Det perfekta svaret

Kanske. Under hela mitt liv hade svaren blivit entoniga. Självklara och entusiastiska meningar fördunklades till det enda ordet.
”Kanske.” Inga förplikter, inget nekande. Bara kanske. Folk godtar det, i tron om att det kan ändras till ett en mer positiv respons på deras fråga. Jag dukar undan för kulor, skapar ett utrymme som med säkerhet inte överskrids. Det handlar om att hålla sig borta från närheten. Människor skrämmer mig. Unikhet och förvirring i ett hop av rädsla eller glädje. Det finns för mycket känslor inblandade i en individ. För mycket ivrighet och impulsivitet.
För lite kanske. Jag drar upp mitt hår i en lätt knut, låter några testar leta sig ut på sidorna och omringa ansiktet. Förr trodde jag att mitt alldagliga utseende var en förbannelse, numera ser jag det som en lättnad. Det är ett ansikte som inte tillåter några tolkningar. Det bara är, och folk glömmer det innan deras huvud registrerat något. De glömmer mig, och en glömd person är inte någon man vill lära känna. Vinden strider mot sig själv utomhus, och mina steg är tomma och döva. En liten pojke springer omkring på trottoaren, låtsas att han är en bil. Hans händer är knutna framför sig, ögonen kisar och från läpparna kommer det karaktäriska ljudet för ett motorfordon.
”Brum..brum..brum! ”Han gör en helomvändning, håret flyger runt hans huvud i en gyllene gloria. Kinderna är knallröda och armarna är härligt mjuka. Han stannar och stirrar på mig.
”Hej.” Ler han blygt, en gest som skulle smälta vilket hjärta som helst. Hans ögon är klarblåa, men påminner mycket om en hundvalps chokladbruna blick. Helt underbart blank och kärleksfull. Jag tar upp handen och drar ihop fingrarna mot handflatan två gånger till hälsning.
”Vad heter du?” Säger han högre, och fortsätter sedan med gäll röst. ”jag heter Kevin!”
”Hej Kevin.” Mumlar jag åt pojken, och han ler brett. Framkäken saknar två tänder.
”Vad heter du?” Upprepar han. Jag suckar.
”Elle.” Svarar jag och hoppas att han ska återgå till sin fantasilek. Att bara gå vore oartigt, även fast han bara är en liten pojke. Det är därför jag inte bara fräser åt folk att sticka iväg när de motar på med frågor. Trots allt har man lite av en uppfostran.
”Jag har en på mitt dagis som heter Elle.” Skriker han och ser förtjust ut. ”Men hon har mörkt hår och hon är mycket mindre!”
”Jaha.” Pojken nickar entusiastiskt.
”Du har blont.” Bra sätt att poängtera det uppenbara.
”Jag vet.” Säger jag och gned händerna. Det var sommar, men vinden var sträv och kylig mot huden. Den mer eller mindre hånade min tunna jacka.
”Ska du någonstans?” Säger han och tittar mot det håll jag är på väg. En ensam skogsstig visar sig bakom några lövtäckta träd.
”Kanske.” Vi står på varsin sida om trottoaren, med blicken vända mot varandra. Pojken slutar le och tittar misstänksamt på mig.
”Vet du inte om du är på väg någonstans?” Han rynkar sina små ljusa ögonbryn. Jag rycker på axlarna.
”Det visar väl sig.”
”Men du måste väl veta vart du ska!” Säger han, och hans ton är nästan upprörd. Jag himlar med ögonen.
”Knappast.”
”Vad konstig du är!” Utbrister han och skakar på huvudet. ”Säg Ja eller Nej!” Jag tittar på klockan, suckar och önskar att min mor inte varit en sådan etikettkvinna. Hon skulle vända sig i sin grav om jag bad ungen gå och fara. Fast å andra sidan skulle min mor vända sig i graven om jag glömde diska en fredagskväll.
”Livet är inte så enkelt.” Blir mitt svar. Helt plötsligt inser jag att ett kort och gott hejdå skulle lugna hans lilla överentusiastiska hjärna.
”Är det visst!” Protesterar han ”Ja eller nej!” Jag säger mitt adjö och börjar gå.
”Ja eller nej!”
”Ja.” Svarar jag och fortsätter gå. Jag kan se på pojkens förvirrade min att han inte är säker på vad jag egentligen svarat på.
”Vadå ja? Vet du vart du ska?” Jag når till slutet av trottoaren när jag vänder mig om, och upptäcker att pojken fortfarande stirrar på mig. Hans blick är tydlig. Jag är galen.
”Kanske.” Ropar jag högt. ”Kanske.” Osäker på att jag svarar på hans fråga eller hans blick. Å andra sidan spelar det ingen roll.
Svaret är alltid kanske.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Det perfekta svaret, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.