Droppen

Aldrig tidigare hade han känt så starka känslor. Inte ens då han var olyckligt kär i Ann-Kristin då han var 17 år och han kom på henne med Roffe i buskarna utanför ungdomsgården.
Han var arg och ledsen på samma gång. Han visste att han hade fått nog, att han nu gått över en gräns som han tidigare noga aktat sig för. Han visste att nu var det ingen återvändo.
I sin ilska smällde han igen sin ytterdörr till den lilla grå lägenheten i det stora anonyma, gråa hyreshuset. Han hörde genom dörren hur smällen dånade i trapphuset. Men han visste att ingen skulle bry sig om det. I det här huset brydde man sig bara om sig själv. Skulle nån mot förmodan bry sig så spelade det ju ingen roll, ingen skulle någonsin tro att HAN smällt i dörren.

Han hade idag fått bekräftat det han länge vetat; han var en osynlig själ, en slav för att andra ska kunna fungera. Visst, folk på jobbet kom till honom då de behövde en liten programsnutt som gjorde deras jobb lättare. Men aldrig hade de kommit och bett honom om hjälp, nej de tog det för givet. De SA ÅT honom att göra saker. Om han försökte opponera sig mot att han inte hann, att han hade annat att göra eller att han faktiskt slutat jobba för dagen så viftades hans kommentarer bara bort med ett ”men det där klarar ju du snabbt” eller ”men vaddå, vad har du att göra som är viktigare”.

Men idag rann bägaren över. Det var nästan som i filmen Office space då nörden som alla körde över fick nog. I fikarummet hade han träffat på Lotta och Maria. De stod och skvallrade som vanligt och såg honom inte. Han brukade i normala fall undvika fikarummet för att han hade aldrig någon rolig kommentar att fälla vid rätt tillfälle och när han kom in där så tittade alla på honom som om de undrade varför han var där istället för att sitta vid sitt skrivbord och göra klart programmet de bett honom om. De missunnade honom en rast, inte rakt ut men undermedvetet. Det osagda var ofta mycket värre än det som sas i stora ord.
Han gick till kylen för att hämta sin smörgås som han lagt där. Det var då han hörde Maria.
”Nej nej, det tror jag inte. Han skulle aldrig komma på en fest, han sitter bara och programmerar hela kvällarna hemma. Så du kan lugnt prata högt om festen, han kommer inte bry sig.”
Lotta fnissade lite.
”Ja herre gud” sa hon ”jag vill ju inte att han ska dyka upp där och dra ner stämningen”.
”Hur menar du nu?” Maria såg undrande ut.
”Ja han är ju inte direkt fager att se på och detta är ju trots allt en discofest där vi ska klä ut oss sexigt och försöka förföra varandra med dans”. Lotta smekte sin smala kropp och åmade sig som om hon var en billig strippa.
”Nej det är ju sant” svarade Maria ”tänk om man just fått upp farten och dansat sig varm och lite våt och sen råkar man se hans gråa ansikte”.
”Ja fy fan” Lotta rös vid tanken.
”Fast å andra sidan” sa Maria lurigt ”även en som han kan ju behöva få lite fett på syllen”
Lotta skrattade så hon kiknade. Hennes bröst guppade under blusen och ansiktsfärgen matchade hennes röda scarf.
”Det behövs inte mycket fett för att täcka den syllen” sa hon då hon hämtat sig från skrattattacken. ”Jag har hört att den är så liten att han behöver en sockerbit och pincett för att locka fram den och runka”.
Nu var det Marias tur att skratta. Hon tystnade då hon såg honom stå där, röd i ansiktet med sin smörgås i handen.
”Jaså är du ute och smyger?” Det var hån i hennes röst. ”Ser du nåt du gillar eller” Hon böjde sig fram så att hennes urringning avslöjade mer av hennes vita bröst. Hon nöp sig själv i bröstvårtan så att den syntes genom tyget.
”Det här skulle du gärna smaka på va?” Hånet var hårdare, kallare nu.
Lotta fnissade och gick fram till honom och trängde sig mellan honom och skåpet så att hon ”råkade” nudda hans skrev. Hon flinade elakt och båda fnissade då de gick ut ur fikarummet.
”Vad gör du här?” Anders röst var mörk och maskulin. ”Står du och raggar på tanterna eller?” Anders skrattade hånfullt.

Han var tvungen att snabbt gå därifrån för att han kände att han rodnade. Samtidigt så kokade han inombords. Hur kunde man göra så där mot en medmänniska? Gick de i mellanstadiet eller? Han gick till sin plats, tog sin laptop och rafsade ner den i väskan. Jackan tog han från rockhängaren på vägen ut. Han ignorerade alla frågor om var han var på väg. Med snabba steg skyndade han sig till tunnelbanan. Aldrig tidigare hade han känt pulsen pumpa så här mycket i sin tinning och han visste att han var nära att bryta ihop.

Hemma till sist. Hela tunnelbanefärden hade han tänkt på hur han skulle få de där människorna att fatta att man inte kan behandla honom hur som helst. Tio år av uppdämd ilska krävde nu utlopp. Saken blev inte bättre av att folk gick in i honom då han skulle byta tunnelbana i T-centralen och att en snorvalp på kanske 15 år fräckt hade stulit hans sittplats på tåget. När han nu skulle låsa upp dörren så kunde han först inte få upp nycklarna ur fickan för att han haft sin hand så hårt knuten under så lång tid att det tog en stund innan han kunde öppna den.

Smällen av dörren ekade ut och försvann, den var nu bara ett minne hos honom och säkerligen inte ens ett minne hos de andra i huset. Han visste att ingen i huset kände igen honom då de träffades nere i centrum. De visste att det bodde en man i lägenheten men bara för att det stod ett manligt namn på brevlådan. Ingen av dem visste hur han såg ut, inte för att han aldrig gick ut utan enbart för att han var så grå och osynlig. Han trivdes med det men det sved lite då det var gårdsfest med grillning och dans men han inte fått en inbjudan. Visst hade han sig själv att skylla, han visste mycket väl att man själv var tvungen att ta kontakt om man ville ha bekanta. Men han var inte sån som människa. Han hade en gång i tiden provat på att jobba med annat än programmering. Han hade jobbat på ICA. Sålt och installerat inbrottslarm. Vaktmästare på en skola. Inget av jobben passade honom, alla innebar för stor kontakt med okända människor eller med barn.

