Jägaren

Hennes fingrar slöt sig kring pepparsprejen.

Tanken rusade genom hennes huvud: måste härifrån. Hon rusade nerför trappen, snubblade genom hallen och nådde på ostadiga ben ytterdörren. Hennes osäkra steg stannade upp. Ett suddigt ansikte hade dykt upp i det kupade dörrglaset.

Ända sedan nyheten om mannen som sökte upp sina offer i sina egna hem nådde hennes öron hade hon inte sovit över huvud taget på tre dygn. Hon hade outtröttligt suttit vid sitt fönster och bevakat garageinfarten som en hök.

Nu hade hon sett en man i svart med något blänkande i handen komma gående, och skräcken uppslukade hela hennes tankeförmåga.

Hon sprang ut genom bakdörren och ut i den lilla dungen bakom hennes hus och fick (kanske inbillad, hon var osäker) bild av mannen med det blänkande föremålet komma runt husknuten, men hon vände sig aldrig om för att bekräfta denna flyktiga vision.

Hon bodde ett par kilometer utanför stan, men hon trodde att hon skulle att orka ta sig in till staden där en av hennes vänner bodde någorlunda snabbt, detta var en av de få klartänkta tankar som hon kunde prestera. Så i full språngmarsch satte hon av mot staden.

Hon undvek vägarna så gott hon kunde, men i mörkret var det väldigt påfrestande att ta sig fram i den täta undervegetationen, och snart var hon helt slut. Hon kunde knappt andas, och än mindre förflytta sig genom en nästan kompakt vägg av midjehögt gräs och vildhallon.

“Om jag inte tar mig in till staden så dör jag här”, tänkte hon, men hon insåg samtidigt att hennes enda val att komma undan var att riskera att ta sig ut på vägen, trots allt hade hon inte sett någon skymt av mannen igen, hon kanske hade skakat av sig honom.

I den tron tog hon in till staden på vägen, i det nästan totala mörkret, utan att möta eller bli omkörd av en enda bil.

Hon kom fram till hyreshuset som hennes vän bodde högst upp i, hon svor tyst för sig själv åt kommunen som tyckte att det räckte med ett polishus per kommun, öppnade dörren, och började den till synes ändlösa klättringen upp till sjätte våningen, och hoppades för allt i världen att hon skulle vara hemma.

En mörk skepnad i skinnjacka kom gående kom gående i lugnt men målmedvetet tempo från landsvägen. Han visste vad han ville, och hade inga planer på att misslyckas.

Hans tre förra offer hade alla varit tråkiga. Två av dem hade han till och med behövt väcka för att få dem att skrika och göra motstånd innan han långsamt skar halsen av dom.

Men nu var det annorlunda, hon var annorlunda. Nu var det jakt som gällde. Han fortsatte i sitt behärskade tempo, han hade inte bråttom.

Hennes ben kändes som om dom brann men det var bara en våning kvar till säkerheten.

Hon ringde maniskt på ringklockan minst tjugo gånger och för varje sekund som gick sjönk en iskall kyla in i hennes kropp, och minnena började strömma in i hennes huvud: hon var bortrest. Hon var bortrest. HON VAR BORTREST!

Hon kände paniken komma krypande och tårarna började forsa. Hon halvt sprang, halvt hoppade ner för trapporna, allt för att komma ut från denna djävulska återvändsgränd, men när hennes fötter träffade marmorn som utgjorde tredje våningen hörde hon det ljud som hon fruktade allra mest, ljudet av dörren in till huset som öppnades och tungt slog igen, följt av ljudet av steg som ekade ihåligt mot det påkostade golvet. Det var han.

Hon hade ända tills nu glömt bort burken med pepparsprej som hon krampaktigt höll om i sin vänstra hand. Räddad!

Första våningen, andra våningen, och när han rundade hörnet till tredje våningen tryckte hon ner locket till behållaren och tömde den i mannens ansikte, han skrek rätt ut och höll sig för ögonen, samtidigt som han började att vifta okontrollerat med kniven.

Hon sprang förbi honom medan han fortfarande var blind och kände en vitglödgad smärta i sin högra arm. Han hade i sitt vilda viftande med kniven lyckats skära upp en liten, men smärtsam skåra i armen, men det var oväsentligt, allt som betydde något för ögonblicket var att ta sig så långt som möjligt härifrån.

Sakta började han återfå synen, men smärtan i ögonen verkade inte vilja försvinna riktigt än. Trots det så log han ett roat leende. Det här var mycket roligare än vad han hade väntat sig, men snart skulle hon varken springa eller skrika längre.

Hon kryssade snabbt mellan husen i vad som kändes som en evighet och fördömde gatulamporna som gjorde henne synlig på långt avstånd. Paniken styrde hennes steg in i delar av staden som hon inte kände till så noga.

Hon vek av in på en liten sidogata och efter att ha sprungit ungefär femtio meter tittade hon bakom sig och trodde att ögonen skulle tränga ur sina hålor, en bit bort såg hon den svartklädde mannen svänga in på gatan hon befann sig på. Denna syn var tillräckligt för att få hennes slutkörda ben att vika sig under hennes tyngd. Hon föll och träffade trottoarkanten med tinningen, och hela världen svartnade framför hennes ögon. Hon vaknade inte igen.

Han gick därifrån. Jakten var avklarad, och nu skulle han ta ledigt från sin hobby ett litet tag, och kanske jobba lite grann. Men sedan skulle han börja jaga igen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (25 röster)
Jägaren, 3.9 out of 5 based on 25 ratings

1 kommentar

  1. Ticki Skriver:

    Underbar! Kanske lite förutsägbar men ändå toppen!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.