Mamma hos mig måste du stanna

Klockan hade hunnit bli 16:55 på torsdags eftermiddagen och Klara kollade ut genom sitt kontorsfönster. Solen såg värmande ut och det fanns inget bättre än en kall höstdag med stabilt väder, tyckte Klara. Hennes hand masserade huvudet medan hon suckade, värken var extrem och dagen var inte ens nära sitt slut. Hur ska hon orka flera timmar till innan hon skulle lägga sig och sova? Linda, Klaras dotter gick på förskola om dagarna då Klara jobbade. Ofta fick hon frågan hur hon orkade jobba när hon var så sjuk, svaret på den frågan kunde Klara aldrig ge. Allt hon visste var, när man är ensamstående förälder, så kan ett kontorsjobb kännas som rena semestern jämfört med att ha ansvaret för en femåring med stark vilja. Inbjudanden till olika tillförställningar ifrån Klaras vänner hade slutat komma, inga mer dop eller bröllop för hennes del! Folk runt henne hade märkt att hon aldrig hae energi att komma utanför huset, efter jobbet.

Tanken att ens inhandla middagsmaten fick Klara att må illa då hennes huvudvärk var ilande och mycket handikappande. Varje dag såg likadan ut, göra Linda klar för dagis och sedan arbeta och efter det återvända hem för att laga mat. Klara hade varit sjuk i sex långa år, men det var inte fören förra året som hennes inre glöd började ta skada. Hoppet är det sista som lämnar människan, brukade hennes mor alltid säga, innan hon dog i en brand ihop med Klaras far. Vad betyder egentligen det, funderade Klara ofta på. Ibland kändes det som att hennes hopp höll på att tyna bort, skulle hon dö då? Om hoppet lämnar människan allra sist, kommer Klara att dö om hon slutar att hoppas på ett bättre liv? Eller kommer det vara hennes sjukdom som tar hennes sista andetag? Tankarna gjorde ont i Klaras själ och en tår föll från kinden, hon snyftade till en gång och reste sig. Nu var det dags att hämta Linda från dagis, så dagen snart kan ta slut någon gång.

Bilresan till dagiset tog bara fyra minuter och Klara parkerade hennes gröna Opel på en parkeringsruta precis utanför. Bildörren är svår att stänga så hon fick alltid ta i extra mycket för att lyckas och det gjorde ont i hela kroppen. Med tunga steg gick Klara till hennes dotters avdelning, Blomman som den hette. Väggarna var ljusgröna och fyllda med målade blommor av olika slag. Klara brukade alltid säga att Linda var hennes ros, om man inte visste hur man skulle handskas med henne så stack man sig på en av hennes taggar. Linda som fick syn på Klara genom fönstret i dörren och sprang till sin mamma med öppna armar. Klara kramade hennes älskade dotter hårt och lyfte upp henne.
– Hur har din dag varit gumman? Har någon varit elak mot dig igen? Klara försökte låta glad men det var svårt för all smärta gjorde henne till lite av en zombie.
– Jag mår bra mamma och jag har haft det bra idag med! Hur mår du, mamma? Har du mycket ont? Linda lät lillgammal men såg ung och oskyldig ut. Hennes axellånga lockiga bruna hår var uppsatt i två tofsar. Linda hade en gul klänning på sig med små kycklingar på och vita leggings.
– Jag mår bra, oroa dig inte för mig nu! Kom så åker vi hem och lagar middag! Klara släppte ner sin dotter och tog henne i handen. Lindas förskolelärare kom och ställde sig bredvid dem. Stina Johansson var hennes namn och hon hade kort vitt hår och var närmare sexti år.
– Hej Klara! Hur mår du? Stina lät givmild och lugn.
– Jag kan klaga men vem orkar lyssna? Hur har Linda haft det idag? Klara lät entonig fast hon försökte att låta bli.
– Det var därför jag kom, Linda kan inte du gå och ta på dig dina ytterkläder så kommer din mamma om bara någon minut. Så syns vi imorgon, hej då! Stina vinkade mot Linda som gav sig iväg mot kapprummet.
– Linda har blivit retad idag igen och hon blev jätte ledsen så jag fick trösta henne. Jag hörde att hon sa att allt gått bra, det senaste har hon slutat berätta för dig att barnen är elaka här, eller? Vi försöker så gott vi kan för att rätta till deras beteende men vi kan inte alltid vara nära och då blir det så här. Stina pratade fortfarande lugnt och sansat, hon kändes som en förstående mormor.
– Jo, jag har förstått det! Jag ska försöka prata med henne, hon ska inte behöva vara stark för min skull! Jag är hennes mamma, det ska vara tvärt om! Klara kände sig gråtfärdig och gick därför snabbt därifrån.

Potatisen kokade för fullt och köttet var redan klart och Klara höll på att vispa såsen medan hon tänkte på framtiden. Om jag dör, så har Linda ingen och hon blir ensam kvar i denna värld. Mina föräldrar är döda, Lindas pappa är död och så även hans släkt. Linda har mig kvar och jag vet inte hur länge jag kommer att leva. Klaras tankar blev för många och hennes ögon fylldes med tårar än en gång.

– Mamma, kommer du ihåg mötet vi var på där vi diskuterade vad som kommer att ske om du dör? Linda lät fundersam och hon stod och kollade ner på mattan i köket. Mötet mindes Klara så väl, det är det enda hon tänker på. Socialen tyckte det var bra att hon och Linda kom och fick information om vad som kommer att ske om Klara går bort. Det var Klara som hade ringt och frågat först, då hon ville veta vad hon skulle svara sin dotter när hon ständigt frågade om framtiden. Mötet gjorde mer skada än vad Klara trodde, svaren gav mer frågor än svar och hon orkade inte avsluta sina tankar kring vad som kommer att ske.
– Ja, älskling. Jag minns allt, men du ska inte oroa dig för det! Jag kommer inte att försvinna någon stans på många år framöver! Mig blir man inte av med så lätt, ska du se! Klara hade lyckats svälja hennes gråt men det krävdes ingen vuxen för att förstå att hon var ledsen.
– Mamma jag vill inte bo hos någon annan, dör du så dör jag med! Linda började gråta och sprang till sitt rum och stängde dörren med en stor smäll.