Han pluggade in sin laptop i vägguttaget, satte sig bekvämt vid köksbordet och slog på datorn. Den surrade lite innan windows logga lyste starkt mot hans ögon. Då inloggningsskärmen dök upp behövde han inte ens tänka en sekund innan han knappade in det 24 tecken långa lösenordet. Han hade slumpvis genererat siffror och bokstäver och han visste att inte ens med en kraftfull dator skulle man kunna knäcka lösenordet på mindre än 6 år. Även om den så stod på dygnet runt och försökte knäcka det. Han visste det för att han hade en algoritm som talade om det för honom.
När hans bakgrundsbild på datorn, ett flygfoto över Microsofts huvudkontor i Redmond, sken upp så färgades det ljusbruna bordet svagt blått. Väggen bakom honom skiftade nu från vitt till blått och pinnstolen han satt på var blå men med trämönster i. Han hade aldrig varit något inredningsgeni och det speglades väl i hans lägenhet. Köket var mer präglat av effektivitet än av estetik. Inga prydnader, inga söta små handdukar eller tavlor. Inget av det småplock som hade präglat hans mammas kök då hon levde.
Han klickade på Firefox ikonen och så fort webläsaren hade startat navigerade han till Googles hemsida. Han visste att han skulle söka efter sätt att tala om för sina kollegor vad han tyckte men han visste inte exakt vad han sökte efter.
En stund senare kände han hur det kurrade i magen och han ångrade att han inte hade ätit smörgåsen istället för att lämna den på skrivbordet på jobbet. Han tittade på klockan och insåg att han suttit där framför datorn i fem timmar utan avbrott. Hans ögon sved och det hade blivit mörkt ute. I köket var det också mörkt nu och han kände att han var tvungen att ge sig nu. Han hade redan en plan och hade skissat lite på den. Han kunde fortsätta en annan dag.

Då han värmt sig en Gorby-pirog och satt vid köksbordet och tittade på sin skiss så visste han att det skulle bli bra. Visst, många hade gjort likadant men de hade inte varit lika smarta som han. De skulle lyssna, de skulle få höra. Därmed inte sagt att de skulle förstå men det var ju en annan sak. Han gick ut i vardagsrummet, snubblade som vanligt på mattan i dörröppningen och höll nästan på att slå knät i det låga, runda bordet vid soffan. Tv:n var av gammal tjock modell och den stod på ett sideboard i mörkt trä. Soffan var hård och grön. Hans mamma hade köpt den på en loppis 1986. Han levde efter mottot att så länge det funkade så skulle man inte byta ut det. Fönstren hade inga gardiner men han bodde ju så högt upp i huset att han inte behövde dem för insynsskydd. Han kunde inte se någon annan användning för gardiner.
Väggarna i vardagsrummet hade en vit tapet med ett intrikat mönster av smala röda, blå och svarta streck. Om han kom ihåg rätt så kom de tapeterna upp 1975, på hans åttaårsdag. Som födelsedagspresent det året hade han fått en åthutning för att han rörde de nya tapeterna.
Nyheterna på tv:n var deprimerande. De handlade om Nordafrika. Det ena landet efter det andra gick under där. Han kunde aldrig fatta varför alla ville ha till så mycket förändring. Samtidigt kunde han förstå folket som blivit så nedtryckt under så många år. Han släckte dumburken, som hans mamma alltid kallat den, och gick för att borsta tänderna. Tandborsten låg prydligt mellan tandkrämen och tandtråden. Var sak på sin plats var hans motto. När han stod där och borstade garnityren så såg han något som nästan fick honom att kräkas. Ett långt blondt hårstrå ringlade sig som en giftorm över kranen och hängde ner i handfatet. Han tog en bit toalettpapper och plockade upp hårstrået. Det gick direkt ner i toalettstolen, med en rysning spolade han. Håret kom från hans syster, det visste han. Hon hade varit och hälsat på honom igår. Konstigt att han inte sett hennes efterlämning redan då. Han rös igen och gjorde klar sin kvällsrutin.
En vanlig kväll hade han legat vaken en stund och funderat över hårstrået i hans handfat. Denna kväll gick tankarna på annat håll. Sömnen kom snabbt och han mindes knappt att han somnat då han vaknade 8 timmar senare.

Han hade mycket att göra den här dagen men för första gången på en vardag på åtta år så var gå till jobbet inte en av de sakerna. Han hade vigt sitt liv för det företag som han igår lämnat i vrede. Senaste gången han hade semester var det första året han hade jobbat där. Tre veckor ledigt som han fördrev genom att jobba hemifrån. Idag kände han sig som en rebell då han inte tog tunnelbanan norrut utan satte sig och åkte söderut. Han skulle till ett ställe som han inte varit till sen hans farbror tagit med honom en gång i mitten av 70-talet. Han höll tummarna för att det fanns kvar och att han skulle hitta det. Tunnelbanan tog honom ännu längre ut i förorten och han klev av i Hallunda. Bussen han skulle ta där stod redan inne men för första gången i sitt liv så stressade han inte för det. Han visste att om han missade den bussen så skulle det komma fler. Han hade inte bråttom.
Han hann så klart med bussen och väl ombord satte han sig längst fram, snett till höger bakom föraren. Om ingen pensionär satt på den platsen så satte han ALLTID sig där. Det kändes som en trygghet att alltid sitta på samma plats. Han hörde de två barnen som satt i barnvagnarna längre bak i bussen. De skrek och levde om. Han hörde också de unga mammorna som satt och pratade med varandra och totalt struntade i att deras barn lät så att det gjorde ont i hans öron. Nio minuter senare var tortyren slut då han klev av vid Salems kyrka. Dagen till ära sken solen och denna septemberdag var underbar. Han hade nu en bit att gå för att komma dit han skulle. Han letade sig upp mot Söderby Gårdsväg och gick under motorvägen. Ängarna bredde ut sig på båda sidor av vägen och långt där borta såg han en flock med kor. Han tyckte om att vara på landet och detta påminde honom om hur somrarna var innan pappa dog. Då hade de åkt till farbror Åkes stuga uppe i Roslagen. Pappa hade varit magister och de var hos Åke hela somrarna.
Ängarna drog sig tillbaka och snart hade han skog på båda sidorna. Då visste han att det inte var långt kvar. Plötsligt på höger sida skymtade han det han letade efter. En halvtimmes smygande runt det lilla huset och han hittade vad han letade efter. Ett anonymt elskåp som i en träddunge nästan inte alls syntes. Beteckningen på den talade om för honom om vad som fanns på insidan. Han kunde nu åka hem.

