En känsla som måste göra ont

Hela hon var perfekt. Det jag älskade mest var hennes leende trots att det dog många gånger när hon försökte vara glad när hon egentligen inte kände sig glad alls. Hon utstrålade sån glädje att hon var själva solen. Hennes bruna hår la sig alltid så perfekt, och i hennes havsblå ögon kunde man se glittrande diamanter. Jag kan inte tro att hon är borta. Hon var den hon alltid hade varit sista gången jag såg henne, min allra bästa vän. Jag visste hur ont hon hade inombords, men hur hon lyckades dölja allting genom att le lite med läpparna och ögonen, det förstod jag aldrig.

Hon klarade inte av att ljuga för sina föräldrar när hon sa att hon skulle plugga med mig på biblioteket, fast vi egentligen skulle ut och festa med några killar från skolan. Hennes föräldrar såg direkt att Emilia ljög och hon fick stanna inne hela natten, men att spela glad och låtsas som ingenting, det klarade hon lätt.

Jag visste att Emilia mådde väldigt dåligt, både hemma och i skolan plus allt från det förflutna. Jag visste hela tiden att något var på gång men jag ville inte se verkligheten. Jag ville inte se min bästa vän må så dåligt som hon gjorde. Jag ville inte se vad som verkligen hände. Blunda för verkligheten var något jag var bra på, och det var något jag gjorde väldigt ofta.

Jag ställde alltid upp för Emilia, jag var ute och leta efter henne på nätterna när hon var i skogen och grät. Jag satt där med henne i min famn tills det blev ljust, då hon började be om ursäkt att jag inte hade sovit något. Hon behövde ju aldrig be om ursäkt, det är ju vad vänner är till för, ställa upp för varandra.

När hon skrattade på riktigt var livet underbart. Att få se en vän, som mår dåligt skratta, då värmer det alltid lite extra runt hjärtat. Som när man sätter på sig sockor på vintern efter att man har varit ute och frusit. Jag tittade på henne ofta när hon var så glad, försökte memorera bilden av när hon såg ut att vara lycklig, när hon såg ut att känna sig lycklig. Jag visste ju aldrig hur lång tid det skulle gå innan hon skrattade lite äkta igen. Kanske några veckor, månader eller till och med år. Eller som det verkar nu, aldrig.

Jag förstod aldrig varför hon valde just mig. Varför just jag blev hennes bästa vän. Jag är ju bara jag, vad har jag som ingen annan har? ”Allt” svarade Emilia alltid. Ja, hon var väldigt dålig på att prata om djupa saker. Det var därför hon alltid skrev på sms när hon skulle prata om sina känslor. Hon var en väldigt vacker person. Både på in- och utsidan. Hon var en sån där som alla bara älskade. Man kunde prata om allt med henne. Hon var så djup när hon pratade om andra än om sig själv. Jag antog att det var väldigt svårt för henne att öppna sig, speciellt för andra än sig själv.

Alla myskvällar vi hade hon och jag. Bara vi två, tillsammans. Som vänner. Bästa vänner. Hon fick mig alltid att skratta, och när hon var ledsen och grät fick även jag henne att skratta. Då var det på riktigt. Det visste jag, jag såg det på hennes ögon. Jag var den enda som kunde se sanningen, och jag visste att hon var sig själv när hon var med mig. Jag såg hela tiden att hennes tankar var på andra platser och jag undrade alltid vad det var hon tänkte på. Om det var drömmar hon hade, eller kanske mardrömmar. Jag hoppades att hon någon gång kunde berätta för mig vad hon tänkte. Ja alltså, mer definierat i alla fall. Allt hon sa var ”jag orkar inte mer” och det tog ett bra tag innan jag inte fällde tårar när hon sa dom fyra orden, ”jag orkar inte mer”

Hennes ångestattacker var hemska att se. Jag önskar att jag kom på ett sätt att väcka henne ur dom, men det gick aldrig. Hon låg där och skrek, slog, sparkade och grät. Jag höll henne alltid i handen och sa att allt skulle bli bra. Det blev det aldrig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (19 röster)
En känsla som måste göra ont, 3.9 out of 5 based on 19 ratings

1 kommentar

  1. Anna Skriver:

    jag är förälskad i din novell,hur patetiskt det än låter.
    Vare sig novellen är sann eller inte känner jag att den visar att vissa människor fortfarande är humana (exkluderar mig själv). Skulle själv vilja uppleva det själv.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.3/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.