Livet är en evig strid

Klockan är nästan nio, jag känner mig alldeles yr ledsen och förtvivlad, varför skall just jag alltid drabbas här i livet av så mycket tråkigheter, mellan man och kvinna. Den här gången handlar det om en ettårsdag, barnbarnet fyllde år på en fredag. Vi var inbjudna dit, just på ettårsdagen. Men då tyckte min man att det är fel dag och han tyckte att även tiden var fel. Föräldrarna ville att vi skulle komma klockan fem på eftermiddagen. Så hade de lagt upp det för alla ska skulle hinna dit ,till denna stora dag. Hans skulle vilja åka hem först för att bytta kläder. Men jag föreslog då att han kunde ta med kläder till jobbet och fixa sig där , eftersom han jobbar på kontor så blir han ju varken svettig eller smutsig. Han säger även att han inte vet om han skall hinna i tid dit. Det är ju även en bit att åka också Ja det är ju c:a fyra mil dit. Och så har jag ju lovat att hämta deras smörgåstårtor på vägen ner. Så det skulle ju ta lite extra tid, men jag tycker ju att det är bättre att jag hämtar den eftersom den är på vägen ner. Skulle de hämta dem skulle de ju annars få åka 8-9mil extra, så jag tyckte det var en självklar sak, istället för att någon av dem ska åka flera mil extra, så detta var självklart för mig att lova detta. Det hade även beställts extra smörgåsar till min mans ena dotter också. Men sen igår kväll fick jag vetta, att hon och hennes man och det lilla barnet inte skulle komma. Utan de skjuta på det, för hon visste inte om hennes man skulle hinna hem, men jag tycker det är dåligt. Smörgåstårtan som de hade beställt klarar ju sig inte fram till söndag för det var den dagen de ville komma två dagar senare. Sedan fick jag vetta, att hans ena dotter skulle komma och äta med Hans på lunchen denna dag. Alltså den dottern som ville skjuta på den här dagen, detta skulle ta en och en halv timme, man kan ju undra varför? Var de tvungna att lägga det just den här dagen? Skulle det inte ha varit bättre att träffa sin pappa en annan dag och det samma för Hans, så han kunde koncentrera sig på att hinna komma i tid till mitt barnbarn denna dag. Och i stället ta lunchen med sin dotter vid ett annat tillfälle, en just denna dag. Men det kanske är så för fler familjer som har barn på olika håll. Men då tror jag att det är extra viktigt att visa att de inte kan gå i mellan och sabotera på olika sätt. Jag tror att man måste prata ut om sådant som kan uppstå, när man träffar en ny partner och har barn med sig från olika förhållande. Små barn som så väll lite äldre barn. Det kommer annars alltid att finnas där. Själ klart har man inte alltid samma åsikter, men det är ju ett givande och tagande i allt som händer och sker i ett nytt förhålla. Och jätte viktigt hur man skall agera i sitt nya förhållande. Jag vet också att det är jätte viktigt, att inte låta något av barnen styra våra nya liv. Är man runt femtio eller äldre år så tycker i alla fall jag att man har mycket kavar av livet. Så det finns ingen andledning till att ge upp livet ännu för att kanske barnen vill ha det så. Men jag älskar livet, fast jag har varit med om så mycket. Så jag önskar att det skulle bli en annan lag än den som är idag. Ja, nu när man går in i ett nytt förhållande. Ja då är det extra viktigt att barnen inte får styra det hela, ja det önskar jag, för det ställer till med så mycket problem, för de som vill börja om sina liv, med en ny partner. Vi har två som tycker att det är vår vilja som gäller, medan två inte tycker det men varför? Skulle de själva vilja ha det så, om de skulle drabbas av separation på något sätt? Ja det kan man ju undra, ja det skulle vara mycket lättare om vi fick en ny lag, om just detta ärende. Som gäller så många förhållanden idag. För det kan ju vara så att i det ny förhållandet, kommer det att hålla resten av livet. Ja, och då har man kanske kämpat med både det ena och det andra. Så som att ta hand om den som drabbas av svår sjukdom, tillexempel svår cancer, som vi drabbats av, för det var just den sjukdomen som min man drabbades av. Så mycket ångest och depressioner som det för med sig. Man vet ju inte ens om man skall klara sig. Och om man skall få leva vidare och mycket annat. Man har ju även hunnit skaffat på sig en gemensam ekonomi och gemensamma saker och även hunnit med att ta han om föräldrar och så vidare så mycket kan ju hända om den ena skulle dö förre den andra utan att göra något åt det hela. Det verkar ju inte klokt, vad man göra åt detta illände som många drabbas av. Man hinner även kanske vara tillsammans längre eller lika länge som den förra partnern. Ja, detta är dags att göra något åt tycker i alla fall tycker jag det. Men det känns som, om det ny, man vill starta, inte får fungera på något konstigt sett, så jag hopas att det blir en ändring på det hela och att man får starta det ny, av hela sitt hjärta. Nu tillbaka till ettårskalaset. Min man har nu även klagat på att det skall bjuds på smörgåstårta, han säger att det är en tårta som han inte tycker om, han vill hellre ha en med lax och räkor. Men nu är det så att både mormor och morfar tycker att det är så många som inte tål skaldjur och fisk, så det var därför de tyckte att det blir nog bäst men skinka och rostbiff. Men de har även beställt vegetarisk till en del. Men nu skulle ju de vederbörande inte komma, och det vart ju sagt med kort varsel, ja ni kan ju tänka vilka det var. Jag tycker i alla fall att de har gjort ett fint kalas för den lilla ettåringen. Jag har inte lust att längre känna så här, det tar ju bort mycket glädje. Undrar om det någonsin ska bli annorlunda. En månad senare livet, nu har vi haft en mäklare här och han kan tänka sig sälja huset, men jag tycker han hade för bråttom. Skulle ju bara vilja ha en värdering av huset, för att lite senare sälja, kanske nästa år? Men han lyckades med att ta hitt en fotograf och en energideklarations person. Straks efter det som har med huset att göra var klart, lades huset ut till försäljning. Jag tror så här efteråt, att det var dåligt med objekt. Så det var därför allt gick så fort, men det vart inte sålt. Vi fick inte det priset som vi ville och det var nog bra, för jag var nog inte redo för detta. Eftersom det varit mycket slit här, med detta hus, så var det bra nog bra att det inte vart sålt, tycker jag. För den byggaren som vi haft, var inte den som vi trodde, men det var inte den mäklare heller som var med och sålde det hela. Byggaren gick även i konkurs och vi fick själva se till, att allt vart färdigtbyggt, ja vad skall man inte råka ut för om man är jag, men det är säkert någon mening med det också. Jag har ju blivit drabbad av lite av varje under min livstid. Och mer lär det nog bli. Men nu blir det en lägenhet trodde jag, men jag vaknade och fick en jätte ångest, så lägenhet lär det inte bli, i alla fall, en så länge. Kanske längre fram i livet, men just nu blir det nog ett nytt hus. Ja, livet är en upplevelse, och en lång resa genom livet, ibland är det lätt at leva och ibland är det svårt. Men jag och min man klarar säkert det här med, både jag och min man har ju haft många andra mot gånger i livet och det har ju löst sig på något sätt. I dag skall jag träffa en gammal kompis och äta lunch med och det blir nog en del annat också. Då vart jag sittandes här och tänkte på hur livet har varit, tänk när jag var liten viste jag inte om att jag skulle få vara med om så mycket, ja tur är väll det, men jag mins mycket bland anat att jag hade en pyjamas med fötter på som jag tyckte mycket om, jag minns även att en kompis som hade varit dum och nu när hon nu kom så såg jag min skans att ge igen, hon hade en godis i sin hand, jag bad då få smaka, men jag kastade den under en trappa, hon inte kunde nå sitt godis, det var en seg nyckel, jag sprang sedan hem och mins faktiskt att min mamma hjälpte mig att reda ut detta. Ja det kändes riktigt bra, men det kändes även skönt, att få ge igen på den här kompisen. Jag minns även, att jag fick en hård