Två dagar senare och 38 timmar framför datorskärmen. Han var trött men lycklig. Han hade lagt över det program han konstruerat på en USB-sticka och han visste nu att det inte fanns någon återvändo. Det han tillverkat kunde användas till mycket och han skulle nog kunna tjäna stora pengar på det om han sålde det till någon krimminell.
Nu återstod bara en massa förberedelser så skulle han skrida till verket.

Det hade hunnit komma snö innan han kom tillbaka till det lilla elskåpet i skogen. En skruvmejsel som han fiskade upp ur fickan gav honom tillträde till elskåpets inre. Där inne fanns ett litet proppskåp, med en stor huvudsäkring, ett lite större proppskåp med sex säkringar varav den största var på 16 A och ett kopplingsskåp med en liten dekal på. På dekalen stod det Pele Security. Det var det skåpet han ville in i. Han visste att om han skrivade upp de fyra skruvarna på framsidan och lossade plåten så skulle en tyst signal gå till närmaste militära förläggning eller, ännu värre, till ett privat vaktbolag. Han ville undvika båda alternativen och kände därför på undersidan tills han hittade det han letade efter. Ett litet fyrkantigt hål. Han tog fram sin laptop ur väskan, pluggade in USB-stickan han sedan tidigare iordningställt och anslöt sen datorn med en RJ45 kontakt rätt in i det lilla hålet på undersidan av skåpet. Då han slog igång datorn startade den inte windows utan via USB-stickan startades hans egenhändigt ihopknåpade program.
Hålet under skåpet var serviceingången för larmtekniker då de skulle programmera om larmet. Skåpet var ett kopplingsskåp för ett avancerat larm. I normala fall går en tekniker in och programmerar via manöverpanelen, den där slutanvändaren slår in sin kod. Men vid en så här stor och avancerad anläggning skulle det förfarandet ta alldeles för lång tid, då använde man kopplingsskåpet för att programmera om allt på en gång med en dator.
Programmet han nu använde skulle inte programera om något, bara få larmet att vara upptaget med en massa andra saker än att övervaka det som det i normala fall skulle övervaka. Han visste att larmet skötte inpasseringskontroll, inbrottsskydd, kameraövervakning och elstängslet. Det han däremot inte var säker på var om kamerorna bara spelade in eller om det faktiskt satt någon i andra änden och tittade på vad som skedde där i skogen. Han tog inga risker. När han tryckte på ENTER skulle alla kameror visa en loop han spelat in tidigare från Disney Channel. Allt som skulle synas vid en kontroll var Phineas and Ferb som säger ”men där är du ju Perry” om och om igen.
ENTER-knappens tryckning skulle dessutom stänga av strömmen till elstängslet och låsa upp grinden i staketet. Vidare skulle alla magnetkontakter som registrerar öppna dörrar kopplas från. Dessutom skulle kortläsaren på dörren han bara absolut måste igenom ställas nästan öppen. Kortläsaren var av typen berörningsfri, det vill säga att kortet man låste upp den med skulle hållas en centimeter ifrån läsaren och kortets signatur lästes och dörren öppnades. Nu skulle han kunna öppna den med sitt SL-kort. Smidigt och lite lustigt att han involverade SL i sin hämnd.
Men allt detta i teorin förstås, han hade ju aldrig provat detta i realitet. Hur skulle han kunna göra det? Det var med stor spänning hans finger närmade sig knappen, den största på hela tangentbordet förutom mellanslag. Eftersom han inte riktigt visste om detta skulle funka så satta han på sig en ”rånarluva” så att om kamerorna inte stängdes av skulle han i alla fall inte bli igenkänd.

ENTER

Sekunden efter var ljudlös och en eon lång. Han vågade inte röra sig men eftersom han var rädd för att han inte skulle kunne röra sig alls om han stod stilla för länge tvingade han sig att sätta fart. Första testet skulle avgöra om han ens hade en chans. Han tog en lång kopparkabel som han skalat av isoleringen från. Han gick närmare staketet och slängde kabeln på det. Inget hände. Bra, första testet avklarat. Nu gick han fram till grinden, den stod olåst. Bra test två klart.
Framme vid dörren så hittade han inte kortläsaren. Hans Google efterforskningar hade bara nämnt berörningsfri kortläsare, inte var den befann sig. Fan också. Han svor inte ofta men han visste att han hade brättom. Om någon satt vid en tvskärm just nu och såg en tecknad figur hälsa på ett näbbdjur så skulle det inte dröja länge innan han hade sällskap. Tiden tickade på. Men det var inte det enda som tickade. Helt plötsligt hörde han ett svagt tickande och ett klickande i dörren och han insåg att den eftersöta kortläsaren var inbyggd i dörren. Han slet tag i handtaget och öppnade dörren snabbt. Väl inne plockade han fram en stor bag och fyllde den med det han skulle behöva av det som fanns inne i det skumma, illa upplysta rummet. Rummet var inte stort och längs med väggarna fanns hyllor från golv till tak. På mindre än 5 minuter var han klar och ute. Han pluggade ur sin dator, plockade ihop alla sladdar och packade sin lilla väska. Även denna åkte ner i den större bagen. Tyngden i bagen var på gränsen av vad han klarade av. Han var dock ute ur skogsdungen snabbare än han gick in.

Han visste att han var tvungen att ta sig från den större vägen han gick på för att om någon var på väg ut på eventuellt larm från anläggningen han nyligen besökt så var risken stor att de kom på just denna väg. Han tog sig in mot Gråbo och sen över det gamla sjukhusområdet. Nere vid Mosshagen ställde han sig vid busshållplatsen för att ta en buss mot Tumba. Medan han stod där och väntade på bussen så svischade en polisbil förbi med blåljusen på men utan sirén. Han kunde ju omöjligt veta var den var på väg men det kändes rikgt bra att se buss 725 komma sekunderna efter. Vid Tumba stannade han till för att äta lite. Han hade ingen ro i kroppen då han tänkte på vad han hade i sin bag. Alla i hans närhet kändes plötsligt som en potentiell kriminell som skulle stjäla bagen så fort de fick chansen. Det blev en varmkorv på stående fot innan han gick ner till pendeltåget. Tåget var nästan tomt och han fick en del av en vagn som han fick sitta ensam i. I Älvsjö bytte han till en buss som tog honom hem. Väl innanför sin anonyma dörr släppte hans kropp på spänningen och skakningarna då adrenalinet lämnade kroppen satte igång. Som i feberfrossa satt han vid köksbordet och skakade. Han hade aldrig tidigare varit med om det men han hade läst tillräckligt mycket i sina dagar för att förstå vad det hela handlade om.
Sakta återhämtade han sig och började plocka upp sitt byte från sin lyckade kupp. Han plockade upp 30 paket frystorkad mat. Han hade räknat ut att han skulle klara sig minst två veckor på det, längre om han ransonerade hårdare från början. Han la sen upp 20 små askar med ammunition, kaliber 5,56, två burkar vapenfett, två vapenvårdsset, tio tomma magasin och sist men inte minst två automatkarbiner av modell FN FNC. Militären kallade den AK5 efter att Bofors modifierat den lite för att passa svensk standard. Den största ändringen som gjorde att de fick byta namn på det holländska vapnet var att de ändrat på säkringen. Istället för att vara i ordningen säkrad- patronvis eld – full automat eld så ville vi rationella svenskar ha säkrad – automat- patronvis eftersom man i stridens hetta tryckte säkringen snabbt nedåt och då oftast hamnade längst ner. Det var då bättre att ha patronvis eld där istället för automat. Detta hade han lärt sig genom att läsa all information han kunde hitta på nätet om detta vapen. Automatkarbinerna hade han fått ner i bagen genom att de var isärplockade. I sista stund hade han även hittat ett kikarsikte och han behövde inte tänka två gånger innan han stoppade ner även det i väskan.
Militären litade på tok för mycket på sin säkerhet runt sina vapenförråd, hur skulle du annars förklara att de förvarade vapnen tillsammans med slutstycket? Han hade naturligtvis inget emot det för det gjorde ju hans uppgift så mycket lättare.

