Depression

Hej, jag är 18 år och bor i centrala Göteborg. För ett tag sedan gick skolan bra för mig, jag hade kompisar jag litade på, lärare jag tyckte om. Jo, livet var bra för mig.

Men för inte så länge sedan började allt gå snett, jag vet inte vad som hände, jag vet bara att allting gick utför och livet blev mer av en plåga en något jag var glad över. Ända sedan det hände har jag mått skit, konstant. Har varit vissa dagar jag varit rädd för att jag inte skulle klara det, men jag lever än så länge.
Jag har många gånger velat uttrycka min sorg, hur jag känner, hur jag tänker till någon men jag har aldrig vågat. Jag är rädd för vad som ska hända om jag gör det. Kommer jag låsas in på mentalsjukhus? Kommer alla hata mig? Vad kommer hända om folk verkligen visste vad jag tänkte?

Jag har egentligen inte kommit ur detta än, det finns fortfarande dagar där jag överväger självmord som en utväg. Jag är inte stolt över det, men det är mina tankar. Det är också många dagar jag mår dåligt, så dåligt att jag skadar mig själv. Jag läste en text som beskriver väldigt bra hur det känns. Det stod ungefär att hon skar sig själv för att överleva. För att man uttrycker sin sorg och ilska inombords ytligt, man får utlopp för alla sina känslor. Detta stämmer väldigt bra, det stämmer egentligen in perfekt på vad jag känner ibland. Känslan av smärta tar över sin smärta och sorg inombords och man blir varm. Sedan får man sitta och plåstra ihop sig själv, man får med andra ord lite tid att tänka på sig själv, och inte allt runt omkring.
Jag gillar inte att jag gör det egentligen med det får mig till att må bättre, vilket knappt något gör längre. Det är nog min största börda just nu. Men det är bara en av många saker som ger mig kortsiktig glädje. Jag har också vissa dagar, där jag vaknar och allt bara känns skit, där jag egentligen vill försvinna. Jag vet att jag måste till skolan, att jag måste jobba upp betygen, men jag orkar inte med det helt enkelt, varken psykiskt eller fysiskt. Jag tror det kan bero på mina sömn problem, men jag vet inte. Det är inte mycket jag vet, det mesta känns som om jag lever i en dålig dröm, en enda plåga.
På sista tiden har jag dock träffat två personen som får mig må bättre, eftersom dom är i samma situation som vad jag är i, dom vet hur jag känner, dom kan hjälpa mig. För det mesta snackar vi bara, om vad som händer i skolan, hur man mår, sådant snack. Det är dom två personer jag gillar mer än någon annan. Jag kan nog säg att dom räddat livet på mig utan att överdriva eller hitta på. På något sätt får dom mig att känna som jag är normal igen, inte psykiskt störd. Dom får mig må bra en kort tid innan jag faller ner i depressionen igen. Många gånger känns det som jag är onaturlig, att jag inte passar in och bara är en belastning för andra.
Egentligen vet jag inte varför jag mår som jag gör, jag har små idéer men inget direkt svar, det får mig bara att må sämre. Jag tänker ofta och mycket på att söka hjälp, be om hjälp. Men jag är helt enkelt rädd för svaret och vad som kommer hända. Jag har ofta svar på det mesta, jag har länge trott jag varit smartare än vad jag är. Men nu när jag insett att jag egentligen är lika dum som alla andra, är jag rädd på något sätt. Jag är rädd för att inte ha svar på mina frågor, jag är rädd för att jag inte vet vad som väntar mig.

Detta är egentligen första gången jag säger hur jag tänker och hur jag mår öppet. Kanske är detta ett sätt att avreagera mig på, eller ett desperat skrik på hjälp.. Vad vet jag?

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (7 röster)
Depression, 2.7 out of 5 based on 7 ratings

3 kommentarer

  1. Milla Skriver:

    Ett skrik på hjälp! Sök hjälp, innan det är försent

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  2. Anna Skriver:

    läser du kommentarerna du får? jag tror det inte – men hoppas.

    ”Ta kontroll äver dig själv” – lättare sagt än gjort, självklart. Men det är du som bestämmer vilken sida av sängen du vill vakna upp på. Du och ingen annan. Är det någon annan som bestämmer att du ska vakna upp på helt fel sida varje morgon, tror du? Sparka de med huvudet före ur ditt liv i så fall.
    Söka hjälp är alltid en möjlighet – och det tyder absolut inte på ”svaghet’. Det svaret du kommer få är ett du måste smälta. Men resultatet du sedan får är värt besväret – 1000 gånger om. Tro mig.
    <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Jessica Skriver:

    Jag vill starkt rekommendera att du pratar med en professionell person om det här, en psykolog till exempel. Det är jättejobbigt att erkänna för sig själv att man behöver hjälp, men se det som första steget till att må bättre. En person som jobbar med det kan även hjälpa dig på ett annat sätt än vänner, och man behöver inte känna att man är en börda/jobbig – det är ju faktiskt personens jobb att lyssna. För mig var det jättejobbigt att ta steget att söka hjälp, men jag är tacksam för det idag. Jag fick antidepressiva och tyckte det var botten – för då är man ju ”sjuk på riktigt” tänkte jag. Men tänk om en preson med lunginflammation inte fick penicillin, eller en person med ett brutet ben gick runt utan kryckor. En antidepressiv medicin är precis som en krycka – hjälper en att hålla sig uppe. Hoppas du finner/har funnit något/någon som kan hjälpa dig att må bättre under en längre period. Tänker på dig!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.