Kvinnan i fönstret

Det kommer inte att fungera. Bara för att en person tycker något betyder inte det att saken är en självklarhet. Folk kallar det för en övre kraft, en Gud. Jag kallar det kaos. I vår yttersta ordning har kaos sytt in sig, likt en svag tråd i en tröja. Redo att spricka vid vilket ögonblick som helst, och förstöra ett till synes perfekt tillstånd. Likt jag och mina kompisar brukade kasta sten på fönster när vi var små.
Jag vaknade upp med ett ryck, det var bara en mardröm, även om den kändes ovanligt verklig för att vara en dröm. Drömmar brukar kännas verkliga när man väl drömmer men det finns alltid något diffust i bakgrunden, eller ursäkta mig, avsaknaden av bakgrund. Men inte denna dröm, den var som en inspelning av min ungdom, en fotosamling av alla mina stunder utan kontroll. En tillbakablick in i det förträngda. Jag har förändrats, och vill inte komma tillbaka. Jag var en person utan samvete men med vilja. En person utan känslor men med praktik. En man som ingen annan. Ack, om jag bara hade stannat hemma.
Jag skulle egentligen gå till jobbet idag, det var en onsdag som alla andra vanliga onsdagar, men just idag var den inte det, så jag stannade. Jag tände en cigarrett, tryckte på kaffebryggaren och satte mig ned på fönsterkarmen och tittade ut över den stora gatan där nere. Väntande på mitt gift.
När jag var liten sade min mamma alltid till mig att det var farligt att sitta så nära fönstret, att man kunde ramla ned och dö. Och även om vi bodde på första våningen och det bara var någon meter ned till trottoaren, så trodde jag på henne. Jag var bara tio när hon försvann, och jag tror att det förändrade mig och skapade mig, för efter den dagen har jag alltid suttit på fönsterkarmen, längst ut, med benen helst dinglande över fönsterbrädan, och väntat på mitt gift. Jag brukar säga att hon på så sätt tog min oskuld.
När cigarreten var slut visste jag att kaffet var klart, men när jag gick in och kollade var den inte ens på, jag vet att jag hade satt på den och att den hade gjort sitt typiska ljud som den alltid gör när man sätter den på ”ON”. Det där ljudet som jag alltid tycker liknar en gammal trasig mikrofon som skrapas mot marken, så att skrapandet förstärks och förvrängs till ett oigenkännligt krafs. Oigenkännligt med undantag för min kaffebryggare. Jag tryckte på den stora röda knappen igen, nu lös den. Jag tände en cigarrett, igen, och gick mot fönstret. Ack, vad hade hänt om jag bara följt med.
När vi bodde i stan, när mamma fortfarande var hemma, brukade jag alltid stå och titta på parkettgolvet. Jag menar inte att jag stod var som helst i rummet och bara stirrade, utan det fanns en speciell fläck där jag stod. Min mamma berättade att det hade skett en eldsvåda i huset och att de ville spara just den fläcken för att folk skulle minnas. Så jag stod där alltså, och stirrade på en brända fläcken på parketten och mindes.
Kaffet var klart nu, min kaffebryggare brukade alltid göra ett litet plingande ljud när det var klart så därför visste jag, men jag gick inte till köket. Jag hällde inte upp det svarta vattnet i ett glas, och jag tog inte den där underbara första klunken som smakar så gott på morgonkvisten. Om sanningen ska fram så rörde jag inte en muskel när jag hörde plinget. Jag bara satt där på fönsterbrädan, med ögonen fast fixerade på ett fönster mittemot mitt. I detta husets mun satt en tjej, fångad i betongmonstrets mörka inre, och stirrade tillbaka med en glimt i ögat. Glimten! Vi satt där, hon med kaffe, jag med en cigarrett, så kompletterande en man och en kvinna kan vara med ett stup mellan sig. Med leende på tungan, men ännu inte på läpparna. Nyfikna men rädda.
Paniken var till slut överväldigande och jag började få svårt att andas. Jag lämnade fönstret, bara för en sekund, hämtade mitt kaffe, samlade lugn och gick sedan tillbaka. Men då var hon borta, och jag var åter ensam i mörkret. Jag stod där stirrande mot fönstret, vände snabbt ner mot golvet, letande efter fläcken som jag redan visste inte var där. Hon tog med sig den. Blicken tillbaka mot fönstret. Jag tog upp kaffekoppen från bordet och slängde det mot munnen allt vad jag kunde och monstret gav ifrån sig ett gällt skri. Ack, om jag bara kunde glömma dig. Mamma.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.