snöboll med sten i mitt i skallen av en kompis bror. Ja fy, vad barn kan vara duma mot varandra. Men jag var nog själv ett påhittigt barn. Jag minns även att jag tog saker för minna föräldrar och gjorde lotterier av dessa saker. Jag även minnen av att jag hade låtsades brutit ett av benen, och så vidare, men så minns jag även hemska saker så som när vi hade gäster bland annat. Att det var en man som tog mig i sitt knä och började röra mitt skönorgan och där efter försökte soppa in sin pennis i min slida, hu så hemskt det kändes. Jag mins inte riktigt hur gammal jag kan ha varit, men jag tror någonstans mellan fyra och sju år, hu vilken känsla, jag kan än idag känna hur hans pennis hud kändes och hur chokad jag blev. Jag undrar om minna föräldrar såg något av detta, eller om de blundade för det hela, eller var det något annat? Undrar om mamma och pappa viste vilken man de umgicks med. Jag själv har aldrig accepterat detta, utan det har följt mig genom åren som gått o.ch det är nu många år sedan detta hände. Jag har själv aldrig någonsin förlåtit denna händelse. Ibland undrar jag om det är mitt fel att detta hände. Jag skäms så för detta. Så jag har aldrig vågat pratat med någon om det som hänt, jag önskar att jag vågat, för det hade nog varit bra? Känner även skuld för det som hänt, har också undrat om det kan ha varit mitt fel? Att detta hände, var det kanske mitt fel att just jag drabbades av detta elände. Minna föräldrar är nu borta sedan, tio och fem år. Idag ångrar jag, att jag inte pratade med föräldrarna om det som drabbade mig. Men barn hade inte samma status då, som de har i dag, jag har blandade känslor om min barndom. Men jag fick nog klara mig själv mycket, jag minns inte att någon sa att de älskade mig, eller hur jag klarade mig i skolan. Inte minns jag heller om de frågade om jag hade några läxor eller om jag hade några andra problem. Eller om jag mådde bra, eller om jag kände mig ledsen över något, ja jag känner nog att det finns ett stort tomrum. Det visades även i skolan, för den fröken jag hade var jätte dum, och jag hade dåligt förtroende för henne. Hon hade själv inga barn så det var kanske därför hon var så dum ibland. Tänk jag minns, när jag skulle gå till tand läkaren för att dra ut några tänder, det här var i fösta klass, resten skulle dras i andra och i tredjeklass, jag blödde mycket och var jätte chokad och ledsen. Men hon sa att jag var tvungen att vara kvar i skolan annars skulle hon flytta mig till en annan klass, för dumma barn. Jag viste ju även om att hens man, var rektor där på skolan, så om hon ville att det skulle bli så, så blev det så. Efter som han inte vågade sätta sig i mot henne. Han var rädd för henne. Ja fy vad hemsk hon var, medan hennes man var snäll och rättviss, men bara när hon inte var där. Sedan hade jag en bästis, men det visades att de skulle flytta till Malmö, även det var så jätte sorglik, för det var ju inte helt lätt att träffas sedan. Jag både trivdes med min kompis och hennes trygga föräldrar. Och trivdes även så med hennes trevliga syskon och deras snälla och trevliga farmor. De ordnade med, att vi fick åka skidor, de hade fixat detta bakom deras hus. Jag minns att vi även åkte till något ställe vid Göta kanal och drack varm choklad med vispgrädde i mums… ja det kommer jag aldrig att glömma. Jag minns även att jag hade en kompis som ville sova över hos mig. Men de sa alltid nej, så vi smög med detta, jag mins att vi satte ihop två fåtöljer, men de kom alltid på oss, så det var att sova i var sin familj. Fy vad tråkiga de var, tyckte vi, dess utom var det synd om henne, för hennes mamma var alkoholist, men hennes pappa och hennes bror och även kompisen var bra på att dölja detta. Jag tror att det var därför hon ville sova hos oss. Vi var ju aldrig där och lekte, så det var nog därför. Jag vet inte vart alla tog vägen, men jag har hört olika saker hur det gick, men jag vet inte vad som är sant eller inte. Jag vet inget om min bästis, har försök att ta kontakt med henne, men lyckades aldrig. En gång var hon hos mig och hälsade på. Även jag var en gång hos henne, i deras sommar hus, där i deras sommar hus fick jag min första mens, fy vad jobbigt att vara borta och få sin första mens, jag var bara elva och ett halvt år gammal och hade inga bindor o.s.v. Ja den gången kommer aldrig att försvinna i mitt liv, för så ont i magen jag hade, pinsamt var det också Jag kunde ju inte vara med på något. Jag mins att vi skulle gå till något ute dans ställe, men jag kom bara en bit sedan kunde jag inte gå längre. Utan då ville jag bara gå hem igen, för jag hade så ont i magen. Jag viste ju inte då, att det var min mens som var på gång. Jag längtade hem, jag kunde inte äta heller, deras hembiträde, försökte med en del mat. Men jag kunde inget äta, utan längtade bara hem. Vilken otur, de tyckte säkert att jag var jätte jobbig, för det var sista gången jag såg henne och hennes anhöriga. Det hade varit kull att veta hur det gick för hela familjen. Och om deras sommar hus finns kvar i familjen. Det var ju inte lika långt dit, som till Malmö. Det är ju femtio år sedan des, men jag glömmer aldrig henne. Vi han med många roliga saker, tänk jag kan även minns och höra när hon slog i huvudet och fick en jätte bulla i pannan och hur vi försökte med olika kalla grejer för att få ner bullan på o.s.v. Ja där miste jag min bästis. Saknaden är stor. Men en gång för några år sedan var hennes syster med i tv o vad kull, det var att få se en skymt av någon i familjen. Men livet går tros allt ju vidare, jag hade ju som tur var fler kompisar, men självklart ingen som Karin. Jag fick även rida och fick des utom en hund, hade marsvin och möss. Men min hund den rymde och vart påkörd av en ambulans, detta var inte populärt i familjen. Han var tvungen att köras till veterinär, där de fick laga hans tass, som vart krossad och jag uteblev från skolan, mina föräldrar var klart jätte surra för vad jag åstadkommit. Marsvinet ja, det kom till på ett underligt sätt. En av mina kompisar stall det, när vi var i en djur affär, jag hade inte lagt märke till detta. Hon påstod att jag sagt att jag ville ha ett marsvin, så då skulle jag väll ha ett marsvin. Ja sedan gick vi till domkyrkan för att döpa detta marsvin ja vilken kompis. Ja hur skulle jag nu förklara detta för föräldrarna? Att jag nu blivit med marsvin, ja jag mins inte hur det var, men jag hade mitt marsvin kvar och hade mycket roligt med det, men jag var nog inte alltid snäll mot det, jag mins till exempel att jag försökte hoppa fallskärm med det och det skall man ju inte o.s.v. Men inte nog med det, denna kompis bad att jag skulle passa hennes mus medan hon var bort rest. När jag sedan vaknade morgonen därpå, så var det ett förfäligt liv i köket, jag gick ut för att titta och frågade vad som hänt. Jo, den mus som jag skulle passa, var ju ingen vanlig mus utan en skogsmus. Lurad igen, mamma fick kasta allt som den hade rört vid men till slut fick vi ut den som tur var. Nu var föräldrar jätte arga. Förbjöds nu att leka med henne och det kan jag för stå. Men vipps så var det ny hyss i hopp med henne. Jag mins att vi var hos en kille som jag vart förälskad i. Vi lekte handtag famntag klapp eller kyss. Jag minns att jag fick en kyss och att jag verkligen gillade det. Mins att vi även var på en vind, med honom. Det var mysigt. Han kom sedan en dag och ringde på hos oss, men jag hade just varit och ridit, så jag sa att jag inte hade lust att komma ut. Och det har jag ångrat många gånger. Han var ju både snygg och trevlig. Men jag såg honom inte mer efter den gången, han vart kanske ledsen, men jag kände mig så ofräsch. Han var fosterbarn då jag såg och träffade honom. Kanske var han förflyttad till andra fosterföräldrar. Jag mins nu föresten att jag träffade honom utanför Storan en gång och på ett dagis i samband med ett jobb. Ja inte på Storan för där var jag på fest men det vart inte många ord sagda. Ja, på tal om Storan, så