Han spenderade de närmaste två veckorna till att lära känna vapnet. Att montera vapnet var lätt efter några dagars träning. det han hade haft mest problem med var att fälla in kolven. Vapnen var helt nya och därför mycket tröga i alla leder. Musklerna i händerna värkte efter tre dagar av försök att fälla kolven. Han skulle just ge upp då han plöstligt lyckades och sen gick det bra. Ett knyck i handleden var knepet. Sen gick det lättare och lättare och snart bemästrade han det hela i sömnen. På ett forum som var öppet för alla men som nästan uteslutande män som gjort lumpen på nittiotalet skrev på hade han hittat info om kraven inom det militära på hur snabbt man ska kunna montera det. Under sjutton sekunder, i mörker, var ett av kraven. Efter två veckor klarade han det på fjorton.

Nästa steg var att prova vapnet. Det var ju värdelöst om man inte visste hur man sköt med det. På bussen upp till Roslagen kom han på att Åke kanske inte levde. Han hade inte haft kontakt med honom sedan pappas begravning. Det var en chanstagning men kanske var det lika bra att inte träffa Åke. Hur skulle han förklara vapnet? Han hittade ju hur som helst lätt till den perfekta platsen att prova vapnet på. Han struntade i Åke och klev av en busshållplats tidigare. Han klampade rätt över en äng, med snö upp till knäna och sen in i skogen på andra sidan ängen. Ungefär en kilometer in så öppnade sig skogen och en hundra meter lång glänta som avslutades mot en kulle låg framför honom. Det här var en skjutbana som bara utnyttjades av traktens jaktlag. Ett jaktlag som, om inget skett de senaste åren, bestod av ett gäng gubbar som knappt såg änden på sitt gevär.
Han rullade ut ett liggunderlag i snön, byggde ett litet stöd framför och gick sedan de hundra meterna för att sätta upp en tavla. Han hade med sig små plywoodskivor och två pinnar och spikade ihop dessa till två mål. På dem satte han hemmagjorda tavlor, han ville inte riskera att någon vapenhandlare skulle känna igen honom då han köpt något så simpelt som måltavla.
Han la sig sen ner och för första gången sedan han började smida planen var han nervös. Att sikta var inte så svårt men då han skulle krama avtryckaren började han plötsligt gråta. Det var en förlösande gråt, tårarna rann för att han visste att snart skulle han få sin hämnd. Han gav det fem minuter och sen började han sikta igen. Pekfingret krökte sig runt avtryckaren och innan han visste ordet av hade han skjutit sitt första skott någonsin i livet. Adrenalinet sprutade runt i hans ådror och på något kosntigt sätt var han upprymd, glad och rädd samtidigt. Det hade gjort mindre ont än han trott i axeln och han vågade snart sig på ett andra och tredje skott. Ett magasin var trettio skott och när de var slut hade han skjutit slut på två tavlor. Han hade delat upp skjutningen i omgångar om fem skott och sedan varit framme för att markera dessa. Han ringade in hålen med spritpenna, olika färger för de olika skjutomgångarna, sammanlagt sex olika färger. När han var klar tog han loss tavlorna från plywooden, rullade ihop dem för senare analys hemma. Det kändes som att han hade blivit bättre men han visste ju att han skulle behöva någon dag till här ute för att bli bra.

Hemma i lägenheten satte han sig ner och stirrade på brevet från sin arbetsgivare där de med saklig ton sagt upp honom eftersom han inte varit på jobbet på snart en månad och inte hört av sig. Ingen hade ringt honom för att kolla att han mådde bra, de bara avskedade honom kallt. Den fackliga representanten hade också skrivit under brevet.
Han visste nu att han hade gjort rätt som lämnat dem. Probelemt var bara att pengarna började ta slut. Var skulle han få tag på mer så att han klarade sig utan att skada någon oskyldig? Han satte sig ner och började på ytterligare en plan.

Han försökte gå igenom sitt minne ocm han kunde komma på någonstans där det fanns stora mängder pengar. Ett ställe där han inte skulle behöva träffa på oskyldiga människor som därefter kunde känna igen honom. Han kom på ett antal rika människor han varit hemma hos då han installerat larm men han kunde inte för sitt liv tro att de hade kontanter liggandes hemma. Visst, de hade dyrbarheter men han ville slippa sälja sådana saker för att komma åt kontanterna.
En stund senare hhade han kommit på det. Han visste i alla fall hur han skulle försöka få tag på pengar.

