En historia om någons längtan efter musik

På en övergiven soptipp, fjärran från där jag sitter nu: bland rostiga bilar, slängda leksaker och plast av olika former och färg, satt en ensam figur. Figuren var befläckad med olika färger, brun, gul, svart, röd, lila, rosa. Massor av färger. Hans huvud var runt men inte ett enda hårstrå syntes på det. Huden var sträv och gjord av säckväv. Hans stora runda blänkande ögon var av plast, det ena lite större än det andra. Armarna och benen var korta och fötterna saknade tår. Hans tunna, långa fingrar spretade som håret på en vettskrämd kyrkoherde. Nedanför ögonen pryddes hans hud med svarta trådar i sicksack. Han hade en dröm. En dröm att en dag, kanske bara för en dag, mer behövdes inte, få höra musik. Få följa rytmen i melodin, få känna musikens smak på sin tunga, att kunna få dansa med sina sträva ben och få känna musikens mening i sitt bröst. Han hade en gång för länge sedan hört massor av musik på en annan plats som hade varit mycket vacker. Trots att han försökte hitta minnet föll det sönder innan han fick grepp om det. Men han var för feg för att våga sig ut från soptippen. Han ville inte lämna den trygga atmosfären som rådde där. Inget visste han om världen utanför heller. Så han satt där på sin vanliga plats bland all skrot, dag ut och dag in. Hans namn var Skräp. Likt en öken var soptippen tömd på liv. Bara en massa ormar och ödlor slingrade sig fram bland all bråte. Men så en dag som kändes fel gick Skräp upp som vanligt och satte sig på sin väl använda plats och tittade ut över havet av metall. Allt var som vanligt, tyst. Plötsligt skar ett gnisslande ljud genom luften som en kniv. Ett sådant där fruktansvärt gnisslande som man bara vill strypa och sedan stampa ned i marken. Ljudet fortsatte och figuren höll för hålen som skulle vara hans öron. När oljudet slutade tog han bort händerna och ställde sig upp för att försöka se vad som hade förorsakat det. Långt bort såg han någonting som rörde fyra gummiliknande runda föremål som snurrade framåt eller bakåt när tingesten rörde på sig. Ur metallcontainern den hade på ryggen spottade tingesten ut en massa skrot och längst fram vällde två ljussken fram. Det som hade orsakat ljudet var skrot som hade gnidits mot metallkanten på varelsen där den stod och kräktes upp en massa sopor.

Skräp bestämde sig för att avancera framåt och titta på denna konstiga varelse som hade trängt in i hans lugna hem. Hans komiska haltande gång gjorde så att det gick långsamt bland allt skrot men till slut stod han ungefär tio meter ifrån monstret. Ett svagt minne av att han hade sett en liknande varelse för länge sedan sipprade fram i hans gamla hjärna. När det var tomt i containern åkte monstret sin väg i ett moln av damm. Han tog några försiktiga stapplande steg framåt för att se vad som fanns i den nu enorma högen. Det första hans blick drogs till var ett par förgyllda tofflor som låg och glänste. De var dammiga och lite slitna men annars såg de bra ut. Han letade vidare och hans spindelliknande fingrar slöts sig omkring ett svalt föremål. Det var en liten ask han såg i sin hand när han öppnade den. Asken var väldigt gammal och träet var lite sprucket här och där. På ena sidan fanns det ett litet runt hål. Han försökte öppna lådan men hur han än försökte höll sig asken opåverkad. Skräp vågade inte prova att dänga någonting tungt på asken, för då skulle kanske det okända innehållet förstöras. Han vickade lite på lådan och hörde någonting som skramlade inuti. Till slut bestämde han sig för att gå tillbaka till sin vanliga plats men först skulle han plocka på sig lite saker. Han hittade en tavla som föreställde en avhuggen hand dinglande i ett träd, en tavla till som föreställde en spegelblank tjärn med skog runtomkring, han plockade upp en massa gafflar (vissa utan tänder) Några klädesplagg som var rivna här och där, ett par gitarrsträngar och de gyllene tofflorna. Han tog en gammal skottkärra som låg och skräpade och la sina små fynd i den.