åkte jag på en rejäl smäll av en annan tjej där en gång och det hela slutade med att jag fick åka ambulans. Och då var det med en annan kille som jag var med där, fy så pinsamt, alla kläder slets ju av, det skulle ju kolla så jag inte hade några mer skador, så där låg jag naken och skämdes. Fyll var jag ju också, undrar om någon hade hällt något olämpligt i mitt glas nå tillbaka till tonåringen, nu fick jag även veta at vi skulle bygga ett hus åtta kilometer bort, men de sa att jag skulle få gå kvar i samma skola så det skulle nog bli bra, jag flyttades dit ut halsfluss så det vart till den ena sängen och över till den andra sängen, ja hur skulle det här bli när det började så sjuklikt och ensamt, hur som helst vart jag frisk och åter till skolan i stan men det var inte lätt att hitta några kompisar där så först åkte jag till stan för att träffa mina gamla kompisar, men det där med att ta sig hem visade sig inte helt så lätt, den sista bussen gick ju hem redan klockan sex, ja ni kan ju tänka er hur det kändes, jag mins att jag gick hem till en moster och morbror och bad om hjälp men de hade ingen lust att hjälpa mig hem hade jag tagit mig till stan så fick jag klara av att ta mig hem också, tänk jag mins en i dag vilket svek det var, jag minns även att det var en gång jag gick på bio med en pojkvän och två andra kompisar.Ja, så var det varje gång jag skulle hem. Så det var ju bara att ge upp, men innan jag hade get upp, så minns jag en annan grej som hade hänt, jag gick på tonårsstil för att lära mig hur man uppför sig i olika situationer, men när jag var där så började jag må så illa att jag fick kräkas. Jag förstod varför, jag hade ju rök upp alla cigaretterna, så då fick domprostinnan ringa efter min mamma, fy vad dålig jag var och det var ju inte bättre att hon var vän med familjen, men jag brukade annars inte röka upp alla cigaretter vi brukade gräva ner dem i en ask under ett träd på ett vist ställe, sedan vart det så att jag gick ut åttan och hade blivit lovad att få fortsätta att gå ut även nian i stan, så jag hittade en del kompisar även dit vi hade flyttat, men det var ändå inte minna gamla kompisar, men det fick gå, men sommaren gick till sits slut och med den ett tråkigt bud, de kom och sa att jag inte fick gå kvar i min gamla skola jag mins inte varför men jag minns detta så väll ringsignalen och läraren som kom med budet, jag hade ju bara ett år kvar där, jag kommer aldrig att förstå detta att det fick hända, ja då gav jag nog upp, nu var jag ju fast här och träffa minna gamla kompisar i stan kommer jag ju inte få, de trodde nog att allt skulle bli bra men det vart det ju inte för mig, min äldre syster flyttade ju inte heller med, hon vart kvar i stan men jag var nog inte ledsen för det, jag hade aldrig någon bra relation med henne jag minns bara att hon och jag i stort sätt alltid var osams och hon tyckte inte jag hade någon ordning på minna saker, nä nu var det bara mina småsyskon och jag där på landet i ett jätte litet samhälle med jätte dåliga bussförbindelser och dessutom var det står ålders skillnader, sju och nior, ja det var ju inte så mycket att vara tonåring och vara med dom, men jag har alltid tyck mycket om en av dom och hon har varit mitt stöd många gånger, kanske beror det på att hon var sjuk som liten och jag var mycket ledsen och tyckte inte om att hon var inlagd på sjukhus men så var det ju för när man hade scharlakansfeber, mamma hade slängt allt och bränt en del och dessutom hennes nappar, så hon var så ledsen när hon kom tillbaka hem, dessutom tyckte jag inte att mamma tröstade henne, jag minns även när vi bodde i stan så skjutsade jag henne på min cykel, hon fick foten i hjulet, det vart så illa att hon fick besöka sjukhuset, samma dag hade min mamma opererat sig för åderbrok, dagen därpå fick min syster uppsöka sjukhuset på grund av magont, det visades att hon hade systor i magen hon skulle operera sig sa de, ja detta var på förmiddagen, på eftermiddagen var det dag för mig, jag skulle gå på en dejt, men jag fick också besöka sjukhuset, det visades sig att jag hade fått gallstensbesvär, jag fick behandling och de trodde att jag skulle klara mig de sprutade in något och jag fick åka hem, men dagen där på fick jag åka in igen för jag var alldeles gul i ögonen och på kroppen och där fick jag stanna det var ju inte kull jag minns att det vart minst fjorton dagar och jag var bara elva år och skulle inte få vara med på skolavslutningen, men när jag kom hem så var det min minsta systers tur hon hade blivit biten av vår hund så då fick hon sy ett tio tal stygn, ja tänk! Vad det kan hända mycket.På de två veckorna det året, men nu tillbaka till huset på landet.
Jag började nu nian i min nya skola. Fick nya kompisar och jag började trivas. Men när jag hittade min stora kärlek så var det en annan man som vart svartsjuk och hittade på massa tråkig heter, så det slutade med att vi inte vågade träffas mer. Självfallet var jag jätteledsen, han var ju så jätte fin på alla sätt. Men på något underlikt sätt, gick livet vidare, men det var som om jag bara inte var jag längre, jag hade nog tappat livsgnistan. Det var som en ond dröm började och jag inte längre hade något att säga till om. Manen som satte stopp för min stora kärlek, kommer nu att förstöra resten av mitt liv. Det har jag förstått nu när jag har kommit så här långt i mitt liv. Han såg även till att manipulera mina föräldrar och syskon och även resten av min omgivning. En dag vart jag våldtagen av denna man i hans bil, han som hade manipulerat alla. Hur skulle detta nu bli, jag minns det än idag hur det kändes, jag tror inte att jag hade hunnit fylla 15år, men det var i början av november detta hände och jag fyller ju i början av november så det var nog gränsfall. När detta hände så fans det andra tankar som dök upp, dels det som hände när jag var liten samt det som hände när jag var med min morbror i hans lastbil. Jag var ungefär 12år och vi skulle sova över på ett motellrum. Även här hände det som inte fick hända, jag vart ett offer även då men han kunde inte genomföra något samlag för jag var för trång och skrek jätte mycket. Fy vad hemskt det var att bli sviken av sin morbror, jag tyckte ju så mycket om honom, och han var ju så himla snäll. Usch vilken bisvikelse det var. Men nu tillbaka till då jag var femton år, ja nästan i alla fall. Jag vart i alla fall i händerna på denne man som hade våldfört sig på mig. Jag förstod nu även att jag var gravid för jag hade växt om magen och var trött och mådde även väldigt illa om morgonen, tänk vilken känsla det var att jag hade blivit gravid och dess utom med en man som jag tyckte så illa om. Men minna föräldrar sa att det var bara att flytta hemifrån om jag skulle behålla barnet. Jag minns att jag och min mamma var hos en psykolog och att jag kunde få abort. Men det var tveksamt för det hade gått för långt över den tid som det var själsligt att göra abort. Jag tyckte det var för mycket och så tyckte jag att minna föräldrar hade svikigt mig när de hela tiden tog hanns parti. De bjöd ju in honom titt som tätt, så jag tyckte att jag lika gärna att jag kunde flytta där ifrån. Jag hade bestämt mig för att behålla barnet. Jag hade ju ändå inget förtroende för dem längre och mitt liv var ju ändå förstört. Tur var att jag han gå ut nian. Men niomånader senare, efter våldtäkten föddes barnet, det var en lång och plågsam förlossning. Jag minns även att de sa att om jag inte slutade skrika, så var de tvungna att stänga fönstret, men jag minns ju, hur ont det gjorde så hur kunde begära att jag skulle sluta skrika. Jag var ju även vid det här laget helt förskräckt av det hela. Men till slut födde jag mitt barn jag minns att de sa att barnet såg ut som Beatlles. Det var nog för att barnet hade så mycket hår och att det var blåsvart det var så fint och barnet var det sötades de hade set. Det ända som var att den lilla hade fått någon i ögon, men det skulle gå över med ögondroppar.