Efter tre kvällar vid samma fönsterbord på Gröne Jägaren så såg han äntligen det han ville se. Tvärsöver Götgatan såg han den man han väntat på. I lång svart rock klev han självsäkert ur en taxi och in på seven eleven. Bara trettio sekunder senare kom han ut igen, svängde runt hörnet in på Kocksgatan och in i porten med nummer tre. Så, han bodde alltså kvar. Han bestämde sig att göra detta så snabbt som möjligt, kanske redan följande morgon. En chansning, det visste han för att målet kanske redan hade lämnat lägenheten då men det var en sån chans han var tvungen att ta.
Den natten sov han inget. Han gick om och om igenom hur han borde hantera morgondagens situation. Om han inte var iskall skulle det inte funka.
Han var tidigt, innan morgonrusningen, inne vid Medborgarplatsen. Vägen från tunnelbanan till Kocksgatan 3 var kort och ingen la märke till honom. Med sig i sin packning hade han hårspray. Den använde han på koddosan utanför porten för att se vilka knappar som användts mest. På denna koddosa var det 2, 5, 8, 0. Typiskt, tänkte han, det är säkert Securitas som har larmen i det här huset och då har de bestämt portkoden. Han kände igen det från att ha programmerat in väktarkoder i larmdosor på skolor i Haninge. 2580 var den mest använda koden av Securitas. Du kan slå koden genom att bara dra ditt finger uppifrån och ned på displayen, allt för att lata vakter ska slippa tänka. Ett klick senare så var han inne i porten. Tre trappor upp hittade han dörren han så väl mindes. Han provade att plinga på dörren samtidigt som han plockade fram AK5:an från bagen han hade med sig.
Rasslandet av lås på andra sidan och en muttrande röst gjorde honom på helspänn.
”Fan vad du är tidig idag Micke” svor rösten på andra sidan.
Dörren öppnades och mannen på andra sidan såg rätt in i mynningen på an automatkarbin.
”Vad fan” hann mannen som öppnade sin dörr i en randig pyjamas klämma ur sig innan han blev inputtad i lägenheten.

Aldrig tidigare hade han känt sig så modig, full av makt och handlingskraftig. I rätt ände av ett vapen klarade han tydligen av allt som kom i hans väg. Nu hade han trängt sig in i hemmet hos en av undre världens större bossar. Alla kallade honom Ali men då han installerade larm hos honom så hade han skrivit under alla papper med ett helt annat namn. Det var långt och för en svensk krångligt så han fattade att Ali var ett namn att föredra. Han tog en stor chans genom att göra detta. Han kunde bli igenkänd, men den risken var liten. Kanske hade Ali inga pengar hemma idag men den risken var ännu mindre.
”Vad fan vill du” stammade Ali fram. ”Jag fattar att du inte är här för att döda mig för då skulle jag redan vara död”. Ali var likblek.
Med vapnet fortfarande riktat mot Ali såg han sig omkring. Överallt var lyxen påtaglig. Äkta mattor, kristallkronor och ädelträpaneler. I bakgrunden skymtade han ett vardagsrum med en tv som var så monumental att det säkert behövdes fem man bara för att flytta den.
”Pengar” svarade han ”jag vill ha alla pengarna” Han nickade mot väggen och ädelträpanelen närmast köket. ”Öppna skåpet och ge mig alla pengar”.
En förvånad blick, en stunds överaskning visade att han haft rätt om att det fortfarande fanns ett kassaskåp bakom panelen.
”Hur fan vet du…” Ali tystnade, kanske på grund av att han insåg att han svurit i nästan varenda mening han sagt, kanske på grund av att han visste att han inte skulle få svar på sin fråga.
”Snabba på” En viftning med AK5:an mot väggen fick Ali att röra på sig. Mud fumlande händer tryckte gangstern till på panelen och den svängde tyst upp och blottade en stålgrå liten dörr med en knappsats på.
Åtta siffror knappades snabbt in på knappsatsen. Nu visste han att det var bråttom. Koden ska bara vara sexsiffrig, de extra två siffrorna var ett sätt att skicka larm till vaktbolaget, en sorts överfallslarm. Den lilla grå dörren öppnades lite och han gick fram och puttade omkull Ali, slet upp dörren och bara stod och gapade. I skåpet låg buntar med hundralappar. Han räknade snabbt till femton buntar. Sedan sin tid på ICA visste han att en bunt med hundralappar innehöll tiotusen. Femton buntar var alltså hundrafemtiotusen. det var mer än han räknat med. Snabbt rafsade hen ner dem i bagen.
”Jag känner igen dig!” Ali hade hittat sansen igen och nu svor han inte längre. ”Du installerade larmet här”.
Alis plötsliga utbrott fick honom att rycka till. Plötsligt sjöng det i öronen på honom och det gjorde riktigt ordentligt ont i handen på honom. Han fattade inget förrän han kände krutröken i sina näsborrar och såg Alis hjärna rinna nerför den motsatta väggen. Plötsligt såg hallen inte lika lyxig ut längre. Ädelträ med grå hjärna och rött blod passade inte in med kristallkronor och äkta mattor.
Han kände hur magen höll på att vändas ut och in. Inte nu, hann han tänka innan han rusade ner för trapporna. AK5:an dinglade runt axeln i vapenremmen och slog mot trappräcket så det ekade i trappen. Inte heller i detta hus var det någon som öppnade sin dörr för att se vad det var som lät illa. Ute på gatan kom han plötsligt ihåg att fälla ihop vapnet och lägga det i bagen. Ett tidningsbud tittade konstigt på honom. Han stirrade tillbaka och tidiningsbudet visste bättre än att fortsätta stirra. På vägen till tunnelbanan träffade han tre andra som stirrade lika konstigt. Syntes det på honom att han var en mördare? Oron kom smygande. Väl inne i tunnelbanevagnen slappnade han av lite, han kunde höra sin andedräkt långsamt bli lugnare och jämnare. Han tittade på sin spegelbild i fönstret då tåget körde in i tunneln. Då förstod han varför folk tittat konstigt på honom, han var prickig i ansiktet av blodstänk.

Lägenheten var en fristad. Här inne kunde ingen nå honom, det var hans fort. På köksbordet i detta fort låg en mindre förmögenhet. I tvättkorgen låg en handduk med röda fläckar. Han hade klarat sig hem utan att någon mer hade sett honom i ansiktet. Han hade smält in som han brukade och här i förorten var det ändå ingen som såg på varandra. Att se någon i ögonen här var antingen en invit eller ett hot så det var lika bra att låta bli. Blicken på sina egna skor, det hade han fått lära sig den hårda vägen som tonåring. Det behövdes bara två blåtiror för att han skulle fatta. Efter det så ändrade han sitt liv. Skickade mamma ut honom för att handla gick han hellre en omväg till den lilla handlaren på berget istället för att gå de hundrafemtio meterna till centrum.
Han visste att han fått jackpott men ännu hade inte vetskapen om att han släckt ett liv sjunkit in. Han fasade för den dagen han fattade det.
Nu var vapen, proviant och pengar införskaffat. Nu behövdes bara planeringen och tålamodet. Han visste redan att detta var tvunget att ske en måndag eftermiddag. Det var då dagen avslutades med ett stort gemensamt möte. Alla samlades i stora konferensen, gick igenom det som skulle göras under veckan och under tiden inmundigades det smörgås med kaffe. Detta hade han bara hört talas om, han hade så klart aldrig varit med på något av mötena, måndagar var dagarna då alla kom med sina egna lösningar och inflikningar i hans program och han var tvungen att testa alla, fastän han såg direkt att det inte skulle funka. Klockan fyra på eftermiddagen var mötet slut men inte hans arbetsdag. Han var oftast inte hemma före nio. Men måndag var alltså dagen då han visste att alla, inklusive kontorschefen, gick hem samtidigt.

