skulle hjälpa henne ut. Poliserna som hade dragit sina vapen tappade dem då de flesta av dem förlorade fotfästet. Just som Elise lyfte från marken för att undvika att ramla så borrade sig en enorm varelse som liknade en bevingad orm genom marken där poliserna hade stått. De flesta av dem svaldes i ett stycke då Luxsa öppnade sin enorma käftar under dem. De som klarade sig undan föll mot sin död i de sprickor och hål som lämnades kvar efter Luxsas framfart. Elise tittade förundrat på den enorma varelsen som hade hjälpt henne rymma. Dess vackra, metalliska skinn som gömde ett glödande inre, dess svarta kristallvingar som liknade hennes egna. En enda tanke gick genom hennes huvud. Det här måste vara en gud… Denna sinnesjuka blodlust då den jagade efter de som ramlat ner i hålen var så vacker att se. Elise dök närmare den enorma varelsen som hade slutat jaga de fallande Poliserna och nu låg avlång i korridoren. Hennes hjärna fylldes av bilder från en underjordisk stad, där människor tillbad varelsen framför henne, och henne själv, hon var gudomlig! Den stora varelsen såg frågande på henne, som om den tillät henne att bestämma vad hon ville. Elise kände sig dock som hon hade bestämt sig. Hon skulle lämna sitt förra liv, ett liv som hon inte längre kunde leva. Och hon skulle bli omhändertagen som en gudinna. Kanske till och med en större mängd byten att jaga? Eller större byten? Tankarna fyllde hennes huvud med ljuvliga känslor och hon nickade åt varelsen. Varelsen såg ut att förstå då den nickade tillbaka. ”Jag skall följa dig, Fader och gud!” Hennes röst lät nästan ormlik. Den enorma varelsen väste nöjt åt henne och gav sedan tecken åt henne att följa efter. Hon spred sina vingar och dök ner i hålet efter den enorma varelsen som förde henne mot denna underjordiska stad. Hon kunde höra varenda ljud, varje spindel, myra, människa och mask som levde under jorden. Hennes hår fladdrade i den iskalla vinden då hon flög mot sitt framtida liv. Hon kunde nästan föreställa sig alla offer hon skulle få, allt blod hon skulle få dricka. Alla liv hon skulle få ta! Sedan täcktes hennes ögon av komplett mörker och hon kände ett lugn som hon aldrig upplevt förut strömma genom hennes kropp. För en stund så försvann alla hennes instinkter som hade styrt henne och hon kunde tänka klart, men det fanns inget att tänka på. Hon visste att det var här hon hörde hemma, hon visste att hon var hemma till slut.

Hemma i Lun’alith.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (15 röster)
Metamorfos, 3.4 out of 5 based on 15 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.