Jag fick komma till ett hem för förstföderskor. Det var så det var för i tiden men jag tror att detta var bra. Kvinnor behövde nog villa upp sig efter en sån hård tid det tar ju på psyket och på krafterna Jag tror heller inte att det var så lätt att vara så ung som jag var, för att bli mamma redan vid femtonårs ålder när man själv är ett barn, bara det här med att skaffa bostad och saker till det hushållet kan ju vara svårt särskilt om man inte har pengar heller. Ja, hur får man hjälp med allt som man skulle införskaffas till ett hem. Och saker till den lilla, för det var ju många saker barnet behövde. Frågetecknen runt barnet växte och växte. Barnet skulle ju ha både mat och kläder en säng att sova i. Vitamindroppar, kollikdroppar. Var det rätt mat? Och var skulle man vända sig, om det skulle uppstå problem, eller om barnet skulle må dåligt. Jo man fick en barnavårdsman på den tiden och det var ju jätte skönt för den jag fick var toppen. Jag kände hennes son och även han var toppen kille. Vi fick tag i en lägenhet, men tyvärr låg den på landet så jag vart ganska isolerad från minna med människor. Jag hade ju inget körkort och var ju för ung för det också. Så nu var det jobbigt. Men det visade sig att de som vi hyrde av behövde hjälp med lite av varje. Så jag fick ett jobb och det bästa med det var ju att jag fick ta med mig mitt barn till arbetsplatsen den låg bara en trappa ned. Frun i huset jobbade som sjuksköterska och det kändes ju tryggt. Manen jobbade på gården och i det stora huset både hans föräldrar. Ja, allt kändes bra helt plötsligt. Barnavårdsmannen hade hjälpt oss med det mesta nu också så det kanske trots allt skulle ordna sig.( Så gick det till för i tiden, nu vet jag inte hur det fungerar i dag men säkert finns det hjälp att få.)Detta fick jag hjälp med automatiskt. Det var så när man bara var tonåring själv sa de till mig. Jag hade ingen tvättmaskin så allt fick jag tvätta själv och det var ju inte alltid så lätt. Jag mins, att en del av kläderna behövdes koka och det fick jag göra på spisen. Jag minns även att det var mycket råttor där. Dessa fick jag ta själv, stora som små, i olika fällor som jag fick införskaffa själv. Lada dem fick jag också göra och det blev mest en ost bit. Nu var det snart råttor över allt stora som små, de fastnade de i fällorna som jag hade placerat ut lite här och där. Tyckte det var jätte äckligt när jag skulle ta den dem för det var ju fult med blod och tarmar och gud vet vad mer som hade kommit ut ur dem. Fortsättningsvis fortsatte det att springa råttor i hela lägenheten. Så nu började vi se oss om en annan bostad. Det var nog tur det för det visades att den vi hyrde av hade kört omkull på en vespa rejält full. Och att de även skulle skilja sig. Men de hade även problem med pengar och lite annat. Men innan jag han flytta där ifrån så fick jag se något som jag aldrig sett förut. Det var en stor uggla som anföll mannen som vi hyrde av. Det såg jätte otäckt ut, men det gick bra till slut. Men deras son var sig inte lik efter det som hänt. Han fick en låssas kompis och slöts allt mer in sig i en konstig värd. Han borde nog ha haft en kompis eller något syskon att leka med, för där han bodde fans ju inga barn att leka med, så det var ju inte konstigt att han vart som han vart.
Nu flyttade vi till en annan bostad och min sambo åkte in i lumpen.
Det vart ganska ensamt, men det bodde en granne där och jag tyckte att de var ganska okej, så jag fick lite sällskap. Men efter ett tag så tyckte jag att de var ganska konstiga, men jag var ju så ung och godtrogen, så det var ju inte så enkelt att hänga med i svängarna.
Men det visades sig att de var falska människor och tillbringat mycket tid på olika fängelse under åren de levt Men innan jag upptäckte detta, så hände det som inte fick hända. Att mannen kom att manipulera mig med kärlek och vackra ord, även med presenter och blommor. Men det visades sig att han bara ville ha mig i sin säng och ha sex med mig. När han sedan fått som han ville var jag inte värd något längre utan sedan sa han att jag var som alla andra. Jag fattade inte ett dug, för han kallade mig sedan för hora. Ja hur skulle en sextonåring hänga med i vad alla vuxna hade för sig för han var ju minst tio år äldre en mig. De flyttade strax efter det, så det var lugnt. Min sambo hade inte märk något som tur var, men jag viste ju att även han hade kvinnor, så jag tyckte bara att han fick igen. Jag stannar ju bara hos honom för att jag inte hade en kans att klara mig själv och inte hade någon att vända mig till. Så det var bara att bita ihop och gå vidare. Jag minns att det kom gamla kompisar ut dit jag bodde, men det satte min sambo stopp för. Men sedan var det ohållbart att bo där, för även här sprang det råttor över allt. Innan vi flyttade så han barnet att slå sig över ögat på en av lådorna, det blev ett fult är. Nu hade barnet blivit cirka tio månader Nu var jag var mycket ensam, men jag hade några kompisar i alla fall och de var väldigt bra. Jag fick flyta hem till föräldrarna men det gick inte länge fören det inte fungerade, så nu fick jag flytta hem till min mans föräldrar. Nu var barnet cirka ett år gammalt. De var ju snälla, men detta låg långt ut från staden så det var ju inte så lätt att ta sig därifrån och huset luktade unket, Det sa minna föräldrar i alla fall när jag var där och hälsade på. Jag lyktade hela jag sa de, även minna kläder hade doften av dålig lukt sa de. Men vad kunde jag göra åt det?
Där satt de och klagade men gjorde inte ett dug åt elände. Jag minns att jag pratade med min barnavårdsman. Hon sa att det kanske skulle gå att ordna en lägen het i staden, men när viste hon inte. Dagarna gick, men så en dag kom min sambos pappa till mig i min säng där jag låg. Jag vart alldeles paff och kunde inte röra mig ur fläcken, jag var som förstenad kunde inte röra en fena, han luktade jätte illa Han smekte mig och pussade på mig och till sist kom han att våldföra sig på mig. Han kom för mig att bli en mardröm. Efter detta kunde jag definitivt inte stanna kvar, jag sökte upp min barnavårdsman och fick stanna kvar där efter det jag berättat vad som hade hänt. Redan dagen efter fick vi en lägenhet. Ja min sambo var ju tvungen att flytta med efter som jag var för ung att stå på kontraktet. Nu hade jag även talat om detta som hände med mig hos hans föräldrar och vad det var för skit far han hade, men han verkade inte bry sig, han bara skakade av sig det hela som inget hade hänt. Nu var jag gravid igen. Ja vad skulle jag nu göra och vem var nu fadern sambon eller hans far? Detta hade jag självfallet inte talat om för någon, jag bar på detta själv inom mig. Tiden gick och jag skulle födda men där fans inte pappan mins inte var han var men vipps så kom han far och då för att köra upp mig till BB och han sa att han även skulle vara med under förlossningen. Vad var det jag hade hört, var han inte klok det var som i en ond dröm, men jag hade så ont så jag bara kunde inte bråka nu. Ja ni kan ju tänka vad de tänkte på BB. Nu stod jag där med två barn och var bara sjutton år. Tiden gick. Nu flyttade vi till en bättre läggenhet, men så en dag vart jag så sjuk så jag fick åka akut till sjukhuset, jag minns att jag hade jätte ont i magen och hade feber När jag kom in till sjukhuset så trodde de att jag hade en brusten blindtarm, men efter ett tag svimmade jag och det visades att febern hade stigit till hela fyrtiotvågrader nu vart det bråttom de bara slet av mig minna kläder och körde ned mig till operationen När jag sedan hade vaknat hade jag givet vis jätte ont men jag hade ju överlevt det hela så vad hade jag att klaga på. Men jag var ju jätte rädd innan själva operationen. Men detta berodde ju på, att när jag förra gången hade blivit opererad så hade jag inte fått tillränkligt med sövningsmedel, men fått muskelavslappande medlet vilket gjorde att jag inte kunde skrika eller föra ett samtal med dem, jag kände ju hur de skar i min mage. Så efter den operationen har jag alltid varit rädd, jag var ju också bara elva år då men det känns som igår och kommer alltid att finnas med det har ju gått femtio år sedan och inte försvunnit, så det lär nog fnas med resten av mitt liv, jag har även opererat mig sedan des och fått fel avslappande medel innan själva operationen och då fått gallstensanfall, ja vad skal man inte vara med om här i livet! Men så en dag på sjukhuset inkallades jag till min operations läkare. Han hade något att berätta sa en av sjuksköterskorna, det han berättade kom som en chock han berättade att jag hade drabbas av en skönsjukdom. Så det var därför jag hade blivit så sjuk. Han tyckte att jag borde ta avstånd från min sambo. Han sa att han i så fall kunde hjälpa mig att få all den hjälp och stöd jag behövde få av kompetenta