Det var en grå dag. Björkarna var som blyertsteckningar. Snön i drivorna som plogats ihop av gatukontoret var svart. Han satt i en lägenhet på Kotkagatan i Akalla. Efter att ha lagt ut en annons på Blocket hade han fått napp. Han trodde inte vilken tur han hade haft. Den som hade svarat på annonsen hade en lägenhet fast i fel ände av huset. Han hade förklarat för uthyraren att han inte var intresserad för att han ville bo med utsikt ut över husen på Finlandsgatan. Han hade diktat ihop en historia om att hans flickvän troligen hade ihop det med någon på jobbet och hon jobbade mycket övertid. Nu ville han kolla om det verkligen var övertid eller om hon åkte hem med någon annan innan hon kom hem till honom. Annonsen hade varit så utformad att man förstod att han skulle hyra lägenheten en kortare tid men betlaningen var generös.
Han tackade för sig och gick därifrån nedstämd. Fem minuter senare ringde hans telefon och det var uthyraren igen. Han hade pratat med sin kusin som bodde på rätt sida av huset och han hade inget emot att byta lägenhet en kortare tid. Men då skulle han få betala lite mer. Pengar var inga problem så han hade fått nycklarna redan dagen efter.
Nu satt han där med kikare. Hans mål låg 80 meter längre bort och lite längre ner eftersom huset han satt i låg på en höjd. Inte ett ultimat avstånd men bättre kunde han inte få nu. I kikaren såg han folk gå in och ut genom entrén. Han såg Ingrid i receptionen, den enda i huset som någonsin tilltalat honom snällt.
Han såg även stora konferensen där han visste att hela personalstyrkan skulle samlas på måndag, tre dagar från nu.
Fick han som han ville skulle hans hämnd vara utkrävd på måndag klockan 16:10. Nu var helgen bara en enda lång nedräkning.

Lördag eftermiddag. Aldrig tidigare hade hans liv gått så långsamt. Minuterna kändes som timmar. Ute var det bistert. Kylan hade lamslagit stora delar av landet och Akalla var inget undantag. Inga barn var ute på gården och lekte men de levde om desto värre inomhus. En trappa upp lät det som att de hade minst fjorton barn, vilket i sig inte var en omöjlighet. Han hade vågat sig en sväng till centrum idag. Han kände sig modigare och tittade rakt fram hela tiden. Han såg fler kvinnor som såg på honom med nyfiken blick och ingen av männen stirrade på honom med samma arga blick som han trott att alla män hade. Världen kanske ändå inte var så mörk som han tidigare trott.
Det hade nu gått fem minuter sedan han senast tittat på klockan. Det kändes som en evighet. Han var tvungen att gå ut igen. Han hade dessutom börjat få fjärilar i magen, måndagen var inte så långt bort. Han bestämde sig för att gå till den lokala pizzerian. Inte för att äta pizza dock, en sådan flottbomb skulle aldrig passera hans tunga. Nej han skulle gå dit för att dricka några öl. det var många år sedan han nyttjat alkohol men han trodde att det skulle lugna hans nerver lite.

Kylan hade nästan lyckats ta hans näsa innan han var framme vid Pizzeria Torget. Ett föga nytänkande namn och den röda skylten med namnet hade sett sina bättre dagar. Invändigt såg det ut som man kunde förvänta sig av en förorts restaurang. Ett hörnbord var ledigt och han satte sig där. Ganska snart insåg han att det inte var bordservering. Lite generad gick han upp till baren men insåg snart att ingen lagt märke till honom. Han beställde en stor stark, det hade han hört att man skulle göra. Han blev besviken då han fick en följdfråga ocm vilken sort han ville ha. Han tittade snabbt på pumparna och insåg att han hade tre sorter att välja på. Pripps Blå, Åbro och Guiness. Erfarenheten saknade han, han visste inte vad de olika sorterna smakade, vad som skilde dem åt eller om nån av dem helt enkelt var vanligare än den andra. Han valde att beställa in av varje sort. Med viss svårighet balanserade han de stora glasen tillbaka till bordet. Han satte sig ner och smakade på den mörkaste av de tre och fick en smärre chock. Det var som att dricka en öl men samtidigt äta en kola och tugga på ett vetebröd. Smaksensationerna var många och han tyckte om det han fick i munnen. Två klunkar senare insåg han att man snabbt blev mätt på denna tunga brygd. Han lugnade sig och smakade på sin Åbro. Ljus, lite maltsmak men mycket mer lättdrucken. Han lutade sig tillbaka och tittade runt i lokalen. De röda båsen längs med fönstret var nästan fullsatta av folk sim alla var i djup diskussion. Borden mitt i lokalen var bara till hälften upptagna och vid ett av borden fastnade hans blick vid en kvinna. Hennes hås var långt och blont, hennes läppar röda som blod. Hon såg nästan ut som den lucia de alltid hade haft i skolan då han var liten, med undantaget från att hon inte hade en lång vit särk på sig. Nej denna kvinna hade på sig något som designern nog såg som en vacker och föförande klänning men det lyste inte igenom på denna kvinna eftersom hon valt en klänning som var två storlekar för liten. Bysten hotade att ramla ut vilken sekund som helst och hennes mage stretade mot det sköra tyget. Det hängde ut valkar på sidorna. Ändå var hon den vackraste han någonsin sett. Hon mötte hans blick och synade honom från topp till tå. Hon stannade blicken på hans Pripps Blå och tittade upp på honom med frågande blick. Han sköt glaset framåt, mot henne och nickade nästan osynligt mot stolen framför honom. Som en lydig liten hund som visste att den skulle få nåt gott nästan sprang hon till hans bord.
”Pernilla” var hennes första ord. Samtidigt som han tog hennes hand och presenterade sig så tänkte han på vad han skulle göra mot sina före detta kollegor och han visste att han hade inget att förlora. Han skulle lägga den lilla grå musen han så länge varit i en låda. Lådan skulle han tejpa igen, dränka i bensin och elda upp. Han skulle aldrig mer ta på sig rollen som slagpåse, humorobjekt eller driftkucku. Nu skulle han börja ett nytt liv, hur länge det nu skulle vara. Han skulle bli tuff, framåt och ta för sig.
Samtalet med den mycket vackra Pernilla flöt, för att vara honom, mycket smidigt. Han fick med två meningar reda på att hon bodde i närheten, att hon nyligen blivit singel efter ett långt äktenskap och att hon var 46 år. Barn hade hon fick han reda på i den tredje meningen, men de var hos sin pappa. Hon han även klämma in att hon jobbade på Poolia och snurrade runt på ett antal kontor i stan som VD-sekreterare.
Den fjärde och femte meningen avslöjade att hon kommit till pizzerian ikväll med bara en sak i skallen. Hon ville ha en karl för natten. Dock hade hon snabbt insett att de enda männen som var där var antingen fyllon som hur som helst inte skulle få upp den eller kriminella som bara satt och pratade affärer och inte hade tid med en förortsmamma. Därför hade hon blivit så glad då hon såg honom komma in. Han var nykter, ensam och såg snäll ut.
Mening åtta lyssnade han på då de var på väg till hennes lägenhet.