Dagarna gick och ingenting nytt hände. Hur han än försökte så fick han inte upp asken och ju längre tid som gick desto mer nyfiken blev han på dess innehåll. Han hade försökt med nålar, hårspännen, knivar- till och med hackat med en skruvmejsel. Det senaste hade resulterat i många jack i lådans slitna yta. Men asken var orubblig. Han kunde inte få upp den. Ända tills en dag. Men en dag då regnet öste ner och allt var lerigt, hände något. Skräp satt under ett litet skydd han hade tillverkat av en gammal bildörr och några plåtbitar. Det var rätt mysigt där under, som en liten grotta. Plötsligt hörde han ett ljud, det lät som en jätte hade fått en sticka i foten medans han vrålande försökte få ut den. Marken började skaka runtomkring Skräp och världen tycktes lyfta. Han tog tag i en förbipasserande plåtplatta och höll sig fast med all sin styrka. Hans fötter lämnade marken och han flög upp i luften, fortfarande hållandes i plåtbiten. Högt upp i luften stannade han upp och fick två strålkastarljus rätt i ögonen. Det var ännu ett monster! Men det här sög upp skrot istället för att kräkas upp det.

Skräp märkte att han var klämd under plåtplattan och kunde inte komma loss. När han försökte putta bort den, rörde den sig bara neråt men sedan hoppade den tillbaka igen, dragen till den stora magneten. Hela monstret svängde på sig och dess långa kedja med den starka magneten svängde med en väldig fart åt vilket håll monstret än vände sig. Magneten stannade plötsligt till och Skräp kände hur den släppte sitt grepp om honom och plåten. Han dunsade ner på något gummiliknande som rörde sig. Det var ett rullband, och rullbandet ledde fram mot ett gapande svart hål. Skräp såg några av sina ägodelar ramla ner i hålet. Ägodelar som hade tagit honom flera veckor av slit att samla ihop. Där var den fina tavlan med den avhuggna handen och där var de fina besticken och de gyllene tofflorna. Med ens såg han asken lite längre fram och han kände att han måste skydda den vad det än kostade honom. Skräp sprang över trasiga mikrovågsugnar, hoppade över kylskåp och en gång bedårande dockor tills han kom fram till asken. Han stoppade ner den i en ficka som han hade i sitt sträva skinn. Plötsligt såg han en nyckel ramla ner i hålet och han tyckte att den precis var utformad som hålet i asken. Han måste bara ha den där nyckeln så han sprang fram och kastade sig ner i den svarta avgrunden och allt blev svart.

Skräp vaknade av att det var väldigt varmt. Han satte sig upp och såg sig omkring. Rummet var väldigt stort och i mitten av det var det ett rullband som ledde in i ett ytterligare till hål mindre än det andra. Han måste ha slagit i huvudet och förlorat medvetandet några sekunder eftersom hans huvud gjorde väldigt ont. Bilden på nyckeln som ramlade ner i hålet dök upp på hans näthinnor. Han hoppade upp på rullbandet och spejade efter nyckeln. Då såg han den, under en trasig hårtork. Han sprang fram och sparkade iväg hårtorken. Fingrarna tog tag kring nyckelns svala yta försiktigt som om den vore en liten bräcklig fågelunge. Lådan for fram ur hans ficka och han satte i nyckeln. Men han hade glömt bort att han fortfarande stod på rullbandet så han blev väldigt chockad när allting blev svart och med ens mycket varmare runtomkring honom. Skräp tittade bakom sig och såg någonting rött lysa fladdrande och han förstod att det var eld. Han fick panik och vred om nyckeln i asken. Asken öppnade sig och ut flödade underbar musik. Den kom i svallvågor. Svagt sedan starkare och sedan svagt igen. I asken dansade en lustig figur med en rosa klänning omkring på samma ställe. Skräp stod som hypnotiserad även när han föll över kanten och det sista han tänkte medans han log ett fullständigt lyckligt leende innan lågorna slickade hans kropp och ryckte bort honom från denna värld, var: Så ovärderligt vackert.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
En historia om någons längtan efter musik, 4.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.