människor. Så när min sambo kom på besök hade jag bestämt mig, han skulle ut ur mitt liv för gått. Så när han kom och hade med sig en choklad ask så tog jag i mott den, för att sedan slänga den på honom och sa att han skulle försvinna ut ur mitt liv för gott. Gissa om han blev förvånad men jag sa att nu får det vara nog, så packa dina saker och försvinn, nu har du gjort mig så illa det bara går. Jag fick åka hem efter ett tag. Ja nu var det bara barnen och jag kvar. Jag skaffade mig en barnvakt ibland och då var det ofta vart det dans som jag gick på. Efter ett tag så träffade jag en man, han sa att du kan ju inte ha både barn och dig själv att ta hand om för du behöver lite hjälp att reda ut dit liv. Han tyckte att pappan kunde ta hand om barnen ibland så jag fick avlastning. Men han var inte det minsta intresserad av att hjälpa till med barnen. Jag var så trött på allt och viste inte vad jag skulle göra. Jag vite att jag var tvungen att fixa detta på något sett, men hur jag tog kontakt med sociale, då föreslog de att jag kunde få kontakt personer och till hjälp med avlastnings hem. Ja det lät ju bra. Men när jag kom och hälsade på så vart jag jätte ledsen. Det var ju inte alls som de hade sagt, barnen bet på naglarna och de berättade att de inte fick dricka mjölk till maten utan de fick äta upp först sedan dricka. Alltså fick de tugga torr mat. De såg ut som raggare och banditer, alltså de som skulle hand om dem. Det såg inte alls bra ut där de var. De människorna borde inte alls ta hand om några barn, ingen borde få växa upp i den miljön. Man kan ju undra vad man skall ha socialförvaltningen till? Jag minns att jag ville ta hem barnen där ifrån, men det fick jag inte sa socialen. Det var jätte hemskt att få åka hem själv. Nu rasade ju hela min tillvaro igen. Detta var ju ren galenskap. Jag själv grät hela vägen hem och jag mins hur nu måste de hem, men det vart en lång process. Jag mins att det var psykologer och allt möjligt som hände. Och då för att se om jag var passande som förälder. Jag tyckte det hela var jätte konstigt. Fosterföräldrarna fick hälsa på men inte jag. Så det var en hård kamp jag fick gå igenom, men jag gav mig själv klart inte. Barnen var ju mitt allt, de skulle hem. Jag hade nu jätte svårt att lita på någon, jag tyckte bara att alla försökte på göra det svår för mig. De vände allt till deras fördel. Men jag lyckades med att få hem barnen. Detta tack vare en socialchef som jag aldrig kommer att glömma. Men jag mins att det fans en kvinna där som jag heller inte kommer att glömma, men hon var raka motsatsen alltså dum och gjorde allt för att försvåra det hela. Nu fick jag dagmamma och började istället jobba, så skolan fick vänta. Jag minns att jag hade det kämpigt och bara åt en bulle innan jobbet, men jag han inte äta och kassan var ganska tom ibland men jag var så rädd att barnen skulle tas ifrån mig så jag sa aldrig något till någon. Det jag tyckte var konstigt var att varken mina föräldrar eller syskon hjälpte mig nä de gav bara kritik. Dras pappa bara bråkade med mig. Så till slut fick han som han ville. Det ena barnet var sjukt och jag klarade inte det utan jag var tvungen att be om hjälp, de tyckte att jag skulle adoptera till några som skulle klara av det hela och så fick det bli. Ni kan ju själva tänka er hur det kändes men vad skulle jag göra Det var ju mycket lättare nu när jag hade ett barn att ta hand om. Men det går inte långt mellan varven som jag inte tänker på detta. Många säger att jag inte kan klandra mig för allt det som hänt men det går inte bara att sudda ut. Men självklart skulle ju pappan kunnat hjälpa till istället för att bara bråka. Nu hade vi även flyttat lite högre upp för att han inte skulle kunna störa oss så lätt som förut. Ja man kan ju undra hur många gånger man skulle behöva flytta för att få vara i fred. Jag fick mycket bra kontakt med en av barnets pappas kompis och det kändes ju bra, han tog väll hand om mig och barnet och jag var väldigt lycklig. Ja vi kom väldigt bra över rens, han var en gammal kompis till mitt barns pappa, så han viste ju hur det hela var och det var ju jätte skönt. Jag behövde ju inte på så sätt förklara något för honom, han viste ju hur det hela låg till och hur illa jag hade behandlas av hans gamla kompis. Så en dag skulle vi åka till Dalarna för att fira midsommar, sorgligt bara att även barnets pappa skulle till samma ställe, men där var ju många andra kompisar också. Barnet var hos mina föräldrar. Så det kändes tryckt att veta att barnet hade det bra. Det började bra, men sedan måste det vara någon som hällde något i mitt glas. För jag mins att vi skulle gå till festen och först skulle jag till toaletten men jag föl ihop inne på toaletten så min sambo fick bära hem mig. Pinsamt, min sambo vart själv klart jätte förbannad. För min sambo hade räknat ut att det var barnets far som låg bakom det här fula historien. Han lämnade mig för att hämta barnets pappa vi kan kalla honom för Axel. Men det skulle han inte ha gjort för han hittade mig före att min sambo hade hittar honom. Han hittade mig i vårt tält, jag är säker på att han hade listat ut det här och tjuvpassat på oss. Han kom in till mig och hade med sig en ganska lång pinne och den stack han upp i underlivet på mig jag kämpade i mot så gott det gick, men jag var ju så yr och hade svårt med krafter och balansen efter det som hällts i mitt glas. Men så kom åter min sambo. Jag var alldeles färdig och bara grät och ville hem. Jag viste inte vad jag skulle säga till min sambo vad som hade hänt där inne i tältet. Jag kände att det bara knöt sig i hela mitt inre, men jag klarade mig tackvare att min sambo kom som en räddande ängel. Men det var som jag inte kunde prata om mitt inre till någon jag skämdes och trodde att det var mitt fel även denna gång. Det sluttade med att vi åkte hem, för jag vågade inte vara kvar där Axel var, jag var så sårbar här och han kunde ju få tag i mig än en gång, så det var säkrast att dra i väg hem igen. Det som skulle bli en kön av koppling, blev ju istället rena mardrömmen. Jag har undrat många gånger, hur han tänkte, efter som han har gjort mig så illa så många gånger. Vad det är i hans huvud som får honom att göra detta hela tiden Var det ren svartsjuka eller var det något annat. Han tog ju hela min ungdom ja hela livet. Har ju påverkat hela mitt liv. Livet kunde ju ha sett helt annorlunda ut. Så hela denna historia, allt ifrån att jag blev våldtagen till att föda barna, sjukdomen som han gav mig till våldförandet på midsommarfirandet och allt annat bråk, har ju satt sina spår. Nu tog även detta förhållande slut men vi var fortfarande vänner.Jag kände att jag ville vara själv, jag hade jag hade ju varit med om så mycket, så jag hade så mycket att bearbeta och då var det ju lättare att vara själv.Jag började jobba och gå på terapi, men jag hamnade i grupp psykiska människor och de var inget för mig.Jag mins att det var jätte jobbigt för jag tyckte de människorna var helt knäppa, men en av dem var helt okej trodde jag, men det visades sig att även denna person var sjuk i huvudet, jag vart för följd av honom ja för det var en han, han påstod att han blivit förälskad i mig, det var helt sjuk han förföljde mig en längre tid, det var jätte svårt att bli av med honom. Vilken otur jag hade. Så någon hjälp där fick jag ju inte, utan det var bara mer kött på benen, hur samhället fungerade. Var kunde man få hjälp, utan att allt skulle gå fel? Nä, jag började förstå, någon hjälp var inte att få, utan jag var nog tvungen att kämpa själv med alla minna problem, vuxna människor med olika kompetens har jag ju sökt, men jag värkar inte hitta de rätta med människorna. Jag var ganska uppgiven nu, jag hade tappat förtroendet nu än en gång, även självförtroendet var ju dåligt, jag såg mig som en dålig och misslyckad person, där borde jag fått stöd och hjälp av alla minna nära och kära, men nä. Det enda jag fick, var att jag får väll reda upp mitt liv nu när jag hade ställt till det så här. De sa bara duma saker till mig i familjen och någon hjälp fick jag inte, om de bara hade förstått vad de egentligen gjort mot mig, men de lade bara hela skulden på mig. Eller vad det så, att de egentligen förstod vad de hade åstadkommit mig, de där gångerna, när de hade tagit till sig mannen som hade gjort mig så illa, var det så kanske att de förstod att han hade manipulerat dem? Men att de inte vågade erkänna det så här efteråt, för tänk istället att de hade förstått och inte hade släppt in honom hos oss, utan sett till att jag hade fått träffa man som jag var kär i, då hade detta aldrig hänt, det är jag säker på, tänk om det hade blivit han och jag, ja då skulle jag ha haft det jätte bra och fortfarande varit kär i samma man, jag kan känna än idag hur det