Resten av natten gick, enligt honom, i en rasande fart. En trappa upp i en av de hus som alla såg likadana ut låg hennes lägenhet. Dörren lika tråkigt brun som alla andra. Innanför dörren fanns däremot en oas av färger och mönster. I hallen fanns en liten bänk där man kunde sitta och ta på sig skorna. Den var klädd i mörkt lila tyg med ett batikmönster. Lampan i taket sken rött och det var dunkelt men mysigt i hallen. Längre in kunde han se vardagsrummet. Han såg ingen soffa utan bara stora, mjuka kuddar och en mjuk matta. Färgerna där gick i rött, terrakotta och brunt. Kontrasten till husets fasad och trapphus var så stor att det nästan snurrade i huvudet på honom.
Väl innanför dörren så böjde han sig ner för att knyta upp skorna och när båda skorna var uppsnörda och avtagna rätade han på sig och då stod hon redan naken bredvid henne. Hans invande blyghet gjorde att han rodnade och inte vågade titta på henne annat än i ögonen. Men så kom han ihåg sitt löfte om att bli tuff. Hans blick sökte sig över hennes kropp. Läpparna var fylliga, halsen lång och axlarna hade markerade nyckelben. Brösten var stora och tunga. Båa ådror randade brösten och bröstvårtorna var stora och styva. Vårtgårdarna var mörka, lite avlånga och alldeles knottriga. Om det berodde på om hon frös eller var upphetsad visste han inte och ville fråga.
Magen visade tecken på att hon var 46 år och hade fött två barn. Men det sladdriga och mjuka fick honom att bli styv i byxorna, han gick igång på det som andra killar gick igång på en slät mage. Under den lite hängande magen såg han hår. Det var den första könsbehårning han någonsin sett. Med nyfikna ögon, utforskande som ett barn som första gången ser en nyckelpiga stirrade han på busken. Hon såg hans blick och hennes hand gick snabbt ner till hennes skrev. Hon smekte sig och särade så att han skulle se hela henne.
”Snälla, ta mig nu, håll mig inte på sträckbänken längre”. Hon drog honom med sig in i sovrummet och slände sig på rygg i sängen.
Han klädde av sig framför henne och hon klädde samtidigt av honom med blicken. Plagg efter plagg föll och då kalsongerna föll till golvet föll även Pernillas haka.
”Det var det värsta” mumlade hon. ”Det var fan i mig den största kuk jag sett”.
Han blev generad och funderade på om det stämde, han hade ju inte så mycket att jämföra med, han hade ju inte ens sett sin pappas penis.
Plötsligt visste han exakt vad han skulle göra trots att detta var första gången för honom. Som ett gudomligt ingripande gjorde han alla rätt och inga fel. Höfterna rörde sig i takt, hans händer visste exakt var de skulle röra, klämma och smeka. Hennes extas gick inte att ta fel på då hon kom första gången. Efter femte gången började han tro att hon bara låtsades, att hon spelade en roll. Hon försäkrade henne om att det var på riktigt. Inte förrän på morgonkvisten tillät han sig sin egen njutning. Då hade de hunnit med både sängen, duschen, köksbordet och soffan. Då han sedan stod och tvättade sitt kön märkte han att han var röd, som skavsår, längs med hela organet.

De sov bort halva söndagen, älskade igen resten av söndagen och plötsligt var det måndag morgon och hon fick plötsligt bråttom att kasta ut honom.
”Det är inte för att jag inte vill ha kvar dig men det är så att jag har bråttom. Jag ska till jobbet och idag ska jag till ett nytt ställe, jag vet inte ännu var. Jag måste först in till kontoret i stan för att få alla uppgifter och sen får jag skjuts ut till det ställe där jag ska vara i tre veckor”. Hennes spontana glädje gjorde att han trodde på henne.
Han lovade henne att ringa i slutet av veckan för att göra upp planer för nästa vecka, då hon återigen skulle vara barnfri. Han tänkte att det kanske var dumdristigt att lova saker, han hade ju en väldigt oviss framtid, men han sa inget åt henne.

Tillbaka i lägenheten förträngde han Pernilla för att kunna koncentrera sig på sin uppgift. Han kollade, dubbelkollade och trippelkollade att alla saker var där de skulle. Vapnet låg på höger sida på det lilla bord han ställt upp som skjutstöd. På bordet hade han pallat upp kuddar från soffan för att komma i rätt höjd och stolen han skulle sitta på hade han valt för att den var stabil. På vänster sida låg sex fulla magasin. Han räknade med att få träff med i alla fall var femte skott och det borde ge honom en chans att träffa alla i det rummet han hade siktet inställt på. Sex magasin var 180 skott och träff på var femte betydde 36 träffar och de borde inte vara mer än 25 stycken i rummet vid det aktuella tillfället. Kanske var träff på var femte skott för optimistiskt tänkte han. Han plockade fram två magasin till. Det var ju trots allt långt till målet och de skulle ju vara rörliga. Plötsligt slog en tanke honom, kikarsiktet var ju inte monterat. En skruvmejsel och lite pill var det som behövdes för att ha skulle få fast kikaren. Han stödde vapnet på kuddarna och satte sig tillrätta. Han visste direkt att han gjort rätt som tagit med sig kikarsiktet. Med detta kunde han till och med se vad de skrivit på den vita tavlan i konferensrummet.
Detta skulle bli bra.

