Klar sommarhimmel i natten

Jag gick vinglande på trottoaren med mina höga klackar och obehagliga kläder. Klockan närmade sig åtta och jag var nervös och kallsvettig. Jag hade aldrig varit på en riktig fest innan, i alla fall inte någon med massa random människor som man inte känner. Fast jag kände en person, i alla fall lite. Det var hon som bjudit in mig.
Det var inte svårt att hitta huset eftersom den höga musiken hördes lång väg.
När jag var framme vid det stora lyxiga huset gick jag nervöst in. Men när man gått runt en stund och träffat lite folk släppte nervositeten.
Klockan var nu halv tio och jag var redan alltför full. Det var inte planerat, det bara blev så. Vid denna tiden hade alla sjukt kul, men ju mer natten närmade sig blev alla desto mer fulla. Framåt elvatiden tror jag faktiskt ingen hade roligt längre. Alla bara drack för drickandets skull. På toaletterna var det fullt med spya, dessutom låg folk och sov lite här och var. Jag bestämde mig för att gå hem. Jag mådde inte alls bra och kunde inte gå rakt. Därför struntade jag i att ta på mig skorna när jag gick.

Återigen vinglade jag fram på trottoaren. Fast nu i motsatt riktning och utan skor. Jag var så yr i huvudet, så trött. Jag ville inget annat än komma hem, men jag vågade inte. Vad skulle mamma säga om hon såg mig? Jag spydde än en gång och sjönk ner på knä. Det slog lock i öronen, och allt var så suddigt. Fan va trött jag är, tänkte jag. Jag kanske skulle.. Sakta föll jag ner på marken och somnade.

Jag låtsades att jag flög. Jag visste att det inte var sant, men jag kunde inte låta bli. Känslan var så underbar. Det var en okänd kille som bar mig. Jag kunde känna hans varma axel mot min kind, och han luktade så gott. Sakta öppnade jag ögonen och såg upp mot hans ansikte. Det var fortfarande mörkt, men jag såg det ändå tydligt. Han var så vacker. Hans ögon var lika blå som en klar sommarhimmel, och hans bruna hår rörde sig lätt i brisen. Jag kunde känna hans hjärtslag som slog i takt med mina, som om vi var menade att vara tillsammans. Han såg ner på mig med sina perfekta ögon och log lite snett.
Vi är snart framme, viskade han med en sammetslen röst.
Jag slöt ögonen och halvsov i hans famn resten av vägen. Några minuter senare var vi framme vid några lägenheter. Han släppte försiktigt ner mig och ledde in mig i sitt hem som låg på andra våningen. Det var väldigt litet och han verkade bo där själv.
Han hjälpte mig fram till soffan och sa att jag skulle lägga mig ner. Jag gjorde som han sa.
Försök somna om, viskade han i mitt öra och kysste mig lätt på pannan.
Jag slöt ögonen och somnade.

Först hade jag ingen aning om vart jag var. Allt var mörkt och okänt. Jag satte mig upp i soffan och tog upp mobilen för att kolla vad klockan var. Den var tio över två. På golvet låg det ett glas, och jag kände hur det utspillda vattnet trängde in genom strumporna, så jag tog av dem. Jag tog upp glaset som jag antagligen råkat slå ner i sömnen och ställde det på bordet. Sakta gick jag fram till fönstret och kollade ut. Nu visste jag vart jag var och vem jag var hos, jag var i en lägenhet precis i närheten av mitt egna hus. Jag mindes mannen som hjälpt mig, han som jag aldrig sett förut. Lite konstigt tyckte jag, eftersom vi nästan bodde på samma gata. Jag tände ficklampan på mobilen och började gå runt i lägenheten för att hitta honom. Det var lite spännande på något sätt. Att gå runt i en lägenhet mitt i natten och leta efter en man som man inte känner. Men ändå lite läskigt. Jag hade alltid varit lättskrämd. Sakta gick jag in i ett kök, men där var han inte. Inte heller i badrummet. Jag kom till en ny dörr, kanske var det sovrummet. Pulsen slog snabbare när jag tog tag i handtaget, men när jag öppnade såg jag att det bara var en garderob. Jag pustade ut och gick vidare till nästa dörr, öppnade den sakta och möttes av total mörker. Det luktade också lite annorlunda än vad det gjorde i resten av huset, lite parfym faktiskt. Bodde han inte här ensam? Kanske hade han en tjej. Tanken gjorde mig nedstämd och besviken. Jag lyste in i rummet och det första som slog mig var att det var väldigt litet, som ett kontor. Sedan såg jag det som jag minst hade väntat mig. Väggarna var täckta med fotografier. Inte vanliga bilder, utan varenda en var på samma person, och jag visste vem det var. Det var en 17-årig tjej som försvunnit för några veckor sedan. Det hade pratats mycket om henne på nyheterna. Hon var bara ett år äldre än mig.
Fan, fan, fan jag måste härifrån. Orden snurrade omkring i mitt huvud som en tornado.
Vad gör du? Rösten lät arg och jag hörde hans snabba steg mot mig.
Hjärtat stannade och jag började springa mot ytterdörren.
Nej vänta! Det är inte som du tror!
Livrädd sprang jag ut från lägenheten och ner för trappan. Jag kunde höra hur han sprang efter mig.
Stanna för helvete!
Men jag bara fortsatte springa så snabbt jag kunde. Mina fötter skavde mot den hårda och steniga asfalten. Han fortsatte skrika efter mig, men jag trängde ut orden. Jag sprang och sprang ända tills jag kom hem. Det var knappt att jag fick in nyckeln i låset för att jag skakade så mycket. När jag väl kommit in smög jag så tyst jag kunde upp till mitt rum och la mig i sängen med kläderna på. Jag var fortfarande väldigt trött, så även fast jag inte ville somnade jag ändå efter ett tag.

Jag vaknade plötsligt, men jag vågade inte öppna ögonen. Jag var alltför rädd. Klockan tickade höga och långsamma sekunder, men jag försökte ignorera det. Försökte lyssna mer, men det ända jag kunde höra var bilar som körde förbi utanför och hundens dämpade snarkningar från nedervåningen. Sängkläderna klibbade fast mot min fuktiga hud, och jag hade en fruktansvärd huvudverk. Därför beslöt jag mig för att lugna ner mig och försöka somna om. Det var antagligen bara en inbillning. Men just då ryckte jag till och varje nerv i min kropp spändes. Jag hade hört det igen. Han försökte ta sig in i vårat hus. Ytterdörren öppnades och stängdes långsamt. Han var inne. Vad skulle han göra? Skulle han döda mig? Eller kanske hela min familj? Jag visste inte. Det enda jag visste var att den där jävla psykopaten var i mitt hus och nu gick upp för trappan. Han närmade sig mer för varje sekund som plötsligt verkade gå mycket fortare.
Jag kände de hårda och snabba hjärtslagen dunka i hela kroppen. De ekade så högt i huvudet så att man knappt hörde något annat. Men jag visste att han nu höll i handtaget och försiktigt öppnade dörren till mitt rum. Jag slöt ögonen så hårt jag kunde, och tårarna började rinna ner på mina kinder. Jag kunde inte skrika, inte andas, hur mycket jag än försökte. Allt var kaos inombords. All skrik, all smärta, all vrede. Allt hade samlats i en stor jävla klump som man inte kunde släppa ut. Han stod nu bredvid sängen. Jag kände hans närvaro, hans lukt, hörde hans tunga andetag. Men jag kunde inte göra något. Det enda jag kunde göra var att ligga där och vänta, för att sedan försvinna.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Klar sommarhimmel i natten, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.