kändes då och det hade forsat att kännas så det är jag helt säker på. Jag har i alla fall inte mot bra sedan vi flyttade ut till landet den där gången när jag var i tonåren. Så var det nog, för livet vart i alla fall inte bra för mig dels att bytta skola, kompisar var sjuk när jag flyttade, minna föräldrar vart ju manipulerade av en man som sedan våldtog mig och de förstod inte ett dug av vad som pågick eller var det så att de tyckte att det skulle bli skönt att bli av med ett av barnen trots det bara var femton år? Nu är de ju borta, så jag lär inte få något svar på den frågan. Men jag kämpade i alla fall vidare, tiden gick trots alla motgångar, vänner kom och gick och någon hjälp av minna föräldrar hade jag inte, inte heller av min syster som var äldre en jag.Pappan hjälpte inte heller ännu, så allt var som vanlig, tänk det var ju egentligen jätte lustigt att igen sa till pappan att han borde ta sitt ansvar. Utan det var hela tiden jag som fick höra hur dålig mor jag var, fast jag var så ung och ut lämnad, det hade ju varit bättre och hjälp mig att göra rätt, men hur kan en femtonårig mamma alltid göra rätt, och när man har alla i mott sig, vart var hjälpen kan man undra. Jag mins inte heller någon jul som någon var trevlig, jag mins att jag köpte fina presenter som jag gav mina föräldrar och syskon, men jag fick aldrig tillbacka något av värde tillbacka själv, inte heller barnet fick något av värde, så jag var i stort sätt alltid ledsen på jularna. Men vi fick inte heller något av värde av pappans föräldrar. Men på något sätt lärde jag mig leva i det som var och vad annars skulle jag göra, det var ju ändå ingen ide att säga något, för det var ju ingen som lyssnade i alla fall. Ja det var ett tragisk öde jag hade hamnat i, ja hela mitt liv var ju ett stort misslyckande från början till slut, ja än i dag kan jag tycka det, för livet har varit svårt många gånger, men jag har på något konstigt sätt klarat av att leva och vara positiv, men nu sedan ett tag vet jag inte om jag skall klara mer här i livet. Men nu tillbaka där jag var i livet. Nu hade jag gått igenom en del misslyckande i både i kärleken och mycket annat. Men så en dag när jag var runt tjugotvå år hände det att jag vart väldigt sjuk. Jag hade haft kräftskiva hemma hos mig. För trådde jag att det var något fel med kräftorna. För när jag gick gjorde det jätte ont i huvudet vid varje steg som jag satte ned foten, kanske för mycket snapsar och så vidare. Men huvudvärken blev bara värre så jag ringde vårdcentralen och då sa de att jag fick komma dit, så jag tog en taxi dit, När jag sedan fick träffa en läkare sade han att jag hade fått bihåleinflammation och skrev ut något för det. Sedan fick jag åka hem, men vem skulle nu hämta ut barnet som var på sexors? Ja, jag var ju så dålig så jag kunde ju inte göra det, ja ni kan ju tänka er hur ensam jag var, jag mycket ensam och utan stöd oftast, men jag ringde i alla fal min syster som var sju år yngre än mig, för hon var den ända som jag kunde tänkas hjälpa mig just då. Så jag ringde henne och hon ställde upp som tur var, för hur hade det annars gått för barnet och mig, nu vart jag ännu sämre och ringde igen, då sa dom att jag skulle vänta ett tag, till det skulle komma en annan läkare och det gjorde jag. Nu var jag rejält sjuk och huvudet höll på att sprängas. När jag kom var där en annan läkare som tur var, han sa åt mig att jag hade fått hjärnhinneinflammation och fick inte åka taxi utan det blev en ambulans till sjukhuset. Där fick jag vård och blev inlagd på infektionsavdelningen. Men innan jag fick vara ifred var jag tvungen att genom gå ryggmärgs pro och det var ett rent hällvete ska ni vetta för de stack tio gånger innan det var klart, Efteråt fick jag vetta att det hade varit en läkarekandidat med och även han hade prövat på att sticka mig. Vilket jag idag så här efteråt kan tycka att det var onödigt, när man hade så ont. Jag mins också att jag fick ligga på rygg en massa dagar efter det. Jag mins att jag var väldigt tacksam för vad min syster gjort för mig i detta skede, hon är för mig den bästa i min familj både då och kommer att så förbli resten av mitt liv, vad än som händer oss i mellan, kommer hon att förbli för mig än fin människa. Där i mot har jag inte lärt känna minna andra syskon på det viset Min äldre syster har varet ganska okej, men jag har försök att nå henne många gånger, men jag tror det är hennes man det hänger på. Jag har försökt att ha kontakt med henne och barnen, men jag har inte fått så mycket tillbaka. Jag tror att det var hennes man som tyvärr också förstörde mycket av vår relation. De hade en mattaffär och jag minns att han skulle hjälpa mig med den. Och det var då jag tappade förtroendet för honom, för han skulle ge mig mattan och lägga in den i grattis mot att jag låg med honom. Fy fanan rent ut sagt, hur kunde han och hur många innan mig hade fått det erbjudandet? Ja, där tog vår vänskap slut. Jag har aldrig sagt något till min syster om detta som hade hänt jag skulle aldrig villa såra henne med det, för jag tycker i själva verket om henne, men hon har varit svår att nå på något konstig sätt.Kanske var det ändå hennes man som gjorde så att det inte funkade. Jag skulle i alla fall inte kunna såra min egen syster på något sätt. Jag hoppas att hon har det bra i dag, men jag tror, jag tror inte heller att hon har så bra kontakt med sina barn och inte häller med sina syskon och så vidare. Skulle nämna något annat också, jag tog hennes barn en del nätter för de tyckte ju det var kull att sova hos sin kusin, meddans min syster inte fixade det så att mitt barn kunde få sova hos sina kusiner, men jag tror att det var hennes man som bestämde det här också, ja det var ju ledsamt för barnen. Min minsta syster, ja hon var också svår att nå, ja hon var den som jag minst förstådd mig på. Hon var minst så det kanske berodde på det. Men tyvärr har det nog varit så i hela vår uppväxt och det har varit svårt att bryta detta, varför vet jag inte. Kanske beror det på föräldrarna? Jag har alla i fal försökt men inte lyckas särskilt bra. Jag har många gånger frågat mig själv varför det är på det här viset. Jag kan nog se mina minna brister och fel och stå för dem. I dag nu när jag har lärt mig att se det, på ett annorlunda sätt, kan jag i dag vetta mer om varför det är så här. Till backa till livet efter sjukhuset. Jag blev frisk och började jobba Jag jobbade en del nätter så då var det ju svårt att hitta barnvakt. Men jag mins att min syster skulle kunna tänkas ha henne lite av en del nätter, ja det var ju bra. Men det var sommar och vi fick följa med mina föräldrar till Öland och det skulle vi ju så väll behöva. Men min syster såg till att förstöra det för oss, givetvis behöll jag det för mig själv vad hon sagt till mig och som jag alltid gjorde, för jag trodde ju alltid att allt var mitt fel. Hon ville ha betalt för hon hade varit barnvakt, men jag hade dåligt om pengar just då, så jag frågade om hon inte kunde vänta tills vi kom hem, för annars hade jag inte några pengar till mig och barnet, men hon ville ha dem nu. Ja nu var det inte så kull att vara kvar här, jag skulle få min lön efter de här dagarna, det jag hade nu var ju bara barnets barnbidrag och det var ju inte så mycket.Jag hade nu inga pengar kvar utan var tvungen att låna lite för att över huvud taget kunna ge mitt barn något. Det som hände där kommer jag aldrig att glömma. Men jag tror inte det är många som vet om detta som hände då. Så har det varit många gånger, alltså dumma och svåra saker att förstå. Men det var säkert minna föräldrars fel många gånger. De borde ju ha sett och hört och gjort något åt hela situationen. Så det var också när jag bad en syster att skjutsa oss enstaka gång, mest gällde det barnet, då sa hon att då skall jag ha betalt, ja de har haft det för bra för att fatta vad jag gick igenom eller vad jag har fått ståt ut med, något stöd har jag inte haft av dem och ingen empati heller för den delen heller. Jag måste också berätta när jag jobbade på EPA, ja så hette det på den tiden. Ja det hände en del roliga saker i mitt liv också. När jag satt i kassan så var det en kvinna som svimmade, det visade sig att hon hade stoppat en fryst kyckling i hatten, gissa om hon vart tagen på bar gärning. Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig, ja det var en kull upplevelse. Men hon hade säkert dåligt med mat hemma. En annan gång när jag satt i kassan så tyckte jag att det kändes mjukt ut i en påse potatis. Så jag öppnade den för jag trodde ju att det var rutna potatisar i den, men det visade sig att de hade stoppat andra varor i påsen som tex. Skinka, såna där som man har på sin smörgås. Ja, människor är bra på hittiga när de är hungriga. När jag jobbade där så var det ganska kull. Jag mins att vi hade olika fester och en mins jag särskilt, det var när vi var ute och åkte båt. Jag hade en man i den främre delen som var kär i mig och en i den bakre delen. Men det var inte så kul när det vart vardag igen och man stötte på dem på lagret nere i källaren, ja då vart det ett himla liv på dem, men det ordnade upp sig till slut, den ena chefen sade upp sig och flyttade till sin hemstad, tur för mig, annars kunde jag haft ett till problem att lösa, men de vart ju löst av sig självt som tur var. Men det var en kull tid i livet Jag mins den här dagen så himla väll därför att när jag slutade jobbet och var på väg hem så var det en man som jagade en annan man med hammare och det såg så himla kul ut, det stod en tjej där och då fick jag en förklaring av henne. Hon berättade att det ser värre ut en vad det är. Hon hade bett om hjälp av den här manen därför att han hade gott in i hennes lägenhet med hans pappa utan lov, Hon berättade att de hade bott i hopp, men att de hade separerat och att han hade tagit mer saker en han skulle så det var rätt åt honom. Ja det var fler människor en jag som råkade ut för konstiga människor här i världen.Tänk jag träffade den här tjejen vid ett annat tillfälle och då berättade hon att den killen som hon fick hjälp av hade dött av sina egna spyor, ja undra vad han hade druckit eller vad han hade använt för något? Sorgligt, för han var far till hennes ena barn. Jag gifte mig lite senare, ja jag var närmare trettio, men kär var jag nog inte, men han var en bra man och jag hade känt honom en längre tid och det hade mitt bar också gjort och de kom bra överens. Ja de kom så bra överens att de bestämde att han skulle adoptera barnet, så de bjöd in en person från socialförvaltningen, jag var inte ens med men jag tyckte att det kändes helt rätt. Men jag mins att han mamma sa att hennes son hade fått två kvinnor, fy vad hemsk hon var då men hon blev bättre med tiden, även om det tog lång tid. Men om jag skulle gifta mig och skaffa mer barn så skulle det vara så här Alltså att barnen vart helsyskon och hade samma pappa och samma rätigheter. Men det visade sig inte helt lätt att skaffa barn. Men jag vart gravid till slut och då var det andra barnet cirka femton år. Då skulle min man syster gifta sig. Men hör och häpnad barnet vart inte bjudet. Jag var så ledsen och givetvis skulle jag inte heller gå då, vad jag mins så gick inte min man heller. Men vi bråkade en del som synd var, jag det blev så illa att jag fick missfall, det var jätte otäckt. Jag blödde rejält och fick åka ambulans, tråkigt men sant. Jag fick göra en skrapning, men vi skulle göra ett nytt försök sa vi, men jag tro att vi inte passade för varandra för vi bråkade rätt mycket jag var nog inte kär i honom, men hade det ju rätt bra ändå. Tiden gick och jag vart gravid igen. Men nu hade barnet blivit sjutton år och skulle bli arton år innan detta barn skulle födas. Den här gången gick det vägen men han var mycket sjuk för det mesta och kräktes mycket. Det tog mycket på krafterna. Det var jag som fick vara hemma med barnet, så det vart ju ingen ordning på min tillvaro och jobbet vart ju lidandes, så det var en svår tid det också. Men det tog tjugofem år innan jag fick veta vad det var för fel på pojken, ja det är ju inte klokt tjugofem år. Ja vi var många gånger på sjukhuset. Jag mins särskilt en gång då han bara kräktes och kräktes och grät och inte sov, ja sovit hade han inte gjort så mycket på de tio månader som han var när jag inte orkade mer. Så då åkte vi upp till sjukhuset.

Men då lade de in honom för maginfluensa. Jag tänkte är de inte kloka? Men så blev det i alla fal. Jag tyckte att det var som i en ond dröm. De satte honom på sve och vad det stod för, var att de gav pojken en slags vätskeersättning med tesked med jämna mellan rum. Men han fick kräkas upp det genast och då på den läkares fot som satte honom på detta, hon vart jätte sur för detta, men jag kunde tycka att det var rätt åt henne. Hon var ingen bra barn läkare i alla fal tyckte inte jag det. Hon hade ju satt in oss på maginfluensa och det kan han ju inte ha det i tio månader? Des utom fick vi vara isolerade i ett rum och gå ut bakvägen och vi fick inte heller ta emot besök, samt att vi inte fick vara i deras lekrum, ja hon gjorde livet trist. Åren gick men han blev inte bättre. De sa att han var allergisk och att han hade astma och så vidare. De sa även att det var vårt fel att han kräktes, vi framkallade detta påstod de, fy vad hemskt, tänk om de hade undersökt honom rätt så hade varken han eller vi behövds vara hemma så mycket. Men det var jag som var hemma mest. Det var ju inte lätt att få människor att förstå detta heller. Men det var verkligen svårt att leva ett normalt liv, jag hade dess utom tappat förtroendet för läkare efter alla turer som bara lede ingenstans och att de dess utom lade skulden på oss. Det hela lede även till konflikter mellan min man och mig, men det var ju inte lätt för någon av oss.Dess utom var det ju svårt att ha någon bra koll på ekonomin efter som jag var hemma så mycket förlorade jag mycket pengar, men man kan ju inte lämna ett sjuk barn på dagis när barnet dess utom är helt orkeslös efter ha kräkts ett fem till åtta gånger om dagen i nästan fjorton dagar dess utom tog det minst en vecka innan han hade fått någorlunda ork tillbaka för att återgå till sitt dagis.Inte heller på dagis kunde de inte förstå det hela. Men vi hade ju inte fått någon diagnos så vi kunde ju inte förklara det hela. Att pojken klarade av livet fast han var så sjuk ibland är för mig en gåta. Men efter tjugofem år fick vi äntligen veta vad det var för fel och det visades sig att han hade ett bråk på magmunnen samt att det var mycket inflammerat. Jag fick höra att min son hade kräks blod och därför sökt läkare men läkaren hade inte gått vidare med detta, sonen tänkte att det går väll över, men det gick bara något år så hade han kräks igen, men han hade inte berättat detta för mig utan kämpade själv med sin sjuk dom. Men av en tillfällighet lite senare fick jag vetta detta av en kompis till min son och då ringde jag min läkare och bad att hon skulle ta sig an pojken och det gjorde hon. Ja hon är den bästa läkare jag träffat, hon föreslog att sonen skulle göra en undersökning där man får svälja en slang så de kan se om det är något som är fel i magen och på så sätt se om det är något galet.Ja det var då som han äntligen fick en bekräftelse på att något var fel. Tänk att det skulle ta så lång tid att få detta bekräftat och så mycket onödigt lidande sonen haft i onödan samt att det vart så mycket onödigt bråk mellan mig och sonen fader samt alla andra bråk med läkare och alla andra människor samt att det var svårt att få dottern att förstå varför jag inte hade så mycket ork över när hennes bror var så sjuk att jag inte orkade med något mer en honom, för jag sov ju nästan aldrig och skulle han må bra så hade jag så mycket att ta igen till nästa omgång.Jag brukar tänka tillbaka på den här tiden och mins särskilt en gång när vi var osams alltså pojkens pappa och jag. Det var när sonen var fyra år ungefär så gav han mig en danskskalle, jag mins att det gjorde fruktansvärt ont och att det sprutade blod övre allt, jag var tvungen att ringa efter en ambulans Jag var tvungen att ta med mig sonen också för han hade sätt det hela och var så klart jätte ledsen. När jag kom till sjukhuset konstaterade de att mitt näsben hade gått av men det var inte mycket de kunde göra, utan jag skulle komma tillbaka om några veckor och se hur det hade gått. Nu var polisen inkopplad också eftersom det räknades som misshandel. Ja kära non, vad jobbigt allt var. Nu skulle det bli rätte gång också, men jag sa att jag orkade inte med att han skulle få ett straff för detta, det skulle bara leda till mer oro i familjen, men jag visste ju att det han gjort mot mig var fruktansvärt och kunde inte försvaras. Men jag har undrat många gånger om detta hade hänt om inte sonen hade varit sjuk? Men när sonen var runt elva år så skildes vi oss Jag tror så här efteråt att det var för många år av svårigheter som gjorde att det blev skilsmässa. Men det var ett tungt beslut.Nu skulle det bli svårt och ledsam för sonen. Men det var för mycket som hade hänt och allt hade tärt mycket på vårat förhållande. Men det är inte roligt att berätta det för barnen.Men det vart jag som fick den mesta vårdnaden om sonen även om vi hade gemensam vårdnad, så var det jag som fick det mesta av den.Jag tyckte att det var jobbigt många gånger för pappan kunde aldrig planera när han skulle kunna ta sig an sonen, vilket lede att jag aldrig kunna känna mig ledig. Jag tror att alla barn mår bra av att deras föräldrar kan kommunicera med varandra, vilket hans pappa verkade ha svårt att förstå.