Telefonen ringde och Klara svarade så snabbt hon kunde.
– Hallå, är det Klara Nyfors jag pratar med? Rösten var välbekant, det var Klaras doktor Klaus Swan. Han hade en mycket mörk stämma som var full av visdom.
– Ja, hej det är jag! Svarade Klara.
– Bra! Jag har kollat de senaste provsvaren och det ser ut som vi kan påbörja intravenös antibiotika på dig nu! Doktor Klaus Swan lät bestämd och glad och sen förklarade han att hennes ryggprov, ett såkallad LP, som hon tagit hade äntligen visat att hon har neuroborrelia. Klara hade blivit svårt sjuk i borrelia men det syntes inte på svenska tester så hon hade tagit sina sista sparpengar och gjort ett prov i tyskland där diagnosen ställdes. Tyvärr så hade Klara inte mer pengar till medicin, sparkontot tog slut efter hennes borrelia prov och hon fick resa hem igen. Sedan dess har hon med jämna mellanrum tagit testerna i Sverige i hopp om att de ska synas på de svenska motsvarande testmetoderna. Äntligen visades det och nu kan hon få medicin enligt hög skyddskostnadskortet! Doktorn förklarade att det var viktigt att hon kom in i morgon och stannade på sjukhuset någon vecka för påbörjad behandling, sedan räckte det att hon kom in varje dag för att få antibiotika i blodet. Förbered dig på att bli sjukare först och sedan bättre, upprepade doktor Klaus flera gånger. När borrelia bakterien dör av antibiotika behandlingen så släpper den ut mer nervgift och dina symtom kan bli värre då. Klara var inte säker på om hon kunde bli värre, men hon var förbered på det värsta, bara hon slapp dö. Eftersom det har gått så lång tid, så är det inte säkert att medicinen tar bort de kvarstående symtom hon fått, eller ens räddar henne från döden. Men detta var de gladaste nyheterna som Klara fått någonsin, kanske skulle hon slippa att dö!? Klara stängde av alla plattor och gick upp till hennes dotters rum.
– Linda, min läkare ringde nyss och jag ska bli frisk. Jag ska få medicin, som vi har råd med! Jag måste bo på sjukhuset en hel vecka utan dig och du ska få bo hos tant Sandra. Du vet, som vi pratat om, ifall mamma ska bli frisk så måste du bo hos henne ett tag. Klara hade satt sig vid Lindas sängkant och klappade på hennes ben och pratade med låg röst.
– Är det sant? Ska du bli frisk igen? Linda började gråta, men av glädje denna gång och hon omfamnade sin mamma.
– Ja! Nu är det min tur att bli frisk! Jag ska inte ljuga för dig, jag kommer förmodligen inte bli helt återställd men jag blir inte sämre! Klara tänkte efter lite, det känns så dumt att säga så här till en femåring som inte ska behöva ha en droppe av oro i sitt liv. Men Linda hade haft det tufft från dag ett och detta hade format henne. Klara kunde prata med sin dotter om saker som hon inte kunde ta upp med sina jämnåriga väninnor.

Sjukhuset hade vita väggar och allt kändes sterilt och rent. Klara låg i sin sjukhussäng med en nål i sig hela tiden, det hade nu gått tolv dagar sedan hennes första antibiotikaspruta och Klara kände sig illamående och svag. Huvudvärken var intensiv men Klara vågade inte ge upp hoppet. Som hennes mamma alltid sagt, hoppet är det sista som lämnar människan. Hjärninflammationen hade upptäckts dagen Klara blev inskriven och hennes sjukhusvistelse kommer att bli längre än vad hon först räknat med. Hon mindes den tiden då hennes största problem var vad hon skulle ha på sig till nattklubben, eller vilka cigaretter hon skulle välja när hennes märke var slut. Den tiden kommer aldrig igen, tänkte hon. Till en början hade Klara hanterat sin sjukdom bra, innan hon visste vad som var fel på henne. Kanske var det stress, brukade hon tänka, som fick hennes huvud att göra så ont. Aldrig har det synts utanpå, hur sjuk hon har varit, fören för ett år sedan. Innan det sminkade hon sig och klädde sig fint, ingen ska se hur hon mår och dömma henne. Pressen att se vacker ut, trotts extrem smärta var stor, hon ville inte visa att hon kanske är villig att ge upp. För ett år sedan slutade hon sminka sig, hon var så nära på att ge upp hoppet om ett liv med mindre bekymmer. Gud, lyssna på mig, jag kan ta all smärta om du låter mig leva för min dotter! Klara brukade be om att bli helt återställd men allt eftersom hon blev sämre så blev bönerna om att bli frisk utbytta till böner om att inte bli mer sjuk. Den sista bönen var en vädjan om att inte lämna sin dotter ensam, att slippa dö, sen slöt hon sina ögon och somnade in.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (17 röster)
Mamma hos mig måste du stanna, 3.6 out of 5 based on 17 ratings

2 kommentarer

  1. Linda Skriver:

    Jag grät på slutet! Bra skrivet.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.7/5 (3 röster cast)
  2. Erik G Skriver:

    Jätte bra! Jag grät medan jag läste.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.