Pernilla hade svårt att koncentrera sig på jobbet. Hon gick runt med en annan tjej från Poolia som visade henne hur det nya stället funkade. Men hon lyssnade bara på var tredje ord, övrig tid gick hennes hjärna på högvarv och det var den underbara mannen hon träffat i lördags som gjorde henne så konfys. Inte nog med att han hade haft en enorm kuk, han hade vetat hur man använde den. Hans händer hade varit magiska och hans tystnad hade inte stört henne eftersom de kände sig så bekväma med varandra. Hon bad nu till alla gudar hon kunde komma på att han verkligen skulle höra av sig.
Var det verkligen bara sexet som fick henne att hoppas att han hörde av sig? Fanns det mer än så? Ja, hon trodde det i alla fall. Han hade verkat så lugn, förstående och kunnat lyssna bra. Tankarna snurrade men det fick hennes dag att rusa fram. Snart skulle dagen vara slut, hon skulle bara presenteras inför resten av personalen. Hon hatade sånt. Hon blev svettig i handflatorna bara hon tänkte på det.
Hon gick mentalt igenom det lilla tal hon alltid drog inför nya medarbetare. Hon skulle ju trots allt vara här minst tre veckor och kanske längre och hon ville ju göra ett bra intryck på dem. Det var dags att få det överstökat men ett sista toalett besök skulle hon väl hinna med.
Med toalettbesöket avslutat och med svettiga handflator gick hon för att hålla sin presentation. Hon visste att de väntade på henne och när hon klev över tröskeln satt de alla vända mot henne. Alla satt vid stora ovala bord, hon räknade snabbt till 25 personer. De hade vinklat sina stolar mot den stora whiteboarden längst fram. Men just som hon tog sitt andra steg in i rummet kände hon hur det sved till i halsen och det lät som att någon tappade ett glas i golvet.

Hans tid var kommen. Han vibrerade och kände att det var dags. Hans hämnd var nu bara minuter bort. Adrenalinet började strömma till och han visste att om han inte lugnade ner sig nu skulle han vara alldeles skakig då han behövde vara som mest stadig. Han tittade ännu en gång i kikarsiktet och nu började folk fylla rummet. Alla satt vända mot den stora vita tavlan men det såg ut som att de väntade på något. Då såg han det. VD:n var inte där. VD:n var en lång stroppig typ som hade kommit förbi en enda gång och hälsat men han hade inte dolt hur han smort sina händer med alkogel strax efter deras möte, som om han var äcklad av att ta folk i hand.
Hade han väntat så här länge kunde han vänta en stund till, VD:n måste ju vara med, han skulle rent av vara den första som fick smaka på hans medicin. Med siktet inställt på dörröppningen pumpade nu adrenalinet för fullt. Hans synfält blev mindre och han visste att han var tvungen att andas lugnare för att inte förlora hela synen. Det skulle ju bli synnerligen svårt att skjuta utan syn. Med andningen nästan kontrollerad såg han en fot och ett ben vid tröskeln. NU!! Han kramade avtryckaren och då han hade målet i siktet så lät han skottet gå av. Tusendelen av en sekund efter att skottet brunnit av, och han redan började bli döv av smällens eko i det lilla rummet, såg han att han träffat. I halsen. På Pernilla. Han kunde inte tro det var sant. Vad gjorde hon där. Paniken spred sig i hans huvud och han kollade hur de övriga i rummet reagerade. Ingen av dem insåg att det var ett skott, några sprang fram för att hjälpa Pernilla.
Då såg han Maria, hon stod i ett hörn. Han var med ens helt klar i huvudet, tog sikte och tryckte av. Då han såg hennes ansikte få ett hål där näsan tidigare satt och bakhuvudet explodera i en skur av rött så kände han en sån glädje och tillfredställelse att han fick stånd. Med hårt kön ställde han vapnet på automateld och sprejade hela rummet med bly. Ett magasin, två magasin, tre magasin… Då han avverkat magasin fem och satte i magasin sex fällde han in kolven, vände vapnet mot sig själv och med trettio skott raderade han ut allt som suttit ovanför sina axlar. Han var inte längre medveten om något, kände inget, smärtan var borta och ingen skulle någonsin göra sig rolig på hans bekostnad.
Rummet låg plötsligt i tystnad, hela huset var tyst. Barnen som tidigare stört honom var nu stilla och ingen gjorde en rörelse.
Rummet var plötsligt omdekorerat. Han hade utan att vara medveten om det målat hela rummet rött. Fläckvis visserligen men ändå, allt hade fått färgen röd som största inslag. På vissa ställen fanns grå klumpar.

I det stora konferensrummet la sig också tystnaden. Glassplitter och träflisor yrde fortfarande runt i rummet. Golvet var halt av blod. tretton personer låg på golvet och skulle aldrig mer resa sig. De överlevande hade sprungit så snabbt som deras ben bar dem. Ingen hade en enda tanke på att rädda någon annan. Lotta hade sprungit så fort att hon krockade med Anders som ramlat över ett bord och därmed fått tre skott som slet av ryggraden och ett som stoppade hans hjärta.

Polisen hittade snabbt lägenheten varifrån man skjutit. Insatsstyrkan stormade lägenheten 18:10 på måndagskvällen. Lägenheten var tom förutom ett huvudlöst lik liggandes i vardagsrummet. Utredningen visade att det var en Axel Jonsson, 44 år gammal. Han fanns inte i belastningsregistret, han hade inga obetalda skulder och inte ens hade han någon gång blivit daktad. Inga p-böter, inga ordningsstörningar… INGET! Han var helt ren.
Vidare visade utredningen att det fanns ett samband mellan skjutningen och ett inbrott i ett vapenförråd i Salem. En stor summa pengar hade även dessa hittats och turligt nog för polisen var det märkta pengar som de visste hade hamnat hos en viss Ali som var ledare för en kriminell organisation. När de la ihop alla de olika konstanterna så insåg de att Axel var en oskyldig bricka i det hela. Han hade slutat dyka upp på sitt arbete för ett tag sen och måste på något sätt hamnat i fel sällskap.
När utredningen efter tre månader var klar pekade allt mot att en liten dansk terrorgrupp låg bakom attentatet. De hade bara en månad innan hotat Microsoft via sin hemsida och fyra av deras medlemmar hade efter det varit försvunna. Axel hade förmodligen använts för sina kunskaper i programmering och sina kunskaper om planritning och rutiner i den beskjutna byggnaden.

Axel Jonsson jordfästes i Maria Magdalenas kyrka som en hjälte och på begravningen fanns representanter från både regeringen och Microsoft.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Droppen, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.