Men jag kämpade på med livet, jag gick i skolan och det blev både undersköterska, behandlingsassistent och så vidare. Jag var även kyrkvärd och trivdes bra med livet, men jag tappade förtroendet för kyrkan när jag var tillsammans med kyrkoherden några gånger. Ja säg vad jag inte som sagt inte varit med om. Men livet gick vidare trots alla svåra stunder i livet, jag jobbade på ett servicehus med olika vårdbehov. Jag var där på praktik när jag gick på birgitta skolan och
Var kvar där efter skolan slut, jag fick en tillsvidare anställning, resten av tiden var jag timanställd. Men jag tyckte ibland att det var väldigt stressigt där, man skulle tillexempel hinna med att ha larmet om det skulle hända de boende något, samt laga frukost bädda duscha dem, bytta blöjor, ge lavemang, ge medicin, springa iväg om någon larmade mitt uppe i ett blöjbyte eller så, dess utom skulle det städas under dagarna, samt inhandlas varor allt ifrån mjölk till medicin. Ibland var det till och med rastning av hund, läkarebesök var också vanligt även akutfall till sjukhuset och åkte man hem utan den boende så fick man själv ta sig hem på något set. Ja promenad var det högst sällan, jag tyckte även att det var många som försökte slippa undan de tynga jobben och kunde sitta och ficka medan en del slet i det tysta, alltså en dålig fördelning av jobben och det gjords medvetet tyckte jag i alla fall. Ja det lär inte bli lätt om man hamnar på ett sådant ställe när man blir gammal. Jag sökte senare ett jobb som behandlingsassisten och fick det. Det var även där olika sjukdomar, så som psykiska sjukdomar av olika slag, men där fans också många andra slags sjukdomar, så fans där de som hade olika förstånds handikapp, det jag tycker är märklikt är att de får skaffa barn och sedan ta hand om det fast de inte har den förmågan, så upplevde jag det alla fall, vad får de barnen för hjälp av samhället kan man ju undra?
En dag skulle vi ha samtal med en del av de som vi hade hand om och jag vart förfrågad om jag ville vara med och ta några av samtalen och vist ville jag det. Jag fick veta av chefen att hon tyckte att jag hade förmåga att hantera samtal där hade hon sett och det kändes ju bra att jag var bra på det för jag tyckte verkligen om det alltså ha samtal med klienterna som var där av olika andledningar kanske berodde det på att jag själv hade haft det svår många gånger och inte haft någon hjälp eller stöd när jag själv hade behövt det, jag upplevde många gånger att det var mig det var fel på och så vidare. Men jag vet nu att jag att så inte är fallet utan jag är helt normal och har hög begåvning. Jag är säker på att jag hade haft bättre självförtroende om jag hade fått stöd och hjälp istället för all den om kul stjälpningen jag fick stå ut med många gånger. Jag hoppas och tror att de själva har kommit fram till det idag. Så jag det är därför tror jag, att jag tycker om att få hjälpa andra så gott det går och att få ge någon något som jag inte fick uppleva.
Men så en dag när vi skulle videofilma samtalen, hände något som inte fick hända. Jag cyklade i ett träd när jag var på väg till jobbet. Detta gjorde så jag inte kunde jobba mer med det jag tyckte fungerade så bra. Jag fick många bestående men efter detta olycksfall bland anat en nackskada och ett knä som var så illa att det var tvunget att såga av det och vrida det så att det blev bara en sida som det är brosk på. Det kallas för vinkel operation och det lyckades. Men jag fick kämpa för den operationen för just i samma veva hade de omorganisation på sjukhuset så det inne bar att jag och läkaren fick åka till en annan del av staden. Det var tufft efteråt, för jag fick inte stödja benet på sex veckor och fick därför sitta i rullstol de veckorna. Jag mins att jag åkte hem tidigare en som sagts, men jag tyckte inte om stället. Dels för jag vart så illa behandlad på deras röntgen av en sköterska som vred benet, jag mins att jag bara skrek till för det gjorde så himla ont. Hon bad inte ens om ursäkt utan sa bara att hon trodde att jag hade en protes. Hon hade inte läst på vad hon skulle göra helt enkelt. Men jag tycker så här efteråt att det inte skulle få hända, Men det var inte det ända som hände, de glömde alla på mitt rum en natt, ingen av oss hade fått de verktabletter som vi skulle ha, detta lede till att en del hade så ont att de bara grät och fick vara kvar hela dagen i sin säng och börja om på nytt att lära sig gå igen. Det hade de ju kämpat med så dagarna innan, stakars oss. Lite senare i veckan hade jag ont i såret och åkte dit för att se över det, men sköterskan som gjorde detta verken tvättade sig om händerna eller spritade dem, inte använde hon heller handskar vad var det för ett sjukhus egentligen?
Men jag har många andra saker som hände på det här sjukhuset som jag vart ledsen över så som att de hade lovat här på mitt sjukhus. Det var bland annat att jag skulle få sova under själva operationen, inte behöva ha kateter, men det var som det inte gick att få så här där det var ju inte klokt, men jag gav mig inte utan ringde upp min läkare så han lovade se till att det blev som vi hade kommit överens om här. Men jag märkte att han inte var nöjd heller, han sa till samma dag som själva operationen skulle äga rum att han ville ha ett annat rum samt att jag skulle ha en annan säng och så vidare.
Ett år senare. Vi bor fortfarande kvar i vårt hus som vi försökte sälja. Men ett år senare som nu har gått, har vi nu haft ytligare en ny försäljning, men än har vi inte fått någon att köpa vårt finna hus? Men jag vantrivs så här. Det som skulle bli så bra.I det förra huset som vi byggde, var det bara huggormar var man än satte ner foten. De solade sig alldeles utan för dörren. Dess utom skulle det bli ett mitten räcke ute på vägen sa grannen. Ja, då fans det ju ingen stans att promenera på, för hur skulle man hinna över vägen då? Räcker det inte med alla huggormar? Man undrar om man hela tiden skall dyka på konstigheter. Förresten var det bar två grannar till och de var så snåla. De bjöd aldrig på något.Och den ena av grannen som bodde där när vi började att bygga, så sa han ja det var bra tills vi kom.
Ja sen hamnade vi ju här för vi tyckte att det passade i tiden, Men ack så fel det blev. Han gick i konkurs och så vidare. Vi trodde att det hela skulle gå lika smärtfritt som det förra, men ack så fel det blev, ändå hade vi en mäklare som var med i affären. Men det visades att det fans mycket så här efteråt som vi har upptäckt och det borde mäklaren ha varit uppmärksammats på och tagit reda på.Vad skall de annars göra, en mäklare ska man ju kunna lita på, men vi har lärt oss att inte lita på någon numera. Men jag hoppas att vi kommer här ifrån och kan även få lägga detta bakom oss. Och att de ny ägarna blir lyckliga i huset som vi själva har fått ordning ställa.Ja det var lite av vad livet har givigt mig i liten skalla.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Livet är en evig strid, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.